0. Förberedelser och uppbrott

Nykaklat och nylackat!

S/Y Mary 9 kommentarer

För sju år sedan tog vi beslutet att kakla vår toalett i båten, en hyfsat enkel och billig lösning som håller sig fräsch länge – om den håller vill säga. Det är många som rynkar på näsan för kakel i båt, men vi tyckte det var värt ett försök.

Vi grundande väl och ersatte fix med kakellim. Slutligen sammanfogade vi alla anslutningar mellan olika kaklade plywoodytor med silikon så att konstruktionen pallar för lite rörelse. Och det har den gjort, tiotusen sjömil utan en endaste liten spricka. Låt oss hoppas att det förblir så för nu har vi tagit modet till oss för att testa kakel även i köket. Nedan ser du resultatet.

De nylackade köksluckorna monterades häromdagen och vinterns lilla ”inredningsprojekt” förklaras härmed avslutat.  Nu återstår bara att hålla tummarna för att det nyuppsatta kaklet ska hålla hela varvet runt jorden. Fint och fräscht blev det i alla fall också denna gång, tycker åtminstone vi. Vad tycker du?

Nykaklat och nylackat

Det administrativa träsket

S/Y Mary 4 kommentarer

”Åh, vad härligt det låter. Att bara kasta loss sådär och segla ut i världen” Vi får kommentaren från många håll när vi berättar att vi förbereder en jordenruntsegling. Och visst ska det bli härligt men det är mycket som ska fixas innan vi kommer så långt. Just nu är vi inne i en fas där de administrativa förberedelserna tar mycket energi och tid. Allt från försäkringar och bankkort till posthantering och bankfullmakt står på den långa trista utredningslistan. Idag var det dags att ta tag i frågan huruvida det är möjligt att ha dubbla pass, ett pass i reserv helt enkelt.

När man långseglar brukar in- och utklarering ofta vara heldagsprojekt. Man skickas runt mellan olika hamnkontor och myndigheter och allt som oftast ska även tullen göra ett besök ombord. Och alla vill naturligtvis ta sig en titt på passet. Många vill dessutom behålla det ett tag, en del under hela vistelsen om man har otur. Andra är kanske till och med sugna på att sälja det vidare. Svenska pass är högvaluta ute i världen, sägs det. Och att vara utan pass är ingen höjdare utanför EUs gränser, än mindre att ha en stämpel från ett land som ingen annan gillar. Då kan behandlingen bli därefter, för naturligtvis måste varje båt som valt att besöka Marocko har droger ombord. Eller? Ja, så lär det funka i en del länder.

Efter några olika samtal med Passmyndigheten och upprepade ”kan du dröja lite, jag måste fråga min chef” så fick jag slutligen beskedet att ja, personer som ska resa mellan länder där det råder särskilda förhållanden har rätt till extrapass. Något som jag själv också lyckades googla fram medan jag satt och väntade på att passmyndigheten skulle reda ut frågan. Inte alls särskilt svårt när jag fick reda på att det kallades ”extrapass” och inte ”dubbla pass” som jag först trodde. Först var man tveksam på Passmyndigheten och hänvisade till att ingen har rätt att behålla/beslagta ett pass. Dålig verklighetsförankring. Men när jag faktiskt hänvisade till att det kan vara svårigheter att besöka vissa länder när man har ”fel” stämplar i passet mjuknade de och slutligen enades man om så var fallet skulle det nog beviljas.

Ett extrapass har precis som det vanliga passet en begränsad giltighetstid, det kan med andra ord aldrig gälla längre än det ordinarie passet. För oss som behöver helt nya pass blir det fem år, vilket räcker gott. Men inget är gratis; ett extrapass kostar precis som ett vanligt pass 400 kronor. Så när hela familjen åker till Passexpeditionen nu i dagarna åker vi därifrån 3 200 kronor fattigare, om vi nu får vår särskilda ansökan beviljad vill säga. Men det ska nog gå vägen. Håll tummarna!

Följ våra förberedelser, framgångar och motgångar dag för dag på twitter.com/symary, eller här på bloggen.

Var tog alla barnen vägen?

