Linda lär sig segla

Året var 1999. Ludvig var ute och långseglade med Ava, en sex meter lång Havsfidra döpt efter Ava Gardner – för hennes runda formers skull. Den lilla plastbåten rullade som gummianka ovanpå varje liten våg, och på Kanarieöarna gav kompisen slutligen upp. Knappast läge att ge sig av över Atlanten i en så liten båt med oprövad besättning, tänkte Ludvig och satte kursen norrut igen. Med ombord fick han en glad tysk, men inte heller han trivdes med Avas sätt att föra sig. Och så var Ludvig övergiven igen.

Jag minns hur han lockade med soligt Medelhav och soft kanalliv. Jag hade inte annat än behaglig skärgårdssegling i bagaget, men var inte sen att tacka nej till ett äventyr. Det här var min chans att testa om den gemensamma långseglardrömmen var något att spinna vidare på. Och sommarlovet låg runt hörnet.

Jag hann inte mer än landa på Porto Santo, norr om Madeira, förrän Ludvig la fram den nya rutten. ”Jag har funderat en del. Jag tror det är bättre om vi seglar hem via Azorerna istället” Varpå jag undrade ”Azorerna, var ligger det?” Det var svårt att förstå för en landkrabba som mig hur bästa vägen hem till Sverige kunde gå via några avlägsna öar mitt ute i Atlanten. Men kör till, man måste väl lita på sin kapten.

Sex meter tuff seglarskola. Foto: Jerk Oldenburg

Och iväg bar det, med stäven riktad mot Canada! Vill minnas att allt var toppen, en halvtimma eller så. Sedan började helvetet. Vände ut och in på mig själv i dagarna tre. Och migrän på det. Trodde jag skulle dö. Ville dö. Fruktansvärt. ”Där gick den drömmen i stöten”, gnydde jag från min horisontala position på kojen, granne med spyhinken. Vilket elände.

Men så hände det något på den fjärde dagen. Sakta återvände jag från vad som dittills varit mitt livs värsta upplevelse (idag vet jag att en förlossning är värre). Jag hade överlevt de tre dagar det brukar ta att programmera om människans balanssystem. Och efter totalt sex dygn till sjöss angjorde vi São Miguel på Azorerna. Vilken känsla. Vilken bragd. Stolt som en tupp.

Nästa gång vi skulle kasta loss var det bara för att ta det lilla skuttet över till grannön Faial, 150 sjömil. Men vindar och strömmar ville utsätta mig för ännu en prövning. Framför oss låg fyra dagar i hårt väder, rakt i näsan. Ett evigt kryssande fram och tillbaka i hård sjö. Ännu ett inferno. Stackars Ludvig. Han var så trött att han hallucinerade. Och jag var återigen helt utslagen; piggnade till lagom till tilläggningen.

Men skam den som ger sig. Några veckor senare var det dags igen. Den här gången med engelska kanalen som mål. Och nu gick det bättre. Tredje gången gillt. Sjösjuk, absolut. Men inte riktigt lika illa. Hanterbart. Kanske för att jag innerst inne kände mig lite tryggare med båten. Kanske för att jag hade lärt mig att förutse hennes yviga rörelser. Än en gång gav sjösjukan helt vika efter tre dygn. Och den här gången väntade tio härliga dygn till sjöss, innan vi angjorde Brest på Frankrikes nordvästspets. Payback time! Och jag föll pladask. Blev förälskad. Ville köpa större båt och segla jorden runt. En bekväm tung båt dock, som går igenom vågorna istället för att rulla omkring ovanpå. Ungefär som den där båten vid kajen i Pasito Blanco …

En reaktion på ”Linda lär sig segla

  1. Härligt målande skrivet! Suverän berättelse. Enda felet är att den ger mig ångest för att jag inte kommer iväg fast jag har bra båt.

    Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s