Drömmen om att lägga till vid Lindesnes

21 juni, 201922 juni, 2019S/Y Mary 9 kommentarer

”Prognosen har ändrats, den ostliga vinden kommer inte förrän ikväll”, säger jag till Ludvig när han yrvaket sticker upp huvudet ur luckan. Vi har motorerat mot lätt motvind hela natten, och istället för den utlovade ostan bjuder vädergudarna nu på bleke.

”Vi skulle kunna …”, börjar jag. ”Vi skulle kunna göra något bra av det här. Kommer du ihåg den där lilla viken längst ut på Lindesnes, vid fyren? Det här skulle kunna vara det tillfälle vi väntat på.”

Ludvigs trötta ögon piggnar till. ”Ja, det är klart vi ska försöka. Det gör vi.”, säger han och ser glad ut. Detta är kanske det jag älskar mest med mannen framför mig. Att han nästan alltid säger ja till mina ibland lite tokiga idéer.

Vi har passerat Lindesnes åtta gånger under vårt gemensamma seglarliv. Norges sydligaste udde där Nordsjön möter Skagerak, det fruktade kapet där det blåser kuling eller mer 265 dagar om året. Åtta gånger har vi sagt, att där hade varit kul att lägga till någon gång. Nu var den dagen kommen, när vi faktiskt skulle försöka.

Det hissar i inloppet, och jag håller hårt i ratten med sammanbiten min när vi kör in mot den lilla viken. Frågan är var vi ska ta vägen när vi väl kommer in. Sjökortet är inte särskilt detaljerat här, men den yttre delen ser djup ut. Kanske lite för djup, för att ankra i.

I den inre delen anar vi en kaj där en liten ribbåt ligger förtöjd. Kajen ser lång ut, men viken är smal. Max 25 meter bred, och djupet är okänt. Går vi in där, kan det bli svårt att vända och komma ut igen om det skulle behövas. Mary är svår att backa med. Å andra sidan blåser det ingenting. Vi bestämmer oss för att försöka.

Jag sticker in fören mot kajen. Den visar sig vara för grund för att lägga till långsides vid, och viken är för smal för att lägga akterankare. Vi ser oss om. Vad ska vi göra nu, var ska vi ta vägen? Då upptäcker Ludvig en dubb i berget bakom oss. Men en akterlina till den hade vi kunnat gå in med fören mot kajen.

Frågan är, hur ska vi få dit linan? Vi överväger alternativen. Sjösätta jollen, simma, kasta lasso? Det får bli det sista. Försiktigt backar jag bak mot berget medan Ludvig förbereder den långa akterlinan. Ludvig kastar, och missar. Kastar igen, och träffar. Bingo. Nu är det bara att gå in med fören mot kajen igen, och förtöja.

En man har kommit ner för att ta emot vår förtamp. Det visar sig vara Kjell Olsen, fyrvaktaren själv. En av de två fyrvaktare som turas om med att bo här ute och sköta om fyren. Två veckor i taget, året om. Landets sista fyrvaktare. Lindesnes är Norges enda bemannade fyr.

Kjell ser glad ut, trots att vi spärrar av hela viken med vår aktertamp. Det är ovanligt att han får besök sjövägen, säger han, och nästan aldrig av så stora båtar som Mary. Och då har han ändå jobbat här sedan 1989. Det är sällan vädret tillåter det. Och det är få som vågar sig in i den smala viken. Man kan välja att tolka detta på flera sätt. Dumdristigt, eller modigt. Kanske en blandning. Oavsett, väl förtöjda är vi otroligt nöjda över att vi tog chansen.

En liten dröm har gått i uppfyllelse. Hur vi ska komma ut igen, det blir ett senare problem …

Lindesnes är en av landets största turistattraktioner, med 100 000 besökare varje år. Det visar sig dock att hamnen ligger på rätt sida vägbommen. Vi behöver inte betala något inträde 😊

Lindesnes är landets äldsta fyrplats. Den första fyren tändes 1656. Den nuvarande fyren, 16 meter höjd, är från 1915.