S/Y Mary 3 kommentarer

Satt och uppdaterade listan med länkar till andra långfärdsbåtar (se till höger på sidan), när det slog mig hur vanligt det har blivit att långsegla men hur extremt få som väljer att göra det tillsammans som en familj.

Våra smågastar trivs alldeles utmärkt med livet ombord. Ännu roligare skulle det vara om det fanns fler andra barn att leka med i hamnarna ...

De flesta passar på att leva sin dröm under några år innan de bildar familj, eller långt senare i livet när barnen är tonåringar och eller rentav utflugna. Varför är det så? Om man någon gång behöver en paus i livet är det väl medan barnen är små. Under de där åren när man aldrig räcker till, för en evig kamp mot klockan. Anländer till utvecklingssamtalet på dagis med andan i halsen för att lyssna på när fröken redogör för mina egna barns utveckling.  Ja, ni som har varit där förstår vad jag menar.

Och ska man se det ur ett mer långsiktigt perspektiv så tror jag att det är bra för barnen att få se världen utanför Trygghetssverige, att lära sig att man inte behöver vara rädd för det okända. Det är nog bra för oss vuxna också för del delen.  Låt oss hoppas på det, för snart bär det av. Bara fyra månader kvar.

 

Ett skepp kommer lastat med jordglobar …

S/Y Mary 2 kommentarer

Våra långseglande vänner på Ariel IV har tipsat om att det kan vara trevligt att ha någon typ av presenter med sig på resan, tex om man blir särskilt väl emottagen av lokalbefolkningen på någon plats. Och det har vi tagit fasta på. Vårt val föll på uppblåsbara jordglobar. Pedagogisk, symbolisk, och tar inte så stor plats.  Har just beställt en hel drös från Kartbutiken.

En uppblåsbar jordglob med LED-belysning pryder S/Y Marys kajuta. Superfin, och perfekt för att förbereda barnen på vad det innebär att segla "jorden runt". Nordpolen lärde de sig först, för där bor ju tomten. Därefter Söderhavet, dit Pippi seglade. Snart har de koll på hela världen.


Jakten på drömbåten

S/Y Mary 5 kommentarer

Dagligen sökte vi igenom internets jättelika annonsmarknad för begagnade båtar. Vi var ute efter en Joshua, en 40 fots stålbåt konstruerad för att klara det mesta på de sju haven. Gick det överhuvudtaget att hitta en flytande Joshua i vår prisklass? Ett 70-tal exemplar byggdes i Frankrike under 60- och 70-talet och spreds därifrån ut i världen. Vem vet hur många som fortfarande flyter.

Hon reades ut för knappt 300 000 kronor. Den franske ägaren hade efter många år till sjöss börjat ett nytt liv hemma i Frankrike och ögonstenen Eole låg nu ensam kvar och vilade i Langkawi Marina på Malaysia. Fotografier visade upp en skönhet för fulla segel. Ketchen Eole såg ut att vara vid god vigör, men man vet aldrig.

På frågan om båten var seglingsbar svarade ägaren att vi nog behövde räkna med några veckors hårt arbete innan vi kastade loss. Några veckor? Det är ju ingenting, tänkte vi och bokade genast flygbiljetter till veckan därpå. Den här chansen fick vi inte missa. Tänk om någon hann före oss till Malaysia?

Ägaren lovade att inte sälja Eole till någon annan innan vi hade sett henne. Själv kunde han tyvärr inte vara på plats för att möta oss men lovade att han skulle informera hamnpersonalen om vår ankomst. Vi var mer än välkomna att sova ombord under vår vistelse. Trevlig kille!

Finansierings- och fraktmöjigheter undersöktes i en hast och snart var vi på väg. Spänningen var hög när taxichauffören släppte av oss vid Royal Langkawi Yacht Club. Vi sprang upp för hamnkontorets trappa, för att förklara vårt ärende. Så ivriga var vi. Personalen skrattade och skakade på huvudet. De kunde inte begripa att vi hade åkt över halva jordklotet för att titta på Eole. De förstod inte bättre, tänkte vi. Eller så var det just precis det de gjorde …

Skrovet var oformligt och inredningen demolerad. Eole hade inte seglats på tre år och vi förstod nu varför. Rullgenuan hängde i trasor. Mantågsstöttorna hade rostat av. Däcket trampade vi igenom. Nedgångsluckan var borta sedan länge. Hela båten luktade gammalt pannrum.

