Ankringen i Honiara
”Vad långt vi ligger från den nyzeeländska båten” säger jag på väg tillbaka till Mary efter en morgonutflykt till marknaden. Jag slänger ett öga på våra egna och grannbåtarnas förtöjningar. För att försäkra mig om att allt är som det ska. Det är då jag upptäcker att den lina som håller upp Mary’s akter har flyttats. Så märkligt.
Här i Honiara, Salomonöarnas huvudstad, finns inte plats att ankra på vanligt sätt. Istället släpper alla båtar sitt ankare i fören, backar in och drar långa linor till den halvt raserade piren. Och på så sätt kan man få plats med ganska många båtar på rad. Men att komma i rätt position är en utmaning i sig, och det krävs en hel liten flotta med jollar som puttar, knuffar och drar för att få båtarna upp mot vinden utan att de glider in i varandra.
Vi hade förtöjt vår akterlina i en av de stålbalkar som utgör grunden till något som ser ut att en dag kunna bli en ny kaj. ”Kanske var vår lina i vägen för byggjobbarna”, föreslår jag till Ludvig. ”Jo, men det förvånar mig att de lyckats flytta den. Det måste ha varit väldigt tungt” svarar han tveksamt. Ludvig berättar att han hade tagit hjälp av vinschen för att spänna upp linan och den tunga kättingen i fören, för att förhindra att vi skulle driva in i grannbåten vid ett eventuellt vindvrid.
Barnen och jag går ombord på båten, medan Ludvig tar jollen bort till kajen för att prata med byggjobbarna. Då ser jag hur någon varit ombord. En fender har flyttats. Och den överblivna akterlinan ligger löst i sittbrunnen, inte i sin förvaringslåda på akterdäck där jag la den igår. Men inget verkar saknas.
Ludvig kommer snart tillbaka och berättar att byggjobbarna varit tvungna att flytta vår lina, men verkade inte sura för det. Tvärtom. ”De var väldigt trevliga, och måna om att vi var ordentligt förtöjda”, berättar Ludvig. ”Det verkar i alla fall som någon varit ombord för att slacka på linan, säger jag och berättar om mina upptäckter. Det hade inte byggjobbarna nämnt något om, menar Ludvig. Men det kvittar. Vi är väl förtöjda, och tänker inte mer på det.
Inte förrän senare på dagen när vi träffar vår holländska båtgranne Marteen som berättar att han sett när byggjobbarna försökt flytta vår lina samtidigt som en vindby fångat Mary. ”Två av dem följde med linan ut i vattnet som om något skjutit iväg dem med en slangbella.” Medan Mary hade svängt ut i hamninloppet där hon blivit hängande i sitt ankare. Utan att vare sig driva in i någons båt, eller på något av de grund som finns där ute. Men det var bara en tidsfråga. Med drygt 50 meter kätting ute, har vi en svängradie på 130 meter.
Marteen tog sig ombord på Mary i hopp om att kunna starta motorn och få henne tillbaka i position. Det var lättare sagt än gjort. Startnyckeln sitter inne i båten, och luckan var låst. Men nu var det flera som upptäckt Marys belägenhet, och folk kom med jollar från alla håll för att hjälpa till. Ja, till och med folket på superyachten ute på redden fick rycka in med deras stora ribbåt för att få upp Marys akter mot vinden igen. De hade tydligen kämpat ganska länge, och just blivit klara när vi kom tillbaka från marknaden intet ont anande.
Så nu förstår vi varför byggjobbarna var så trevliga …
Mary af Rövarhamn 
Underbart med hjälpsamma människor. Men det är väl ofta så att båtmänniskor hjälper varann, man vet ju aldrig när det är man själv som på något sätt råkar illa ut och behöver hjälp.
GillaGilla
Så skönt att det gick bra. Vi har varit med om att folk velat vara hjälpsamma med vår båt. I kraftig blåst har en stor stark karl deklarerat när han hållt i båtens förtöjning och sagt; -Det är lugnt, jag håller henne! Helena har då fått slita förtöjningen ur handen på den hjälpsamme mannen för att låsa förtöjningen kring en pållare. För det går inte med handkraft att hålla in en båt på 80 ton när vinden tar tag i båten. Man måste ha respekt för krafterna i vattenströmmar och vind. Så det förvånar oss inte att ni behöver en vinsch för att tajta hem båten. Skepp och Hoj!
GillaGilla
Karma. Ni har ju alltid hjälpt andra båtar. För att inte tala om båten som bajsmannen höll på att sänka i Coffs Harbour som Ludde räddade…
GillaGilla
Hej!
Lika spännande när man läser era inlägg…….
Sitter med andan i halsen.. De är som de säger tidigare. Båtfolk brukar vara mera hjälpsamma än t.ex bilfolk.
Vi har inte kommit ut med vår båt ännu i år. Blir lite avis på er nu då…
Följer er mer än gärna här…
Må väl där nere…
GillaGilla
Jepp, ”en-tanke-i-taget” manniskor kan valla stora problem t.om. katastrof. Seglar-hjarnor bor helst vara senaste modellen ”paralell-processors” men kanske inte bygg jobbares CPU. Dom behover lita pa tur och da gar allt bra – hurra!
GillaGilla
Ja, oavsett processor så har de ett gott hjärta i alla fall. Idag hoppade tre av dem i vattnet igen, för att hjälpa Lovis som trillat i från jollen. /Linda
GillaGilla
Spot ar fantastiskt! Ingen vidare hamn kan jag se, inte for en huvudstad kan man tycka. China-town finns utmarkt pa kartan, men kineserna ar nog vack. Det ar inte lange sedan som som TV visade gratande kineser kramande varandra pa flygplatsen i vantan pa en sittplats ut ur landet. Inte klart varfor men det var var vilda kravaller som resulterade i att de flesta kinesiska investeringar branndes ner till grunden – bokstavligen! Sedan dess har det varit stiltje med nya investeringar. Spranger man korv-makken som i filmen ”KOPPS” sa blir det inge korv langre! Hur ar det i Honiara? Kan man fa sig ett skapligt jum-cha fortfarande? Nagon krog kvar i huvudstaden alls?
GillaGilla
Hej Bosse. Jag kände faktiskt inte till de där kravallerna. Här i centrum verkar i alla fall varenda butik ägas av kineser fortfarande. Kroglivet har vi inte provat så mycket, men när du säger det så har jag nog inte sett så många krogar. Vi har mest hängt på yachtklubben som är en oas med billig dricka, trevligt sällskap och en skitig liten strand som underhåller barnen. Hamnen är som du skriver inget vidare, men vi gillar faktiskt stan trots att den är både skitig och lite ruffig. Hälsa Esti från oss alla. /Ludvig
GillaGilla