Sverige

Förmiddagarna med Otto

S/Y Mary 6 kommentarer
Tapper badpojke

Tapper badpojke

TJUVKIL, BOHUSLÄN. Otto tar sista mackan i handen, sticker fötterna i tofflorna och försvinner ut genom dörren. Jag har redan packat badkläderna. Klockan är tio över nio och det är dags att gå till simskolan.  Vi följer grusvägen norrut. Bort mot berget, där ekarna sluter sig ovanför oss likt en grön tunnel.

Vid tunnels slut hägrar havet. Och skärgården. Här svänger vi höger, vid öppningen i gärdsgården, bort mot den röda lilla stugan och de rosa malvorna. Stigen fortsätter genom fårhagen, som ligger inklämd mellan det branta berget i öster och de vindpinade havsklipporna i väster. I skrevorna hukar enebuskar och nyponris.

Vi smyger fram. Ändå skuttar lammen förskräckt åt sidan när vi närmar oss. De borde känna igen oss. Vi har gått här flera gånger om dagen de senaste veckorna. Men icke, de bräker nervöst och söker skydd i buskarna.

Hagen slutar vid en skogsdunge. Här kantas stigen av blåbär, innan den fortsätter ut mot Marstrandsvägen genom ett stort fält av vildhallon. Vi nöjer oss med några bär i farten, i vetskapen om att vi kan plocka fler på vägen tillbaka. När vi inte har en tid att passa.

Otto småspringer vid min sida. Han är den enda jag vet som kan springa och prata samtidigt. Han pratar oavbrutet. Vetgirig som få, och bubblande glad. Frågar om allt han ser och hör. För honom är den svenska naturen lika ny och spännande som ett främmande land.

Snart är vi framme vid Tjuvkils böljande strandängar. Vi vandrar genom ett fält av meterhöga blommor som vajar i vinden. Koladoftande älggräs till vänster, och lila rallarros till höger. Och där framme, vid stigens slut, där breder havsklipporna ut sig.

Vi är framme. Framme vid badplatsen, och den långa badbryggan som leder ut på djupt vatten. De andra barnen är redan där, kurar ihop för samling i badföreningens bod. ”Idag är det ännu kallare i vattnet”, berättar simfröken. 16,5 grader. Jag ryser vid tanken. Jag har blivit en riktig badkruka – bortskämd efter åren i tropikerna.

Skärgården skyddar från havsdyning. Men det blåser kalla friska vindar från väster, korta krabba vågor rullar in mot klipporna. Så har det varit varje dag nu, i två veckor. Varje dag utom en. Men simfröken anpassar övningarna efter rådande förhållanden, och barnen är tappra. Utvecklas sakta med säkert, blir säkrare för var dag som går.

Efter badet kurar Otto ihop under en filt i solen, i lä bakom stenmuren.  Han fryser så han skakar, men pratar lika mycket för det. Pratar, dricker saft och byter om i lugn och ro. Sedan vänder vi hemåt igen.  Det tar närmare en timme att gå den halva kilometern. Men det kvittar. Det är sommarlov, och vi har all tid i världen.

Glassig frukost

S/Y Mary 10 kommentarer
Oväntat besök

Oväntat besök

INSTÖN, BOHUSLÄN. I morse låg vi förtöjda vid en klippa på norra Instön när en svart ribbåt närmade sig vår vik. Men vad var det som fladdrade i aktern? Kunde det verkligen vara? Ja, det verkade faktiskt så. En reklamflagga för Triumf Glass.

Glassbil har ju funnits länge. Men att få besök av en glassbåt kändes speciellt. Ja, för grabbarna i ribben visade sig mycket riktigt sälja just glass. Men också frukostfrallor, morgontidningen, kylda drycker och jordgubbar. Allt man kan tänkas sakna i en naturhamn.

Så kom det sig att barnen avslutade dagens frukost med varsin glass, fortsatt iklädda sina pyjamasar. Medan Ludvig och jag delade en liter färska jordgubbar på de solvarma klipporna. Ljuvligt gott, och härligt oväntat. Precis vår typ av lyx.

Nostalgitripp

S/Y Mary 10 kommentarer
En gång långseglarungar, alltid långseglarungar.

En gång långseglarungar, alltid långseglarungar.

VEN-MARSTRAND. ”Vet ni vad vi ska göra inatt?” frågar jag barnen vid frukostbordet. Nä. Det vet de inte, och de bryr sig inte heller av uppsynen att döma. ”Vi ska segla”, säger jag. ”Segla till Marstrand”. Båda barnen får något förväntansfullt i blicken. ”Hela vägen, hela natten”? frågar Otto som han inte riktig vågar tro att det är sant. ”Ja. Hela natten”, bekräftar jag. ”Och hela morgonen”? fortsätter Otto. Jodå, hela morgonen. Kanske hela dagen.

”Jaaa”, ropar barnen fulla av iver. ”Har du köpt seglarkakor, mamma? Har vi Philadephia.” kontrollerar Otto. ”Pappa, kan jag inte få stanna ute med dig på kvällen då? fortsätter Lovis. ”Och så kan vi ha skola på morgonen, mamma. Kan vi det?” ”Och bygga lego på eftermiddagen, och kolla film på kvällen”. Det är som att öppna en kran. Frågorna och minnena fullkomligt sprutar ut. De vill att allting ska vara som det brukade vara. De ska ut på långsegling igen, om så bara för ett dygn.

Jag brukar säga att när man reser, då är det föränderliga det normala. Men det är inte helt sant. Även på en världsomsegling uppstår vissa rutiner. Och barn älskar rutiner. Även våra. Otto älskar att få sitta i sittbrunnen och knapra på sina digestivekex med färskost varje morgon innan resten av familjen vaknar. Lovis älskar att titta på stjärnorna och sjunga Cornelis-visor med sin pappa på kvällarna. Sånt som de bara gör till sjöss.

