Världsomseglingen

Sliter mitt hår

S/Y Mary 29 kommentarer

Jag är inte särskilt fåfäng. Använder sällan smink eller smycken. Och lägger inga pengar på kläder. Men om någon frågar mig vad jag saknar mest med Sverige lyder svaret: Min frisör. 

Jag vill att min frisyr ska uttrycka min personlighet, min identitet. Och det är jag beredd att betala extra för. Inte så att jag stylar, färgar eller fönar. Nej tvärtom. Jag är av åsikten att en bra frisyr inte ska behöva fixas, den ska bara falla på plats när man stiger upp på morgonen. Och det gör den, om rätt person håller i saxen.

Jag hade gått till samma frisör i tio år när vi lämnade Sverige. Och för att ni ska förstå hur viktig hon är för mig kan jag berätta att hon heter Mary. Ja, ni hör själva. Jag har döpt min båt efter min frisör. Ludvig är kanske av en annan åsikt, han menar att namnet skulle inspirerats från hans farmor med samma namn. Men nejdå, båten är döpt efter frisören. Och hur jag skulle klara mig utan henne ute i världen övergick mitt förstånd den dagen vi gav oss av.

Min oro har visat sig vara väl befogad. Vind, salt och sol sätter sina spår, och efter tio månader kunde jag inte dra ut på det längre. Jag spanade in den finaste salongen i Colombia, och på skaplig spanska berättade jag allt om min själv och min livsstil för den något förvånade frisör som fått den äran. Hon såg ut som hon lyssnade noga, sedan lyfte hon saxen och klippte med ett snabbt snitt av det hår jag sparat ihop till under fem år. Och det kan jag lova, var inte på något sätt i linje med mina instruktioner.

”Varför ser du så ledsen ut mamma?” frågade Lovis som satt i stolen bredvid. Jag svarade inte, utan stirrade mållös på kvinnan i spegeln framför mig.  Själva klippande tog mindre än fem minuter. De återstående femtio minutrarna använde hon till att föna min nya frisyr. Bakåt, uppåt. Sådär som alla colombianska skönhetsdrottningar bär sitt hår. Rikligt med hårspray fick kompensera för det faktum att jag inte har lika tjockt glansigt svart hår som de colombianska systrarna.

Jag minns att jag tog Lovis i handen efteråt, sprang gråtandes hela vägen till toaletten på andra sidan gallerian, där jag stoppade huvudet under kranen. Sedan drog jag av min dotters hårband och  samlade ihop det lilla hår jag hade kvar i två tofsar, som jag inte tog av mig förrän vi kom fram till Tahiti ett halvår senare. Det är mer än två år sedan, och jag har inte hämtat mig än. Inte håret heller för den delen.

Min nya frisyr

Min nya frisyr?

Inget av de följande frisörbesöken har varit i närheten så traumatiska som det första. Nu när jag redan är nedbruten, vingklippt, och identitetslös. Jag har accepterat mitt öde, dömd till ett liv med tofs för att dölja ännu ett misslyckande. Ett besök hos frisören är inget annat än en källa till ångest och sorg. Ett nödvändigt ont, som jag drar ut på in i det sista.

Nu är det dags igen, och den här gången tänkte jag pröva en ny strategi. Nåja, nygammal är kanske mer rätt uttryckt. När jag var tio år tog jag med mig en bild på Carola till frisören. Jag ville se ut som henne i håret. Det fungerade inte något vidare då, och jag har inga större förhoppningar den här gången heller. Men i brist på bättre idéer provar jag igen.

I morgon gäller det alltså, kl 14.00 lokal tid. Fast denna gången tänkte jag att jag skulle vandra ut ur salongen och se ut som tjejen på bilden här bredvid, istället för Carola. Hoppas det funkar. Håll tummarna.

