Åter på topp

S/Y Mary 10 kommentarer

Detta bildspel kräver JavaScript.

WAYAG, INDONESIEN. ”Det går inte. Vi måste vända, annars dör vi”, säger Lovis förtvivlat när hon tittar upp på ravinens lodräta bergsidor. Och hon har rätt. Vi har definitivt kommit till en återvändsgränd. Det här är för svårt, utan klätterutrustning. Med eller utan barn.

Tidigare på dagen hade vi sett några ungdomar lägga till vid stranden med en speedboat, och försvinna in i djungeln för att mindre än en timme senare synas längst upp på Mount Pindito, arkipelagens högsta topp. Berget är bara tvåhundra meter högt, men hur de kunde ta sig upp för de till synes lodrätta väggarna var svårt att förstå. Det måste betyda att där fanns en stig. Och vi ville hitta den.

Vägen upp för berget hade varit minst sagt ansträngande. Så brant att vi inte ens kunnat stanna för att vila med risk för att falla. Men barnen var lika laddade som vi, och sakta men säkert hade vi tagit oss uppför. Meter för meter. Ludvig och jag, med ett barn vardera framför oss – om något av dem skulle förlora greppet och falla.

Trots att vi från början varit inställda på att vi kanske inte skulle kunna ta oss hela vägen upp är besvikelsen enorm när vi inser att vi måste vända om. Så nära, men ändå inte. Nedstämda och trötta påbörjar vi den långa och svåra färden tillbaka. Långt där nere mellan trädstammarna skymtar Mary af Rövarhamn. Jag ser mig om efter en avsats där jag kan stanna för att ta fram kameran. Det är då jag upptäcker den, en alternativ väg upp för berget.

Vi gör ett nytt försök. Det är inte långt, men svårt. Ideligen lossnar små stenar som faller ner på den som går bakom. Ingen träffar. Men vi kan höra dem studsa vidare ner för branten, långt och länge. Och jag hinner ifrågasätta visheten i vårt äventyr både en och två gånger. Men när vi väl når toppen är alla tvivel som bortblåsta.

Utsikten över den lilla Wayag-arkipelagen är något av det vackraste vi sett. Vart vi än vänder oss ser vi bara gröna svampformade korallöar, vita stränder och vatten i olika blå och turkosa nyanser. Några mantor glider fram i ett sund, och en stor fisk syns på revet. Kanske är det en haj eller en barracuda, i jakt på sitt byte. Alltsammans ackompanjerat av den härligaste fågelsång.

På andra sidan berget ligger katamaranen Break-Away för ankar, som även de har valt att fly allt ståhej i Morotai. Bortsett från dem, ser vi inga tecken på någon annan mänsklig närvaro. Arkipelagen är obebodd. Här finns inte ett hus. Inte en människa. Och framförallt inga mobilkameror. Och det är alldeles alldeles underbart.

(Wayag-arkipelagen är belägen i nordvästligaste Raja Ampat, som brukar beskrivas som världens epi-centrum för allt marint liv. Mer om Raja Ampat finns att läsa i vårt senaste gästinlägg på ERV-bloggen.)

Kändislivets baksida

S/Y Mary 14 kommentarer

Nyfikna barn är en sak …

Det har plingats och trummats, dansats och hållits tal. Vi har blivit bjudna på galamiddagar, åkt på guidade turer, hälsat på landets alla skönhetsdrottningar och blivit underhållna av Indonesiens största artister. Ja, vi har blivit bemötta som celebriteter och fotograferade och filmade i det oändliga. Till och med självaste presidenten har varit här och välkomnat.

Som deltagare i eskaderseglingen Sail Morotai är vi hedersgäster i årets största maritima festival här i Indonesien. Antalet invånare i den lilla staden har mångdubblats under några dagar, och ett knappt trettiotal internationella segelbåtar och ett tjugotal krigsfartyg har kommit för att delta i festligheterna. Men Lovis och Otto är de enda vita barnen, ett faktum som fått oanade konsekvenser.

Här i Indonesien verkar varenda kotte ha en mobiltelefon, och alla – och då menar jag verkligen alla – vill bli fotograferade tillsammans med våra barn. Tulltjänstemän och militärer såväl som läskförsäljare och taxichaffisar. De väntar på bryggan, och stoppar oss på gatan. Och ju längre vi är stilla på samma plats, desto större folksamling. En så enkel sak som att sätta sig ner och äta en glass tillsammans är fullkomligt utesluten.

