Världsomseglingen

Plötsligt i Burnett Heads

S/Y Mary Lämna en kommentar

Bundaberg kan stoltsera med att vara den ort som flest fritidsbåtar väljer att först angöra när de kommer till Australien. Så också  vi. Väl där insåg vi att själva hamnen ligger nästan två mil utanför stan, i närheten av ett litet samhälle som heter Burnett Heads.  Och här är det livat må jag lova. Så här ser det ut när byborna själva listar Burnett Heads största lockelser i den lokala båtklubbens tidning:

  • Bibliotek och internet i Burnett Heads Community Hall varje dag mellan kl 9.00 och 15.00.
  • Damernas hantverksförening håller marknad var tredje söndag eftermiddag mellan kl 13.00 och 16.00. Fina priser, och eftermiddagskaffe.
  • Linedance och handarbete med damernas hantverksförening varje tisdag förmiddag kl 9:30.
  • ”Klubben för oss över 50” bowlar, spelar kort och dricker te varje onsdag kl 13.30.
  • Kaffe och samtal på United Church den fjärde torsdagen varje månad kl 9:30-11.00.
  • Gudtjänst varje söndag morgon kl 8.00 i United Church.
  • Gudtjänst den första och tredje söndagen varje månad i St.Johns Anglican Church kl 7.00.
  • Familjefiskedag i juni, datum anges ej.
  • Den gamla fyren håller öppet var fjärde söndag varje månad mellan kl 9.00 och 12.00, där kan du också läsa om dess historia på en skylt.

Ja, det är lätt att förstå varför så många väljer att segla just hit. Och det var verkligen svårt att slita sig. Men imorse bär det av söderut. Mot Fraser Island.

Mer information om Burnett Heads finns på www.burnettheads.asn.au.

I väntan på vår dom

S/Y Mary Lämna en kommentar

Mary bakom lås och bom!

”De ska ju trots allt att marineras i alkohol”, säger killen från australienska Karantänsmyndigheten och bortser från våra färdigblandade glöggkryddor, trots att de innehåller både torkad frukt och nejlikor som båda står på listan för otillåtna varor att föra in i landet. Han råkar ha en pappa från Sverige, och är väl medveten om att det inte finns någon god glögg att köpa i Australien. Han är så förtjust över att äntligen få praktisera sin svenska att han i sin iver låter en fullt synlig mjölbagge gå förbi okommenterad, trots att Ludvig tio minuter tidigare nekat till all kännedom om insekter ombord.

Från Tullen kommer två personer. En kvinna som inleder med att berömma vår trevliga vaxduk (gröna blad med nyckelpigor på)! Och en man som föreslår att vi skickar våra reservdelar med två paket istället för ett, för att på så sätt lura systemet och inte överstiga värdet för den tillåtna skattegränsen när vi beställer reservdelar från Europa. Samma man som också undar om vår säkerhetsvajer är ett elstängsel – ingen dum idé det heller. Som minne får vi en liten välkomstkasse, med en vintermössa, en vattenflaska och några tjusiga stickers och magneter – alltsammans med Tullens logotyp och telefonnummer på!?

En och en halv timme tar alltsammans, förvånde angenäma 90 minuter. Sedan öppnas karantänsbryggans låsta grindar och vi får beträda australiensk mark. Ja, så mycket för den australienska administrationens skamfilade rykte. De myndighetspersoner vi träffade visade sig inte bara vara synnerligen mänskliga, utan också mycket kunniga och hjälpsamma. Precis som man vill att det ska vara. Nåja, lite tur hade vi nog också. Men ändå. Firar med våfflor, sylt och spraygrädde. Så mycket annat ätbart finns inte ombord; karantänskillen snodde med sig de sista färskvarorna. Men det var det värt.

Ett varmt minne från australienska tullen.

Sång för efterlängtad publik

S/Y Mary 3 kommentarer

”Delfiner!” ropar jag från sittbrunnen. Och snart är hela familjen samlad på däck. Det är stora flasknosdelfiner. Kanske resans största så här långt. Tre-fyra meter långa. Först bara ett par stycken, sedan kommer det flera. Kanske ett tjugotal.