Klicka här för att se läsa hur det gick

Början på en fin vänskap

S/Y Mary 3 kommentarer
Lunch i Mary's kajuta

Lunch i Mary’s kajuta

Premila och Vijesh sitter på kajen och betraktar den ljushyade lilla familjen när de äter sin lunch på däcket av en av de segelbåtar som ligger i hamnen. I aktern svajar en blå och gul flagga, som de inte känner igen. Båten har nog färdats långt, men ser liten ut jämfört med de flesta andra båtar i hamnen. ”Tror du verkligen att de bor på båten?” frågar han. ”Nej, nej, det kan de väl aldrig göra”, svarar hon och skrattar åt sin man. En sån otänkbar tanke.

Vi ser dem inte, för tusentals flanerare passerar båten varje dag. Många sätter sig ner och tittar ut över hamnen en stund, andra nickar vänligt eller utbyter en artighetsfras eller två. Några ställer sig bara och glor en stund, innan de fortsätter kajen fram. Vi är som apor på zoo, vana vid att sticka ut men lever våra liv helt oberoende av vår betraktare.

Premila och Vijesh har länge pratat om att det vore roligt att ta kontakt med några av de utlänningar som besöker deras ö. Att lära känna någon från en annan kultur, en annan värld. Men de har aldrig riktigt fått till det. Kanske är det här tillfället de väntat på. Ja, det är värt ett försök.  När vi avslutat vår lunch, och barnen och jag försvunnit iväg på ett ärende ser de sin chans. De påkallar Ludvigs uppmärksamhet, ställer alla sina frågor och berättar om sig själva.

Han är militär, hon är sjuksköterska. De är hinduer precis som majoriteten av Mauritius befolkning, är födda och uppvuxna på ön och har tre barn som är fyra, sex och tio år gamla. Barnen går i skolan på vardagarna, men Premila och Vijesh har semester och skulle gärna vilja använda sin lediga tid till att visa runt de långväga främlingarna på ön. Telefonnummer utbyts och Ludvig lovar att ringa när han har pratat med mig.

”Det skulle kännas konstigt”, säger Ludvig när jag kommer hem. ”Varför skulle de köra runt med oss?” Jag håller med. Det är klart att vi vill se oss om på ön. Men det är bättre att vi hyr en bil och kör runt på ön på egen hand. Rår oss själva. Svenskar som vi är, vill inte gärna tränga oss på. Vi är överens, om att inte ringa. Men det behövs inte heller, för snart plingar det till i mobilen. Vi har fått ett meddelande, det är från Vijesh.

“We pick you up at 9.30 for a tour in the northern part of the island. Be ready!” Och så fick det bli. Sedan dess har vi träffats många gånger. Vi har bestigit ett av Mauritius högsta berg tillsammans, de har visat oss öns bästa stränder och bjudit på mängder av god mat. Idag var det vår tur att bjuda tillbaka, och den blöta jolleturen ut till båten gjorde nog lika mycket intryck som smörgåstårtan. Något så märkligt som lax och kaviar hade då de då aldrig smakat förut, och sexåringen hade svårt att dölja sina grimaser. Men det var inte värre än att barnen gärna ville komma tillbaka igen.

Vi trivs tillsammans med Premila och Vijesh. Vi har mycket att prata om, så mycket vi vill göra tillsammans. En utflykt till den södra halvan på ön, kanske en sväng med båten. Och så hoppas jag att Premila ska lära oss att göra roti. Men våra dagar är räknade. För som vanligt måste vi snart bryta upp. Segla vidare. Just som en ny vänskap håller på att ta form.

Så firar vi årets kortaste dag

S/Y Mary 5 kommentarer
Glad Midvinter allesammans!

Glad midvinter allesammans!

”I Sverige kan alla prata svenska och det finns fler lakritspipor än man kan äta. Men inga kokospalmer och bara en sorts bananer. På vintern är det mörkt nästan hela dagen, sjöarna fryser till is som är så stark att man kan köra bil på den och ibland är det så kallt att det ryker ur munnen”. Barnens ögon blir allt större. ”Berätta mera, berätta mera”, ropar båda i kör. Lovis och Otto vill veta allt om det konstiga landet i norr. Det som de kallar sitt hemland, men har så svårt att minnas.

