Kuna Yala – utveckling för vem?

S/Y Mary 3 kommentarer

Detta bildspel kräver JavaScript.

”Historien har visat att så snart vi utvinner vårt eget guld kommer någon för att ta det från oss”, så förklarar en av Kuna-indianernas ledare varför det är förbjudet att utvinna guldet i Kuna Yalas floder. En överlevnadsstrategi, för ett utsatt folk. När spanjorerna invaderade deras land för femhundra år sedan bodde en halv miljon Kuna-indianer i området. Idag finns bara en tiondel kvar. Trots detta utgör de än idag en av de största indianstammarna i världen.

Kuna Yala är en självstyrande region på Panamas karibiska kust. Ett pärlband av paradisöar längs en smal kustremsa med regnskogsklädda berg och djupa floder.  Ett område mer känt som San Blas, ett namn som en gång myntades av spanjorerna och inte gärna används av Kuna-indianerna själva. De flesta Kuna-indianer talar dock lite spanska, särskilt de yngre.

Vi hinner sällan mer än att kasta vårt ankare innan indianerna kommer ut i små kanoter till båten för att sälja sina varor. Männen säljer färsk fisk, langostiner (karibisk hummer), färsk frukt eller nybakt Kuna-bröd. Kvinnorna visar upp vackra broderier, pärlhalsband och andra hantverk. De flesta är vänliga och säger inte särskilt mycket, men en del kan vara ganska påstridiga.

Kvinnornas broderier är näst efter kokosnötter Kuna-indianernas största exportvara. Vanligtvis i form av vackra bröstplattor mer kända som molas. Sydda i klara färger, i samma mönster som kvinnorna en gång målade sina bara bröst – innan de kristna missionärerna lärde dem att skyla sig. Kuna-kvinnorna är mycket vackra i sina färgglada kläder, pärlklädda armar och ben, guldringar i näsa och öron och målade kinder. Men de är mycket små, världens minsta folkslag näst efter pygméerna.

Kuna-indianerna har stränga lagar för att bevara sin kultur.  Det är förbjudet för utomstående att bosätta sig på deras mark eller starta någon verksamhet i området.  Det är heller tillåtet för Kuna-indianerna att gifta sig med någon som inte är Kuna-indian. Det finns till och med strikta regler för att gifta sig med någon från en annan by, vilket har lett till viss inavel och albinos är inte ovanliga. Homosexualitet verkar däremot vara accepterat av Kuna-indianerna, och det är vanligt att män klär ut sig till kvinnor.

Enbart femtio av San Blas 350 öar är bebodda. Några familjer lever ensamma på öar långt ute i havsbandet, men de flesta tränger ihop sig på ett fåtal öar nära fastlandet. De lever enkelt, som de har gjort i alla tider. Husen är byggda av sockerrör, med palmtak och sandgolv. Sover gör Kuna-indianerna i färgglada hängmattor, möbler saknas helt. Tyvärr verkar allt fler hyddor under senare år ha kompletterats med något av det sämsta från vår kultur – nämligen TV-apparaten. Något elnät finns däremot inte på öarna och TV-apparaterna drivs med el från dieselverk eller solpaneler.

Frågan är om Kuna-indianerna ska lyckas behålla sin kultur, och på vilket sätt. Jag tänker på Dementerio, en av de många fiskare som brukar förse oss med nyfångad fisk. En dag råkade han komma lagom till lunchen serverades: korv och makaroner. ”Spagetti, spagetti” sa han och pekade hungrigt mot vårt dukade bord. Jag bjöd ombord honom och han åt med god aptit. Inte heller tackade han nej till den kylskåpskalla öl som serverades. Han berättade att han paddlade de sex sjömilen (en dryg mil enkel väg) ut till revet varje dag. Något segel hade han inte råd med, och undrade om vi inte kunde avvara lite tyg. Det kunde vi inte, men han verkade ändå ganska nöjd över att få 20 dollar för två rensade barracudor och en stor krabba.

