5. Nya Zeeland – Thailand

Tre parkvakter mot världen

S/Y Mary 5 kommentarer

Detta bildspel kräver JavaScript.

HELEN ISLAND, PALAU. En pytteliten fågel har valt att tillbringa natten på Mary af Rövarhamn. Den sover gott bredvid luckan, men huvudet under vingen. Och det är bara att gratulera till ett bra val. I jämförelse med den tätbefolkade Helen Island är vår båt en synnerligen fridfull plats, så här för ankar.

Helen Island är ringrevets enda ö, inte större än man kan gå runt den på tio minuter i högvatten. I lågvatten blir den mångdubbelt stor. Men ön är hem för tusentals häckande fåglar, och där råder ett evigt chatter. Mitt ibland alla fåglar har tre parkvakter byggt en stuga, och där bor de sedan drygt tio år tillbaka.

Varje kväll går parkvakterna några vändor runt ön, för att kartlägga de sköldpaddor som häckar på ön. Vi får följa med, ser spår från sköldpaddor som kravlat upp för att gräva ner sina ägg och hittar en nykläckt unge som just fallit offer för en krabba. Den här gången är vi för sent ute, ungen är redan död. Men i några baljor borta vid huset simmar ett helt gäng som parkvakterna redan räddat. Där får de växa sig stora och starka innan de släpps ut i det fria igen.

Lovis och Otto får sjösätta varsin liten sköldpaddeunge, önska dem lycka till på livets stora resa. Troligen återvänder de inte till ön på flera decennier, när det är dags att gräva ner deras egna ägg på den lilla ön. För det är så sköldpaddor fungerar. De återvänder till den plats där det själva föds för att lägga sina ägg. Och just därför är parkvakternas arbete så viktigt. Helen Island håller på att försvinna.

En brunn som en gång innehöll färskvatten, står idag långt under vatten vid högvatten. Och Frano, den äldsta parkvakten, berättar att så sent som på 80-talet var ön fyra gånger så stor. En stor del av parkvakternas tid går åt till att ta hand om och elda upp all den drivved som flyter iland och bidrar till erosionen av ön. Den stigande vattennivån är svårare att göra något åt.

Men det är inte bara drivved som flyter iland. Också enorma mängder skräp. Sandaler, flaskor, glödlampor och plastpåsar. Betydligt mer än parkvakterna hinner ta hand om. Och det är sorgligt att se hur små plastremsor och repstumpar numera utgör byggmaterial i de flesta fågelbon på ön.

Ludvig hjälper till att få igång elförsörjningen till parkvakternas radar, som de har till hjälp för att hålla koll på alla de asiatiska fiskebåtar som bedriver olagligt fiske i området. Hajfenor och sköldpaddekött betingar högt värde. Men det är inte mycket parkvakterna kan göra, mer än att rapportera till kustbevakningen som är stationerad 300 sjömil härifrån. Så om, eller när, patrullbåten väl kommer hit. Ja, då har fiskebåtarna redan gett sig av igen.

Allt skräp till trots, är revet och den lilla ön fortfarande en av de vackraste platser vi någonsin besökt. Lovis säger att när hon blir stor, ska hon segla jorden runt med sina barn. Så de också får komma hit. Men jag kan inte låta bli att undra, hur den här platsen ser ut om trettio år. Om ön ens finns kvar.

Obekvämare natthärbärge får man leta efter

S/Y Mary 8 kommentarer

Nattens gäst

Den kom igår kväll, när solen gick ner. Och landade med stort besvär och mycket flaxande på Mary’s peke. En booby. Brunvit med rosa fötter och blå näbb. Stor som en mindre gås. Kanske var den trött, och behövde vila en stund. Det fick den gärna göra. Men hade den valt den bästa platsen?

Sjön hade växt till sig under eftermiddagen och var nu så grov att den stoppade upp varje försök att göra fart genom vattnet. Så fort Mary kämpat sig upp på en vågtopp, trillade hennes 17 ton ner i nästa vågdal med ett brak som fick hela båten att skaka, för att genast dyka rakt in i nästa våg.