Vi brukar visa bilder på platser och människor som står oss nära, för att hjälpa minnet på traven. Och så försöker vi hålla de svenska traditionerna vid liv, för att barnen uppskattar varje anledning till fest. Att få tag på den rätta maten är inte alltid det lättaste, och den rätta stämningen har ibland svårt att infinna sig. Julen gör sig helt enkelt inte lika bra i 35-gradig värme. Inte heller midsommarfirandet kommer riktigt till sin rätt på årets kortaste dag. Men vi gör vårt bästa.

Imorgon bitti tar vi jollen in till land, för att plocka blommar till barnens kransar. Här finns gott om hotell med fina trädgårdar, så det blir inga problem. Små grodorna tar vi runt stormasten. Och till lunch blir det sill som sig bör – bäst före-datumet har passerat sedan länge, men vi hoppas på tur. Annars finns det gravad svärdfisk i reserv. Nypotatisarna kunde varit färskare, men storleken är rätt. Snittlök duger som gräslök, och crème fraiche får agera gräddfil. Och till sist, det viktigaste av allt. Riktiga jordgubbar med mjölk och socker.

Det kommer att bli hur bra som helst, för barnen vet inte hur det egentligen ska vara. Så det kan aldrig bli fel. Men för våra utländska läsare som undrar hur den svenska midsommaren egentligen ska firas, rekommenderar vi en titt på videon nedan.

Glad midvinter allesammans!

Blåst på utsikten

S/Y Mary 5 kommentarer
Le Pouce, utan moln.

Le Pouce, utan moln.

”Ingenting i hela världen kan stoppa mig från att klättra upp för det här berget”, säger Lovis målmedvetet medan hon långsamt tuggar sig uppför. Drar sig upp i buskar och rötter. Ömsom kravlande, ömsom klättrande. Det är stenigt, lerigt och brant. Och så regnar det – bara lite lätt till en början, men allt mer desto längre upp vi kommer. Fotografen inom mig svär högt. Utsikten måste vara fantastisk här uppe, på över 800 meters höjd. Men idag vandrar vi i dimma. Molnen omsluter oss, och vi ser bara några meter framför oss.

Vi befinner oss på Le Pouce, bergstoppen som majestätiskt tronar sig upp bakom huvudstaden Port Louis. Trots det dåliga vädret är det härligt att få lite välbehövlig motion, och under normala omständigheter tror jag inte att vandringen hade varit särskilt svår. Men regnet förvandlar den vältrampade stigen till en slirig rutschkana, och för första gången någonsin erkänner vi att våra högt hyllade foppatofflor faktiskt har sina begränsningar.

Den sista halvtimman finns det inte längre något skydd att få för vinden. Det blåser så kraftigt att vi knappt kan stå upp, och regnet piskar oss i ansiktet. Våra leriga kläder hänger som trasor, och vi skakar av kyla. Våra lokala vänner som visar vägen undrar om vi inte vill vända. Men vi behöver ingen tid för att rådgöra. Det är klart vi ska fortsätta, nu när vi är så nära. För det är sådana vi är.

Vi når toppen till sist, ser som väntat inte ett jota men kryper ihop bakom en sten och belönar oss själva med några kakor och lite choklad. Innan vi vänder nedåt igen. Vi är så blöta och kalla allihop, att vi måste hålla kroppen igång. På väg ner möter vi ett gäng ungdomar, som just vänt. Och Lovis får ny energi. Stolt över att hon faktiskt klarat bravaden, att hon uthärdat och tagit sig upp, precis som hon tagit sig för. ”Men nästa gång jag går upp för ett berg ska jag ta med mig fleece och regnjacka” muttrar hon med blåfrusna läppar.

Väl nere skiner solen igen, och vi ser hur molntäcket börjar lätta på berget. Och av den starka vinden återstår bara en lätt fläkt som får det att rassla trivsamt från sockerrörsfälten. Dålig tajming kan man tycka, men så är det på höga höjder. Vädret kan förändras snabbt, och det borde vi vetat. Kanske var detta den påminnelse vi behövde. Inför vår planerade vandring på Reunion, där bergen är över 3000 meter höga. Men där och då har vi bara ett i åtanke. Den varma duschen som väntar när vi kommer tillbaka till hamnen.