I sin iver glömmer många att fråga om lov, lyfter helt fräckt upp Lovis eller Otto, turas om att fotografera och skickar runt dem mellan sig. Radar upp dem och drar av dem solhattarna så att deras blonda hår och blå ögon ska synas bättre.  Om de äter middag, eller leker verkar kvitta. Som om människorna här glömde bort allt folkvett den dagen de fick en kamera i handen. Som om de inte förstår att under den ljusa huden faktiskt gömmer sig två livs levande människor, om än små.

Lovis och Otto är vana vid mycket uppmärksamhet, och har hanterat hela cirkusen med ett imponerande lugn. Men de ler allt mer sällan in i kameran, har slutat att vända sig om när någon ropar efter dem och tar oengagerat i hand utan att se folk i ögonen. Det är ingen bra utveckling, men fullt förstålig.

Idag stannar barnen och jag på båten, och Ludvig får förbereda det sista för att segla härifrån. Helst till en plats helt utan mobiltelefoner. Den goda nyheten är att flera av de andra besättningarna, som har tillbringat mycket tid i Indonesien, säger att den här delen av landet är extrem. Det kommer att bli bättre. Vi hoppas de har rätt.

Den mystiske följeslagaren

S/Y Mary 9 kommentarer

TALAUD, INDONESIEN. Han väntar på stranden när vi kommer in med jollen, med blonderat hår och lurar i öronen. Klädd i snygga gympadojor, jeans och gul t-shirt med något snyggt tryck på. Han ser hyfsat cool ut, som vilken indonesisk tjugoåring som helst skulle jag tro. Vi hejar glatt, som vi brukar. På honom, och alla andra som strömmar till för att få sig en titt på de märkliga främlingarna.

När vi gått en bit märker vi att han följer efter oss. Inget konstigt i sig, vi är ganska vana vid att folk hänger efter oss, ibland hela gäng. Ofta barn och tonåringar som fnittrar så snart man vänder sig om. Men den här killen är annorlunda. Han går bredvid oss, tillsammans med oss. Utan att säga ett ord.

Jag frågar om han vet var vi kan göra av våra sopor, och pekar mot påsarna Ludvig släpar på. Killen ser sig osäkert omkring, och säger något på vad vi antar är det lokala språket. Sedan pekar han på sina hörlurar, som om han vore upptagen i ett samtal. Jaha, ok. Ursäkta då, säger jag lite förvånat och frågar någon annan. Men ingen talar engelska, ingen förstår. Inte ens polisen.

Vi löser sopfrågan till sist, blir hänvisade till en soptipp på en ödetomt. Någon annan sophantering finns tydligen inte på ön. Vår följeslagare däremot, honom blir vi inte av med hur vi än gör. Stannar vi, stannar han. Går vi in i en affär, följer han efter. Och med jämna mellanrum mumlar han något med låg röst, som en hemlig agent som rapporterar till högkvarteret om de mystiska främlingarnas förehavanden i staden. Eller en forskare som spelar in sina iakttagelser i realtid.

De flesta verkar tro att den märklige följeslagaren är vår guide eller tolk, så när vi frågar något på engelska vänder de sig till honom som om de förväntar sig att han ska översätta. Det gör han förståss inte. Men ibland mumlar han något till svar, som får dem att börja skratta. Vad det nu kan vara som är så roligt.

Jag känner mig väldigt obekväm, och har svårt att slappna av. Men killen är åtminstone inte hotfull. Tvärtom faktiskt. Han hyser en stor omsorg för barnen; föser in Lovis på trottoaren så fort hon tar ett steg åt sidan och är snabbt framme och lyfter upp Otto när han trillar ner från en bänk. Lite väl snabbt. Han är aldrig mer än en meter bort.

När vi fyra timmar senare återvänder till jollen för att åka ut till vår båt har vi fortfarande den unge mannen vid vår sida. Alltjämnt utan att veta vem han är, eller varför han förföljer oss. Alla försök till kommunikation har varit fruktlösa. Hans syften är och förblir en gåta.

