SANTA HELENA – BRASILIEN. Det nya året är här. 2014. Hemkomståret. Vi kommer längre norrut för var dag som går. Närmare Sverige. Det faktum att det bara återstår ett drygt halvår på resan upptar allt större del av vår tankeverksamhet. Särskilt här ute till havs, där det inte finns så mycket annat som distraherar. Bara oändligt mycket tid för tankar och samtal. Kanske lite väl mycket.

”Jag begriper inte hur vi ska hinna med att jobba, säger Ludvig plötsligt. Jag förstår hur han tänker, men säger att han måste ändra inställning. Jag föreslår att vi ska måla upp en romantisk bild av vårt nya liv i Sverige, så som vi vill att det ska bli. Som vi gjorde för att orka med förberedelserna inför den här resan. Det gjorde oss starka. Ja, vi måste övertyga oss själva om att hemvändandet faktiskt är positivt på många sätt. Kanske till och med något att längta till.

Ludvig håller med. Jag har rätt, som vanligt. Ingenting blir bättre av att vara negativ. Det är klart att det finns fördelar. Man kan se det som att vi får en andra chans. Det är nästan som att vara tjugo igen – utan vare sig bostad eller pengar. En fantastisk möjlighet att börja om. Ludvig har dessutom sin anställning kvar. Det känns tryggt. Att hans arbetsgivare hunnit byta både firmanamn och kontor, och hans efterträdare blivit hans chef. Det spelar nog ingen roll.

Som bidrag till det positiva tänkandet berättar Ludvig att när han vid 23 års ålder kom hem efter sin långsegling med havsfidran Ava, så skrev han mirakulöst nog 1,6 på högskoleprovet jämfört med 0,8 före resan. Jag tror att han vill säga att allt inte kan mätas i tillgångar, att vi vunnit något annat. Och så är det nog. Jag väljer att inte påminna om den djupa depression han drabbades av efter samma seglats. Jag börjar istället pladdra om allt det fina med Sverige.

Jag målar upp en bild av oss själva i pulkabacken. I fjällen, och i skärgården. I den röda lilla stugan vi skulle kunna köpa. Kanske kan vi inreda en liten skrivarhörna, med en riktig dörr. Och en verkstad. Det där sista får det att glimta till i Ludvigs ögon. Han nämner också smågodis, och närheten till vänner och familj. Annars är det mest jag som pratar. Jag tycker om att planera, och känner mig plötsligt lite ivrig att komma hem. Hoppas kroppen låter sig luras lika lätt.

Jag lider av ett slags eksem. Vätskefyllda blåsor som blossar upp på händer och fötter, särskilt när jag är stressad eller orolig. Jag har inte haft några besvär på flera år. Värst var det månaderna före avseglingen från Sverige. Men värme och salt lär göra susen. Ändå kom blåsorna tillbaka för några veckor sedan. Det kliar värre för var dag som går. Ju närmare Sverige vi kommer. Kanske lite kortisonsalva kan hjälpa de positiva tankarna på traven. Jag provar.

NAMIBIA – SANTA HELENA. När skoldagen är slut, och dagens julförberedelser är avklarade. Då packar Lovis och Otto alla sina gosedjur och flyttar bak i akterhytten. Äntligen får de leka. De ska leka tomte. Lovis i rollen som tomtemor, Otto nisse. Och gosedjuren, de ska föreställa riktiga djur. Alltid samma rollspel. Ibland är de katter, ibland kungligheter. Men Lovis är alltid mamma. Otto alltid barn.

Jag tänker ofta, att det är tur att de har varandra. Ensamma långseglarungar brukar bli lite lillgamla med åren. Medan Lovis och Otto blir mer sammansvetsade för var dag som går. De försvarar varandra i vått och torrt, och är de bästa tänkbara vänner. Förutom när de bråkar. För det gör de, mycket. Men det går i perioder, och just nu är de inne i en rätt dålig fas. Den här dagen är inget undantag. Det går en halvtimma, sedan börjar de igen. Skriker och skäller. Och gör varandra illa.

Vi låter dem hållas, trots att det är plågsamt att lyssna på. Hoppas de ska lösa konflikten på egen hand. Men icke, det slutar med att Otto börjar gråta. Som vanligt. Det är signalen, ropet på hjälp. Det fungerar nästan jämt. Så också denna gång. För snart öppnar Ludvig dörren till akterhytten, och kikar försiktigt in. Där ligger Otto, ihopkrupen på golvet i motorrumsgången. Omringad av gosedjur. Och stortjuter.

”Lovis blev just av med en julklapp, för hon har varit elak.” fräser Otto när han får syn på sin pappa. Varpå han reser sig upp och rusar fram i förpiken. ”Och jag ska inte leka med dig på en hel vecka” skriker Lovis efter honom. Arg som ett bi. Hon vet att Otto brukar bli väldigt ledsen när hon säger att hon inte vill leka med honom. Det är därför hon säger som hon gör. Inte för att hon menar det. Men han vill minsann inte leka. Inte med henne. Aldrig mer. Så det så.