En tysk seglare som besökt området många gånger berättar att han en gång fångat en fisk långt större än han själv kunde ta vara på. Istället för att kasta den bjöd han byborna på grillad fisk. Kvällen blev mycket lyckad och Kuna-indianerna åt med god aptit. Men nästa morgon väntade tillrättavisning från hövdingen; fisken hade varit rikt kryddad och han ville inte att byborna skulle få smak på annat än den traditionella maten främst bestående av matbananer, bröd och okryddad fisk med kokosvatten.

Vi har ännu inte fått några bannor från hövdingen i Dementerios by. Men hur glad jag än är för att vi får lov att besöka denna annorlunda värld så kan jag inte låta bli att fundera över hur vår närvaro här påverkar Kuna-indianerna. Kan man förhindra ett folk från att utvecklas?

Vågor på vägen

S/Y Mary 2 kommentarer

Vår vistelse i Cartagena har varit extremt varm, och fuktig. Ovanligt hett, sägs det. Nu förstår vi varför. Igår öppnade sig himmeln och ett åskväder utan dess like brakade lös. Vi använder inte regnuppsamlaren i stadsmiljö, så hur många liter som faktiskt föll under den timme som skyfallet pågick är svårt att säga. Men det kan ju kvitta för oss som flyter ovanpå. Värre var det för de som färdades på vägarna (se videosnutt); inte var dag det går vågor i bilars kölvatten.

Detta bildspel kräver JavaScript.

Har du en stund över kan du läsa mer om våra intryck från Cartagena i vårt senaste inlägg på Europeiskabloggen. Själva lättar vi ankar och seglar vidare mot Kuna Yala.

50 000 sjömil, eller fem år

S/Y Mary 2 kommentarer

50 000 sjömil, eller fem år. Så länge ska våra nya segel hålla, minst. Åtminstone enligt den garanti som Doyle utlovar. Hur det blir med den saken återstår att se, men det ser lovande ut.

Detta bildspel kräver JavaScript.

Din guide i solpanelsdjungeln

S/Y Mary 1 kommentar


Ni som har följt vår energiblogg ett tag vet att det rådde energikris ombord på Mary af Rövarhamn ett par månader efter avsegling. Vi förbrukade betydligt mer el än vår vindsnurra kunde tillföra, och vi beslutade att installera solceller ombord.

Solpanelsdjungeln kan vid en första anblick te sig ganska snårig. Det är mycket man ska ta hänsyn till. Först och främst behöver man identifiera sitt energibehov, och se över lämpliga placeringar. Sedan gäller det att hitta en bra leverantör vars paneler motsvarar de krav man har på mått, funktion och kvalité.

Watski och den tyska solcellstillverkaren Solara bidrog med imponerande stöd och kunskap när vi skulle välja våra solceller. Och som tack för deras engagemang har vi hjälpt dem att ta fram en ”Köp- och installationsguide” där vi delar med oss av våra erfarenheter. Du hittar guiden på Watskis webbplats, där den förhoppningsvis kan vara till glädje för andra som står i begrepp att köpa nya solpaneler till båten. Frågorna man bör ställa sig är de samma oavsett vilken leverantör man väljer.

Vårt val föll slutligen på två två vinkelbara hårda paneler i aktern, och två tunna paneler som tål att gå på – men en sammanlagd maxeffekt på 280 Watt. Idag, nästan ett halvår senare, kan vi inte vara nöjdare. Vi har oftast mer el än vi behöver, vilket är otroligt skönt så här på varmare breddgrader där både kyl och fläkt får gå på högvarv.

Läs Watskis Köp- och Installationsguide för solpaneler till båten

Hela havet skummar!

S/Y Mary 10 kommentarer

”Vem är det som har hällt diskmedel i vattnet?” Det är Lovis som undrar, och frågan är befogad; hela havet skummar. Det är tidig morgon. Ludvig och Otto sover fortfarande medan vi tjejer sitter ute och betraktar det upprörda havet. Inne kan man inte vara, då blir man sjösjuk. I alla fall jag.