En helt annan resa

S/Y Mary 6 kommentarer

Detta bildspel kräver JavaScript.

Trots att Ludvig och jag aldrig ångrat att vi vigt mer än ett decennium av våra liv åt den resa vi nu genomför händer det att vi drömmer om helt andra saker. Sånt som andra gör, de som inte har en båt. Backpacka i Asien, åka transiberiska järnvägen, bestiga Kebnekaise eller bila genom Afrika.

Det senaste tillskottet på listan över saker vi skulle vilja prova på är skutsegling. Och då menar jag inte en dagstur hemma i skärgården, utan en riktigt lång resa. Men det är inte seglingen vi är ute efter. Det är gemenskapen, känslan av ett kollektiv. En tillvaro det blir trevligt att knacka rost, laga mat och reparera segel – för att man gör det tillsammans. En resa där gruppens samarbete är en förutsättning, men också den stora utmaningen.

Kanske har de nya grillerna något att göra med att det är holländsk vecka här på Mauritius och tre stora holländska segelfartyg ligger i hamnen. Ja, så kan det nog vara. Idag var det öppet skepp och vi allehanda nyfikna fick gå ombord för en närmare titt. Det tog inte lång tid att få Lovis och Otto med på banan. Snacka om häftig klätterställning, så många roliga gömställen och så mycket plats.

Men vi får hålla oss ett tag till, har ju en bit kvar på vår egen världsomsegling. En som däremot inte behöver vänta länge till är Viktoria, en svensk tjej som vi har träffat här i Port Louis. På onsdag mönstrar hon på som betalande besättning på ett av de holländska fartygen, för att segla med på den 40 dagar långa resan till Fremantle på Australiens västkust. Vi önskar henne varmt lycka till!

Blir du också sugen, kolla in www.dutchtallships.com.

Hajmat

S/Y Mary 6 kommentarer

Mauritius lokale segelmakare är ombord för att hämta upp två av våra segel som behöver lite omvårdnad. Han tittar på surfingbrädan som är surrad längs relingen, sedan tittar han på mig. Ska ni till Réunion? frågar han sedan allvarligt. Och så berättar han. Om hajattackerna på grannön. Elva på två år, fyra med dödlig utgång. Samtliga surfare. Den senaste för en dryg månad sedan. En ung fransman, vars nyblivna fru låg på stranden och solade. Det var deras smekmånad.

Tydligen är det en grupp tjurhajar som etablerat sig på Réunion på senare år. De håller gärna till på grunda vatten, och är en av de hajarter som tillsammans med tigerhajen och vithajen utgör störst fara för människor. Tjurhajen äter främst stora djur som sköldpaddor, saltvattenskrokodiler, flodhästar och andra hajar. Men då och då stryker en och en annan människa med. Nästan uteslutande surfare, som lätt kan förväxlas med en sköldpadda eller säl.

Svaret blir ja, vi hade nog tänk segla vidare till Reunion om en vecka eller två. Men det låter onekligen som brädorna får stanna ombord.  För även om jag i regel inte har något emot hajar, så finns det undantag. Tjurhajen är ett sådant. Då föredrar jag revhajarna på Chagos. Men som ni kan se i videoklippet ovan kan även de bli lite ivriga när det bjuds på något gott.

 

Fredagsmys med jättesköldpaddor

S/Y Mary 1 kommentar

Detta bildspel kräver JavaScript.

GÄSTINLÄGG PÅ ERV-BLOGGEN 7 JUNI 2013:

Familjen Hammarberg som seglar jorden runt med segelbåten Mary af Rövarhamn har nu kommit halvägs över Indiska Oceanen, och befinner sig nu på ögruppen Maskarenerna öster om Madagaskar. Här kommer en hälsning från den lilla ön Rodrigues, där de just bekantat sig med några av de jättesköldpaddor som lever på ön.

