Mary åter i sitt rätta element

S/Y Mary 7 kommentarer

Njuter av ljudet från knarrande tampar och vågskvalp, som musik för öronen. Efter fem långa dagar och mycket blod, svett, kräk och tårar är Mary åter i sitt rätta element. Nu i ny klassisk kostym: Svart som natten, vit som snö. Ganska tjusigt om man frågar mig. Men frågan är vad valarna tycker. Det återstår att se. Vi kan bara hoppas.

Här är några bilder från dagarna på land. Inte bara pest och pina. Till och med ganska trevligt emellanåt, särskilt för barnen. Kul att klättra på den höga stegen, och cykelunderlaget var prima. För att inte tala om all uppmärksamhet från farmor.

Detta bildspel kräver JavaScript.

Botten!

S/Y Mary 5 kommentarer

Jag ligger ihopkrupen på kojen och huttrar med en skål bredvid mig. En kräkskål. Båten skakar i kulingbyarna. På ett synnerligen onaturligt sätt. Båten står på land. Och jag är magsjuk. Jag har varit kärnfrisk i tre månader. Och så händer det just nu. Lagen om alltings jävlighet.

När båten står på torra land blir avlopp och toalett oanvändbara. Allt rinner rakt ner på backen, ocensurerat. Inte särskilt trevligt för stackars Ludvig och hans far Sven som står där nere och sliter i värmen. Vi har visserligen en septitank, men ventilen gick naturligtvis sönder när vi försökte öppna den. Så det är bara att pallra sig ner för stegen och på ostadiga ben gå tvärs över hamnplanen till den urinstinkande toaletten, och hoppas att ingen annan är där. Och upprepa processen om och om igen. Inför ögonen på alla gubbarna i hamnen. De vet. De förstår.

Jag har just insett att det finns hopp, att jag kanske kommer att överleva, när Ludvig kommer in. Han är blek. ”Jag mår också illa, säger han rasar ihop på soffan. Inte han också. Men jodå. Och stackars Sven som är här på semester står nu ensam där nere och slipar. Jag pallrar mig upp, klättrar ner och beskådar bedrövelsen.

Botten såg förvånansvärt fin ut när vi lyfte båten, särskilt med tanke på att det var tre och ett halvt år sedan sist. Ytterst lite beväxning, och de flesta zinkanoderna var i gott skick. Vi andades ut, det här skulle nog vara överstökat på några dagar. Men vad var det där, en pytteliten kal fläck, och en till. Och ännu en. Jag pillade lite med nageln, som snabbt försvann in under färgen och fläkte upp en stor flaga färg. ”Aj!” Vassa färgflagor under naglarna är ingen höjdare. I synnerhet om färgen är giftig. Jag provade på ett annat ställe. Med samma deppiga resultat.

Vad tittar han på egentligen?

Snett till vänster ovanför zinkanoden. Ser du fläckarna, och sprickan?

Det hade alltså hänt igen. Epoxigrundfärgen, som skyddar vår galvade båt mot kopparn i bottenfärgen, hade inte fått ordentlig vidhäftning . Vatten hade trängt in bakom färgen och de kala fläckarna växte snabbt med hjälp av högtryckstvätten. Det enda säkra receptet för att detta inte ska hända igen är att blästra bort den galv (zink) som ligger som ett skyddande lager runt hela båten. Samma zinklager som hållit vår båt fri från rost i 30 år. ”Nej!”, sa jag bestämt när Ludvig uppgivet förde saken på tal.

Vi fattade beslutet att inte lägga en massa tid på att skrapa botten ren, utan istället låta färgen sitta kvar där den inte lossnat av sig själv och pröva en ny epoxigrundfärg på de kala fläckarna – en färg som påstås fästa på stålytor som fortfarande är fuktiga. På så sätt skulle vi fortfarande ha en chans att sjösätta innan Ottos 3-årsdag nästa vecka. Men så kom den här magsjukan …

I skrivande stund är både Ludvig och jag på benen igen, med nöd och näppe. Tack vare finfin hjälp från farmor (barnpassning) och farfar (slipning) så kanske det blir ett flytande 3-årskalas ändå. Och för dig som undrar över hur vi resonerar kring det här med färgen så ser planen ut så här: Börjar ytterligare färg lossna från botten efter sjösättning och den nya färgen visar sig ha bättre fäste får vi lyfta upp båten igen och fixa resten. Och fäster inte den nya färgen heller får vi återigen överväga att blästra bort zinken på botten. Men den dagen hoppas jag aldrig infaller.

Nu sängen! Imorgon är en ny dag. En bättre dag!

