Skeppsläkaren gör hembesök

Att få hembesök av läkare är få förunnat nuförtiden. Men det är precis vad vi har fått. För några dagar sedan stod han där på bryggan på Langkawi. Skeppsläkaren Carl Antonson. I sällskap av hans lika läkarkunniga hustru Frida, deras två barn Freja och Eira och en kappsäck full med medikamenter. Sedan dess har det jobbats hårt för att fastställa hälsotillståndet ombord. I kombination med god mat, varma bad och allmän rekreation i södra Thailands övärld.

Mot slutet av veckan får vi vår dom. Läkarens utlåtande, och förhoppningsvis slutliga godkännande för att fortsätta vår resa ut i Indiska Oceanen till våren. Håll tummarna.

Mensträsk på höjden

Detta bildspel kräver JavaScript.

Vi svävar över Langkawis regnskogsklädda toppar, förbi öns högsta vattenfall och 450 miljoner år gamla stenformationer. I jämnhöjd med mäktiga örnar och små bomullstussar till moln. Långt där ner ligger Mary af Rövarhamn för ankar, så liten att man bara ser henne om man vet att hon är där. Och i norr kan man se ända till Thailand.

En kraftig vindby får hela gondolen att skaka, och påminner mig om att vi befinner oss på världens brantaste linbana – med 42 graders lutning och en stigning på 680 meter. Det längsta spannet är nästan en hel kilometer långt, tydligen något slags rekord det också.

Hela linbanan tar bara 17 minuter från början till slut, men det finns flera möjligheter att stiga av och på längs vägen. Till skillnad från världens längsta linbana, som startar i svenska Mensträsk. Den är så lång att det lär finnas en potta under sätet.

Nyårsspecial: Festmåltid a la Kurrekurredutt

Detta bildspel kräver JavaScript.

LANGKAWI, MALAYSIA. Ännu ett fantastiskt år går till ändå. Kanske det mest spännande av dem alla för oss på Mary af Rövarhamn. Så här på årets sista dag bjuder vi på ett bonusinlägg. En berättelse om hur man firar högtider på andra sidan jorden, på självaste Kurrekurreduttön – resans stora mål och årets höjdpunkt.

Klockan var drygt nio på morgonen när en ung man i kanot närmade sig Mary af Rövarhamn. Vi visste vad hans ärende var, han var utskickad från byn för att meddela oss att maten var klar, och ceremonin kunde börja. En kvinna i byn var gravid med sitt första barn, något som enligt tradition firas med dans, sång och mat. Och vi var bjudna på festen.

Dagen innan hade vi fått följa förberedelserna i kökshyddan. Ja, man har hyddor för olika syften på Kurrekurreduttön. En för att sova i, en för att umgås i, en för matlagning, osv. Ungefär som vi har olika rum där hemma. Aktiviteten i och runt hyddan var febril. Stora fiskar stektes på grillen, krabborna låg i sin gryta, några äldre kvinnor satt på golvet och skalade rovor och några yngre rev kokosnöt som pressades till kokosmjölk. Medan andra bar in korgar med stora spenatliknande blad från åkrarna.

Mot slutet av dagen placerades all mat tillsammans med glödheta stenar på en bädd av bark och svedda bananblad. Alltsammans sveptes sedan ihop till en gigantisk wrap, och knöts samman med långa lianer. Sex man krävdes för att förflytta det stora matpaketet till en jordugn, eller momo som den kallas här, en grop med heta stenar där maten får ligga hela natten för att tillredas. Både Ludvig och byns hövding fick hjälpa till att bära.

När vi kom in till land placerades det färdigtillredda matpaketet mitt på byns stora mötesplats, i skuggan av ett gigantiskt träd invid stranden, och dansen kunde börja (se videoklipp). Att det var en glädjens stund rådde inget tvivel om, och stämningen var hög. Och när dansen avslutades med en särskild parodi på de vita långväga besökarna låg även vi dubbelvikta av skratt, trots att vi inte förstod ett ord av sången.

Efter dansen var det dags att öppna det stora matpaketet, som var vackert dekorerat med blommor. Fransesca, den kvinna som bjudit in oss, stod redo och lastade över lite mat i en bunke som hon gav till oss. Vi förstod snart varför.

Folk kom från alla håll, och bokstavligen kastade sig över maten. De låg på knä och mosade i sig med bara händerna. En snubblade så att armen sjönk ner till armhålan i mat, ett barn föll så det blev liggandes mitt i maten. Och hundarna svansade runt folksamlingen för att sno åt sig några godbitar de också. Det hela avslutades med något som närmast kan beskrivas som ett matkrig.