Vi försöker reda ut vad som hänt. Barnens historier går lite isär. Men Lovis gosedjurskatt hade tydligen smakat på nissens gröt. I leken. Och det ville inte Otto att den skulle göra. Så då slog nissen katten, och hängde upp den i svansen. Men då blev Lovis ledsen, på riktigt. För den katten tycker hon mycket om. Hon har fått den av sin dagisfröken Anna. Som straff tvingade tomtemor nissen att sova på golvet, med de andra djuren. Trots att han inte ville.

Ungefär så lär det ha gått till. Och vad ska man säga, eller göra? Vissa saker kan man helt enkelt inte fly från. Blir inte ett dugg bättre eller enklare för att man lämnar landet, sätter segel eller styr mot varmare breddgrader. För barn är alltid barn. Och syskon verkar bråka var i världen man än befinner sig. Även mitt ute på Sydatlanten. I alla fall våra ungar. Men de glömmer också fort. För nu sitter de här och tittar på film tillsammans igen, myser och håller om varandra. Som om inget hade hänt.

NAMIBIA – SANTA HELENA. ”Titta på albatrossen”, säger Otto. ”Den springer på vattnet för att starta.” Nej, albatrosser finns inte så här långt norrut, rättar jag. ”Och albatrosser behöver vind för att starta. Det är alldeles vindstilla.” Jo, det är en albatross, envisas Otto. ”De kan visst starta utan vind. Det har jag sett på film.” Jag säger inget, fågeln ser onekligen ut som en albatross. Enorm mellan vingspetsarna, den flyger som en albatross också. Seglar fram, utan att röra på vingarna. Jag betraktar den en stund, försöker komma ihåg om albatrosserna vi såg runt Tasmanien och Nya Zeeland sprang på vattnet. Det gjorde de kanske, men där blåste det ju jämnt.

Vi fortsätter med skolarbetet, när vattnet runt oss plötsligt börjar studsa som det vore strömt. Jag tittar upp, och ser något röra sig bredvid båten. Något stort. Och där också, framför båten. Överallt. ”Valar. Titta barn! Ett helt stim med småvalar.” Vi går upp på däck för att se bättre. ”Det är delfiner”, rättar Lovis. Jag menar att det inte finns så stora delfiner. Men hon ger sig inte. ”Jo. Jag såg nosen. Det är sådana som hoppade över mig när jag satt i kanoten.” Hon var med i en delfinshow med när hon var fyra år. Det var flasknosdelfiner, men de var inte så här stora. Lovis envisas. ”Titta nu mamma, vad högt de hoppar. Det ÄR delfiner.”

Jag hämtar valboken. Visar alla delfinliknande valar som finns. Men de flesta verkar onekligen höra hemma någon annanstans i världen. Kanske har de simmat vilse, föreslår jag. Men Lovis står på sig, och bläddrar fram till sidan där man kan läsa om flasknosdelfiner. Där står det faktiskt att de kan bli uppemot fyra meter långa. Kanske har hon rätt ändå, rackans unge. Då dyker en nyvaken Ludvig upp i luckan.”Titta, en säl” säger han och pekar bakom båten. Det finns inga sälar så här långt från kusten. Han måste sett fel, tänker jag och vänder mig om. Jag ser ingen säl. Däremot en VAL! En stor val. Kanske hundra meter bort. Minst tio meter lång, men jag kan inte avgöra vilken sort.

Otroligt, vilken morgon. Som på safari, fast på havet. Jag berättar för Ludvig om morgonens upplevelser medan han släpper ut fiskelinorna. Albatrossen är kvar, och har fått sällskap av några havssulor som cirkulerar runt båten. De är så vackra, med sina gula huvuden och långa halsar. Då upptäcker jag en ny grupp delfiner. Lika stora som de förra. Jag pekar ut dem för Ludvig. Men han har blicken vänd åt ett helt annat håll. Är det fler delfiner han ser? Nej, de där fenorna känner jag igen. ”Det är pilotvalar” ropar jag av förtjusning. Jag har svårt att tro mina ögon. Hela havet sjuder av liv.

Efter frukosten återupptar Ludvig skolarbetet med barnen. Själv går jag in för att skriva klart gårdagens inlägg om sälarna utanför Namibias kust. Efter en stund hörs upprörda röster från sittbrunnen. Det verkar som om någon eller något tagit Ottos Rapala – hans finaste fiskedrag. Med vajer och allt. Det måste varit en riktig bamse till fisk. Kanske en haj, eller svärdfisk. Jag tittar upp, men allt jag ser är en säl som ligger och solar en bit bort. Den ser oskyldig ut. Otto får välja ett nytt drag, en gummibläckfisk.

Fem minuter senare ropar Otto igen. ”FISK, mamma. Jag har fisk på min nya bläckfisk. Kom mamma, kom.” Ludvig är redan i full gång med att dra in fisken. Kanske den största tonfisk vi någonsin fått. Ludvig tror det är en Albacore-Tuna. Av den långa bröstfenan att döma. Jag vet vilken sort han menar. De kallade den havets kyckling i Australien, på grund av dess ljusa fasta kött. Jag trodde inte att de levde här i Atlanten. Men jag säger inget. Idag kan allting hända.