”De ska ju trots allt att marineras i alkohol”, säger killen från australienska Karantänsmyndigheten och bortser från våra färdigblandade glöggkryddor, trots att de innehåller både torkad frukt och nejlikor som båda står på listan för otillåtna varor att föra in i landet. Han råkar ha en pappa från Sverige, och är väl medveten om att det inte finns någon god glögg att köpa i Australien. Han är så förtjust över att äntligen få praktisera sin svenska att han i sin iver låter en fullt synlig mjölbagge gå förbi okommenterad, trots att Ludvig tio minuter tidigare nekat till all kännedom om insekter ombord.
Från Tullen kommer två personer. En kvinna som inleder med att berömma vår trevliga vaxduk (gröna blad med nyckelpigor på)! Och en man som föreslår att vi skickar våra reservdelar med två paket istället för ett, för att på så sätt lura systemet och inte överstiga värdet för den tillåtna skattegränsen när vi beställer reservdelar från Europa. Samma man som också undar om vår säkerhetsvajer är ett elstängsel – ingen dum idé det heller. Som minne får vi en liten välkomstkasse, med en vintermössa, en vattenflaska och några tjusiga stickers och magneter – alltsammans med Tullens logotyp och telefonnummer på!?
En och en halv timme tar alltsammans, förvånde angenäma 90 minuter. Sedan öppnas karantänsbryggans låsta grindar och vi får beträda australiensk mark. Ja, så mycket för den australienska administrationens skamfilade rykte. De myndighetspersoner vi träffade visade sig inte bara vara synnerligen mänskliga, utan också mycket kunniga och hjälpsamma. Precis som man vill att det ska vara. Nåja, lite tur hade vi nog också. Men ändå. Firar med våfflor, sylt och spraygrädde. Så mycket annat ätbart finns inte ombord; karantänskillen snodde med sig de sista färskvarorna. Men det var det värt.