Delfinerna simmar precis framför Mary, som om de ville tävla med oss. Men i realiteten är de betydligt snabbare än vår båt. Troligen gillar de bogsvallet som uppstår när Mary klyver havsytan. Eller så är det vår luciasång som gjort dem nyfikna. Ja, det är ju hög tid att börja öva inför luciatåget. Men vi trodde inte att någon lyssnade : )

Lovis och Otto står i fören, och tjuter av glädje när delfinerna leker en meter under dem. ”Jag såg blåshålet” ropar Lovis förtjust. Barnen pratar nästan oavbrutet, som de brukar göra när de blir uppspelta. Det är lika roligt varje gång delfiner kommer på besök. Ja, frågan är om man någonsin kan tröttna på deras sällskap.

Då och då bryter delfinerna ytan för att andas eller göra en frivolt. Det är mäktigt att se vilken kontroll de har över sina kroppar. Att de inte krockar. Men delfiner har en slags inbyggd radar, de sänder ut ett klickljud som de sedan får tillbaka som ett eko. Ljud färdas fyra gånger så snabbt i vatten än i luft.

Tiden står stilla, närmare en timme passerar. Men vips så är de borta. Jag står och funderar på vad som fått dem att försvinna så plötsligt, när jag ser två valar simma upp bredvid båten. ”Valar, riktiga valar!” Troligen Pilot Whales. Svarta och förhållandevis små. En fem-sex meter skulle jag tro. Men ändå, valar är något alldeles speciellt.

Vi har bara sett val vid två tidigare tillfällen under hela resan. Det har förvånat oss lite, när vi seglade hem Mary från Azorerna för snart tio år sedan såg vi val nästan varje dag. Undrar om de blivit färre eller om vi har varit på fel ställe.

Valarna stannar bara en kort stund, för att sedan ansluta vad som verkar vara en större grupp en bit bort. Vi kan se dem blåsa i fjärran. Kanske var de bara utsända spejare. Vi försöker locka tillbaka dem med Lusse Lelle. Både valar och delfiner lär ha bra hörsel, och vi fick en gång tips från en man som jobbar med valsafaris att valar lockas av höga ljud. Men det verkar inte hjälpa. Inte den här gången.

Mot Australien, med skräckblandad förtjusning

S/Y Mary 4 kommentarer
Kan knappt bärga oss : )

Då var det dags. Att sätta kurs mot Australien, närmare bestämt Bundaberg i södra Queensland – någonstans mitt emellan de giftiga ormarna och människoätande koalabjörna på kartan. Om en vecka borde vi vara framme.

Australien är hem för en stor andel av världens farligaste djur. Men räddast är vi nog ändå för de australienska myndigheterna, och deras ökända adminstation. Här finns strikta regler för allt, bland annat för vad man får ta in i landet. Inga frysta, torkade eller färska frukter eller grönsaker får tas in i landet. Inte heller kött och ägg. Inga bönor, frön eller linser. Inte heller fjädrar, eller vissa snäckor och koraller. För att inte tala om levande djur. Listan kan göras lång.

Myndigheterna kräver också att man anmäler sin ankomst senast 96 timmar innan man anländer till Australien, och i samband med detta ska detaljerade uppgifter om båten och dess besättning lämnas. Man ska också ange vilken hamn man ämnar angöra. Och höga böter väntar den som avviker från planen, eller på annat sätt inte följer reglerna.

Vi har en australiensk bekant som nyligen seglade hem sin nyinköta båt. En av hans döttrar beslutade sig för att att göra honom sällskap på seglatsen, men den ändrade besättningslistan nådde inte hela vägen fram till rätt myndiget i rätt tid. Istället för ett ”välkommen hem” mottogs han av en polis som läste hans rättigheter, och överlämnade en bot på 6000 dollar. Bara ett av många exempel.

Ja, som ni förstår. Vi kan knappt bärga oss : )

Läs mer om Australiens farligaste djur.

Vardagsdramatik

S/Y Mary 4 kommentarer

Linan slets av när jollen vältes av en stor våg.

”Neeeeej” skriker Ludvig från sittrunnen. ”Jollen!”Jag sticker upp huvudet i luckan och ser den försvinna bakom oss i den grova sjön.

Vi var på väg från ögruppen Ile des Pins in mot Grand Terre, huvudön på Nya Kaledonien. Bara en dagsetapp norrut, men på öppet vatten med överraskande hög och stökig sjö. Jollen hade vi på släp bakom båten, istället för på däck som vi brukar ha när vi seglar på öppet hav. Men om ett par timmar skulle vi vara inne på skyddat vatten igen. Det skulle nog gå bra. Jag förbannar vår nonchalans. En stor våg vände jollen upp-och-ner, och linan slets av med det ökade motståndet.

