På skattjakt i sagornas värld

Smuggler's Cove, Stewart Island

Utifrån ser öppningen i berget ut som vilken grotta som helst. Precis så bred att jollen kommer igenom. Men den här grottan slutar inte i ett mörkt berg, den leder in till en annan värld. Smugglarnas hemliga tillhåll. Eller Smuggler’s Cove som den heter på kartan. Lovis och Otto hoppas på att hitta en gammal skatt, eller åtminstone en tunna whiskey eller två. Det skulle bli en fin present till kapten som fyller år på fredag.

När vi väl kommit igenom klyftan ser vi den mest bedårande lilla sandstrand. Bara trettio-fyrtio meter bred, omgiven av höga mossbeklädda klippor. Vid en första anblick kan man tro att vi är tillbaka i tropikerna. På branten bakom stranden växer något som ser ut som höga palmer, men som vid en närmare titt visar sig vara enorma ormbuskar på höga stammar. Över oss är vegetationen så tät att vi bara kan se himmeln genom en liten öppning i mitten. Överallt rinner och droppar det. Det är som hämtat direkt ur sagornas värld. Sådana här platser ser man bara på film. Men så är väl också många storfilmer inspelade just här, i Nya Zeeland.

”Mamma, pappa. Kom! Jag har hittat en grotta, det är här de har gömt skatten, ropar Lovis ivrigt och försvinner in i ett hål i berget. Med Otto i släptåg. Ludvig hämtar en ficklampa, för man hittar ju inga skatter i mörker. Grottan är precis så bred att en vuxen människa kommer in. På vissa ställen får vi krypa. Trettio meter in tar grottan slut, och barnen ser sig förvånat omkring. ”Här finns ju ingen skatt.” Någon måste ha kommit före oss.

”Så synd, vi får leta vidare någon annanstans” säger Lovis tappert. Hon har svårt att dölja sin besvikelse. En dag kommer vi att hitta en riktigt fin skatt, det vet hon.

Tre timmar av solsken …

Waterlilly Bay

Mary af Rövarhamn för ankar Waterlilly Cove, Stewart Island.

STEWART ISLAND, NYA ZEELAND. Jag lägger mig på rygg, på en av lådorna på däck. Jag sluter ögonen, det är helt stilla och solens varma strålar tinar värmer min nedkylda kropp. Jag hör ljudet av forsande vatten, från det lilla vattenfallet som mynnar i ena armen av viken. Och fågelkvitter, minst fyra olika melodier. Barnens röster hörs längre bort. De är ute med jollen för att dra upp middagen, och av tonläget att döma gissar jag att de fått en fisk på kroken. Lovis verkar redan glömt bort den tand hon slog ut tidigare under dagen. Nu plaskar det bredvid båten. Kanske en fågel som landat. Jag motstår frestelsen att se efter. Men så hör jag ett blås. Ett blås, var kommer det ifrån?

Jag reser mig upp och tittar i den riktning jag hört blåset. Söker med blicken längs vattenbrynet. Där, en säl sticker upp huvudet i buskaget bara femton meter bort. Eller är det ett sjölejon? Jag har inte riktigt lärt mig skillnaden. Men stor är den, säkert två meter lång. Den dyker, och kommer upp igen. Nu med en fisk, som den skakar så det stänker nästan hela vägen till Mary. Viken vi ligger i är så liten, att vi har knutit en lång lina i land så vi inte ska svänga in i klipporna som omger viken i väster och i öster. Längst in delar viken upp sig i två armar, som i lågvattnen mynnar i varsin liten strand, den ena vit. Den andra röd.

Sälen dyker smidigt under Mary’s köl på väg in mot den vita stranden. Jag ser den tydligt; vattnet är kristallklart. Framme vid stranden lyfter den hotfullt på överkroppen och morrar åt en till synes oskyldig tärna som vandrar längs strandkanten. Men tärnan bryr sig inte, det är som om fåglarna är mindre rädda här än annanstans. Albatrosserna landar ofta i vattnet precis intill båten. Och tidigare idag tog vi jollen till ett större vattenfall, på stenen där vi la till stod en stor skarvliknande fågel. Den bara tittade på oss. Men flyttade sig inte ur fläcken. Inte ens när vi steg ur jollen.