Boobyn insåg snart sitt misstag, flaxade iväg för att uppsöka en stillsammare plats. Men det finns inte så många flotta natthärbärgen att välja på här ute, så snart var den tillbaka på Mary. Den här gången för att sätta sig på däck, lovart om sittbrunnen. Där satt den bättre, ända tills det var dags att slå och den stackars fågeln hamnade nere på läsidan där vattnet nu forsade fram över däck.

Medan regnet öste ner, och Ludvig kämpade för att hålla båten på någorlunda kurs i de ständigt varierande vindarna, fortsatte boobyn jakten på en plats där den äntligen kunde få lite ro. Överbyggnaden var för hal. Ludvigs huvud för oskyddat. Skotvinchhandtaget var visserligen inte så dumt, om inte Ludvig envisats med att använda det hela tiden.

Till sist insåg den stackars fågeln det vi vetat länge, att sittbrunnen är båtens mest skyddade plats i dåligt väder. För både fågel och människa. Och där i en hörna på durken kurade boobyn ihop sig, stack in huvudet under vingen och sov fram tills det blev morgon. Så gott det nu går under sådana här stökiga förhållanden.

Inte helt olikt fågeln flyttade jag själv runt inne i båten, från förpik till akterhytt. Från styrbords koj till babord. Slumrade några minuter. Gick upp för att titta till barnen, kissa eller dricka vatten. Stack i öronpropparna, tog ur öronpropparna. Lyssnade på ovädret utanför, grubblade och slumrade lite till. Så där höll jag på. Allt mer bekymrad över det faktum att det snart skulle det vara morgon igen, och min tur att ta hand om både båt och barn.

Ja, där låg jag vaken. Och önskade så hett och så innerligt, att vinden skulle vrida till vår fördel och sjön lägga sig under natten. Men det gjorde den inte. Ibland önskar jag att jag kunde göra som fågeln, bara sprida ut mina vingar och flyga härifrån.

Kung Neptunus – en otacksam filur

S/Y Mary 8 kommentarer

En av barnens många gåvor till havets konung

Vissa saker glömmer man aldrig. Som mötet med havets mäktige konung. Dagen då vi korsade ekvatorn första gången. För snart femton månader sedan. När Kung Neptunus steg upp ur havets djup för att under högtidliga former dubba oss till fullvärdiga sjömän. Respektingivande med guldcape, krona och treuddad spira. Till hälften fisk, till hälften människa. En stor dag.

Efter femton månader på södra halvklotet korsade vi igår ekvatorn igen, för att återvända till det norra halvklotet – om än bara tillfälligt. Någon Kung Neptunus såg vi dock inte till den här gången. Det sägs att han bara besöker förstagångskorsare. Däremot lär det vara god sed att skänka honom en vacker offergåva var gång man passerar ekvatorn. Och det skulle han få. Att hålla havets konung på gott humör är av högsta vikt, och Lovis och Otto har arbetat hårt för att förbereda sina gåvor.

Igår klockan 15.55 seglade vi över den osynliga linjen. Havet låg stilla och spegelblankt. Kapten höll tal till Neptunus ära, vi skålade i bubbel och vi sjösatte våra gåvor. Blommor i vackra färger och ett fint halsband av träpärlor. En broderad tavla. Och mycket mer. Allt i naturmaterial, för att inte uppröra den lynnige konungen. Det var en vacker och värdig ceremoni, som avslutades med ett härligt dopp för hela familjen – på dryga 4000 meters djup.

Sedan började det blåsa, från fel håll. Och så har det fortsatt, i snart ett dygn nu. Sjön är kort och krabb och vi har svårt att göra fart i rätt riktning, varken för segel eller motor. Kryss är inte Mary’s starkaste sida, och vi står mest stilla och stampar på samma ställe. Det stänker så vi måste hålla luckorna stängda, och blåser för mycket för att rigga soltaket. Sjösjukan hänger i luften, och det är hett och synnerligen obekvämt.

Så nu undrar vi givetvis: Vad gjorde vi för fel, varför blev han så arg?