Jag förlorar jollen ur sikte. ”Shit” tänker jag. ”Nu har den sjunkit.” Men så påminner jag mig själv om att den är osänkbar. Snart dyker den upp igen bakom en vågtopp. Jag andas ut, och startar motorn. Ludvig rullar in seglet och jag tar rodret för att lägga om kursen. I samma stund som jag släpper jollen med blicken för att koppla ur autopiloten, tappar jag den ur sikte igen.

Ludvig ser hur jag panikartat söker av det upprörda havet. Ingenstans ser jag jollen. ”Gå tillbaka i samma spår” ropar han. Visst fanken tänker jag, vi borde tryckt på MOB-knappen. MOB står för man-över-bord och är en snabbfunktion för att markera en position när någon, eller något, fallit överbord. Så man vet var man ska börja leta. Nåja, att gå tillbaka i samma spår borde också funka. Jag slänger ett öga på navigationsskärmen. Och väl på rätt kurs dyker jollen upp framför mig.

Utan segel kastas båten än hit än dit i den grova sjön. Båda barnen tittar upp genom luckan. ”Vad är det som händer här ute?”undrar Lovis. De vill komma ut men jag vågar inte släppa jollen med blicken för att hjälpa dem med flytvästarna. De får stanna inne. Vi börjar närma oss, och Ludvig är upptagen med att förbereda räddningsmanövern.

Lyckligtvis gick linan av på mitten så vi har tillräckligt lång lina kvar för att fånga upp jollen. Nu måste vi bara få ombord den också. Som ett under sitter årorna kvar. De har visserligen lossnat men snott in sig i de linor som vi brukar hissa jollen i. Ludvig får precis tag på årorna innan de faller i vattnet när vi hissar upp den nästan femtio kilo tunga pjäsen. Jollen svänger med en enorm kraft över fördäck, och jag vågar knappt titta när Ludvig kämpar med att få ner den på däck utan att klämma sig eller knockas överbord.

När jollen väl ligger på sin plats på fördäck tittar Ludvig och jag på varandra, ler och skakar på huvudet. Så dramatiskt det blev. Nåja, vi fick åtminstone en påminnelse om hur svårt det kan vara att hitta en människa som fallit överbord, och hur viktigt det är med livsele. Men nästa gång vi ska ut på havet tar vi upp jollen, om det så bara är för några timmar.

Fångar i paradiset

S/Y Mary 2 kommentarer

Detta bildspel kräver JavaScript.

Frodiga regnskogar, mäktiga berg och höga vattenfall. Alltsammans omgivet av världens största lagun med större artrikedom än någon annanstans i hela Stilla Havet. Ja, Nya Kaledonien kan beskrivas som paradiset. Men ön har en sorglig historia.

Nya Kaledonien koloniserades av såväl britter som fransmän under första halvan av 1800-talet, men har varit franskt sedan 1853. Mellan 1854 och 1922 använde Frankrike ön som straffkoloni. Totalt 22 000 dömda brottslingar ska ha skickats hit. Under samma period minskade den infödda befolkningen, kanakerna, drastiskt på grund av nya sjukdomar och ett apartheid-liknande system som begränsade deras rörelsefrihet och tillgång till jord.

På många platser kan man fortfarande hitta igenvuxna ruiner från de gamla fängelserna. 1,5 gånger 3 meter. Så stora var cellerna i fängelset som vi besökte idag. Vissa med högt placerade fönster, andra helt utan. ”Det kan inte varit roligt”, konstaterade Lovis med sorgsen ton. ”Tjuvar är ju också människor”. Min kloka dotter.

När fångarna avtjänat sitt straff erbjöds de mark att odla. Det generösa Frankrike försåg dem också med fruar, båtlast efter båtlast med föräldralösa flickor skeppades över från Frankrike. Allt för att brottslingarna inte skulle återvända till hemlandet.  Ja, så kommer det sig alltså att en stor andel av Nya Kaledoniens nuvarande befolkning härstammar från kriminella och politiska fångar.

Kanske är det inte så konstigt att Nya Kaledonien från och till drabbats av politiska oroligheter under det gångna århundradet. Kanakerna vill ha tillbaka sitt land. Men med stora mineraltillgångar och militärt strategiska läge är ön viktig för Frankrike.