Vi befinner oss i Port Pegasus, ett skyddat litet innanvatten längst söderut på Stewart Island vid Nya Zeelands sydspets. Så långt söderut på vårt jordklot att bara Patagonien och några utspridda småöar ligger närmare Antarktis. Och så vitt vi vet, är vi den enda båten här. Kanske har det sin förklaring. Alla dagar är inte lika vackra som den här. Men just idag, är det alldeles, alldeles underbart.

Drömmen om att simma med delfiner

GÄSTINLÄGG PÅ ERV-BLOGGEN 24 FEBRUARI 2012

Att simma med delfiner är en dröm för många. En dröm som blivit verklighet för vår gästbloggare Linda Hammarberg, som är ute på världsomsegling tillsammans med sin familj på segelbåten Mary af Rövarhamn. Här berättar Linda om upplevelsen.

Världens minsta och ovanligaste delfiner bor på Nya Zeelands sydö. Här och ingen annanstans i världen. De heter Hector’s Dolphin, blir sällan större än 1,5 meter långa och känns lätt igen på sina rundade ryggfenor.  Man antar att det bara finns runt två tusen, men ändå var det just dessa fantastiska varelser som var först ut med att välkomna oss när vi för ett par dagar sedan angjorde Nya Zeeland. Efter en sju dagar lång, ganska tuff och rysligt kall översegling från Tasmanien.

Vi hann knappt kasta vårt ankare i naturhamnen Port Craig på öns sydspets innan en liten grupp av dessa för oss då helt okända delfiner simmade fram till båten. Vi ser visserligen ofta delfiner, men bara ute till havs, när vi gör fart. I hamn brukar vi vara lika ointressanta som vilken sten eller kobbe som helst.

Delfiners närvaro kan vara närmast hypnotiserande. Man njuter av varje sekund, som den aldrig skulle återkomma. För plötsligt, helt utan förvarning, brukar de försvinna lika snabbt som de kom. Men inte den här gången. Tvärtom, de verkade sprida ryktet, för snart var vi omringade av delfiner. Några med små kalvar som simmade tätt intill sin mamma.

Det började närma sig lunch och vi hade fortfarande inte ätit frukost. Men vem vill gå in för att fixa frukost när man är omringad av delfiner. Inte jag i alla fall. Min man Ludvig tog slutligen sitt ansvar som förälder och försvann ner i kabyssen för att piffa upp gårdagens nybakade chokladmuffins med grädde och strössel. Så de bildade små tårtor. För om det är någon gång man ska äta tårta till frukost är efter en vecka till havs på ett av världens tuffaste vatten.

Inte bara delfinerna verkade intressera sig för de långväga besökarna. I vattnet runt båten vilade jättelika albatrosser. De bara satt där, och tittade allvarligt på oss. Plötsligt började en albatross sparka vilt med benen och flaxa upprört med vingarna. Och snart såg vi en annan titta oroligt omkring sig, innan den upprepade samma märkliga beteende. Då ser jag vad det är som bekymrade dem. Delfinerna simmade på albatrosserna underifrån – på rent djävulskap. Och det roade oss lika mycket som det verkade roa delfinerna.

En regnskur tvingade oss slutligen ner i båtens salong där vi med hjälp av en av våra valböcker kunde identifiera delfinerna som Hector’s Dolphin’s, och kände oss ännu mer hedrade när vi förstod hur ovanliga de faktiskt är. Regnet höll i sig och tiden gick, jag städade upp efter överseglingen medan Ludvig som haft vakt hela natten la sig för att vila. Barnen hade just satt sig för att rita av de ovanliga delfinerna i sina dagböcker från resan, när jag såg några solstrålar titta in genom takluckan igen. Vädret är väldigt omväxlande här nere.

När jag öppnade luckan hörde jag det bekanta blåsljudet igen. Delfinerna var kvar. Det verkade som de bodde där i viken. Att vi hade ankrat mitt i deras vardagsrum. Det var då tanken slog mig, att jag om jag någonsin i mitt liv ska bada med delfiner i det vilda, så var det då och där. Jag tittade ner i det mjölkiga vattnet. Troligen förfärligt kallt. Men det kunde inte hjälpas, vissa chanser får man bara en gång i livet.