Det hela var en minst sagt en anmärkningsvärd syn. Och vi är mycket tacksamma för att Fransesca tilldelat oss en alldeles egen bunke. Själva maten var ganska smaklös, salt och kryddor används inte alls i Söderhavet. Och Ludvig och jag hade lite svårt att koncentrera oss på att äta. Men barnen mumsade glatt i sig, trots den tidiga timmen. Med bara händerna. För några tallrikar eller bestick fanns inte, sådant används inte här. Ja, Kurrekurreduttön är verkligen så långt från Sverige man kan komma.

Någon festmåltid a la Kurrekurredutt blir det inte för vår del ikväll, men väl en grillbuffé på stranden med bål, rislyktor, fyrverkerier och lekkompisar för både stora och små. Om vädergudarna är nådiga, vill säga. För just nu regnar det. Hur som helst, ett riktigt gott nytt år önskar vi er allesammans. Hoppas ni vill följa oss på vår resa ett tag till. Nytillkomna läsare hälsar vi varmt välkomna. Tidigare inlägg från Kurrekurreduttön hittar ni här.

I blixtens kölvatten

Foto: Jazan Urizza

Skador från blixtnedslag kan visa sig långt senare …

En dryg månad har gått sedan Mary af Rövarhamn träffades av blixten på Malacka-sundet, 300 sjömil söder om Langkawi där vi befinner oss nu. Förbrukningsbatterierna tog värsta smällen och fick bytas ut omgående. I övrigt klarade sig både båt och besättning förvånansvärt bra. Kanske tack vare att Mary af Rövarhamn är byggd i stål, och därmed leder strömmen raka vägen ner i vattnet utan att ställa till mer skada än nödvändigt på vägen. Men ett blixtnedslag kan ge  skador som visar sig långt senare. Vi har därför gått lite som på nålar och bara väntat på att allting ska braka samman. Den stunden kan vara kommen nu.

För ett par dagar sedan upptäckte vi att de nya batterierna inte längre tog emot någon laddning från motorns generator. Det visade sig att det skiljerelä som reglerar strömmen dem emellan hade gått sönder. Inatt var det kylens tur att sluta fungera. Och för några timmar senare drog ekolodet sin sista suck.

Vad ska hända härnäst?

Trött på vintern?

Vem behöver snö?

Vem behöver snö?

Det ryktas att det har varit ovanligt kallt därhemma i vinter. Att hela landet haft en vit jul. Jättekul, för alla barn. Men kanske inte lika uppskattat av andra. Vintern är en tid då många svenskar längtar bort. Till en varmare del av världen. Det märks inte minst här på Langkawi; varannan badgäst pratar svenska. Men vintern gör sig också påmind i vår mejlbox, där frågorna duggar tätt från andra som drömmer om att göra som vi – att kapa förtöjningarna och sätta kurs mot varmare breddgrader.

Vårt senaste gästinlägg på ERV-bloggen är fullt av tips för alla er som går i långseglartankar. Läs och begrunda. Och fortsätt att skicka frågor. Vi svarar gärna.

Vi har gjort julen

Imorgon blir det lussebullar till frukost ombord på Mary af Rövarhamn.

Imorgon blir det lussebullar till frukost ombord på Mary af Rövarhamn.

LANGKAWI, MALAYSIA. Vi brukar försöka ta seden dit vi kommer. Men någonstans går gränsen. Att fira jul på malaysiskt vis är att inte fira jul alls. Och så kan man ju inte ha det, inte om smågastarna får bestämma. Och det får de. Men att komma i julstämning här är inte det lättaste. Det sker liksom inte av sig själv. Så idag tog vi saken i egna händer.

Vi har stekt köttbullar och gjort röbetssallad. Klätt granen, och dragit ljusslingor runt hela båten. Vi har pyntat, pysslat och smusslat med papper och snören i akterhytten. Spelat julmusik, och sjungit julsånger. Rotat fram skumtomtar, julmust, glögg och knäckebröd ur gömmorna. Gjort julgodis av choklad och marsipan, och bakat lussebullar i värmen.

När barnen gick till sängs denna lilljulafton doftade det av saffran, nejlikor och apelsin. Precis som det ska. Och hela båten glimmade och glittrade. ”Det verkar minsann som det blir jul i år också”, sa jag till Lovis där hon låg i sin koj och försökte sova. ”Ja, och det är vi som har gjort den”, svarade hon stolt. ”Alldeles själva.”

Hur och var firar du jul i år? Skriv och berätta.

Årets bästa reseblogg?

Rösta på mig som Bästa Reseblogg 2012!