1998 slöts ett fredsavtal som ger mandat till en folkomröstning om självständighet 2014 eller senare. Samtidigt gör fransk invandring kanakerna till minoritet i sitt eget land …

Nöten är knäckt

S/Y Mary 1 kommentar

Detta bildspel kräver JavaScript.

Hur får jag upp min kokosnöt? Det är en fråga som har förbryllat västerlänningar i århundraden. Här i Söderhavet är gåtan naturligtvis löst sedan länge, och vi har under resans gång förvärvat en hel del kunskap i ämnet. Men alldeles enkelt är det inte …

Den där bruna håriga kokosnöten som man kan köpa där hemma i välsorterade mataffärer, den utgör bara själva kärnan i kokosnöten. Inuti kärnan finns en klar vätska som är god att dricka, särskilt kyld. Icke att förväxlas med kokosmjölk som ofta används i matlagning och utvinns ur det vita fruktköttet som sitter på insidan av kärnan. Fruktköttet är i sin tur det de flesta av oss känner till som kokos, och är mycket gott i färsk form.

I det vilda, dvs utanför ICA Maxis hylla för exotiska frukter, omges det bruna hårda skalet av ett tjockt trådigt lager. Och allra ytterst finns ett tunt slätt lager, som är grönt eller gult på den unga kokosnöten och brunt på den äldre nöten.

Det enklaste sättet att frilägga kärnan är att spetsa kokosnöten på ett järnspett eller en vass pinne, och bända bort bit för bit. Det här må låta enkelt men för mig tog det närmare en halvtimme första gången. Kapten som är betydligt starkare än mig klarade utmaningen på fem minuter. Medan James, vår store läromästare, avverkar ett hundratal kokosnötter på en timme. Det finns mästerskap i sådant här runt om på öarna.

När man väl frilagt själva kärnan är det dags att ta sig an nästa utmaning. Tre små svarta fläckar på ena änden av den bruna kärnan liknar tillsammans ett ansikte. För att komma åt vätskan inuti kan man trycka igenom en kniv genom munnen. Ett litet lufthål genom ena ögat kan också behövas för att få ut väskan, särskilt om man avser att dricka den direkt ur nöten med hjälp av ett sugrör.

För att komma åt fruktköttet måste man krossa själva kärnan. Att slå den mot en sten går bra, och saknar man en sten går det bra med nästan vilket hårt föremål som helst. Vi brukar slå den mot en av knaparna när vi är ombord, hårt. Sedan är det bara att ta en kniv och bända loss fruktköttet från skalet. Även det kan kräva lite tålamod.

Jag minns fortfarande besvikelsen när vi första gången lyckats få upp en grön kokosnöt – det var på Tobago i Karibien. Istället för fruktkött på insidan av skalet möttes vi bara av ett vitt slemmigt lager av något som inte alls smakade kokos. Det var innan vi lärde oss att det bara är de kokosnötter som hunnit bli bruna som innehåller färdig kokos. Och tur är väl det för de kan man plocka direkt på marken. Att ta sig upp till kokospalmens topp sparar vi till fortsättningskursen …

Bye, bye Tonga!

S/Y Mary 9 kommentarer

Detta bildspel kräver JavaScript.

Lovis och Otto springer bygatan fram, bakom sig har de en hel svans av barn som alla ropar ”Bye, bye”. Precis som på Samoa så verkar barnen på Tonga fått de engelska hälsningsfraserna om bakfoten. Skaran av barn växer ständigt, för varje trädgård vi passerar ansluter ytterligare några barn. De känner på Lovis och Ottos hår och upprepar deras namn om och om igen.

Längs väggrenen och i trädgårdarna betar grisar. Små grisar, stora grisar, svarta grisar, randiga grisar och prickiga grisar. Stora fula suggor och små söta kultingar. Grisar överallt, helt fria att komma och gå som de vill. Uppvuxna på grönt frodigt gräs, kokosnötter och fisk som grisarna själva fångar på stranden i lågvatten. Ska man födas som gris i nästa liv, ja då ska det vara här på Tonga.

Vi befinner oss på ön Haafeva. 290 personer bor här. Under högsäsongen kommer seglare ofta hit, men blonda små barn hör tydligen till ovanligheterna och våra smågastar är en stor sevärdhet. Alla vill vara med och posera framför kameran tillsammans med Lovis och Otto, och de skrattar så de kiknar när de ser sig själva på kamerans skärm.

