5. Nya Zeeland – Thailand

Kung Kalle af Kurrekurreduttön

S/Y Mary 20 kommentarer

Mary af Rövarhamn för ankar utanför Kung Kalles plantage

TABAR ISLANDS, PAPUA NYA GUINEA. ”I så fall vill jag segla till Kurrekurreduttön”. Så sa lilla Lovis den dagen vi introducerade idén för barnen om att segla jorden runt. För drygt tre år sedan. ”Ja visst”, sa jag. Glad över att den positiva responsen. Men den stora frågan var: Var sjutton ligger Kurrekurreduttön? I Söderhavet, så långt var allting klart. Resten lämnade Astrid Lindgren åt fantasin. Men nog måste hon väl haft en förebild.

Efter en del efterforskningar kom jag i kontakt med Saltkråkan AB som drivs av Astrid Lindgrens familj. Där fick jag tips om att det en gång fanns en svensk man vid namn Carl Emil Pettersson som år 1904 led skeppsbrott och flöt iland på en söderhavsö där han gifte sig med kannibalhövdingens dotter och blev kung. Pettersson hittade guld på ön, och blev mycket rik. Kroppsligen var han urstark. Men han beskrivs också som en ovanligt god och generös man, vilket var ovanligt för vita plantageägare på den här tiden.

Petterssons äventyrliga liv som ”negerprins” och ”plantagekung” omskrevs i många svenska dags- och veckotidningar under 20- och 30-talet. Astrid Lindgren kan helt enkelt inte ha undgått att läsa om Pettersson i spalterna. Likheterna med Pippis pappa är för många. Men sambandet uppdagades först för elva år sedan när Joakim Langer en sömnlös natt satt och rotade bland sin far Pekkas gamla tidningsurklipp. En upptäckt som resulterade i boken om ”Kung Kalle av Kurrekurreduttön”.

Ögruppen som Pettersson flöt iland på heter Tabaröarna, och tillhör Papua Nya Guinea. Tabar fick därmed bli målet för vår resa. Och idag ligger Mary af Rövarhamn, som första främmande segelbåt någonsin (bortsett från Hoppetossa), ankrad precis utanför Teripax – en av Kung Kalles två plantager här på Tabar. En äldre man, vars far hjälpt till att bygga svenskens residens, visar oss till platsen.

Det känns märkligt vandra här, bland de kokospalmer som planterats av vår landsman, för mer än hundra år sedan. De bär fortfarande frukt. Plötsligt stannar vår guide upp, hugger en gång från stranden in i den svårgenomträngliga vegetationen och visar oss en stenmur som omringar det som en gång var Petterssons trädgård. Ett äkta svenskt stengärde. Här, på andra sidan jorden. Vi är på rätt plats, utan tvekan.

Kung Kalle och hans hustru Sindu fick inte mindre än nio barn tillsammans, varav åtta överlevde. Vi har träffat flera ättlingar, och nästan alla här känner till historien om vår gode landsman. Att han däremot blev förebild till Pippis pappa, och att deras ö är känd som Kurrekurreduttön över hela världen. Det var det ingen i byn som kände till. Fram tills igår.

Kurrekurreduttön rakt förut!

S/Y Mary 11 kommentarer

Kurrekurreduttön rakt förut!

TABAR ISLANDS, PAPUA NYA GUINEA. ”Kurrekurreduttön rakt förut”, ropade Lovis tidigt imorse där hon satt på sin utsiktsplats längst fram i fören. Ja där låg den faktiskt, under gröna palmer och omgiven av det blåaste blåa vatten.

Vi har seglat genom dagar och nätter, genom veckor och månader, över stormpiskade hav och lugna vänliga vatten, i stjärnljus och månsken, under mörka, hotande skyar och i brännande sol, ja vi har seglat så länge att Lovis och Otto nästan har glömt hur det kändes att bo hemma i den lilla staden. Och nu är vi framme. Jag har svårt att tro det är sant. Vi har seglat i två år för att komma hit. Två år och sju dagar för att vara mer exakt.