För min egen del är sträckan Ven-Marstrand alldeles för kort och kustnära för att det rätta lugnet ska infinna sig. Men fullt tillräcklig för att Lovis ska få sjunga sina visor och Otto få sina seglarkakor. Lovis ber till och med om amerikanska pannkakor som vi brukade äta till frukost på långseglingen. Trots att hon aldrig gillat dem särskilt mycket. Hon äter bara en enda – med lika sur min nu som då. Men bakom fasaden döljer sig en mycket nöjd liten flicka. Allt är som det ska vara.

Vi tillbringade inte mindre än 400 dygn till havs under våra fyra år långa seglats runt jorden. Tänk, så välsignat ändå. Att barnen minns alla dessa dagar och nätter med sån värme och glädje. De hade helst fortsatt hela vägen till Skottland, minst. Det känns fint, väldigt fint.

Midsomrar vi minns

S/Y Mary 7 kommentarer

Detta bildspel kräver JavaScript.

Så var det midsommar igen. Vi har hållit ganska hårt på de svenska traditionerna under vår resa. Eller så hårt det går, under de förutsättningar som funnits. På Mauritius blåste det så mycket att vi inte kunde lämna båten på hela dagen, två gånger har vi fått göra kransen av papper. Midsommarstång och gräddfil har vi klarat oss utan i alla år, och sillen och potatisen har väl aldrig riktigt smakat som den ska. Men jordgubbar har vi alltid haft, även om de en gång fick serveras i tinad form.

Ska man vara riktigt petig så är det faktiskt midvinter vi har firat tre av fyra gånger. Men man får inte vara så noga med detaljerna när man är ute på äventyr. Och ärligt talat, så tråkigt det vore om alla midsomrar var likadana. Då hade man ju inte kunnat skilja dem åt. Nu ser vi framemot vårt första midsommarfirande i Sverige på fem år. Ikväll bunkrar vi båten full med svenska jordgubbar och sätter kurs mot Ven enligt god gammal tradition, skitväder och dålig uppslutning till trots. 

Men visst är det så, att om det är dåligt väder på midsommarafton så blir resten av sommaren fantastisk? Jag tycker vi bestämmer det. Oavsett så önskar vi er en riktigt skön helg allesammans – var i världen ni än befinner er, vilket väder ni än har och vad ni än äter.

Så firade vi under resan

  • Vanuatu 2012: Vi tog jollen upp i en flod till ett blått hål, svingade oss i lianer över det kristallklara vattnet och gjorde kransar av vilda hibiskusblommor.

Så länge skutan kan gå …

S/Y Mary 5 kommentarer

Detta bildspel kräver JavaScript.

”Hissa i klo. Stå i pik. Hala toppen.” Orderna haglar, och instruktören pekar med hela handen. Jag förstår knappt hälften, men gör för en gångs skulle mitt bästa för att följa order. När 360 kvadratmeter segel ska hissas måste man hjälpas åt.

Jag har alltid romantiserat om att segla skuta. Sett de mäktiga segelfartygen glida förbi med fulla ställ i horisonten, och funderat över hur livet kan te sig ombord. I fredags var det äntligen dags. Framför mig låg två dygn ombord på Gratitude, en 112 år gammal, 100 ton tung och 24 meter lång gammal fiskekutter som sedan 50-talet ägs av Svenska Kryssarklubbens Seglarskola.

Vi är 20 personer ombord. En kapten, en styrman. En maskinist, en kock, två instruktörer.  Och 14 elever, indelade i två vaktlag. Vaktlagen turas om att segla båten och hjälpa till i köket. Fyra timmar på, fyra timmar av. Dygnet runt. Jag tillhör styrbordslaget, ledda av instruktören Anna. Knappt 20 år fyllda styr hon oss med självklar auktoritet, trots att många av oss är både dubbelt och trippelt så gamla som henne själv. Jag blir mäkta imponerad.

I byssan är det Emma som bestämmer. Hon började som elev ombord när hon var 13 år. ”Det var mamma och pappa som anmälde mig”, berättar hon. ”Jag ville egentligen inte. Men det är det bästa som har hänt mig.” Nu är Emma stolt kock ombord. Bara 16 år gammal ansvarar hon för planering, inköp och tillagning av mat för 20 personer. Mina tankar går till Ludvigs pappa som gick till sjöss som 14-åring. Än kan ungdomarna.

Seglarskolans huvudsakliga verksamhet är just ungdomsseglingar, och de flesta i besättningen har börjat som elever. Ordet seglarskola är egentligen lite missvisande. Det handlar om så mycket mer än att lära sig segla. Det handlar om äventyr, gemenskap och vänner för livet. Om sjömanskap och kärleken till havet. Och konsten att ta hand om ett gammalt segelfartyg. Men också en möjlighet att växa och visa vad man går för.

Vår kapten Magnus berättar att de förra vintern la ungefär fem manår på att underhålla Svenska Kryssarklubbens tre skolfartyg. Allt arbete sker ideellt, och alla som vill får vara med. Hundratals personer träffas på vinterförrådet Vita gaveln i Göteborg för att hjälpa till, de flesta ungdomar. Det krävs inga förkunskaper, de äldre eller mer erfarna lär de yngre. Det blir ett sätt att umgås, en plats att mötas.

Man måste ha gått ut sjuan för att få börja som elev på Svenska Kryssarklubbens Seglarskola. Så Lovis och Otto får vänta ytterligare några år. Men vill du eller dina tonåringar prova på skutlivet så finns det några platser kvar på sommarens kurser. Det finns också möjlighet för företag att hyra skolfartygen. Bättre teambuilding kan jag inte föreställa mig.