Det som inte syns …

S/Y Mary 3 kommentarer

Sopor flyter ofta strax under ytan och är därför svåra att upptäcka.

Framför oss ligger ett långt bälte med stockar och skräp, så långt man kan se. Några stockar verkar stå lodrätt i vattnet, så bara ena änden sticker upp. Som toppen på ett isberg. Vi zickzackar oss fram mellan de största, och passar på att dra upp några guldmakrillar. De brukar hålla till kring stora flytande objekt, så också den här gången. Men vi har svårt att glädjas över fångsten. Det hela är en sorglig syn, tyvärr inte helt ovanlig.

Den här delen av Stilla havet är otroligt nedskräpad. Varje dag ser vi platspåsar, schampoflaskor och gamla sandaler flyta förbi. Sånt som inte sjunker, och aldrig bryts ner. På vissa platser samlas soporna i stora bälten, som här. Och efter en titt på fartmätaren förstår jag varför. Vi har plötsligt en dryg knops motström. Det är här den västgående strömmen längs Nya Guineas nordkust möter den ostgående från Sydostasien.

Många sjömän vittnar om liknande sopbälten runt om på de sju haven. Här på norra Stilla havet lär det flyta omkring ett sopberg lika stort som hela Amerika, som hålls på plats av två stora mötande havströmmar. Skräpet utgör inte bara en stor fara för seglare, utan även för allt djurliv i havet. Men eftersom det mesta skräpet flyter strax under ytan syns det dåligt på satellit och är svårt att fotografera. Problemet får därför mindre uppmärksamhet än det förtjänar. Det som inte syns, det finns inte …

Krocken med stocken

S/Y Mary Lämna en kommentar

Halvsjunkna stockar gör livet farligt för seglare på de sju haven.

Det smäller till i båtens för, rejält. Hjärtat flyger upp i halsgropen, och det knyter sig i magen. Vi har kört på något. Något stort. Ludvig och jag far upp i sittbrunnen för att se vad det är, samtidigt som vi hör flera återkommande dunsar från kölen.  Först ser jag ingenting, sedan får vi båda våra misstankar bekräftade. En stock dyker upp bakom båten, en jättestock. Säkert tjugo meter lång.

Vi är inte särskilt förvånade. Vi har sett fler halvsjunka stockar i den här hörnan av Stilla havet än någon annanstans. I Papua Nya Guinea fick vi ofta höra historier om hur korrupta politiker i Port Moresby blundade för det faktum att utländska skogsbolag skövlar stora delar av landets regnskog utan att landägaren får en krona.  Och både i Kavieng och Vanimo såg vi flera utlänskregistrerade fartyg fullastade med stockar. Att någon av dem skulle tappa en stock då och då känns inte särskilt osannolikt. Inte heller att spillveden skulle föras ut till havs via landets stora floder.

Ludvig och jag ser på varandra, och skakar på huvudet. Vi tänker samma sak. Vilken tur att vår båt är byggd i stål. Den där stocken hade troligen slagit ett stort hål i en plastbåt. Ja, hade den träffat illa hade den kanske kunnat sänka oss också. Men vi varken hör eller ser några tecken på skador. Troligen klarade vi oss undan med ännu en buckla eller två. Den här gången …

Lätt räknade grönsaker

S/Y Mary 7 kommentarer

Jag väljer ut tre klasar bananer, av fem möjliga. De kostar en kina styck. Jag räcker fram en tia. Kvinnan som säljer bananerna tar emot sedeln med viss tvekan. Hon visar upp den för damen i marknadsståndet bredvid, samtidigt som de börjar diskutera något sinsemellan. Jag antar att hon frågar om växel. Denna eviga brist på växel. Tio kina motsvarar mindre än 35 kronor, ändå saknas växel.

Grannkvinnan sticker ner handen i fickan och får upp några skrynkliga sedlar. Jag ser att hon har en tvåa. Och damen med bananerna verkar ha hittat en femma. Det räcker. Men de fortsätter diskutera, kallar till sig fler kvinnor. De skakar alla bekymrat på huvudet, rotar i fickorna och får fram någon liten sedel eller några mynt.