Och det råder ingen tvekan om att vi kommit rätt. Grottorna där kurrekurreduttbarnen gömde sina pärlor såg vi redan på väg in i hamnen, hajarna likaså. Och detaljerna i Ingrid Vang Nymans illustrationer är slående. Om man bortser från aporna, här finns inga apor. Men några av de udda fåglar vi bara sett här finns med. Krokodilen som cirkulerar i ankarviken likaså. Och alla fjärilar och röda hibiskusblommor. Ja, till och med hyddorna byggs med samma teknik, och av samma material som på bilderna. Allting stämmer.

Och så har vi ju det här fantastiska sammanträffandet med Kung Kalle. Mer om det imorgon, för er som missat den sanna historien om Pippis pappa …

Aporna seglar vidare mot Kurrekurreduttön, utan papegoja.

S/Y Mary 6 kommentarer

I Söderhavet är man aldrig ensam.

Jag vaknar av fnitter och småprat utanför båten, och kanoter som slår mot skrovet. Någon ropar försiktigt ”Hello”. Jag lyfter trött på ena ögonlocket och konstaterar att klockan är tjugo i sju på morgonen. Jag försöker ignorera dem en stund. Men det är svårt, och snart väcker de också den övriga familjen.

När jag tittar upp ur luckan möts jag av minst tjugo små nyfikna par ögon. ”Good morning” säger jag trött. Vilket resulterar i att hela gänget vänder sig bort och fnittrar nervöst. En stund senare ta en lite äldre flicka mod till sig. ”Do you want egg?” säger hon och håller upp två pyttesmå hönsägg. Och jodå, det vill vi. Vi byter dem mot en påse salt. ” Därefter erbjuder flickan brevid en apelsin. En enda apelsin. Jag värderar den till ett litet paket kex och flickorna ser belåtna ut.

I nästa kanot finns en liten som vill byta bort lite chili, och ingefära. En annan två bananer, en tredje en citron, en fjärde tre tunna små vårlökar, en femte en kokosnöt. Och så fortsätter det. Så fort vi sticker upp huvudet. Samma barn kommer tillbaka om och om igen. Med nya bytesvaror. Nötter, sötpotatis, kål, ananas, bönor, papaya, gurka, paprika, stjärnfrukt. I pyttesmå kvantiteter. För att få ännu en anledning till att besöka den främmande båten som ankrat här i deras lagun. Den första på tio månader.

När vi besöker byn, för det obligatoriska artighetsbesöket hos hövdingen, bildar byns barn en svans bakom oss. När vi badar från båten simmar hela byns barn ut för att titta på. Och när vi igår kväll tog jollen ända bort till den yttersta sandudden för att grilla vår middagsfisk sprang ett helt gäng barn den dryga kilometern längs stranden för att göra oss sällskap.

Sakta men säkert närmar de sig Lovis och Otto, en efter en, för att slutligen omringa dem helt. Våra smågastar, som börjar bli ganska vana vid att vara i centrum för allas blickar, hanterar detta med ett imponerande lugn. Och välkomnar alla som vill vara med och leka. Oavsett om det handlar om att bada, bygga sandslott eller klättra i träd. Själv kan jag bli lite frustrerad av att aldrig vara ensam. Att ständigt vara betraktad. Kanske är det så här det känns för aporna på zoo.

Men vi är trots allt här av egen fri vilja. Och ingen är otrevlig eller hotfull. Tvärtom. Så snart vi sätter vår fot iland, möts vi av en generositet och en vänlighet som är svår att matcha. Idag blev barnen till och med erbjudna en livs levande papegoja i avskedsgåva. Stor och ståtlig. Några ungdomar hade skjutit ner den med en slangbella. Jag tackar vår kapten för att han hade förstånd att tacka nej, trots frestelsen. Med en papegoja ombord hade sovmorgnar definitivt varit ett minne blott.

Med frukt- och grönsaksnäten fulla, lämnar vi ikväll Nissan-atollen. För att fortsätta vår resa västerut genom Papua Nya Guineas övärld. Vidare mot resans mål: Kurrekurreduttön. Utan papegoja.

Snorkling för hela familjen

S/Y Mary 2 kommentarer

Detta bildspel kräver JavaScript.

GÄSTINLÄGG PÅ ERV-BLOGGEN 30 JULI 2012:

Dagarna då lillebror sitter ensam kvar i jollen när övriga familjen upptäcker världen under ytan är över. Fyraårige Otto har lärt sig snorkla. Bland hajar och sköldpaddor på Salomonöarna. Och nu vill han inte sluta. Här delar långseglarfamiljen Hammarberg med sig av sina erfarenheter av att snorkla med barn.