Min dotter Lovis, som snart ska fylla sex år, stod beredd med kameran när jag iklädd våtdräkt, snorkel och cyklop gled ner i det kalla vattnet.  Jag var lite nervös, visste inte hur delfinerna skulle reagera.  Men de visade sig vara lika nyfikna på mig som jag var på dem.  Vattnet var ganska grumligt, så de dök upp från ingenstans och svischade snabbt förbi på någon meters avstånd. Men en var lite modigare än de andra, stannade upp och simmade sakta runt mig i en cirkel. Varv efter varv. Utan att släppa mig med blicken. Jag följde efter, som i en dans. Och var helt trollbunden av min partner. Tiden stod stilla, vet inte hur länge det pågick.

Jag skakade av kyla, och läpparna var blåa när jag slutligen tvingade mig själv upp ur vattnet. Men jag var i sjunde himmeln.  Jag hade badat med delfiner! Och inte vilka delfiner som helst, utan världens ovanligaste art. I det vilda. Bättre start än så här kunde inte vår vistelse i Nya Zeeland fått. Och någonting säger mig att vi kommer att stortrivas.

/Linda

Om någon skulle bli sugen, så kan man faktiskt bada med Hector’s Dolphins i Akaroa Harbour på sydöns ostkust. Fast då i guidad grupp. Se www.swimmingwithdolphins.co.nz.

 

Pay-back time!

berg_nz

Land i sikte!

PORT CRAIG, NYA ZEELAND. Tre dagar kuling, tre dagar motorgång och en dag med lagom starka vindar. I en genomsnittlig temperatur av tio grader i sittbrunnen, och tolv grader i båten. Så kan man sammanfatta vår översegling från Tasmanien till södra Nya Zeeland. Ingen höjdare med andra ord, men typiska förhållanden för dessa breddgrader.

Ja, det är knappast för seglingen eller värmen vi har tagit oss hela vägen ner hit. Vi är här för att uppleva vild, vacker och oförstörd natur. Och i takt med att de flera tusen meter höga bergstopparna träder fram allt tydligare ur mörkret denna morgon lägger vi de svåra dagarna på havet bakom oss. Allt har ett pris. Betalningen är avklarad. Nu ska vi njuta!

(Väl i hamn välkomnades vi av Hector’s Dolphins, världens ovanligaste delfiner som bara bor här på Nya Zeeland. Och jag (Linda) fick simma med dem. Läs mer om det på ERV-bloggen.)

Härligt med frisk luft!

Mycket varm choklad blir det …

HOBART, TASMANIEN – BLUFF, NYZEELÄNDSKA SYDÖN. Nej, nu får det vara nog med gnäll om hur kallt det är här ute på havet. Tio grader är ju prima grillväder på Svalbard. Från och med nu tänker vi bara positiva tankar ombord på Mary af Rövarhamn. Vi hjälps åt att komma på fördelar. Övertygar oss själva. Kallt är ballt! Hoppas det funkar.

  • Linda: ”Allahjärtansdagsblommorna står fortfarande.”
  • Lovis: ”Man får klä ut sig med mammas roliga mössor, halsdukar, raggsockor och vantar.”
  • Otto: ”Man kan låtsas att man åker skridskor med raggsockor.”
  • Ludvig: ”Man behöver inte plocka undan frukostpålägget förrän efter frukosten.”
  • Linda: ”Frukt och grönsaker håller längre”
  • Ludvig: ”Kylskåpet drar mindre el”
  • Linda: ”Man kan baka så många kakor man vill utan att det blir för varmt i båten”
  • Ludvig: ”Man sover bättre när det inte finns några andra båtar att se upp för.”
  • Ludvig: ”Kackerlackorna fryser.”
  • Linda: ”Albatrosserna trivs!”
  • Linda: ”Choklad smakar mycket bättre när den inte är mjuk som i tropikerna”
  • Lovis: ”Man får dricka varm choklad till frukost.”
  • Ludvig: ”Färskvattnet är godare.”
  • Linda: ”Man kan ha fotogenlampan tänd utan att det blir för varmt i båten.”
  • Linda: ”Vi har inte släpat med oss raggsockor, vintermössor, underställ och duntäcken i onödan.”
  • Lovis: ”Jag får ha nattlinne på mig när jag sover.”
  • Otto: ”Och jag får ha pyjamas på mig.”
  • Ludvig: ”Slipper blåsa upp badleksaker”
  • Linda: ”Man bränner sig inte på axlarna”
  • Ludvig: ”Det känns friskt när man tar ett djupt andetag.”
  • Linda: ”Solen värmer gott.”
  • Ludvig: ”Om vi skulle få oväntat besök har vi alltid kläder på oss.”