Jag väntar tålmodigt. Och följer ordväxlingen intresserat. Men förstår inte mycket. Någon regelrätt växling kvinnorna emellan är det i alla fall inte fråga om.  Det brukar det inte heller vara, på något märkligt sätt brukar de olika försäljarna tillämpa någon slags gemensam kassa. Men vad är då bekymret? Tillsammans har de tillräckligt med växel, med råge.

Sex kvinnor står nu i ring, de räcker mynt och sedlar fram och tillbaka. Medan kvinnan med bananerna ser allt mer förvirrad ut. Min sexåriga dotter Lovis, som är med mig på marknaden, börjar bli rastlös. Jag berättar att jag väntar på vår växel. Att vi handlat för tre kina, och jag har lämnat tio.

Lovis konstaterar snart att vi borde få sju kina tillbaka. Och det har hon naturligtvis rätt i. Men jag vill inte störa kvinnornas diskussion. Inte rycka sedlarna ur händerna på dem. Kvinnan med bananerna har nu tillräckligt med växel i handel, och lite till. Hon tittar på sina pengar, och sedan på de andra. Vad ska hon göra nu?

Diskussionen har lockat några åhörare. En av dem en ung man, som berättar för kvinnan att hon ska ge mig sju kina tillbaka – en tvåa och en femma. Inget annat. Hon räcker över sedlarna till mig, osäkert. Medan den unge mannen nickar leende mot mig, ser mäkta stolt ut. För han kan minsann räkna. Så det så. Jag ler tillbaka, tackar för hjälpen och packar ner mina bananer. ”Kan vi gå vidare nu?” frågar Lovis otåligt. Det gör vi.

En bit bort hittar vi några mango-frukter vi vill köpa. Och karusellen är igång igen. Att handla på marknaden i Papua Nya Guinea kan vara äventyr. Av flera skäl. Dels på grund av den eviga diskussionen om växel, men också för att man aldrig hittar det man vill ha. Vissa dagar finns det mer att välja på, andra ingenting. Man får helt enkelt ta det som finns. Och man kan behöva leta en del. Det enda det alltid finns gott om är betelnötter, vars enda syfte är ruset man får när man tuggar på dem. De klarar vi oss utan.

Jag hittar en ananas undangömd bland lite rökt fisk. Några mango-frukter i klädståndet. Och två ynkliga små gurkor under ett berg av spenatliknade blad. Lovis spanar också in några jordnötter, och lite ingefära. Det var allt vi fick tag på idag. Lyckligtvis hittade Ludvig också några morötter i kinesaffären igår. Och vi har fortfarande en del apelsiner och citroner kvar från Hermit Islands. Det får räcka. Annars får vi odla groddar. Om två veckor räknar med att angöra Talaud i Indonesien. Kanske är utbudet bättre där. Eller också inte.

(Det här blir vårt sista inlägg från Papua Nya Guinea. I vårt senaste gästinlägg på ERV-bloggen finns mer att läsa om vår resas hitills mest spännande land. )

Den sista söderhavsön

S/Y Mary 14 kommentarer

Detta bildspel kräver JavaScript.

Jag känner hur det stänker till, för handen till toppen av huvudet och får min farhåga bekräftad. Fågelbajs. Lovis och Otto skrattar, så de kiknar. Jättekul. Jag tittar upp, för att identifiera boven. En stor lurvig booby-unge tittar skyldigt på mig från grenverket ovanför. Ännu en sitter på grenen bredvid. Några till lite längre bort. Mellan dem häckar en annan sorts fåglar. Svarta, lite mindre. De är överallt. I tiotusental. Jag har aldrig sett så många fåglar förut.

På stranden ser vi spår efter en sköldpadda som kravlat upp för att lägga sina ägg. Kanske var det samma sköldpadda som vi just såg i det lilla sundet. Tillsammans med mantorna. Stora vackra djävulsrockor, men många meter mellan vingspetsarna. Inox, vår guide, dök ner för att åka med en bit. Jag försökte också, men väl nere svek både mod och lungkapacitet. Det gör inget. Att få se dem är bra nog. Alldeles fantastiskt faktiskt. Sagolikt.