När snålheten bedrar visheten

S/Y Mary 6 kommentarer

Långfärdssegling utanför Europa är ofta förknippat med vissa administrativa utmaningar, och kostnader. Varje gång vi angör och lämnar ett land måste vi besöka tull och immigrationskontoret. Ibland också polisen, hälsomyndigheten och hamnkontoret. Reglerna och avgifterna skiljer sig alltid från land till land, ibland från gubbe till gubbe. I vissa länder måste även checka in och ut ur varje hamn. Och ibland riskerar man betala skyhöga och godtyckliga depositioner. I andra länder behöver man ansöka om dyrbara visum och tillstånd flera månader i förväg, och anlita en agent för att inte falla offer för korrupta myndigheter. Indonesien är ett sådant land.

Därför blev vi lättade när Linda hittade ett rally, en eskadersegling, som skulle gå från Davao i Filipinerna till norra Indonesien. Visserligen en lite tokig ruttdragning för oss, men rallyt lockade med två gratisveckor på marinan i Davao. De skulle också stå för samtliga inklareringkostnader i både Filipinerna och Indonesien. Och köra runt oss med tolk till de olika myndigheterna. Och eftersom det är första året som rallyt arrangeras och man vill ha så många deltalagare som möjligt kostade det inte en krona att delta. Det tog inte lång tid att nappa på det erbjudandet.

Men jämfört med förra säsongen när vi nästan ständigt gjorde sex knop i medvind och medström har vädret den här säsongen kommit som en chock. Det har regnat och blåst. Och det har blåst emot. Ofta och mycket. Och som om inte det vore nog så har vi ibland haft flera knops motström. Vi insåg snart att vi tagit oss vatten över huvudet; vi hade inte skuggan av en chans att hinna till Filipinerna i tid till starten. Vi fick istället tillstånd att ansluta de andra båtarna i Talaud, rallyts första hamn i Indonesien. Men därmed rök också de flesta förmånerna, men det var för sent att ångra sig. Att skaffa seglingstillstånd på annat sätt kan ta flera månader.

En liten lista på vilka papper som behövs bara för att checka in och ut mellan de olika hamnarna inom Indonesien. (Klicka för större format)

Så här sitter vi nu igen, som så många gånger förr den senaste månaden, och motorerar mot ström och vind för att hinna till Talaud. Senast måndag måste vi vara där. De pengar vi sparat på inklarerings-kostnader har vi eldat upp flerfaldigt i diesel. Snart passerar vi rallyts tredje hamn, ön Morotai, söder om oss. Väl framme i Talaud ska vi alltså vända om och segla tillbaka med den ström vi nu kämpar mot. Hur blev det så här …

/Ludvig (som får axla det ovana ansvaret att uppdatera bloggen medan Linda ligger i förpiken och svettas med feber och bihåleinflamation)

Tre parkvakter mot världen

S/Y Mary 5 kommentarer

Detta bildspel kräver JavaScript.

HELEN ISLAND, PALAU. En pytteliten fågel har valt att tillbringa natten på Mary af Rövarhamn. Den sover gott bredvid luckan, men huvudet under vingen. Och det är bara att gratulera till ett bra val. I jämförelse med den tätbefolkade Helen Island är vår båt en synnerligen fridfull plats, så här för ankar.

Helen Island är ringrevets enda ö, inte större än man kan gå runt den på tio minuter i högvatten. I lågvatten blir den mångdubbelt stor. Men ön är hem för tusentals häckande fåglar, och där råder ett evigt chatter. Mitt ibland alla fåglar har tre parkvakter byggt en stuga, och där bor de sedan drygt tio år tillbaka.

Varje kväll går parkvakterna några vändor runt ön, för att kartlägga de sköldpaddor som häckar på ön. Vi får följa med, ser spår från sköldpaddor som kravlat upp för att gräva ner sina ägg och hittar en nykläckt unge som just fallit offer för en krabba. Den här gången är vi för sent ute, ungen är redan död. Men i några baljor borta vid huset simmar ett helt gäng som parkvakterna redan räddat. Där får de växa sig stora och starka innan de släpps ut i det fria igen.

Lovis och Otto får sjösätta varsin liten sköldpaddeunge, önska dem lycka till på livets stora resa. Troligen återvänder de inte till ön på flera decennier, när det är dags att gräva ner deras egna ägg på den lilla ön. För det är så sköldpaddor fungerar. De återvänder till den plats där det själva föds för att lägga sina ägg. Och just därför är parkvakternas arbete så viktigt. Helen Island håller på att försvinna.

En brunn som en gång innehöll färskvatten, står idag långt under vatten vid högvatten. Och Frano, den äldsta parkvakten, berättar att så sent som på 80-talet var ön fyra gånger så stor. En stor del av parkvakternas tid går åt till att ta hand om och elda upp all den drivved som flyter iland och bidrar till erosionen av ön. Den stigande vattennivån är svårare att göra något åt.

