Halvsjunkna stockar gör livet farligt för seglare på de sju haven.

Det smäller till i båtens för, rejält. Hjärtat flyger upp i halsgropen, och det knyter sig i magen. Vi har kört på något. Något stort. Ludvig och jag far upp i sittbrunnen för att se vad det är, samtidigt som vi hör flera återkommande dunsar från kölen.  Först ser jag ingenting, sedan får vi båda våra misstankar bekräftade. En stock dyker upp bakom båten, en jättestock. Säkert tjugo meter lång.

Vi är inte särskilt förvånade. Vi har sett fler halvsjunka stockar i den här hörnan av Stilla havet än någon annanstans. I Papua Nya Guinea fick vi ofta höra historier om hur korrupta politiker i Port Moresby blundade för det faktum att utländska skogsbolag skövlar stora delar av landets regnskog utan att landägaren får en krona.  Och både i Kavieng och Vanimo såg vi flera utlänskregistrerade fartyg fullastade med stockar. Att någon av dem skulle tappa en stock då och då känns inte särskilt osannolikt. Inte heller att spillveden skulle föras ut till havs via landets stora floder.

Ludvig och jag ser på varandra, och skakar på huvudet. Vi tänker samma sak. Vilken tur att vår båt är byggd i stål. Den där stocken hade troligen slagit ett stort hål i en plastbåt. Ja, hade den träffat illa hade den kanske kunnat sänka oss också. Men vi varken hör eller ser några tecken på skador. Troligen klarade vi oss undan med ännu en buckla eller två. Den här gången …