Femton gastar på död mans kista …

S/Y Mary 4 kommentarer

När långseglare firar Halloween är temat självskrivet: Piratfest så klart! Det var ett otäckt gäng på femton sjöbusar och pirater som ikväll samlades på stranden vid solnedgången för att dricka kanarisk rom, sjunga sjömansvisor och berätta hiskeliga sjörövarhistorier runt brasan. Och mest skräckinjagande av dem alla var naturligtvis smågastarna från Mary af Rövarhamn.

Kapten Knop

Sjörövar-Fabbe

Upplösningen är nära

S/Y Mary 3 kommentarer

För några veckor skrev vi på Twitter att vi hade problem att fylla våra svenska gasolflaskor här på Kanarieöarna, ett inlägg som genererade många mejl från andra långseglare. Tack för alla tips! Eftersom vi inte har någon lust att leva på kall mat hela vägen till Karibien tog vi nya tag här i Las Palmas och kom i kontakt med Señor Enrique som verkar lösa problemet åt oss på ett något oväntat sätt. Men det gäller att inte ha bråttom …

Följ upplösningen på vår energiblogg: www.passionforpower.se

Mañana, mañana

S/Y Mary 3 kommentarer

En äldre man med gråsprängt rödlätt skägg sitter på en pall framför det kitchiga draperiet som täcker dörröppningen på den blåmålade husbilen. Han ser ut som en blandning av en gammal övervintrad hippie och en strandsatt sjörövarkapten. Señor Enrique, så ska han heta enligt uppgift. Señor Pedro, som driver Texaco-macken i hamnen här i Las Palmas, hade tipsat oss.

Ni som följer oss på Twitter vet att vi för ett par veckor sedan blev nekade fyllning av våra svenska gasolflaskor i Arrecife på Lanzarote. Den spanska gasolleverantören DISA påstod sig ha haft en olycka med svenska flaskor tidigare i år och har infört nationellt förbud av fyllning av svenska flaskor på alla sina anläggningar. Vi förstod senare att flera fått samma besked tidigare år. Så frågan är hur det var med den där olyckan.

Hur som helst så måste problemet lösas, att leva på kall mat ända till Karibien känns inte som ett särskilt attraktivt alternativ. Vårt hopp går till Señor Enrique. Han tar sig en titt på våra flaskor och adaptrar, kliar sig i skägget och tar fram sina egna kopplingar som han har i en container granne med den blå bussen. Efter en del fixande lyckas han få ihop en av sina egna kopplingar med en av våra och erbjuder sig åka ut till den lokala DISA-anläggningen nästa dag för att få flaskorna fyllda. Mañana, mañana, vi som skulle segla ner till södra Gran Canaria för att möta upp Ludvigs föräldrar. Jaja, en dag hit eller dit kan väl kvitta.

Så i förmiddags tog Ludvig jollen in till Señor Enrique för att hämta våra gasolflaskor. Men så lätt gick det naturligtvis inte. DISA hade även nekat Señor Enrique att fylla våra flaskor, trots att han är stammis. Men skam den som ger sig, tänkte Señor Enrique och lät pressa en slang för att försöka hälla över gasolen. Tanken hade slagit oss, men steget därifrån till att verkligen prova kändes långt. Så desperata var vi inte än, men det funkade faktiskt. Klockan ett skulle vi kunna hämta våra flaskor.

Don’t try this at home!

På klassiskt svenskt manér glider Mary af Rövarhamn in mot Texaco-macken prick klockan ett. Jag hittar Señor Enrique i hans container. Han ser bekymrad ut. ”Hade jag vetat att det skulle ta så här lång tid …”, säger han och betraktar innehållet i vår svenska tiokilosflaska. Den är snart full, men vi har två flaskor till. ”Kom tillbaka ikväll”.

Men inte heller ikväll var Señor Enrique klar. Imorgon kanske …

En natt utan ratt

S/Y Mary 16 kommentarer

LANZAROTE – GRAN CANARIA. Blöjavvänjning är besvärligt på landbacken, men sju resor värre i sjögång. Efter en sisådär tio toalettbesök de senaste två timmarna är både jag och Otto helt slut. Det är varmt och kvavt. Vi ger upp. Jag tar på honom pyjamas och bäddar ner honom i förpiken med blöja på. Lägger mig själv bredvid för att vänta på att han ska somna. Så hör jag den bekanta lilla hostningen. Jäklar, han kommer att kräkas. Rädda vad som räddas kan. Får ut Otto ur sängen samtidigt som kvällens fläskpannkaka väller över mig, golvet och väggarna. Nåja, jag lyckades i alla fall rädda lakanen, tänker jag, när nästa laddning kommer – över påslakanet.