Men det är inte bara drivved som flyter iland. Också enorma mängder skräp. Sandaler, flaskor, glödlampor och plastpåsar. Betydligt mer än parkvakterna hinner ta hand om. Och det är sorgligt att se hur små plastremsor och repstumpar numera utgör byggmaterial i de flesta fågelbon på ön.

Ludvig hjälper till att få igång elförsörjningen till parkvakternas radar, som de har till hjälp för att hålla koll på alla de asiatiska fiskebåtar som bedriver olagligt fiske i området. Hajfenor och sköldpaddekött betingar högt värde. Men det är inte mycket parkvakterna kan göra, mer än att rapportera till kustbevakningen som är stationerad 300 sjömil härifrån. Så om, eller när, patrullbåten väl kommer hit. Ja, då har fiskebåtarna redan gett sig av igen.

Allt skräp till trots, är revet och den lilla ön fortfarande en av de vackraste platser vi någonsin besökt. Lovis säger att när hon blir stor, ska hon segla jorden runt med sina barn. Så de också får komma hit. Men jag kan inte låta bli att undra, hur den här platsen ser ut om trettio år. Om ön ens finns kvar.

Obekvämare natthärbärge får man leta efter

S/Y Mary 8 kommentarer

Nattens gäst

Den kom igår kväll, när solen gick ner. Och landade med stort besvär och mycket flaxande på Mary’s peke. En booby. Brunvit med rosa fötter och blå näbb. Stor som en mindre gås. Kanske var den trött, och behövde vila en stund. Det fick den gärna göra. Men hade den valt den bästa platsen?

Sjön hade växt till sig under eftermiddagen och var nu så grov att den stoppade upp varje försök att göra fart genom vattnet. Så fort Mary kämpat sig upp på en vågtopp, trillade hennes 17 ton ner i nästa vågdal med ett brak som fick hela båten att skaka, för att genast dyka rakt in i nästa våg.

Boobyn insåg snart sitt misstag, flaxade iväg för att uppsöka en stillsammare plats. Men det finns inte så många flotta natthärbärgen att välja på här ute, så snart var den tillbaka på Mary. Den här gången för att sätta sig på däck, lovart om sittbrunnen. Där satt den bättre, ända tills det var dags att slå och den stackars fågeln hamnade nere på läsidan där vattnet nu forsade fram över däck.

Medan regnet öste ner, och Ludvig kämpade för att hålla båten på någorlunda kurs i de ständigt varierande vindarna, fortsatte boobyn jakten på en plats där den äntligen kunde få lite ro. Överbyggnaden var för hal. Ludvigs huvud för oskyddat. Skotvinchhandtaget var visserligen inte så dumt, om inte Ludvig envisats med att använda det hela tiden.

Till sist insåg den stackars fågeln det vi vetat länge, att sittbrunnen är båtens mest skyddade plats i dåligt väder. För både fågel och människa. Och där i en hörna på durken kurade boobyn ihop sig, stack in huvudet under vingen och sov fram tills det blev morgon. Så gott det nu går under sådana här stökiga förhållanden.

Inte helt olikt fågeln flyttade jag själv runt inne i båten, från förpik till akterhytt. Från styrbords koj till babord. Slumrade några minuter. Gick upp för att titta till barnen, kissa eller dricka vatten. Stack i öronpropparna, tog ur öronpropparna. Lyssnade på ovädret utanför, grubblade och slumrade lite till. Så där höll jag på. Allt mer bekymrad över det faktum att det snart skulle det vara morgon igen, och min tur att ta hand om både båt och barn.

Ja, där låg jag vaken. Och önskade så hett och så innerligt, att vinden skulle vrida till vår fördel och sjön lägga sig under natten. Men det gjorde den inte. Ibland önskar jag att jag kunde göra som fågeln, bara sprida ut mina vingar och flyga härifrån.

Kung Neptunus – en otacksam filur

S/Y Mary 8 kommentarer

En av barnens många gåvor till havets konung

Vissa saker glömmer man aldrig. Som mötet med havets mäktige konung. Dagen då vi korsade ekvatorn första gången. För snart femton månader sedan. När Kung Neptunus steg upp ur havets djup för att under högtidliga former dubba oss till fullvärdiga sjömän. Respektingivande med guldcape, krona och treuddad spira. Till hälften fisk, till hälften människa. En stor dag.