Jag sätter mig på huk framför en av bjässarna som betar i den gröna dalsänkan. Guiden berättar att den är 95 år gammal och väger 205 kilo. Sköldpaddan sträcker sakta på sin långa hals, och nafsar mig i tröjan. Kanske misstar den tröjans gröna tryck för blad; sköldpaddor ser tydligen dåligt. Jag tar ett steg bakåt; sköldpaddor har tydligen mycket starka käkar. Men de är långt ifrån aggressiva. Tvärtom. De kommer lunkandes från alla håll för att bli kliade på halsen. Precis som en katt, eller hund. Så tillgivna, så försvarslösa.

När de första upptäcktsresande kom till Rodrigues på 1600-talet lär det funnits över 300 000 jättesköldpaddor på ön. Det sägs att man kunde ta sig fram långa sträckor bara genom att gå från skal till skal. Men sköldpaddorna blev snabbt populär proviant för de stora segelfartygen. En ensam sköldpadda kunde ge över hundra kilo färskt kött. De var dessutom enkla att fånga, och kunde förvaras levande i upp till ett år utan mat och vatten.

Med människornas segelskutor kom också råttor och grisar, som åt upp sköldpaddornas ägg. Och när nybyggarna började bruka marken förlorade sköldpaddorna snabbt sin naturliga miljö. Inom loppet av bara hundra år hade Rodrigues jättesköldpaddor utrotats. Samma öde gick flera inhemska fågelarter till mötes. Fredliga djur som funnits på ön i hundratusentals år.

Sedan några år tillbaka kan man åter se jättesköldpaddor på Rodrigues, i ett reservat på öns södra udde. De har hämtats hit från Aldabra, den enda ön i Indiska Oceanen vars ursprungliga sköldpaddor överlevt människans framfart. Genom att placera ut sköldpaddorna på flera öar hoppas man öka deras chanser till överlevnad. Att sprida riskerna, för att undvika att historien upprepas. Och det verkar fungera, sköldpaddorna trivs så bra här på Rodrigues att antalet vuxit från 500 till 2000 på bara några år.

Gamla reseskildringar vittnar om att det en gång i tiden fanns många olika arter av jättesköldpaddor på jorden. Idag finns bara två kvar. Galapagossköldpaddan i Stilla havet, och Aldabrasköldpaddan här i Indiska Oceanen. Den som vill hjälpa till att bevara dem för framtiden kan göra en insats genom att bli fadder till en jättesköldpadda här på Rodrigues.

För vår egen del är det dags att ta segla vidare, att fortsätta vår seglats västerut över Indiska Oceanen mot Sydafrika och Atlanten. Men till skillnad från våra föregångare blir det utan sköldpaddor i lasten, även om barnen gärna hade behållit en som husdjur. Följ gärna vår resa på www.symary.com.

/Linda

Redo för nästa fas

S/Y Mary 1 kommentar
sköldpaddor

På Rodrigues tar alla det lugnt.

Rodrigues har erbjudit precis den mjukstart i civilisationen som vi behövde efter Chagos. Hela ön har bara 40 000 invånare. Alla är avslappnade och trevliga, och ingen har bråttom. Ibland är tempot så lågt att jag undrar om folket här inte inspirerats av öns urinvånare, jättesköldpaddorna. Kanske är det något i luften, eller landskapet, som får både människor och djur att må bra. Efter snart tio sköna dygn här känner vi oss nu så pass återanpassade att vi är redo för nästa fas. Ikväll sätter vi kurs på miljonstaden Port Louis på Mauritius, tre dygn västerut.

Mer om vårt möte med Rodrigues jättesköldpaddor finns att läsa i vårt senaste gästinlägg på ERV-bloggen. Läs gärna det. 

Råttan har lämnat skeppet

S/Y Mary 17 kommentarer
Så här såg den ut, vår före detta skeppsråtta. Ganska söt, för att vara råtta.