Lindesnes har en lyshöjd på 50 meter, och kan ses på nästan 20 sjömils håll.

Här ser man hela viken. Mary ligger bakom de röda bodarna till vänster i bild.

Här bor fyrvaktaren. Helt ok läge på den bostaden.

Många spännande bunkrar och underjordiska gångar att utforska för barnen.

Fyrens karaktär. Ett vitt blink var 20:e sekund.

Flera av husen och rummen i bergen rymmer olika utställningar om Norges fyrhustoria och Lindesnes i synnerhet förstås.

Ett av husen finns en biosalong. Här ser man hur hamnen ser ut i dåligt väder.

Fyrvaktarens båt till vänster i bild, den drar de upp på land vid dåligt väder.

Nöjd besättning njuter av den fina utsikten!

Det bästa från sommaren på båten

31 augusti, 201731 augusti, 2017S/Y Mary 8 kommentarer

Wow, vilken sommar vi haft. Ja, varmt var det ju knappast. Jag minns fortfarande de tre tillfällen vi bar kortärmat. Den ena gången på grund av ansträngning, de andra två för att solen faktiskt sken och temperaturen översteg 15 grader. Men ack så fint ändå, och vi har fått se och uppleva långt mer än vi vågat hoppas på. Efter ett sista stopp i Skagen satte vi alltså kurs hemåt. Hem till Marstrand. Vi gjorde 7-8 knop nästan hela vägen, så det gick ganska fort. Men en sak hann vi med – en tillbakablick.

Vi gjorde en lista på sånt som vi tyckt varit lite extra roligt, mysigt eller häftigt under sommarens segling. Alla fick säga vad de ville, vi behövde inte vara överens och listan blev ganska bred – allt från grottsafari och enorma vattenfall till mer vardagliga ting som att fiska, gå på danskt konditori och bygga båtar av strandfynd. 34 punkter allt som allt.

När alla var nöjda med listan var det dags att rangordna. Var och en fick 20 poäng att fördela fritt, sedan räknade vi ihop. Som vanligt gillar vuxna och barn lite olika saker, så vi presenterar resultatet i två olika topplistor.

Föräldrarnas topplista:

Bröllopsjubileum på Kinn, Norge – 6 p
Världens högsta havsklippor, Färöarna – 6 p
Storbritaniens mest isolerade ö, Shetland – 6 p
Den norske hesten, Norge – 4 p
Grottsafari på Papa Stour, Shetland – 3 p

Barnens topplista:

Bröllopsjubileum på Kinn, Norge – 5 p
Äventyrsbadet The Reef , Danmark 5 p
Att se späckhuggare, Norge – 4 p
Kurragömma på Jarlshof, Shetland – 4 p
Mötet med fåret Ove, Färöarna – 3 p

Alla punkter på topplistorna är bloggade om, utom två. Äventyrsbadet The Reef i Fredrikshavn där vi avslutade resan för att tina upp. Och så har vi mötet med fåret Ove, en nyfunnen kompis på Färöarna. Honom berättar jag gärna mer om en annan gång. Men det roligaste av allt är ändå att den upplevelse som fick flest poäng sammanlagt var resans mål. Att återvända till Kinn, för att visa barnen var vi gifte oss för 10 år sedan. Det känns fint.

Nu ser vi framemot Italien-resan och en fin höst i Bohuslän. Klipporna är redan täckta av blommande ljung, och rönnens bär lyser röda i skrevorna. Det här är verkligen en fin plats att bo på, om man nu tvunget måste bo på ett och samma ställe.

Tennbröllop på Kinn

15 augusti, 20179 januari, 2018S/Y Mary 14 kommentarer

Den stora dagen är kommen. Dagen då vi återvänder till platsen där Ludvig och jag gifte oss för 10 år sedan. Ön Kinn, längst ut i det västnorska kustbandet. Vi är framme vid resans mål.