Under vår seglats runt jorden passerar vi några av världens bästa snorklingsvatten. Något vi inte vill att våra barn ska gå miste om. Vi har därför försökt uppmuntra Lovis och Otto att utforska livet under ytan från tidig ålder. Och det har gått förvånansvärt lätt. Båda barnen var fyra år gamla när de började snorkla. För Lovis gick det väldigt snabbt när hon väl bestämt sig, medan Otto behövde lite mer tid på sig. Det enda man kan göra som förälder är att ta det lugnt, och se till så att förutsättningarna är de rätta.

Vänta på rätt tillfälle
Att lära sig snorkla i kallt vatten med dålig sikt är inte särskilt uppmuntrande. Därför kan det löna sig att vänta till utlandssemestern. Det är också viktigt att undvika dagar och platser med mycket vågor. Båda våra barn har gjort sin snorklingsdebut på lugna vatten med massor av fisk. I så vackra undervattensmiljöer att barnens fascination och nyfikenhet fått dem att glömma att de faktiskt har huvudet under vattnet och andras genom ett rör.

Rätt längd på snorkeln
Att snorkeln är anpassad för barn är livsviktigt. Med en för stor snorkel riskerar ditt barn att återvända gammal luft tills det svimmar av syrebrist och i värsta fall drunknar. Det är också viktigt att cyklopet sluter helt tätt mot barnets ansikte. Ett läckande cyklop kan inte bara förstöra hela upplevelsen, utan också lusten att försöka igen. Prova cyklopet redan i affären hemma i Sverige, och låt barnet öva i badkaret innan det blir skarpt läge. I utlandet kan det vara svårt att få tag på bra utrustning för barn.

Flythjälp för de minsta
Även om det är förhållandevis lätt att hålla sig flytande när man snorklar kan det vara en bra att låta de minsta barnen ha någon form att flythjälp, även om de kan simma. Då kan både barn och vuxna slappna av och njuta av livet under ytan. Ryggdynor är bra, seglarvästar och våtdräkter likaså. En räddningsväst kan också fungera, men är långt ifrån optimal eftersom den är designad för att vända barnet så det flyter på rygg med huvudet uppåt.

Skydda mot sol och maneter
På varma vatten är det lätt att glömma bort tiden när man snorklar. I vattenytan tar solen som mest, och ett litet barn bränner sig lätt. En UV-dräkt eller våtdräkt skyddar mot både sol och maneter. Våtdräkten bidrar också med lite flytkraft och värme. Det sistnämnda är särskilt bra i kallt vatten. Men ett litet barn kan lätt bli nedkylt även i varmt vatten.

Snorkla tillsammans
Vi brukar snorkla tillsammans med våra barn. Så att vi finns där om de skulle få in vatten i snorkel eller cyklop. Men också för att säkerställa att de inte simmar för nära revet, trampar på någon korall eller låter sig fångas av eventuella strömmar. Med simfötter är det lättare för barnet ska hålla jämn takt med dig utan att trötta ut sig. Men tänk på att även du som är vuxen kan behöva simfötter när vattnet är strömt.

Avrunda med fika
Se till att ha en vattenflaska med i packningen om barnet skulle få en rejäl kallsup. Tänk också på att dricka mycket före och efter snorkling för att behålla vätskebalansen, särskilt om det är varmt. Vi brukar runda av med en samling runt fiskekortet för att prata om vad vi sett och upplevt. Lite kex eller frukt gör det hela lite extra mysigt.

Lycka till!

/Linda

 

Dödskalleön – där jägare och byte delar grav

S/Y Mary 1 kommentar

Några framgångsrika herrars sista viloplats

”Han här verkar i alla fall ha borstat tänderna ordentligt”, säger Otto och pekar in i det förvridna gapet på ett mänskligt kranium. Och mycket riktigt, just den här skallen har betydligt fler tänder kvar än herrarna bredvid. Kanske dog han ung.