Mary af Rövarhamn ligger för ankar två öar bort. Vid atollens enda by. Hem för närmare 200 personer, ungefär. Ingen vet riktigt säkert. Det är inte heller viktigt. Vart vi än vänder oss möts vi av varma vänliga leenden. Många sticker åt Lovis och Otto en frukt eller två. Bananer, guava, mango, kokosnötter, lime och apelsin. Snart är hela väskan full. Igår bakade jag en tårta till Larisha, en liten flicka som fyllde två år. Som tack bjöds vi in att delta i den stora festen. Och vilken fest sen.

Vi befinner oss på Hermit Islands, bara en och en halv grad söder om ekvatorn. Ett paradis, 200 sjömil ut från fastlandet. Och vår resas sista söderhavsö. Imorgon seglar vi mot den lilla gränsstaden Vanimo, för att ansöka om visum till Indonesien. Sedan bär det vidare västerut. Över ekvatorn, mot ett nytt hav, en ny världsdel, ett nytt land. Och framförallt, ett nytt folk med en ny tro.

Vår resa går in i ett nytt skede. Spännande så klart. Men jag kan inte låta bli att sörja det som varit. Platser som den här. Söderhavet när det är som bäst. Med eller utan fågelbajs. Jag njuter in i det sista.

Sista pusselbiten lagd

S/Y Mary 5 kommentarer
possum

Kan Astrid Lindgren ha misstagit den här lilla krabaten för en apa månne?

KAVIENG, PAPUA NYA GUINEA. Som tidigare berättat har verklighetens Kurrekurreduttö visat sig stämma förvånansvärt bra med både text och illustationer i Pippi-böckerna. Den ena pusselbiten efter den andra har fallit på plats. Den enda detaljen som Tabar-borna inte velat kännas vid har varit aporna. Några sådana har det aldrig funnits på ön, det är alla rörande överens om. Punkt slut.

Det är väl egentligen inte så konstigt om Astrid Lindgren kryddat historian lite. Men jag har ändå inte kunnat låta bli att hänga upp mig på den här detaljen. Men nu tror jag kanske att vi hittat en möjlig förklaring. Igår eftermiddag pekade Lovis upp mot ett balkongräcke och sa: ”Men titta, där sitter ju en apa!” Och minsann, var det inte självaste Herr Nilsson som klättrade runt där uppe. Jag vet inte mycket om apor, och den var minst tio meter bort. Men nog såg det ut som en  liten apa.

En man som såg  vårt intresse för den lilla krabaten kom fram och hälsade. ”Is it a monkey?” frågade jag ivrigt. Men nej. Han skrattade och svarade som alla andra. Att några apor finns det inte här. Det djur vi tittade på var tydligen en possum-unge. En gnagare som lever i skogarna här omkring. ”Folk fångar dem ibland, och har dem som husdjur”, berättar han. ”Ni får gärna gå upp och titta på den.”

Vid en närmare titt är det tydligt att det inte rör sig om en apa. Men kunde vi se fel, så kunde väl Astrid. Vi nöjer oss med den här förklaringen. Den sista pusselbiten i Pippi-pusslet är lagd. Och vi känner oss  redo att påbörja vår långa resa hem till Sverige. Ett halvt varv runt jorden.  Får nog göra några stopp på vägen. Börjar med att sikta på Hermit Islands, tre dagars resa västerut.

Läs artikel i Kvällsposten om vårt besök på Kurrekurreduttön (pdf)

Jim och Buck skjutna till döds

S/Y Mary 13 kommentarer
DSC_01741symary

Fransisca översätter sagan om Pippi till kurrekurredutternas eget språk.

TABAR ISLANDS, PAPUA NYA GUINEA. Jag berättar historien om Pippi Långstrump för Fransisca, en äldre kvinna som talar bra engelska. Så att hon kan berätta den vidare för barnen i byn på deras eget språk. Till min hjälp har jag den rikt illustrerade kortversionen av sagan om Pippi Långstrump i Söderhavet.