Känns redan lite varmare. Fast det är klart, en fungerande värmare hade kanske varit ännu bättre.

Mot Bluff. På Roaring Forties.

En albatross kan ha ett vingspann på upp till 3,5 meter.

En stor albatross cirkulerar runt båten. Den glider fram utan att röra på sina enorma vingar.  Så ofantligt vackra, och en symbol för de sydliga breddgrader vi nu seglar på.

Långt där bak ligger Tasmanien. Och framför oss . Antarktis. Ja, nu är det ju inte Antarktis vi ska till, till Lovis stora besvikelse. Hon längtar efter snö. Nej, vi siktar istället på en liten stad som heter Bluff på Nya Zeelands sydspets. Men vi måste hålla en sydligare kurs de första dagarna för att minska risken för motvind senare under veckan.

Det har inte varit en enkel sak att hitta en lämplig prognos för att segla vidare mot Nya Zeeland. De här breddgraderna kallas inte ”The Roaring Forties” för intet. Och vi velade in i det sista. Men nu är vi alltså på väg. Och prognosen ser ok ut. Inte perfekt, men ok.

Någon gång i mitten av nästa vecka borde vi vara framme. Skicka gärna några värmande hejarop på vägen. Det är kallt här nere.

Snigel till middag

Kan man verkligen äta den här?

Oj, va han kämpar! säger Otto och pekar ut mot grodmannen som plaskar i tången en bit ut från klipporna. Det är Ludvig som plockar abalone (se videoklipp). Ett slags skaldjur, eller om man kallar det snigel, som bor i stora platta snäckskal och suger sig fast på klippor och stenar på dessa kalla breddgrader. Vad de heter på svenska vet vi inte.

Vi har blivit tipsade om stället av Paul, en kille vi lärde känna i Hobart. Han och hans familj kastar loss med sin båt Midnight Sun om några veckor för att segla mot Alaska, så han har inte längre anledning att hålla stället hemligt.

Då och då närmar sig grodmannen land. I ena handen håller han sin senaste fångst. I den andra den kniv han använder för att bända loss abalonen från stenarna. Han ser vild ut, inte helt olik kung Neptunus själv. Insnärjd bland sjögräs, tång och alger.

Barnen applåderar av förtjusning. Jag är också imponerad. Det är kallt. Runt femton grader i luften, och säkert inte mycket varmare i vattnet. Och på himmeln drar mörka moln fram. Ena stunden skiner solen, och fem minuter senare regnar det och blåser kuling. Typiskt tasmanskt högsommarväder.

När hinken är full tar vi jollen tillbaka till båten, tvärs över viken. Då och då tittar en liten pingvin upp för att dyka lika snabbt igen. Tidigare idag, på väg in i viken, såg vi både sälar och delfiner. Djurlivet här är lika fantastiskt som vädret är bedrövligt. Antar att man får ta det onda med det goda.

Väl ombord igen firar vi fångsten med hembakade kolakakor och varm choklad. Barnen kröner sin nerkylde hjälte till Kung Abalone den förste. Och som bevis på hans tapperhet hänger de varsin välförtjänt guldmedalj runt hans hals.

Ikväll blir det smörstekt abalone med klyftpotatis och aioli till middag på Mary af Rövarhamn. Och blåbär till efterrätt. Men först ska vi lägga ut en hummertina med snigelrens. Osäker på om humrar äter snigel. Men det är värt ett försök.

Bottenskrap de Luxe

Kapten och smågastarna inspekterar eländet.

”Usch, vilken pärs. Men va bra det gick.” sa jag glad i hågen när jag kom upp efter en och en halv timme i det kalla vattnet. Vi hade skrapat rent botten, för jag vet inte vilken gång i ordningen. Och jag var lättad för att det var över för den här gången. Nu skulle vi klara oss några veckor till. Men jag bävade för nästa gång. Det var redan kallt i vattnet, kallast någonsin. Under 20 grader. Och det skulle inte bli varmare på länge. Vi befann oss i Manly utanför Sydney, och var på väg söderut.