Andaktsfullt stiger vi iland och följer stigen norrut längs kusten. Minnena kommer tillbaka. Ett efter ett, steg för steg. Och vi berättar för barnen medan vi går. Om hur det var den där dagen för länge sedan. När Lovis bara var dryga året gammal, och Otto fortfarande låg i magen. Dagen då vi gifte oss på Kinn.

Vid det första lilla huset står en tant och ler vänligt mot oss. När vi berättar om vårt ärende till ön skiner hon upp som en sol. Jodå, oss har hon hört talas om. De svenska seglarna som kom för att gifta sig i deras kyrka. ”Välkomna tillbaka till Kinn!”, säger hon och strålar.

Vi frågar om kyrkvaktmästaren bor kvar på ön. Vårt enda vittne till vigseln. Kvinnan som pyntade med blommor och tända ljus. Hon som spelade orgel och tvärflöjt, ringde i klockan, bakade tårtan och agerade bröllopsfotograf. Allt på eget initiativ, för att vår dag skulle bli så fin och minnesvärd som möjligt. ”Ni måste mena Gry, hon har flyttat.” Jag känner besvikelsen komma.

Men hon är här idag”, skyndar sig tanten att lägga till. Underbart, Gry är här. Vi hittar henne i trädgården utanför hennes hus. Jo, nog minns hon oss. Vi kramar om varandra, vi presenterar barnen och pratar en stund. Hon berättar att hon nu bor i stan, av praktiska skäl. Men bara tillfälligt, tills 17-åringen flyttat hemifrån. Sedan vill hon tillbaka till ön.

”Hälsa prästen när du träffar honom” säger jag när vi skiljs åt. Det är då hon förstår. Att vi inget vet. Så klart inte, hur ska vi kunna veta. Att prästen som gick i pension året efter vi gifte oss gick bort förra våren. ”Men hans fru kommer fortfarande hit för att städa kyrkan en gång i veckan. Hon är här idag, har ni tur så är hon kvar så ni kan gå in och titta i kyrkan.”

Kinn kyrka ligger på norra sidan av ön. När vi passerat den lilla skogsdungen där fåren söker skydd mot sol, regn och vind får vi syn på den stora klyftan, snart också klocktornet. Och slutligen, den nästan tusen år gamla stenkyrkan vid foten av berget. Jag blir stående en stund, tagen av platsens skönhet.

Vi har tur. Dörren till kyrkan står på glänt, och vi stiger försiktigt in. Wow, jag hade nästan glömt hur fin den är. Så enkel och hård på ytan, så vacker och ombonad inuti. Vi möts av prästens fru, beklagar makens bortgång och berättar vad som fört oss dit.

”Åh, jag minns när han kom hem och berättade om svenskarna som seglat längs kusten i jakt på en vacker plats att gifta sig på. Och valt ut just hans kyrka. Han var så glad och stolt. Den här kyrkan betydde så mycket för honom. Den var hans livsverk, hans stora passion. Det är därför jag fortfarande åker hit varje vecka. För Odds skull.”

Änkan berättar om dagen hon och hennes man kommit dit första gången, hur de förälskat sig i platsen på samma sätt som vi. Hur maken dragit igång det stora Kinnaspelet, som varje sommar lockar tusentals besökare till ön. ”Han ville att så många som möjligt skulle få komma hit och uppleva allt detta”, säger hon med en svepande rörelse.

Efter besöket i kyrkan dukar vi upp vår medhavda picknick i hagen utanför – bland fårlort och myror. Och pratar om allt som hänt och allt vi upplevt tillsammans sedan vi gifte oss. 10 år, det är lång tid. Vi försöker minnas alla 10 bröllopsdagar, var vi firat de senaste tio åren. Några har vi glömt bort, men vi kommer i alla fall fram till att vi aldrig varit på samma plats två gånger.