Vi har trotsat regnet och gjort en liten utflykt till Skull Island i Vona Vona Lagoon här på Salomonöarna. Det är inte svårt att gissa vad som inspirerat till öns namn. Det sägs att tusentals skallar från män som fallit offer för traktens huvudjägare ryms i kammarens inre. Medan de översta, som vi ser, lär ha tillhört mäktiga hövdingar och stora krigare. Ett femtiotal framgångsrika herrar, vars skallar idag ligger prydligt staplade i små grupper, tätt bredvid varandra.

Enligt den traditionella tron var en persons spirituella kraft koncentrerad till huvudet, och därför fördes bara skallarna hit till den heliga ön. Vi får berättat för oss att den äldste sonen fick äran att avlägsna huvudet från kroppen på sin fader. Men det gällde att ha tålamod, och vänta tills kroppen hade ruttnat så pass att huvudet lossnade av sig själv. Han fick tydligen bara ett försök på sig, var han för tidigt ute gick turen vidare till näste bror i syskonskaran.

Allt det här är naturligtvis historia idag. Folket här på Salomonöarna har varit goda kristna i snart hundra år. Sedan man insett ”att den vite mannens gud måste vara så mycket kraftfullare än alla deras gamla gudar tillsammans”. Med den enkla förklaringen att ”den vite mannen är framgångsrik i allt han tar sig för”.

En något sorglig orsak till omvändning kan man tycka. Men det är ju i alla fall skönt att vi idag kan få uppleva detta fascinerande land utan riskera att bli av med huvudet på kuppen.

Lovis och Otto går i skola på Salomonöarna

S/Y Mary 4 kommentarer

Otto spelar bokstavsbingo i föreskoleklassen på Chubikopi Primary School

CHUBIKOPI, SALOMONÖARNA. ”Men skynda på nu då pappa. Vi ska ju till skolan”, sa lilla Lovis när hon hoppade i jollen den här morgonen. Det var Lovis och Ottos tredje skoldag i Chubikopi Primary School på den lilla ön Marovo på Salomonöarna. Och hon ville inte komma för sent.

Vi brukar då och då besöka skolor ute i byarna. Dels för att lärare ofta är några av de som pratar bäst engelska. Men också för att Lovis och Otto tycker det är så roligt att se hur det går till i en riktig skola jämfört med deras egen något odisciplinerade båtskola.

För Lovis och Otto, som inte har några referenser från svensk skola, är det fullt normalt att man sitter på mattor på golvet i skolan. De brukar inte heller notera att det ibland brukar saknas det mest grundläggande saker som böcker och skrivmaterial. Men som vad som däremot inte undgick dem den här gången, var de lokala barnens fantastiska arbeten som prydde varje liten yta i taket och på väggarna i skolan här i byn.

Chubikopi skola verkar visserligen ha fler resurser än de skolor vi tidigare besökt på Vanuatu och Tonga. Alla barnen har varsin skrivbok, och det ser ut att finnas gott om papper och pennor i glada färger. De äldre barnen har till och med stolar och bänkar. Men framförallt så verkar skolan ha en otroligt hög kreativ nivå där naturmaterial används på ett inspirerande och lekfullt sätt i undervisningen.

De andra barnen kom först av sig i sitt skolarbete, för det är ju inte varje dag de får besök av vita barn. Men de underbara lärarna tog sig direkt an Lovis och Otto som de varit vilka barn som helst som kommit för att börja på deras skola. Och så fick det bli.

Snart satt Lovis med en egen skrivbok och övade plus och minus med hjälp av stora frökapslar precis som de andra barnen i hennes ålder. Och Otto fann sig snabbt tillrätta i förskoleklassen där de spelade bokstavsbingo med stenar. Och när det var dags att gå hem, ja då välkomnades de tillbaka nästa dag igen. Och igen.

De har sjungit sånger, och dansat (se videoklipp). Ritat, skrivit, räknat och lekt lekar. Tillsammans, och i sina respektive klasser. Och Lovis och Otto har hängt med förvånansvärt bra. För här i Chubikopi har man valt att introducera engelska i undervisningen redan från första året så våra barns engelskkunskaper är på ungefär samma nivå som alla de andra barnens.

När de kom hem idag visade Lovis och Otto stolt upp det arbete de fått med sig hem som minne från sitt korta gästspel på skolan. Samtidigt som de i mun på varandra berättade om allt de gjort och om deras teckningar som nu hänger på väggen i deras respektive klassrum. Teckningar som snart kommer att kompletteras med bilder från vårt besök, som vi tänkte skriva ut och skicka till skolan.