Vi har vinden i ryggen, gör 7-8 knop för bara genuan. Jag tittar bakåt. En stor våg kommer allt närmre, blir allt högre. Tornar upp sig flera meter bakom oss. Just när det ser ut som den ska bryta rakt över Marys akter lyfter hon på rumpan och låter vågen knuffa oss framåt medan vi forsar fram genom ett hav av fradga. Det gick bra den här gången också, tänker jag och andas ut. Samtidigt smäller det till i sidan av båten. Jag hinner vrida på huvudet lagom till vågen som orsakade smällen genererar en kaskad av vatten som landar i sittbrunnen, rakt över Lovis och mig.

Jag skakar av mig det varma vattnet, möter Lovis blick och ler. Väntar på hennes reaktion. Hon ser ut som en blöt katt, fortfarande lite chockad som om hon inte riktigt fattat vad som hänt. Hon ser på sig själv, och sedan på mig. ”Oj, det var en dum våg!” säger hon sedan och ler snett. Utrustad i enbart sjöställsbyxor och flytväst gör lite stänk inte någon större skada, i alla fall inte om man har rätt attityd.

Vi befinner oss utanför Sydamerikas nordligaste udde, ökänd för sin stökiga sjö. Med rätta, vågorna kommer från alla håll, när man minst anar det. Det är som en katt-och-råtta-lek mellan Mary och havet. För det mesta vinner Mary, men ibland överaskas hon och får en smäll som slår henne ur kurs. Men vindrodret kämpar tappert, och snart pekar fören åter åt rätt håll. Redo att ta emot nästa våg. Världens bästa båt!

Bon bini a Curaçao!

S/Y Mary 1 kommentar

Detta bildspel kräver JavaScript.

60 nationaliteter. Från fem världsdelar. Med 20 religioner. Lever i fred. Tillsammans. På en liten ö. Det är möjligt. Och det är härligt. Ja, det är just det här som gör den här ön lite extra trevlig. Hit är alla lika välkomna, och de vänliga invånarna glömmer aldrig ett ansikte.

Majoriteten av öns 140000 invånare bor i världsarvslistade huvudstaden Willemstad, en holländsk 1600-talsstad i tropisk tappning. Curaçao tillhör än idag kungadömet Nederländerna, och fick självstyre så sent som förra hösten. Vi på Mary af Rövarhamn lyckades som enda fritidsbåt få tillstånd att lägga till vid stadens kaj. Granne med de venezuelanska fraktbåtar som förser den intilliggande marknaden med färsk frukt från den stora kontinenten i söder. Det kändes skönt att uppleva riktig stadspuls för första gången på riktigt länge. Nästan lika skönt som det var att några dagar senare återvända till lugnet i ankarviken för att bada av oss stadsdammet.

Curaçao är torrare och plattare än de andra öarna vi har besökt i Karibien. Här växer mest låga buskar, varvade med höga kaktusar. Ganska tråkigt landskap om man frågar oss, men himmelriket för iguanor. Dessa stora drakliknande ödlor som också serveras i gryta på några av öns mer traditionella restauranger. Och jodå, vi har smakat. Men gör nog inte om det.

Två och en halv vecka har vi tillbringat på Curaçao. Farmor och farfar har hälsat på. Lovis har hunnit fylla fem år. Och Mary har fått nya segel som väntar på att provseglas, helst redan i morgon. Det är dags att segla vidare mot nya äventyr. Västerut, ständigt västerut.

Ayo Curaçao!

Teknikstrul med dålig tajming

S/Y Mary 7 kommentarer

I februari meddelades världen att en dansk långseglarfamilj tagits gisslan av pirater utanför Somalias kust. Med denna händelse i färskt minne var det kanske inte så konstigt att jag var lite extra orolig när det var dags för oss att segla västerut längs Venezuelas pirathärjade kust, även om vi med råge höll vad som anses vara tryggt avstånd till kusten. Under överseglingen skrev jag ett blogginlägg om min paranoia. Naturligtvis inte i avsikt att göra någon orolig, utan bara för att ge ett exempel på hur man kan skrämma upp sig själv helt i onödan.