Efter femton månader på södra halvklotet korsade vi igår ekvatorn igen, för att återvända till det norra halvklotet – om än bara tillfälligt. Någon Kung Neptunus såg vi dock inte till den här gången. Det sägs att han bara besöker förstagångskorsare. Däremot lär det vara god sed att skänka honom en vacker offergåva var gång man passerar ekvatorn. Och det skulle han få. Att hålla havets konung på gott humör är av högsta vikt, och Lovis och Otto har arbetat hårt för att förbereda sina gåvor.

Igår klockan 15.55 seglade vi över den osynliga linjen. Havet låg stilla och spegelblankt. Kapten höll tal till Neptunus ära, vi skålade i bubbel och vi sjösatte våra gåvor. Blommor i vackra färger och ett fint halsband av träpärlor. En broderad tavla. Och mycket mer. Allt i naturmaterial, för att inte uppröra den lynnige konungen. Det var en vacker och värdig ceremoni, som avslutades med ett härligt dopp för hela familjen – på dryga 4000 meters djup.

Sedan började det blåsa, från fel håll. Och så har det fortsatt, i snart ett dygn nu. Sjön är kort och krabb och vi har svårt att göra fart i rätt riktning, varken för segel eller motor. Kryss är inte Mary’s starkaste sida, och vi står mest stilla och stampar på samma ställe. Det stänker så vi måste hålla luckorna stängda, och blåser för mycket för att rigga soltaket. Sjösjukan hänger i luften, och det är hett och synnerligen obekvämt.

Så nu undrar vi givetvis: Vad gjorde vi för fel, varför blev han så arg?

Det som inte syns …

S/Y Mary 3 kommentarer

Sopor flyter ofta strax under ytan och är därför svåra att upptäcka.

Framför oss ligger ett långt bälte med stockar och skräp, så långt man kan se. Några stockar verkar stå lodrätt i vattnet, så bara ena änden sticker upp. Som toppen på ett isberg. Vi zickzackar oss fram mellan de största, och passar på att dra upp några guldmakrillar. De brukar hålla till kring stora flytande objekt, så också den här gången. Men vi har svårt att glädjas över fångsten. Det hela är en sorglig syn, tyvärr inte helt ovanlig.

Den här delen av Stilla havet är otroligt nedskräpad. Varje dag ser vi platspåsar, schampoflaskor och gamla sandaler flyta förbi. Sånt som inte sjunker, och aldrig bryts ner. På vissa platser samlas soporna i stora bälten, som här. Och efter en titt på fartmätaren förstår jag varför. Vi har plötsligt en dryg knops motström. Det är här den västgående strömmen längs Nya Guineas nordkust möter den ostgående från Sydostasien.

Många sjömän vittnar om liknande sopbälten runt om på de sju haven. Här på norra Stilla havet lär det flyta omkring ett sopberg lika stort som hela Amerika, som hålls på plats av två stora mötande havströmmar. Skräpet utgör inte bara en stor fara för seglare, utan även för allt djurliv i havet. Men eftersom det mesta skräpet flyter strax under ytan syns det dåligt på satellit och är svårt att fotografera. Problemet får därför mindre uppmärksamhet än det förtjänar. Det som inte syns, det finns inte …

Krocken med stocken

S/Y Mary Lämna en kommentar

Halvsjunkna stockar gör livet farligt för seglare på de sju haven.

Det smäller till i båtens för, rejält. Hjärtat flyger upp i halsgropen, och det knyter sig i magen. Vi har kört på något. Något stort. Ludvig och jag far upp i sittbrunnen för att se vad det är, samtidigt som vi hör flera återkommande dunsar från kölen.  Först ser jag ingenting, sedan får vi båda våra misstankar bekräftade. En stock dyker upp bakom båten, en jättestock. Säkert tjugo meter lång.

Vi är inte särskilt förvånade. Vi har sett fler halvsjunka stockar i den här hörnan av Stilla havet än någon annanstans. I Papua Nya Guinea fick vi ofta höra historier om hur korrupta politiker i Port Moresby blundade för det faktum att utländska skogsbolag skövlar stora delar av landets regnskog utan att landägaren får en krona.  Och både i Kavieng och Vanimo såg vi flera utlänskregistrerade fartyg fullastade med stockar. Att någon av dem skulle tappa en stock då och då känns inte särskilt osannolikt. Inte heller att spillveden skulle föras ut till havs via landets stora floder.