Fotografierna i annonsen hade uppenbarligen några år på nacken. Och att fransmän kan vara en smula våghalsiga det visste vi, men för att segla Eole längre än till grannbryggan måste man vara helt galen även under de bästa omständigheter. Att sova ombord var det inte tal om. Valet var enkelt. Vi tog en taxi till andra sidan ön och checkade in i en hydda på stranden. Inte så dumt det heller. Inte alls dumt faktiskt.

Väl hemma igen fortsatte jakten på drömbåten.  Så en dag var det dags igen. En Joshua på Teneriffa var till salu för en rimlig penning. Åter bar det av till resebyrån. Här fanns ingen tid att förlora. Men det är en annan historia …

Linda lär sig segla

S/Y Mary 1 kommentar

Året var 1999. Ludvig var ute och långseglade med Ava, en sex meter lång Havsfidra döpt efter Ava Gardner – för hennes runda formers skull. Den lilla plastbåten rullade som gummianka ovanpå varje liten våg, och på Kanarieöarna gav kompisen slutligen upp. Knappast läge att ge sig av över Atlanten i en så liten båt med oprövad besättning, tänkte Ludvig och satte kursen norrut igen. Med ombord fick han en glad tysk, men inte heller han trivdes med Avas sätt att föra sig. Och så var Ludvig övergiven igen.

Jag minns hur han lockade med soligt Medelhav och soft kanalliv. Jag hade inte annat än behaglig skärgårdssegling i bagaget, men var inte sen att tacka nej till ett äventyr. Det här var min chans att testa om den gemensamma långseglardrömmen var något att spinna vidare på. Och sommarlovet låg runt hörnet.

Jag hann inte mer än landa på Porto Santo, norr om Madeira, förrän Ludvig la fram den nya rutten. ”Jag har funderat en del. Jag tror det är bättre om vi seglar hem via Azorerna istället” Varpå jag undrade ”Azorerna, var ligger det?” Det var svårt att förstå för en landkrabba som mig hur bästa vägen hem till Sverige kunde gå via några avlägsna öar mitt ute i Atlanten. Men kör till, man måste väl lita på sin kapten.

Sex meter tuff seglarskola. Foto: Jerk Oldenburg

Och iväg bar det, med stäven riktad mot Canada! Vill minnas att allt var toppen, en halvtimma eller så. Sedan började helvetet. Vände ut och in på mig själv i dagarna tre. Och migrän på det. Trodde jag skulle dö. Ville dö. Fruktansvärt. ”Där gick den drömmen i stöten”, gnydde jag från min horisontala position på kojen, granne med spyhinken. Vilket elände.

Men så hände det något på den fjärde dagen. Sakta återvände jag från vad som dittills varit mitt livs värsta upplevelse (idag vet jag att en förlossning är värre). Jag hade överlevt de tre dagar det brukar ta att programmera om människans balanssystem. Och efter totalt sex dygn till sjöss angjorde vi São Miguel på Azorerna. Vilken känsla. Vilken bragd. Stolt som en tupp.

Nästa gång vi skulle kasta loss var det bara för att ta det lilla skuttet över till grannön Faial, 150 sjömil. Men vindar och strömmar ville utsätta mig för ännu en prövning. Framför oss låg fyra dagar i hårt väder, rakt i näsan. Ett evigt kryssande fram och tillbaka i hård sjö. Ännu ett inferno. Stackars Ludvig. Han var så trött att han hallucinerade. Och jag var återigen helt utslagen; piggnade till lagom till tilläggningen.