Nu har Chubikopi Primary School stängt för helgen, och det börjar bli dags för oss att segla vidare. Fulla av nya idéer, och tacksamhet för den gästfrihet och vänlighet som vi har mött här i byn. Samtidigt skäms jag vid tanken på hur jag tror att det skulle ha varit om rollerna varit ombytta, att någon härifrån var på besök i Sverige.

Ottos snorklingsdebut

S/Y Mary 12 kommentarer

Ottos badkompisar

MAROVO LAGOON, SALOMONÖARNA. Vår 4-årige Otto pratar mycket. Såpass att folk man möter tittar och ler lite medlidande. Allra helst pratar han om fisk, och när han väl startar finns det inget slut. Vill det sig riktigt illa kan han börja klockan sju på morgonen och inte sluta förrän han somnar fjorton timmar senare. Oftast med näsan i en fiskbok.

Otto kan allt om fiskar. Vad de heter, vad de äter. Var de bor. Vilka som är störst, och vem som äter vem. Det finns inget med fisk han inte tycker om. Fånga, rensa, och äta fisken. Han kan ligga på bryggan i timmar och bara titta på fiskar. För att senare gå hem och rita av dem. Hela hans dagbok är fullklottrad med fisk.

Vi har länge försökt få honom att börja snorkla. Men här kolliderar två intressen; man kan inte snorkla och prata på en gång. Och det där med att stoppa ner huvudet under vattnet och andas i ett rör har inte riktigt varit hans grej. Fram tills idag. För när Otto för femtiosjunde gången gick med på att prova sin snorkel och sitt cyklop hände något. Han kom inte upp igen.

Han bara satt där, länge länge på en avsats under vattnet. Och tittade. Omringad av revfiskar i alla tänkbara färger och former. Ända tills något fick honom att bli så uppspelt att han plötsligt började prata igen. Under vattnet, med snorkeln i munnen. Han fick naturligtvis en rejäl kallsup som följd. ”Jag såg en haj” vrålade han av lycka så snart den värsta hostan lagt sig. ”A black-tipped shark” förtydligade han sedan stolt.

Ottos iaktagelse var säkert riktig. Flera olika revhajar cirkulerar här utanför bryggan på Uepi Island. Min gissning är att resortägaren brukar mata dem med fiskrens ibland. Att det är därför de samlas här. Men de visar inget tecken på aggressivitet. Revhajar är sällan intresserade av människor. Men Otto är desto mer intresserad av dem, och fick snart se många fler.

Det var svårt att locka tillbaka vår pojke upp ur vattnet den här eftermiddagen. Och vi ville inte riktigt heller, det var tyst och skönt och Otto var i sjunde himeln. Dessutom stolt som en tupp. Det här är stort. Riktigt stort. Otto har lärt sig snorkla. Och det första han såg var en haj. Den häftigaste fisken av dem alla.

Läs gärna mer om att snorkla med barn i vårt senaste gästinlägg på ERV-bloggen.

Mary på drift

S/Y Mary 8 kommentarer

Ankringen i Honiara

”Vad långt vi ligger från den nyzeeländska båten” säger jag på väg tillbaka till Mary efter en morgonutflykt till marknaden. Jag slänger ett öga på våra egna och grannbåtarnas förtöjningar. För att försäkra mig om att allt är som det ska. Det är då jag upptäcker att den lina som håller upp Mary’s akter har flyttats. Så märkligt.

Här i Honiara, Salomonöarnas huvudstad, finns inte plats att ankra på vanligt sätt. Istället släpper alla båtar sitt ankare i fören, backar in och drar långa linor till den halvt raserade piren. Och på så sätt kan man få plats med ganska många båtar på rad. Men att komma i rätt position är en utmaning i sig, och det krävs en hel liten flotta med jollar som puttar, knuffar och drar för att få båtarna upp mot vinden utan att de glider in i varandra.