Jag minns att jag böjde mig ner i luckan för att be Ludvig om en handduk, när jag såg honom ligga där på britsen under en filt. Huttrandes, lite blek.  ”Hur är det?” frågade jag. ”Sådär”, blev svaret. ”Jag kände mig rätt dizzy när jag kom upp”, berättade han. ”Och illamående.”  Jag kokade varm choklad till oss båda. Men Ludvig kände sig fortsatt slö så vi tog tempen. Bara 35,5 grader, trots att det gått mer än en halvtimma sedan han kom upp ur vattnet. Själv kunde jag redan stoltsera med hela 36 grader. Tydligen mer varmblodig av mig.

Efter någon timme var Ludvig helt återställd. Men jag kan inte låta bli att undra hur pass nedkyld han måste ha varit när han kommit upp ur vattnet. Det här funkade inte längre. Antingen fick det växa fritt, med sämre fart och kryssningsegenskaper som följd. Eller så måste vi lyfta båten och lägga på ny bottenfärg. Igen. Vi hade båten uppe på Kanarieöarna för ett drygt år sedan. Men vi måste fått tag på gammal färg, för redan när vi kom fram Karibien växte det friskt. Sedan dess har vi skrapat botten varannan var tredje vecka. Och det gick väl an i tropikerna …

Igår fick vi ett bra pris på att ta upp båten här i Hobart. 24 timmar senare, så snart nattens storm lagt sig, vilade Mary af Rövarhamn i sin vagga på land. Nu väntar några dagars hårt arbete på varvet. Att bo i båt på land med två små barn är ingen höjdare eftersom man måste klättra upp och ner på en fem meter hög stege, och inga avlopp fungerar. Men att skrapa botten och kunna andas på samma gång, det är lyxigt värre.

Med labbarna i vädret

Vaffö gö di på dette vise?

Dagens första delfiner har just lämnat oss när vi ser något märkligt sticka upp över havsytan en bit bort. Men vad sjutton är det för något. Fåglar? Nej, de flaxar inte. Kanske kan det vara kelp? En slags jättealger som växer på de här kalla vattnen. Jag slänger ett öga på ekolodet. Nej, kelp kan det inte heller vara. Här är det femtio meter djupt. Kelp växer på grunt vatten.

”Sälar”, föreslår Lovis. Intressant tanke, men varför skulle de ligga där i en hög med labbarna i vädret. Men det är precis vad de gör. Det blir tydligt när vi kommer närmare, och dem dyka. Jag blir sugen på att hoppa i, men påminner mig själv om den där rysliga historien jag läste för ett tag sedan där en kvinna hoppat i från sin båt för att snorkla med sälarna här i Tasmanien, och blivit slukat av en vithaj. Inför ögonen på make och barn. Jag motstår frestelsen.

Senare på dagen ser vi fler sälar bete sig på samma sätt. Varför gör de sådär? Det är frågan. Kanske är det just vithajarna de skyddar sig mot. På samma sätt som fiskar ibland simmar tätt tätt i stim för att förvilla fienden. Men vithajar lär ha bra syn, och vattnet är kristallklart här. Så frågan är om den teorin håller. Ja, inte vet jag. Kanske är det någon av er läsare som vet?

Delfiner till frukost, lunch och middag

Flasknosdelfiner i Mary's bogsvall

Vi sitter i sittbrunnen och äter frukost när vi ser dem komma långt i fjärran. Sätta fart mot oss. Hoppandes, nästan studsandes på vattenytan. Som om de vore glada att se oss. Någon att visa upp sig för. Ett bogsvall att rida på det i övrigt spegelblanka havet. Barnen klättrar ut på peket, längst fram på båten, och tjuter av lycka medan delfinerna plaskar runt omkring dem. Några simmar liggandes på sidan precis under oss, som om de ville få sig en ordentlig titt på de långväga besökarna. En delfin tittar mig rakt i ögonen. Länge länge. En vänlig, lite forskande blick. Och jag känner mig otroligt lyckligt lottad.

Tasmanien verkar vara något av ett favorittillhåll för delfiner av flera olika arter. Och vi ser dem många gånger om dagen. Vissa passerar bara förbi, som om de var på väg till ett viktigt möte någon annanstans. Andra gör oss sällskap en stund. Och det är lika magiskt varje gång.