Men skam den som ger sig. Några veckor senare var det dags igen. Den här gången med engelska kanalen som mål. Och nu gick det bättre. Tredje gången gillt. Sjösjuk, absolut. Men inte riktigt lika illa. Hanterbart. Kanske för att jag innerst inne kände mig lite tryggare med båten. Kanske för att jag hade lärt mig att förutse hennes yviga rörelser. Än en gång gav sjösjukan helt vika efter tre dygn. Och den här gången väntade tio härliga dygn till sjöss, innan vi angjorde Brest på Frankrikes nordvästspets. Payback time! Och jag föll pladask. Blev förälskad. Ville köpa större båt och segla jorden runt. En bekväm tung båt dock, som går igenom vågorna istället för att rulla omkring ovanpå. Ungefär som den där båten vid kajen i Pasito Blanco …

I Hoppetossas kölvatten

S/Y Mary 3 kommentarer

Lovis längtar efter att segla till Söderhavet, som Pippi.

LIMHAMN, MALMÖ. De hade seglat genom dagar och nätter, genom veckor och månader, över stormpiskade hav och lugna, vänliga vatten, i stjärnljus och månsken, under mörka, hotande skyar och i brännande sol, ja de hade seglat så länge att Tommy och Annika nästan hade glömt hur det kändes att bo hemma i den lilla staden.

”Kurrekurreduttön rakt förut”, skrek Pippi.

Ja, där låg den under gröna palmer och omgiven av det blåaste vatten. Kurrekurreduttön, där kapten Efraim Långstrump en gång flöt iland och blev mäktig konung över kurrekurredutterna.

I augusti lättar Mary af Rövarhamn ankar för att segla i Hoppetossas kölvatten. Dela gärna med er om ni råkar kunna koordinaterna till Kurrekurreduttön. Enligt boken ska det finnas en bra vik på öns västra sida …

Vem är du?

S/Y Mary Lämna en kommentar

Allt fler verkar hitta hit till bloggen. Jättekul. Men vilka är ni egentligen? Hjälp oss stilla nyfikenheten genom att ange här nedan i vilken egenskap du främst besöker sidan. Är det svårt att välja går det bra att kryssa för flera alternativ (max 3), eller föreslå ett eget som du tycker passar bättre. Tack!

Elva år senare

S/Y Mary 11 kommentarer

Det tog tre år att hitta vår Mary af Rövarhamn. Tre år av dagligt sökande på internet. Hon väntade på oss i Santa Cruz marina, på Teneriffa.  Lite ensam och eftersatt, men vid god vigör under den slitna ytan. Byggd 1976 på ett välrenommerat varv utan för franska Lyon, och rustad och inredd av en ytterst noggrann schweizare som lade varje ledig stund och varje scweizerfranc på båten under nio år. Ända tills frun tröttnade och drömmen rann ut i sanden. Ett sorgligt öde, ganska vanligt är jag rädd. Men den enes sorg, den andres lycka. Det blev kärlek från första ögonkast och sommaren 2002 seglade vi hem henne, och flyttade ombord.

Nu skulle vi bara betala av lånen också. För vem kan känna sig fri och leva på kärlek och fisk när tusentals kronor ska betalas till banken där hemma varje månad. Men här krävdes det tålamod, och målmedvetenhet utöver det vanliga. Ludvig hade tre år kvar av sina civilingenjörsstudier. När det väl var dags att börja dra in pengar gick larmet på den biologiska klockan. Hög tid att tänka på familj. Och inte räckte det med ett barn, vår lilla Lovis måste ju ha någon att leka med där ute. Och så gick det ytterligare några år.

Elva år har passerat sedan vi bestämde oss för att segla jorden runt. Galet lång tid. Många har nog tvivlat på vägen, men aldrig vi. I augusti bär det äntligen av. Tjohoo!

Dags att dra!

S/Y Mary 2 kommentarer

NORRA FISKEHAMNEN, LIMHAMN. Nu får det räcka. Vi har snackat länge nog och en svensk vinter till pallar vi bara inte med. I augusti lättar vi ankar och seglar ut i världen.

Vart färden bär eller hur länge den varar, det återstår att se. Det beror på hur det går att segla med barnen. Bara för att förra sommarens testsegling över Nordsjön gick bra betyder det inte att det skulle gå lika bra i år. Eller nästa år. De rackarna förändras ju hela tiden. Vi får ta det som det kommer. Kanske seglar vi hela varvet runt. Kanske fastnar vi någonstans på vägen, på något trevligt ställe. Ja, då är det inte heller så dumt. Vi får ta det ett steg i taget. Hur som helst så känns det riktigt gött.