Vi hade förtöjt vår akterlina i en av de stålbalkar som utgör grunden till något som ser ut att en dag kunna bli en ny kaj. ”Kanske var vår lina i vägen för byggjobbarna”, föreslår jag till Ludvig. ”Jo, men det förvånar mig att de lyckats flytta den. Det måste ha varit väldigt tungt” svarar han tveksamt. Ludvig berättar att han hade tagit hjälp av vinschen för att spänna upp linan och den tunga kättingen i fören, för att förhindra att vi skulle driva in i grannbåten vid ett eventuellt vindvrid.

Barnen och jag går ombord på båten, medan Ludvig tar jollen bort till kajen för att prata med byggjobbarna. Då ser jag hur någon varit ombord. En fender har flyttats. Och den överblivna akterlinan ligger löst i sittbrunnen, inte i sin förvaringslåda på akterdäck där jag la den igår. Men inget verkar saknas.

Ludvig kommer snart tillbaka och berättar att byggjobbarna varit tvungna att flytta vår lina, men verkade inte sura för det. Tvärtom. ”De var väldigt trevliga, och måna om att vi var ordentligt förtöjda”, berättar Ludvig.  ”Det verkar i alla fall som någon varit ombord för att slacka på linan, säger jag och berättar om mina upptäckter. Det hade inte byggjobbarna nämnt något om, menar Ludvig. Men det kvittar. Vi är väl förtöjda, och tänker inte mer på det.

Inte förrän senare på dagen när vi träffar vår holländska båtgranne Marteen som berättar att han sett när byggjobbarna försökt flytta vår lina samtidigt som en vindby fångat Mary. ”Två av dem följde med linan ut i vattnet som om något skjutit iväg dem med en slangbella.” Medan Mary hade svängt ut i hamninloppet där hon blivit hängande i sitt ankare. Utan att vare sig driva in i någons båt, eller på något av de grund som finns där ute. Men det var bara en tidsfråga. Med drygt 50 meter kätting ute, har vi en svängradie på 130 meter.

Marteen tog sig ombord på Mary i hopp om att kunna starta motorn och få henne tillbaka i position. Det var lättare sagt än gjort. Startnyckeln sitter inne i båten, och luckan var låst. Men nu var det flera som upptäckt Marys belägenhet, och folk kom med jollar från alla håll för att hjälpa till. Ja, till och med folket på superyachten ute på redden fick rycka in med deras stora ribbåt för att få upp Marys akter mot vinden igen. De hade tydligen kämpat ganska länge, och just blivit klara när vi kom tillbaka från marknaden intet ont anande.

Så nu förstår vi varför byggjobbarna var så trevliga …

Dagen då de vita barnen kom till byn

S/Y Mary 5 kommentarer

Lovis i centrum

Först kommer den utsände spejaren. En ensam pojke, i den mest bedårande lilla kanot vi någonsin sett. Inte längre än två meter lång, perfekt utskuren i trä som den vore ett konstverk. Helt ny, och ett bevis på att vi har kommit till en av de öar som kan stoltsera med de bästa hantverkarna i hela landet. Santa Ana.

Men snart försvinner pojken in mot stranden igen, för att några minuter senare återvända med hela byns flotta i släptåg. Långa, korta, gamla och nya kanoter. Alla fulla med nyfikna barn. Inga vuxna, bara barn. Många nakna. Några flickor ropar ”hello” och paddlar fnittrande därifrån. Andra sitter bara där, några meter från båten och tittar med stora ögon. Som om vi kom från en annan planet.

Vi frågar en av de äldre pojkarna om Lovis och Otto kan få åka med en sväng. De ser lite osäkra ut, nästan rädda. Som om de inte riktigt vågade. Men snart paddlar en pojke stolt runt med våra två lintottar i den turkosa lagunen medan Otto ropar ”faster, faster”.

Väl tillbaka på Mary af Rövarhamn bestämmer sig Lovis för att visa barnen att hon minsann vågar hoppa i vattnet direkt från båten, utan flytväst. Och det var tydligen startskottet alla väntat på. För vips är vattnet fullt av badande barn. Och fler är på väg, de kommer simmandes från land. Säkert 20-30 stycken.

Först närmar de sig Lovis och Otto med försiktighet. Man vet ju aldrig, de kanske bits. Men de blir modigare efterhand, och snart gör de allt för att få besökarnas uppmärksamhet. Låtsas sänka sina kanoter, försöker sänka varandras kanoter. Sjunger sånger, dyker under kölen och slår volter från jollen. I timmar leker de runt båten.