Jag har just lyckats få in stackars Otto på toa utan att halka omkring i sörjan, när jag hör hur autopiloten löper amok. Ludvig, som just kommit in för att hjälpa mig, kastar sig ut igen, stänger av autopiloten och tar tag i ratten. Den svarar inte. Styrningen funkar inte. Hjälp! Ludvig kopplar livlinan och går bak till rorkulten. Ja, vi har lyckligtvis en liten rorkult, som vindrodret verkar på. Har vajerstyrningen låst sig på något sätt finns det risk för att inte heller rorkulten funkar. De få sekunderna tills jag får besked från Ludvig känns som en evighet. Den funkar! Och den värsta paniken lägger sig.

Tyvärr är rorkulten för kort för att handstyra vid någon större belastning, och vinden för ojämn för att låta vindrodret styra själv. Men en kombination skulle nog funka. Dags för en strategi. Vi har tio sjömil till närmsta marina på Lanzarote, och nittio till Las Palmas på Gran Canaria. Att angöra en trång okänd marina i mörkret känns inte särkskilt attraktivt utan fungerande styrning. Medan Las Palmas lockar med stort hamninlopp, ankring och gott om båttillbehörsaffärer.  Vi fortsätter.

Jag återgår till saneringen efter Ottos kräkningar. Stackars barn, han är alldeles blek och grå – sjösjuka. Ibland undrar jag vad vi håller på med. Jag försöker påminna mig själv om allt det positiva. Men just nu känns det avlägset. Jag tvättar av Otto så gott det går, byter hans lakan och bäddar nytt i salongen. Det gungar mindre där. Han får lite vatten, och somnar sedan i samma sekund som han lägger huvudet på kudden.  Jag behöver luft, sticker upp huvudet i luckan och låter vinden svalka mig. Påminns om att Lovis fortfarande ligger kvar i sittbrunnen; hon brukar vilja somna under stjärnorna vid nattseglingar.

Lovis kan ligga kvar en stund, tänker jag och stänger luckan. I samma sekund hör jag en våg slå mot skrovet. Jag avvaktar en sekund eller två. Jodå där kom den, som på en beställning: en saltvattendusch rakt in i sittbrunnen. Stackars Lovis.  Jag ser i skenet av fullmånen hur hon vrider på sig av obehag, men verkar sova vidare. Hon är blöt, sjöblöt. Jag suckar, tittar bak på Ludvig som sitter och meckar med vindrodret, en schackel verkar har gått upp. Vilken kväll, helt sanslöst. Jag mår illa, riktigt illa. Måste hinna sova några timmar innan det är dags för min vakt.  Någonting säger mig att den kommer att vara ovanligt tuff; Mary af Rövarhamn är inte byggd för att handstyras …

_____________________

Det var en trött besättning som ankrade upp i skydd av piren i Las Palmas 15 timmar senare. Vinden ökade under natten och vakten tillbringades bredvid rorkulten i aktern. Det var tungt i vindbyarna, men natten förflöt utan vidare olyckor. I skrivande stund har kapten just monterat ner halva inredningen för att diagnostisera vad som egentligen hänt med styrningen. En bult som håller en trissa till vajerstyrningen har gängat ur sig och förstört både trissan och dess fäste. Han tar tappert tag i situationen, det ska nog gå att åtgärda. I alla fall provisoriskt.  Själv sneglar jag på sängen. Synd att barnen inte är lika trötta som jag.

Fyra nyanser av brunt

S/Y Mary 8 kommentarer

Lanzarote, så likt ett månlandskap att astronauterna på Apollo 13 sägs ha tränat här. Men fint ändå, på sitt sätt. Min syster skulle gilla det; brunt är hennes favoritfärg. Bruna är också de rumpor som visas upp på stränderna här runt Punta del Papagayo på Lanzarotes sydostspets, där vi ligger ankrade sedan ett par dagar tillbaka. Men här, till skillnad från många andra platser, verkar naturister och textilare kunna uppträda fredligt sida vid sida. Ingen tyckts ha något besvär av den andra sorten. Ludvig och jag hade en tanke om att det vore roligt med ett blogginlägg med en bild på fyra rumpor i olika brun nyans. Men vi har inte haft mod att fråga om någon vill ställa upp. Och att använda våra egna skulle inte funka. De är än så länge lika bleka alla fyra. Kanske om ett år eller två …

Lanzarote

Vem är du?