Ludvig och jag ser på varandra, och skakar på huvudet. Vi tänker samma sak. Vilken tur att vår båt är byggd i stål. Den där stocken hade troligen slagit ett stort hål i en plastbåt. Ja, hade den träffat illa hade den kanske kunnat sänka oss också. Men vi varken hör eller ser några tecken på skador. Troligen klarade vi oss undan med ännu en buckla eller två. Den här gången …

Lätt räknade grönsaker

S/Y Mary 7 kommentarer

Jag väljer ut tre klasar bananer, av fem möjliga. De kostar en kina styck. Jag räcker fram en tia. Kvinnan som säljer bananerna tar emot sedeln med viss tvekan. Hon visar upp den för damen i marknadsståndet bredvid, samtidigt som de börjar diskutera något sinsemellan. Jag antar att hon frågar om växel. Denna eviga brist på växel. Tio kina motsvarar mindre än 35 kronor, ändå saknas växel.

Grannkvinnan sticker ner handen i fickan och får upp några skrynkliga sedlar. Jag ser att hon har en tvåa. Och damen med bananerna verkar ha hittat en femma. Det räcker. Men de fortsätter diskutera, kallar till sig fler kvinnor. De skakar alla bekymrat på huvudet, rotar i fickorna och får fram någon liten sedel eller några mynt.

Jag väntar tålmodigt. Och följer ordväxlingen intresserat. Men förstår inte mycket. Någon regelrätt växling kvinnorna emellan är det i alla fall inte fråga om.  Det brukar det inte heller vara, på något märkligt sätt brukar de olika försäljarna tillämpa någon slags gemensam kassa. Men vad är då bekymret? Tillsammans har de tillräckligt med växel, med råge.

Sex kvinnor står nu i ring, de räcker mynt och sedlar fram och tillbaka. Medan kvinnan med bananerna ser allt mer förvirrad ut. Min sexåriga dotter Lovis, som är med mig på marknaden, börjar bli rastlös. Jag berättar att jag väntar på vår växel. Att vi handlat för tre kina, och jag har lämnat tio.

Lovis konstaterar snart att vi borde få sju kina tillbaka. Och det har hon naturligtvis rätt i. Men jag vill inte störa kvinnornas diskussion. Inte rycka sedlarna ur händerna på dem. Kvinnan med bananerna har nu tillräckligt med växel i handel, och lite till. Hon tittar på sina pengar, och sedan på de andra. Vad ska hon göra nu?

Diskussionen har lockat några åhörare. En av dem en ung man, som berättar för kvinnan att hon ska ge mig sju kina tillbaka – en tvåa och en femma. Inget annat. Hon räcker över sedlarna till mig, osäkert. Medan den unge mannen nickar leende mot mig, ser mäkta stolt ut. För han kan minsann räkna. Så det så. Jag ler tillbaka, tackar för hjälpen och packar ner mina bananer. ”Kan vi gå vidare nu?” frågar Lovis otåligt. Det gör vi.

En bit bort hittar vi några mango-frukter vi vill köpa. Och karusellen är igång igen. Att handla på marknaden i Papua Nya Guinea kan vara äventyr. Av flera skäl. Dels på grund av den eviga diskussionen om växel, men också för att man aldrig hittar det man vill ha. Vissa dagar finns det mer att välja på, andra ingenting. Man får helt enkelt ta det som finns. Och man kan behöva leta en del. Det enda det alltid finns gott om är betelnötter, vars enda syfte är ruset man får när man tuggar på dem. De klarar vi oss utan.

Jag hittar en ananas undangömd bland lite rökt fisk. Några mango-frukter i klädståndet. Och två ynkliga små gurkor under ett berg av spenatliknade blad. Lovis spanar också in några jordnötter, och lite ingefära. Det var allt vi fick tag på idag. Lyckligtvis hittade Ludvig också några morötter i kinesaffären igår. Och vi har fortfarande en del apelsiner och citroner kvar från Hermit Islands. Det får räcka. Annars får vi odla groddar. Om två veckor räknar med att angöra Talaud i Indonesien. Kanske är utbudet bättre där. Eller också inte.

(Det här blir vårt sista inlägg från Papua Nya Guinea. I vårt senaste gästinlägg på ERV-bloggen finns mer att läsa om vår resas hitills mest spännande land. )