Senare blev jag varse om att vår SPOT satellitsändare slutat sända ut vår position några timmar efter det att inlägget publicerats. Detta hade sin enkla förklaring i att batterierna tagit slut, vilket apparaten inte indikerar på ett tydligt sätt. Enligt bruksanvisningen ska en röd lampa blinka när 30 procent av batteriet återstår. Normal batteritid är 2-3 veckor. Satellitsändaren blinkade visserligen rött, men vi hade ingen anledning att misstänka att den redan slutat sända.

Under den följande natten, då vi låg tryggt i hamn på Los Roques, fick vi ett meddelande på satellittelefonen som vi glömde läsa i vår iver att upptäcka den nya övärlden. Det var först på kvällen när vi återvände till båten som vi förstod den dåliga tajmingen i dessa sammanträffanden, och kunde meddela oss till omvärlden.

Först och främst. Förlåt till alla er som oroat er, nästa gång byter vi batteri på en gång när lampan börjar blinka. Samtidigt är vi glada för att det finns så många där ute som följer oss och bryr sig, vilket i sig ger en känsla av trygghet. Jag vill dock påminna om att inte ta tekniken på för stort allvar, särskilt inte när vi kommer ut på Stilla Havet där vår satellitsändare inte har full täckning.

SPOT täckningskarta: Orange betyder bra täckning, och ljusgrå ingen alls.

Om du vill ha ett livstecken, eller ser någon anledning till oro ser vi gärna att du skickar ett textmeddelande till vår satellittelefon (gratis), och gör oss uppmärksamma på detta. Precis som flera gjorde den här gången. Och glöm inte bort att det faktiskt går bra att ringa till oss. Det är visserligen ganska dyrt men det kanske det kan vara värt för att få svar direkt. Svarar vi inte, ring igen!

Och när det gäller pirater så lovar vi dyrt och heligt att även i fortsättningen undvika riskområden så gott det går. Glädjande nog kan jag berätta att vi inte kommer att passera några kända piratvatten på mycket länge. Inte förrän på andra sidan Stilla Havet. Såvida det inte är så att Kapten Långstrump fortfarande härjar där borta i Söderhavet …

Läs mer om pirater i vårt senaste inlägg på Europeiskabloggen

Sådan vindsnurra, sådan herre

S/Y Mary 5 kommentarer

Fler än vi verkar ha upptäckt att innanhavet Spaanse Water på Curaçao utgör en av Karibiens tryggaste ankringsplatser, på gott och ont.  En egen ankarvik kan man glömma här. Men det är väldigt roligt att träffa andra långseglare, diskutera praktiska lösningar eller bara beskåda allt liv och rörelse i hamnen. Och det var precis vad vi gjorde denna morgon vid frukostbordet på däck när det slog oss hur man fatiskt kan döma båtägaren efter dennes val av vindsnurra. Nedan sammanfattar jag vad vi kom fram till, heltfördomsfritt : )

Aerogen/Ampair/Rutland: Tre vanliga sexbladiga vindsnurror, som laddar något sämre än övriga namn på listan. Slätstrukna val, som utstrålar okunnighet eller lågt engagemang. Bland ägarna hittar man främst nyblivna långseglare som har köpt en äldre färdigutrustad båt, eller långliggare som valt att komplettera sin vindsnurra med ett bensindrivet elverk istället för att köpa ett bättre. Och de som inte gör det startar ofta motorn eller uppsöker en marina för att ladda sina batterier. Den lite större Aerogen 6 kan dock vara ett vettigt alternativ för den som har plats för den.

AIR Breeze: En trebladig snygg liten vindsnurra. Ägaren är ofta en reativt nybliven långseglare med en helt eller delvis nyutrustad båt. AIR Breeze verkar också vara ett populärt ersättningsalternativ för erfarna långseglare vars gamla vindsnurra har dragit sin sista suck. Den är förhållandevis billig, lätt och något tystare än sin föregångare AIR X. Nackdelen är att den inte lär ladda riktigt lika bra.