I den lilla byn finns sex kyrkor, men bara en skola. Och den vill de lokala barnen gärna visa. På vägen träffar vi rektor Pita, och hans förtjusande fru. Efter tio minuters kramande och pussande på Lovis och Otto pekar hon mot en lite kraftigare kille i bakgrunden, och presenterar stolt honom som hennes fete son. Här är det fint att vara tjock.

Både rektorn och hans fru pratar utmärkt engelska. De ger oss en rundvisning på skolan där Pita och hans assistent undervisar 40 elever i åldern 5-12 år. I skolan finns två klassrum, utan bänkar, bord eller stolar. Bara en svart tavla på vardera sidan av klassrummet. Någon dator finns inte, men väl ett mindre bibliotek som rektorn stolt visar upp.

Från och med i år är det obligatorisk skolgång i Tonga för alla barn i åldern fem till arton år. Tidigare gick den övre gränsen vid tolv år. Den nya lagen är ett resultat av den nye kungens strävan mot ett demokratiskt och modernt land. Men någon undervisning för de äldre barnen finns inte på den lilla ön. Barnen måste istället inackorderas i Nukualofa, Tongas huvudstad på en ö åttio sjömil söderut.

Fulla av intryck, och med väskan full med mango, inleder vi den långa vandringen tillbaka till läsidan av ön där Mary af Rövarhamn ligger ankrad. Halvägs möter vi två unga kvinnor och deras barn. De hade hört på omvägar att det fanns två små lintottar på en båt i hamnen och gått den långa vägen till ankarplatsen för att få en glimt av Lovis och Otto. Efter en dryg timmes väntan hade de vänt om med fem besvikna barn i släptåg. Så gissa om glädjen blir stor när vi frågar om de vill följa med tillbaka till båten.

Inga av barnen har tidigare varit ombord på en segelbåt, och våra smågastar visar stolt upp alla skrymslen och vrår. När de åker in till stranden igen får de med sig några saker till skolan: kritor, block och en uppblåsbar jordglob så de kan se var Sverige ligger. Kvinnorna bjuder in oss på traditionell Tongan Fiest imorgon kväll. De lockar med helstekt spädgris och jordugnseldade specialiteter och det krävs en rejäl portion självdisciplin att tacka nej.

För första gången på riktigt länge har vi en strålande väderprognos för att segla vidare västerut. Och vi måste ta tillvara på den för att inte riskera att bli kvar under cyklonsäsongen. Vi borde seglat redan idag, men det sägs att det bär otur med sig att avsegla på en fredag så vi väntade en dag. Och tur var väl det, annars hade vi missat studiebesöket på skolan i Haafeva.

Än en gång skänker vi en tacksamhetens tanke till Lovis och Otto. Inga är så bra som barn på att bygga broar mellan olika kulturer. Utan dem hade resan inte blivit den samma. Imorgon bitti sätter vi kurs mot Nya Kaledonien, nästan 1100 sjömil västerut. Väl framme ska vi skriva ut våra bilder från besöket på Haafeva och skicka dem till skolans rektor, så han kan visa dem för för sina elever.

Bye, bye Tonga!

En grotta för mycket

S/Y Mary 6 kommentarer

Detta bildspel kräver JavaScript.

Jag har svårt att avgöra om jag sjunker, eller flyter mot ytan. Sakta, sakta svävar jag genom ett stim av silverfiskar. Jag förlorar all känsla för tid och rum. Låter det blåa sluka mig. Överallt, blått. Bara blått. Så ofantligt vackert.

”Mamma, mamma.” Långt långt i fjärran hör jag en dov barnröst. Jag lyfter blicken och ser hur den blanka ytan grumlas av två små fötter. ”Här kommer jag, här kommer jag.” En strålande glad Otto sprattlar fram genom det klarblå vattnet. Ovanför oss flyger hundratals, ja kanske tusentals, svalor ut och in genom grottan öppning.

Vi befinner oss i Swallows Cave, en gigantisk kalkstensgrotta som bara kan nås från havet. Man kan göra in med jollen och snorkla i den yttre delen av grottan. Och den som inte har något emot att bli lite lerig kan klättra längre in i grottan till en stor öppen sal med hål i taket där solens strålar hittar in. I mörkret satte jag handen på en randig orm som gömde sig i en klippskreva. En orm vars bett lär vara dödligt. Mindre trevligt, men Swallows Cave ger ändå mersmak.