Väl tillbaka på båten grillar vi en fisk vi dragit upp samma morgon. Vi får sällskap en stund av prästens fru som och den söta lilla damen som bjuder på de ljuvligaste nykokta havskräftor vi någonsin smakat. Fiskrenset lägger vi i krabbtinan över natten, och hoppas på samma fina fångst som sist.

Sedan skålar vi för de 10 år som gått, för återkomsten och framtiden. Och framförallt, oss själva och kärleken! Så otroligt nöjda med dagen, sommaren och varandra. Resans stora mål är uppnått, att återvända till Kinn för att visa barnen var vi gifte oss. Nu seglar vi hem!

Mary i den lilla hamnen på Kinn

Stigen längs kusten

Klyftan på Kinn

Så roligt att få visa barnen ön där vi gifte oss.

Kyrkan som tros ha byggts redan på 1100-talet. av irländska munkar.

Vi har tur, kyrkan är öppen.

Med skepp och allt

Obligatoriska fotot, den här gången med Lovis bakom kameran.

Utsikt mot Lilla och Stora Batalden i norr

Picknick i fårhagen

Bubbel och småplock

Under bröllopet bar jag en krans av blåklockor i håret.

Får och hav vart vi än tittar

Sommarens finaste dag!

Läs om dagen då vi gifte oss på Kinn

Den norske hesten

12 augusti, 201712 augusti, 2017S/Y Mary 11 kommentarer

Längst ut i det västnorska kustbandet ligger ön Alden, med sitt 481 meter höga berg som går under det passande namnet Den norske hesten. Ön påminner i vissa vinklar om en hästrygg, och syns på över 50 sjömils avstånd. Man kan segla mot den i flera dagar utan att komma fram. Och när man väl är där där kan man bara lägga till under de lugnaste omständigheter.

När vi seglade till Lofoten för tio år misslyckades vi med att angöra ön båda gångerna vi hade vägarna förbi. Så den här gången ville vi verkligen dit, och hade med avsikt planerat vår avsegling från Shetland så vi skulle komma fram till Alden i lugnt väder. Men icke. Istället blev vi överraskade av ett elakt litet lågtryck med regn och kuling från fel håll, och fick segla förbi ännu en gång.

”Det är som om Alden inte vill ha oss”, muttrade en sjöblöt Ludvig från sittbrunnen medan jag var inne och letade på sjökortet efter en lämpligare hamn i busvädret. Vi hamnade istälet på en annan ö lite längre in i fjorden, men redan nästa dag bestämde vi oss för att gå tillbaka till Alden. Vinden hade lagt sig, och det utlovades sol framåt eftermiddagen. Förhoppningen var att bestiga toppen.

Vid foten av bergets södra sida finns en liten flytbrygga, men de två gästplatserna var redan tagna när vi kom dit, så vi la oss på färjans plats. Den skulle ändå inte komma tillbaka förrän nästa dag. Sedan var det bara att vänta, och vänta. Allt medan regnet öste ner. Hela dagen, det regnade så mycket att öns vanliga vattenfall fick sällskap av flera mindre.

Klockan blev både fyra, fem och sex. Och det regnade fortfarande, och jag flackade allt mer bekymrat mellan väderprognoserna på nätet. Det såg inte så bra ut framöver. Vi måste segla vidare redan nästa morgon. Det var ju sjutton också om vi inte skulle kunna ta oss upp på toppen när vi väl tagit oss dit. Tre timmar hyfsat klart väder var allt vi behövde.

Men så hände det. Klockan sju på kvällen skingrades molnen som legat som ett täcke över toppen hela dagen, och snart visade sig även solen. Tänk att den fanns där bakom ändå. Nu gällde det bara att stigen inte spolats bort. Det hade regnat hårt i minst ett dygn. Frågan var om det ens skulle gå att ta sig upp, att ta sig fram. Det skulle bli blött, oändligt blött. Det visste vi.