Först och främst. Stort tack till alla er som nominerat vår blogg till Supersavertravels Blog Awards 2012. Tack vare er har vi norpat åt oss en finalplats i två olika kategorier: Bästa Reseblogg och Bästa Barnresetipsbloggen. Och nu är det dags att rösta fram vinnarna, som belönas med en utgivning av sin blogg i bokform.

Tankarna på att göra någon form av bok om vår resa har funnits sedan tidigare. Men steget från att skriva korta små blogginlägg och twitter-meddelanden till en hel bok känns enormt. Och jag har inte riktigt bestämt mig från vilket håll jag skulle närma mig ett sådant projekt.

Kanske är detta den spark i baken vi faktiskt behöver. Håller du med, lägg din röst på www.symary.com. Röstningen pågår fram till den 10 januari 2013.

1000 tack! Och en stor varm julkram från oss alla, till er alla.

Lucia Deluxe

Lucia

Som hemma, fast skönare

Medan Ludvig och jag har jobbat som tokar på båten de senaste tio dagarna har Lovis och Otto tillbringat varje eftermiddag tillsammans med farmor och farfar vid poolen på hotellet som ligger granne med vårt varv. Och som inte det vore roligt nog så bor det tre andra svenska barn på samma hotell. Så efter att knappt sett en annan svensk unge på flera år kunde vi igår skramla ihop till ett helt luciatåg.

Lovis tog täten med ljus i håret, tätt följd av tärnan Liv och den stolte stjärngossen Otto. Och  sist men inte minst kom den ståtlige pepparkaksgubben Jakob, och hans bruna lilla gumma Maja. Deras sång var precis så där trevande och söt som den brukar vara, och lussebullarna och pepparkakorna smakade som de skulle. Ändå saknades något.

Lovis bar ingen bylsig overall under särken, och Otto slapp mössan under struten. Där fanns inga huttrande föräldrar. Och framför allt ingen trängsel i en svettig gammal gymnastiksal, eller opersonlig aula. Bara en osedvanligt avslappnad liten publik under palmerna på stranden. Och fem glada små barn med sand mellan tårna.

Att komma i julstämning i ett land som Malaysia är inte så lätt. Men att fira lucia på värmen, det gör vi gärna igen.

En båt på land …

Smågastarna drar sitt strå till stacken.

Smågastarna drar sitt strå till stacken.

Dåligt med blogginlägg på sistone, jag vet. Av den enkla anledningen att vi jobbar så hårt på båten om dagarna att vi stupar i säng på kvällarna. Mary af Rövarhamn har flyttat upp på torra land och vi har på bara några dagar bytt alla lager i propelleraxeln, skrapat den 60 kvadratmeter stora botten fri från färg och lyft av rodret sju gånger i processen att få båten mer lättstyrd. Allt i 35-gradig värme, med 80 procents luftfuktighet och dagliga åskskurar.

Och än är det inte klart. Rost ska behandlas, däcksmatta ska limmas och hela båten målas flera gånger. Allt innan jul, om vädergudarna vill. Och det får vi verkligen hoppas. För att fira jul på landbacken, utan vare sig avlopp eller vågskvalp. Det vore bara för deppigt. En båt på land är som … en jul utan snö. Den kommer liksom inte riktigt till sin rätt.

Blev dock väldigt glad när jag såg att så många nominerat vår blogg till Bästa Reseblogg 2012. Stort tack för det. De tio bloggar som får flest nomineringar går vidare till final. Skulle du också vilja muntra upp oss lite, så är detta alltså ett utmärkt sätt. Men använd Internet Explorer. Verkar inte funka att nominera med varken Google Chrome eller Mozilla Firefox.

Tillbaka på Langkawi

Royal Langkawi Yacht Club

Här bor vi nu!

För första gången sedan vi lämnade Kanarieöarna har vi angjort en hamn där vi varit tidigare. Den kungliga båtklubben på Langkawi. Och knappt hade vi gjort fast förtöjningarna innan vi gav oss iväg till andra sidan marinan. För att se om hon låg kvar. Eole, den båt som för tolv år sedan fick oss att hals över huvud lämna Sverige och fara iväg till andra sidan jorden. I jakten på vår drömbåt.

Men tyvärr. Eole låg inte kvar, och det hade vi väl knappast förväntat oss efter alla dessa år. Nu kan vi bara fantisera om hennes öde. Men i övrigt är det inte mycket som förändrats. Stället är sig likt. Och återseendet är kärt. Vi gillar Langkawi.

Mer om vårt första besök på ön har jag skrivit i ett tidigare inlägg här på bloggen. Läs gärna det.