Så här såg den ut, vår före detta skeppsråtta. Förvånansvärt söt.

Den lilla råttan prasslar runt bland plastpåsarna under vasken i hopp om att finna något gott att äta, när dörren plötsligt öppnas och en människohand ställer in en skål full med de mest inbjudande och väldoftande små godbitar. Råttan, som är försiktig av naturen, närmar sig först med stor misstänksamhet. Men blir snart så förtjust att den tömmer nästan hela skålen.

Efter måltiden är råttan mycket törstig, och så snart den försäkrat sig om att alla människorna somnat lämnar den sin gömma i jakt på något gott att dricka. Den har tur, för ute har det just börjat regna och det bildas små vattensamlingar lite överallt på däck.

Men så snart regnet upphör torkar vattenpölarna i den friska vinden. Törsten däremot, den vill inte ge med sig. Ännu en gång har råttan turen på sin sida, för när morgonen gryr lyfter människorna på locket till en stor tunna på däck. En tunna som snabbt fylls med det vatten som under natten samlats i soltakets buk.

Råttan är nu så desperat att den glömmer all försiktighet. Kvickt hoppar den ner i tunnan, och dricker glupsk tills allt blir svart. Någon har lagt på locket, och går ovetandes därifrån. Nästa gång locket lyfts ligger råttan livlös på tunnans botten. Dess dagar som skeppsråtta är över.

Ja, ungefär så kan det gått till. Kanske dog råttan drunkningsdöden, eller förblödde inifrån till följd av råttgiftet den serverats.  Oavsett, den är död och kastad till hajarna. Råttan har lämnat skeppet.

 

Det kan alltid bli värre

S/Y Mary 6 kommentarer
Quickenning med nödrigg gjord av hobiecatmaster som de fått av amerikanska marinen på Chagos.

Quickenning förtöjd utanpå bogserbåten i Port Mathurin. Nu med nödrigg bestående av hobiecatmaster som besättingen fått av amerikanska marinen på Chagos.

När jag var liten sa alltid min mamma att jag skulle tänka på de svältande barnen i Afrika, varje gång jag klagade över någon orättvisa i mitt liv. Jag minns att jag tyckte det var befängt, vad hade de med mig och göra? Det hjälpte väl inte mig. Men hon hade en poäng trots allt, allt är relativt och ibland kan man behöva lite distans till sina egna problem.

Vi har de senaste dagarna varit ganska bekymrade över det här med råttan, eller om det nu är en mus. Som om vi inte hade nog med de där förbaskade kackerlackorna vi aldrig blir av med. Men när jag imorse stack upp mitt huvud genom luckan glömde jag mina egna problem illa kvickt. För vid kajen låg Quickenning, en 50 fots racingbåt som vi låg granne med under vår tid på Sri Lanka. Men något var allvarligt fel. Båten saknade rigg, den hade förlorat sin 21 meter höga kolfibermast.

Ett rigghaveri kan få katastrofala följder, för både båten och dess besättning. I det här fallet verkar besättningen ha klarat sig rent fysiskt. Men jag råkar veta att båten är oförsäkrad, och att det unga franska paret ombord inte äger båten. Calypso och Adrian har en överenskommelse med ägaren om att på obestämd tid ta hem båten till England, under förutsättning att de står för alla utgifter på vägen – vilket också inkluderar underhåll och reparationer på båten.

Jag kan nästan höra Calypsos ord, när vi över några glas i den rymliga sittbrunnen pratade om att man måste ta vara på de möjligheter som bjuds i livet. Hur hon uttryckte sin glädje och tacksamhet över att de i så ung ålder hade fått möjlighet att segla en båt som Quickenning, en båt de aldrig skulle haft råd till själva. Tyvärr hade de inte heller råd att betala den höga försäkringspremien.

Min uppskattning är att kostnaderna för att reparera de skador som Quickenning nu åsamkats överstiger värdet av hela vår båt. Plötsligt känner jag mig närmast tacksam för att vi bara har en råtta ombord.  Eller om det nu är en mus, det vore förstås ännu bättre.