Nästa dag beslutar vi oss för att utforska ännu en grotta – Mariners Cave, som bara kan nås genom att dyka in genom en tunnel under vattnet. Tanken känns ärligt talat inte särskilt frestande, men det sägs vara värt besväret.

Öppningen är svår att hitta. Vi snorklar fram och tillbaka längs klipporna. Så ser jag en tunnel som leder in i berget. Om det är rätt tunnel är svårt att säga. Men det enklaste sättet att ta reda på det är väl att pröva, tänker jag och dyker.

Några meter in ser jag något som ser ut som en öppning, en ljusning, snett in till höger. Så jag tar sats, ytterligare ett par meter fram och upp. Bang, jag slår pannan rakt i berget. Hårt. Jag förlorar orienteringen, ser inte längre någon öppning, ingen luftficka. Ingenting. Bara vatten och berg. Jag måste ut.

Potatis på bulan!

Jag snurrar runt, försöker avgöra vilket håll som leder ut. Tycker mig ana en ljusning från ena hållet och sparkar ifrån för att få fart. Men jag slår ena fenan i berget, och den glider av hälen. Shit, jag hade verkligen behövt den där fenan. Men det är inte läge att ta på den igen, då riskerar jag att slå huvudet i taket igen. Måste hålla mig nere. Tar sats igen, och tappar fenan helt. Skit i fenan. Simma Linda, simma.

Jag påminner mig själv om att jag klarar mig länge utan luft om jag bara kan hålla mig lugn. Så jag simmar. Starka långa arm- och bentag. Lugn och fin. Jag ser ljuset tydligare nu. Utan tvekan. Jag är ute. Jag kan andas igen. Huvudet värker. Det gör ont, men inte för ont. Jag klarade mig undan med en rejäl bula, det är allt. Det gick bra

Ludvig letar vidare efter grottan tillsammans med våra vänner Mike och Hilde. Medan jag sväljer tre Panodil, på ordination från Mike som är läkare. Bulan i pannan behandlar jag med en potatisskiva – det funkar faktiskt. Men någon grotta hittar vi inte.

Med en dov huvudvärk ställer jag mig vid rodret för att styra in mot byn istället, för att köpa glass. Nog med äventyr för idag.

Dagen som försvann

S/Y Mary 4 kommentarer

Vi är vid det här laget vana vid att ställa tillbaka klockan när vi angör ett nytt land. Vi har vunnit en timme här, och två timmar där. Ingen stor grej. Tolv timmar har det blivit allt som allt. Men nu är det dags att betala tillbaka, med råge. På vägen mellan Samoa och Tonga försvinner en hel dag.

Vi har pratat om det här ombord, att en hel dag kommer att försvinna och att risken finns att det faktiskt blir en lördag. Eller ännu värre, en födelsedag. Gud bevare. Så när vi nu kunde meddela våra barn att det äntligen var dags tittade de på oss med skräckfyllda ögon. Men lättnaden var desto större när vi berättade att Otto inte fyller år på en dryg månad, och vi andra är födda på våren. Inte heller lördagsgodiset låg i farozonen. Tvärtom, den här veckan blir det lördag en dag tidigare.

Men vilken dag är det då som ska försvinna? Datumlinjen är dragen lite kors och tvärs runt den 180:e longituden för att inget land ska delas mitt itu. Men exakt var den här linjen går här ute på havet det vet vi inte riktigt. Vad vi däremot vet är att vi lämnade Samoa igår eftermiddag, söndag. Och vi räknar med att det ska ta knappt tre dygn att segla de 340 sjömilen ner till ögruppen Vavau på Tonga. Och då är torsdag på Tonga.

Måndag, tisdag eller onsdag, en av de dagarna måste bort. Barnen röstade först på måndag, eftersom det fortfarande är hela fem långa dagar kvar till lördag på en måndag, men bara fyra på en tisdag och inte mer än tre på en onsdag. Logiskt, det argumentet köpte vi. Om det inte hade varit så att en kompis därhemma råkar fylla år just måndagen den 3 oktober (Grattis Sanna!). Och det går ju inte för sig, man kan ju inte välja bort någons födelsedag. I alla fall inte medvetet.

Slutligen enades vi om att vi nog kan klara oss utan tisdagen den 4 oktober 2011. Imorgon vet vi hur det gick …