AIR X: En vanlig, liten och effektiv trebladig vindsnurra vars surrande plågat många båtgrannar genom åren. Tillhör normalt lågbudgetseglare, inte sällan långliggare i populära ankringsvikar. Ofta förvånande trevliga, även om jag tycker att det är deras förbannade skyldighet att hitta en egen planet att ankra på.

AIR X med tysta vingar: Fixarens och tekniknördens favoritlösning. Oftast relativt nyblivna långseglare med full koll på sin elförbrukning. Ägaren är inte särskilt välbärgad men gillar smarta lösningar, och tillbringar mycket tid på internet. De tysta vingarna, som känns igen på den blå färgen, lär inte påverka laddningen nämnvärt men är betydligt tystare är originalvingarna. Den mer välbärgade tekniknörden skulle istället välja en Duogen, som även kan användas som släpgenerator.

D400: Den enda tysta vindsnurran som kan konkurrera med de trebladiga när det kommer till laddning. En tungt och lite dyrare alternativ som utgör ett populärt val hos båtägare som prioriterar komfort, dvs mycket laddning utan oljud. Många ägare är välutbildade, har tagit ett års paus från karriären för att segla till Karibien och tillbaka. De flesta har en relativt ny och lite större båt, oftast i plast. Och är inte båten ny, så är den åtminstone nyutrustad. Ligger gärna i marina när möjlighet ges.

KISS: Lite större vindsnurra än övriga, lär ladda bra men låter en del. Du hittar den oftast på lite större båtar, hemmabyggen eller äldre lite förfallna båtar. Ägarna är ofta lika skäggiga som undervattenskroppen på deras båtar, och har seglat på haven i decennier. Idag är de riktiga långliggare, och verkar inte segla många sjömil i onödan. Vanliga i Karibien. Kan även förväxlas med en Windbugger-ägare. Oavsett, locka med en flaska rom och du är garanterad många härliga rövarhistorier från de sju haven.

Superwind: Ett val för den medvetne. Snygg trebladig vindsnurra som man ofta ser på katamaraner. Vad detta kan bero på är svårt att sia om men man får väl anta att de valt vindsnurra efter hur den ser ut, och att just Superwinds design attraherar samma sorts människor som föredrar katamaraner. Jo, lite konstigt är det. Dessutom för den en del oväsen, men lär ladda bra.

Naturligtvis finns det många fler vindkraftverk att välja på, och ännu fler båtägare. Men dessa är de vanligaste som vi har stött på så här långt under vår resa. Och som i så många andra personlighetstester så kan man känna igen sig i flera grupper.  Eller inte känna igen sig alls.

Själva har vi en D400 monterad i toppen på mesanmasten. Den laddar bra, och är helt tyst. Men skulle vi välja en ny lösning idag skulle vi troligen satsa på en AIR X med tysta vingar. Dels för att man får mer laddning för pengarna jämfört med en D400, men framförallt för att det skulle kännas bättre med ett lite lättare vindkraftverk i masttoppen. Hmmm, så vad säger det om oss? Och vilken vindsnurretyp är du?

Färgkoder på Los Roques

S/Y Mary 13 kommentarer

Detta bildspel kräver JavaScript.

”Lite styrbord, lite till. Bra så, rakt fram.” Jag står längst fram på peket och dirigerar in båten mellan reven. För att undvika missförstånd pekar jag med hela armen åt det hållet rorsman ska svänga. Vi befinner oss på Los Roques utanför Venezuela, och här är det eyeball navigation som gäller. Sjökorten visar flera hundra meter fel, och stora områden är inte utmätta alls. Att segla här i annat än dagsljus är uteslutet. Ju högre solen står på himlen desto bättre kan man se de olika färgskiftningarna. Allra bäst ses de från masttoppen.