Och när det är dags för oss att åka in till land för att avlägga det obligatoriska artighetsbesöket hos byns hövding, ja då följer de badande barnen efter.  De hjälper ivrigt till att dra upp vår jolle på stranden, och följer oss i varje steg. För varje hydda vi passerar blir svansen längre.  Alla vill röra Lovis och Ottos ljusa hår, alla vill hålla dem i handen. Och de som verkligen vågar, de vill aldrig släppa taget.

På vår vandring genom byn kommer folk ut ur sina hyddor. De stannar upp i sitt arbete, och bara tittar. Vuxna blekansikten har de sett förr. Men två vita barn, livs levande.  I deras by. Det verkar stort. Kanske lika stort som den dagen på fyrtiotalet när Ludvigs mamma såg en ”neger” på skidor utanför fönstret på Ålstensgatan i Bromma …

Champagne Beach under testluppen

S/Y Mary 2 kommentarer

Detta bildspel kräver JavaScript.

Strandhäng är en absolut favoritunderhållning för oss på Mary af Rövarhamn. Ingen strand är den andra lik. Vissa är svarta, andra vita eller gula. Många är täckta av krossade snäckor eller drivved, vissa korall eller sten. Några kantade av spännande grottor, eller fantastiska klätterträd. Variationerna är oändliga, och vi tröttnar aldrig.

Just nu ligger vi ankrade utanför Champagne Beach på ön Espiritu Santo i norra Vanuatu. En strand som brukar kallas Vanuatus finaste strand. En del talar om den som en av Söderhavets bästa stränder. Medan andra drar det ett steg längre, och menar att den håller världsklass. Ja, hur det än är med den saken så blev vi onekligen lite nyfikna. Så här är vi nu.

Vilka kriterier som krävs för att en strand ska ta sig in på dessa topplistor är oklart. Men det verkar underlätta om stranden redan är välbesökt eller välkänd. Därför omnämns ofta kända city-stränder som Bondi och Venice Beach. Medan vi gillar de folktomma stränderna bäst, gärna vilda vackra surfstränder som det är lite svårt att ta sig till.

Vi har faktiskt turen att få Champagne Beach nästan helt för oss själva, något som är mycket ovanligt här på Vanuatu. Inte på grund av den stora mängden badgäster, för de är sällsynta. Däremot brukar det nästan alltid gömma sig en by bakom varje strand i det här landet.  Vilket i sin tur innebär minst en nyfiken invånare bakom varje trädstam.

Sanden är fantastiskt fin. Nästan som mjöl, helt perfekt för sandskulpturer och sandslott. Sitt namn har stranden fått efter de bubblor som kommer upp från varma källor under vattnet vid lågvattnet. Det förklarar också de stora skillnaderna i vattentemperatur. Sikten är inte perfekt, men det finns en hel del korallhuvuden att snorkla på. Och någon enstaka sköldpadda.

Själva omgivningarna drar dock ner helhetsintrycket rejält. Ja, de regnskogsklädda branterna är det inget fel på. Men Champagne Beach är ett populärt stopp för kryssningsfartyg, och stranden kantas därför av tomma hyddor och marknadsbodar som fylls till bredden av souvenirer när kryssningsfartyget ankrar upp i viken utanför. Det hela ser lite malplacerat ut. Och längre bak, i buskarna, ligger mängder av gamla chipspåsar och läskburkar som besökarna lämnat efter sig.

Så trots uppenbara kvalitéer tar sig alltså Champagne Beach inte in på vår lista över världens bästa stränder, som än så länge toppas av Wharariki Beach på Nya Zeeland.  Tätt följd av en pytteliten strand som ligger gömd i djungel på en annan ö som också heter Espiritu Santo, i ögruppen Las Perlas utanför Panama. Och så har vi några favoriter i Tasmanien, för att inte tala om de fantastiska lågvattenstränderna på Yttre Hebriderna utanför Skottlands västkust. Ja, konkurrensen är stor.

Vilken är din favoritstrand? Tipsa gärna.

Fler och bättre skäl att besöka Vanuatu hittar du i vårt senaste gästinlägg på ERV-bloggen. Läs gärna det.