Detta bildspel kräver JavaScript.

SANTA HELENA. Jag står vid rodret, och Ludvig låter bojlinan gå. Det har blivit dags att segla vidare. Att sätta kurs mot Brasilien. Kanske gör vi ett stopp på Ascension eller Fernando de Noronha på vägen. Men innan vi styr ut till havs följer vi kusten söderut. I hopp om att få syn på de valhajar som siktats vid ön den senaste veckan. Barnen står redo längst fram i fören. Iklädda badbyxor och flytväst, beredda att hoppa i. Vi hoppas alla på att få simma med världens största fiskar.

Det plaskar i vattnet en bit ut, och vi styr ditåt. Vi förstår snart, att det inte är valhajarna vi ser. Utan de delfiner som brukar hålla till vid ön. Det är ett stort stim, kanske det största vi någonsin sett. De jagar, nästan flyger fram. Delfiner uppnår sin högsta hastighet genom att göra så långa språng som möjligt ovanför vattenytan. Upp till 40 km/h. Några avviker från gruppen som för att kolla in vår båt, andra verkar öva sig i höjdhopp. Men de flesta deltar i jakten. Rör sig i grupp, formerar sig och samarbetar för att ringa in fisken.

Vi är omringade av delfiner. Hundratals. Och massor av sjöfåglar. Otto pratar i ett. Högt, och mycket. Som alltid när han blir uppspelt. Medan Lovis bara står där och ser lycklig ut. Nästan lite drömsk. ”Förstår du nu, mamma” säger hon efter en stund. ”Varför vi måste bo där det finns liv i havet, och fin natur. Som här. Jag vill bo här, mamma.” Jag ser på min dotter, och jag ser in mot ön. Jag förstår vad hon menar. Jag förstår precis.

Santa Helena är en makalöst vacker ö. Med de höga karga klippväggarna ut mot havet, och de frodiga kullarna på toppen av ön. Med alla sina fåglar, och havet som sjuder av liv. Det är lagom varmt. Invånarna är trevliga, och alla pratar engelska. Det finns både skola och sjukhus. Snart också en flygplats, vilket ökar möjligheterna till jobb. Ja, här skulle vi kunna bo. På riktigt. Det bor faktiskt redan en svensk familj på ön. De flyttade hit i somras. Från Lund, för att jobba på öns sjukhus.

Vi stannar hos delfinerna en stund, innan vi fortsätter söderut längs kusten. Vi hittar inga valhajar, ger upp och styr ut till havs. Konturerna från Santa Helena blir snabbt svagare, försvinner snart helt. Det känns vemodigt på sätt och vis. Men tanken på att en dag komma tillbaka gör mig upprymd. Tanken på att en gång slå sig ner på Santa Helena. Ja, drömma kan man alltid. Det har vi gjort förut, och det har ju gått bra så här långt.