  • Mörkblått: >10m – bara att tuta och köra
  • Klarturkost: 2-10m sandbotten, sakta ner
  • Mörkgrönt: 2-10m sjögräs/korall, sakta ner ännu mer
  • Ljusturkost: <2m sandbotten, kryp fram
  • Brunt: <2m sjögräs/korall, undvik
  • Sandfärgat: <0,5m sandbotten, utforskas bäst till fots

Väl innanför revet väntar belöningen. ”The finest little anchorage I have seen or been in my years in the Caribbean.” Ja, så beskrivs lagunen Cayo Carenero i guideboken. Och vi har inget att invända. Kritvita stränder varvade med mangrove. En rocka glider förbi i det kristallklara vattnet. Stora pelikaner störtdyker efter fisk bredvid båten. Det är paradisiskt. Den ende som har något att klaga på är Otto, han tycker det hade varit trevligare om det fanns lite fler bilar här : )

Piratvatten, fy katten!

S/Y Mary 7 kommentarer

En båt kommer emot oss. Det knyter sig i magen. Det är nog bara kustbevakningen som kommer på besök, tänker jag i ett försök att lugna mig själv. Efter en snabb titt på skärmen kan jag konstatera att den saknar AIS-sändare. Nog borde kustbevakningen ha AIS-sändare? Vår egen sändare är avstängd, vill inte skylta med vår närvaro. Inte avslöja några uppgifter om vår position eller fart. Inte här.

Klockan är nio på morgonen lokal tid. Vi befinner oss nordväst om den lilla ön La Blanquilla, norr om Venezuelas pirathärjade kust. Nästan hundra sjömil ut. Vi har satt kursen på Curacao men hoppas på att kunna göra några dagars stopp på Los Roques. Öarna tillhör visserligen Venezuela, men vi har hört oss för. Inga piratattacker rapporterade därifrån. Inte så långt västerut, inte så långt ut. Värre sägs det vara längre österut, närmre kusten. Fritidsbåtar har blivit bordade, människor skjutna.

Jag tar fram kikaren. Definitivt inte kustbevakningen. Troligen någon form av fiskebåt, modell större. Lite äldre, sannolikt i trä. Den gör god fart genom vattnet, lite konstigt hög fart för att vara en vanlig fiskebåt. Men pirater använder väl små öppna snabbgående båtar nuförtiden, eller? Jag ser mig omkring. Inga andra båtar i sikte, men väl en fiskeflagga om babord. Jag andas ut. Fiskeflagga, fiskebåt. Logiskt.

Lovis ropar från sin koj. Hon har vaknat. Jag går in för att hjälpa henne med flytvästen, ber henne komma ut för att hjälpa mig hålla utkik. Jag passar på att kasta in plånböckerna i kastrullskåpet. Jag vet inte riktigt varför, de innehåller inga pengar. En extra upplaga av pass och skeppspapper finns redan gömda på betydligt säkrare ställe. Några pengar finns inte ombord. Inga vapen heller, och lika bra är det.

Jag hjälper Lovis göra fast säkerhetslinan i flytvästens sele och slänger ett öga på den upphinnande båten. Den närmar sig. Jag gör en snabb notering i loggboken, och funderar på om jag ska väcka Ludvig. Nej, varför det. För att berätta att jag ser en fiskebåt? Jag tar med mig kameran ut, och VHF-radion. Vad jag ska ha dem till är jag mindre säker på, men det känns tryggare så. Kanske borde jag gömma den bärbara VHF:en istället. Jo, det borde jag naturligtvis göra.

”Mamma, jag ser en båt”, ropar Lovis. Hon är glad över sin upptäckt. ”Men den är på väg åt det hållet så det är ingen fara”, berättar hon stolt och pekar åt styrbord. Jag ser hur båten passerar fiskeflaggan. Skit också. Den är nära oss nu. Kanske 100 meter. Ser skabbig ut. Men vänta lite. Visst ser det ut som den ska passera bakom oss. Jo, visst är det så. Den kanske planerar att borda oss på styrbordssidan istället, tänker jag, nu påtagligt paranoid. Jag håller andan.

Men fiskebåten behåller på sin nordvästliga kurs, passerar några båtlängder bakom oss. Inga pirater syns på däck, ingen annan heller för den delen. Jag tittar länge efter båten. Tills jag inte ser den längre. Tills den försvinner i horisonten.