Jag förklarar att Astrid Lindgren inspirerats av Kung Kalles brev hem till Sverige, men är noga med att berätta att det trots allt handlar om en uppdiktad historia för barn. Och att boken innerhåller en del tokigheter, även om de flesta detaljerna är imponerande träffsäkra – särskilt med tanke på att den skrevs på den tiden då gemene svensk knappt visste vad en kokosnöt var. Kung Kalles brev hem till Sverige måste ha varit extremt uttömmande.

”De männen har funnits här” säger Fransisca plötsligt och pekar på Jim och Buck. Hon vänder sig om och pratar ivrigt med den äldre mannen som sitter bredvid henne, och visar honom bilden på sagans två skurkar. Han nickar bekräftande. Jo, visst. Det hade en gång funnit två onda vita män här. Två japaner, som utnyttjat och misshandlat Tabar-borna på ett alldeles förskräckligt sätt. Ända tills amerikanarna kommit hit under kriget och skjutit ihjäl dem. Jo, minsann. Så var det.

Lovis och Otto blir väldigt exalterade över nyheten om att Jim och Buck funnits på riktigt, även om Lovis menar att det kanske räckt med ett långt fängelsestraff. ”Tjuvar är ju också människor.” Nu saknar vi bara en vettig förklaring till de där aporna som Astrid placerat på ön …

En rund manick som säger tick-tack

S/Y Mary 6 kommentarer

Gänget som hjälpte oss röja vägen till Sindus grav.

TABAR ISLANDS, PAPUA NYA GUINEA.”How long time does it take to walk there?” frågar jag herrarna Joe och Moses som lovat att visa oss till graven där Kung Kalles fru Sindu vilar. Vi har förstått att den ligger en bit upp i djungeln, och solen står redan högt på himmeln. Våra barn är visserligen bra på att gå, men Lovis har vaknat lite på fel sida den här morgonen så vi vill försäkra oss om att vi inte tar oss vatten över huvudet.

Joe tittar frågande på mig och skakar på axlarna. Han vänder sig mot den äldre Moses, som ser lika oförstående ut han. ”More or less? säger jag och förklarar varför vi frågar. ”It is not very far. Maybe an hour, or two”, svarar han osäkert och föreslår att vi kan vänta tills tidigt nästa dag istället, när det inte är så varmt. Så kan han skicka ut några killar som kan röja upp den igenvuxna stigen åt oss under dagen.

Det hela låter onekligen som ett ganska stort projekt. Jag tittar tveksamt på Ludvig, med erfarenheten från Teripax i färskt i minnet. Där fick vi beskedet om att det bara var tjugo minuters promenad från vår ankarvik till platsen där Kung Kalle haft sitt hus. Tjugo minuter som visade sig vara i två timmar genom tidvis eländig terräng, enkel väg.

”Vi kanske ska strunta i det helt och hållet” säger Ludvig till mig på svenska. Och jag överväger alternativet. ”But how far is it?” frågar jag den här gången. Herrarna vrider obekvämt på sig, och pekar vägen fram. ”We walk on this road a bit, and then we continue into the bush.” Ja, det blev vi ju inte mycket klokare av men vill inte pressa dem mer. Vi ger det ett försök.

Ett gäng unga män skickas före för att röja stigen upp till graven. Medan vi tar omvägen via platsen för Kung Kalles hus här på Maragon – svenskens andra plantage på Tabar . Vägen upp till graven visar sig vara lite lerig, tidvis nästan igenvuxen och leder över en liten å. Men Lovis trampar på utan större protester, och stämningen är god. Snart är vi framme där stigen tar slut, och männen börjat röja en väg vidare in i djungeln.

Fem minuter senare kommer vi till en öppen glänta. I mitten ser jag graven. ”Are we already there?” frågar jag och tittar förvånat på Joe. ”That was not far at all? Max en halvtimme, säger min inbyggda klocka. ”No, we walk, we talk and we get there” säger han och ler. Det är då jag inser. Här mäter man inte tid i timmar och minuter. Har man trevligt, går tiden fort. Är det jobbigt, eller tråkigt går tiden sakta. Svårare än så är det inte.