S/Y Mary 13 kommentarer

I våras, strax efter att vi startat vår blogg, frågade vi vilka ni läsare egentligen är. Då var nästan hälften av er som besökte sidan seglare, och en knapp fjärdedel beskrev sig själva som drömmare. Sedan dess har det hänt en del. Vi har kommit iväg på vårt äventyr, det har skrivits några artiklar om oss och bloggverktygets statistikstaplar har skjutit i höjden. Vissa dagar har bloggen haft över 3000 sidvisningar. Fantastiskt kul.

Många av er, kända som okända, skickar hälsningar här på bloggen, på mejl och till satellittelefonen  – väderrapporter, hamntips eller bara glada tillrop. Fortsätt gärna med det, mycket uppskattat. Men vilka är alla ni som aldrig hör av er? Hjälp oss stilla vår nyfikenhet än en gång. Välj så många alternativ du vill, eller ange ett eget. Tack!

Långseglarvardag

S/Y Mary 6 kommentarer

Lovis och Otto brukar bråka om vem som ska åka sulkyn, så sedan en tid tillbaka används den bara för shopping. Men det är inte så bara ...

Kl. 12.15 lokal tid: Kissa barnen. Ta på flytvästar. Låsa båten. Hjälpa barnen ner i jollen. Lyfta ner barnvagnen i jollen. Ta jollen tvärs över Arrecifes industrihamn. Leta upp ett lämpligt landstigningsställe. Förtöja jollen. Lyfta iland barnen. Fälla upp vagnen. Ta av flytvästar. Låsa fast jollen. Gå hela vägen upp för den långa långa backen. Stanna och tömma barnens sandaler på sten ungefär var tionde meter. Handla, handla, handla. Packa, packa, packa allt i kassar. Lasta allt på barnvagnen. Gå ner för hela långa långa backen. Stanna för att tömma sandalerna på sten. Lyfta av alla kassar för att lyfta vagnen över muren. Lyfta över barnen. Lyfta över alla kassar. Lasta på alla kassar på vagnen igen. Köra över hamnplan med vagnen. Ta på flytvästar. Lasta av alla kassar, lyfta ner kassarna i jollen. Fälla ihop vagnen. Lyfta ner vagnen i jollen. Låsa upp jollen. Lyfta ner barnen i jollen. Lossa förtöjningen. Köra tillbaka till båten. Förtöja jollen. Lyfta upp alla kassarna på däck. Hjälpa barnen upp från jollen. Ställa ner alla kassarna i sittbrunnen. Låsa upp. Lyfta in alla kassarna i båten. Kissa barnen. Packa upp, packa upp, packa upp.

Kl. 17.25 lokal tid: Pust, klart. Vi som tänkte segla vidare idag. Skulle bara handla först. Imorgon kanske …

Magnus ”The Turtle Hunter”

S/Y Mary 9 kommentarer

”Lovis, Otto! Kom upp! En sköldpadda!” Ludvig hjälpte barnen ut medan jag själv sänkte på gasen och la om kursen, mot sköldpaddan som låg och sov på havsytan. Jag såg mig om efter kameran, när jag hörde ett stort plask. Magnus, vår gast, hoppade i sjön. Jäklar, då skrämmer han ju bort den, hann jag tänka precis innan jag såg den dyka. Men Magnus dök efter. Vad gör han? Sköldpaddor kan väl bitas, eller? Den såg stor ut, minst en halvmeter över skalet.

Vi befann oss en sisådär 50 sjömil från Lanzarote, på väg från Marocko. Långt ute på havet. Kursen var satt på Graciosa, en liten ö norr om Lanzarote. Vi hade gått för motor hela dagen. Total bleke. Men det kändes ändå härligt att vara ute på havet, att slippa dyningen i Essaouiras dåliga hamn. Vi hade badat på 1500 meters djup, alla utom Otto som föredrog en balja i sittbrunnen. Det var härligt varmt i det klarblå vattnet.

Så dök Magnus upp igen, nu strax bakom båten. Och framför sig höll han sköldpaddan. Helt otroligt, han hade fångat den. Han höll sköldpaddan framför sig medan den plaskade vilt med fenorna. Såg tungt ut, men jag har sällan sett ett så lyckligt ansikte. Och vi var alla mycket imponerade. Både av Magnus bedrift, men också av den vackra sköldpaddan. Helt galet, tänk att han fångade den. Fantastiskt. Jag ler vid tanken, ett minne för livet.

Någon sköldpaddsoppa ville vi dock inte ha till middag så efter en stund släppte Magnus sköldpaddan fri, och vi såg alla långt efter den när den dök ner i det kristallklara vattnet, mot havets djup. För att söka skydd. Från Magnus, vår alldeles egen Steve Irwin. Numera också kallad Magnus ”The Turtle Hunter”.

Magnus The Turtle Hunter

Bildbevis!