Och blött var det, hela stigen hade förvandlats en bäck med små forsar och vattenfall. De första 300 höjdmetrarna var stigningen brant, och knotten så många att jag satte flera stycken i halsen. Otto muttrade något om den norska pesten, och menade att han föredragit en shetlandsponny. Men han fortsatte, envist och tappert. Ena foten framför den andra.

Väl uppe på ryggen av hästen väntade lervälling och svampig torv. Här gällde det att koncentrera sig för att vattnet och geggan inte skulle rinna över kanten på kängorna. Men upp kom vi, och belönades med den mest fantastiska utsikt som njöts ihop med kakor, frukt och godisfackets sista Snickers. Vi såg hela vägen till Kinn, ön där vi gifte oss för 10 år sedan. Resans mål.

Nu skulle vi bara ta oss ner också. Innan solen gick ner. Det var förstås inte alls lika svettigt som att gå upp, snarare kallt eftersom vi nu var ganska blöta. Och ruskigt slirigt och halt. Jag vet inte hur många gånger stackars Ottos satte sig på ändan. Som tur väl var hittade han då och då några lingon och blåbär där han landade. Sånt hjälper till att hålla humöret uppe.

Vid 10-tiden på kvällen var vi tillbaka ombord – blöta, leriga och oändligt nöjda. Tänk, vi klarade det. Vi besegrade Den Norske Hesten! Sällan har väl varm choklad smakat så gott som denna afton.

Regnmoln över Alden

Bryggan

Expeditionen kan börja!

Mycket vatten!

Blöt stig …

… och många mygg

Men fin utsikt.

Uppe! På toppen av västnorges mest kända landmärke.

Plåtlåda med gästbok och plåster på toppen.

Ludvig viftar bort mygg från Lovis.

Här var det brant …

Mary från toppen.

Utsikt mot söder

I öster utsikt mot hamnen på Atlöy där vi sökt skydd över natten

Kinn i norr, resans mål.

Lika blött nedför

Fin sjö i hästens svank. Har lustigt nog formen av ett hästhuvud …

Det börjar bli sent

Fint kvällsljus

Stabil sten

Sista biten

Tillbaka på Mary

Nu varm choklad och ett parti Skippo

Nästa morgon, innan vi kastar loss och fortsätter norrut.

Härligt konstigt på Utsira

17 juli, 201731 januari, 2018S/Y Mary 11 kommentarer

Barnen studsar fram på stigar och vägar, tävlar om vem som ska bli den förste att upptäcka nästa verk. Här, på denna gatulösa ö längst ut i norska havsbandet har kända streetart-artister från hela välden lämnat sina spår de senaste åren. Gatukonsten finns överallt. Jag uppskattar det till närmare 100 verk. På klippväggar, ladugårdsdörrar, kajer och husgrunder. På elskåp, vindkraftverk och gamla ruiner. Vissa uppenbara, andra lite svårare att hitta. Och fler lär det bli, det börjar bli något av en trend bland artister att få sätta sitt avtryck på Utsira. Denna Norges minsta kommun, med bara 200 invånare. Men det är inte vem som helst som får klottra på öns väggar. En konstnär om året, noga utvald. ”Det får inte bli för mycket. Inte ta över”, förklarar killen som driver den lokala puben Dalanaustet som också fungerar som galleri.. Det är nog rätt. Det är något med det oväntade som gör konsten lite extra fin. Ön är egentligen alldeles tillräckligt vacker som den är.

Den sista bilden har jag lånat från en artikel jag hittade på nätet. Den är tagen i hamnen Nordrevågen där vi ligger med båten, från ovan. Lite synd att måla på taket kan man tycka, eftersom ingen kan se den fina jätten som ligger där och sover. Men kul ändå, bara vetskapen om att den finns där. Utsira har hittat sin nisch och vi gillar den. Mycket.

Guldpeng till Otto

16 juli, 201731 januari, 2018S/Y Mary 5 kommentarer

”Mamma, jag såg något. En fena. En hög fena. Jag tror det kan ha varit en späckhuggare,” säger Otto upphetsat och pekar åt styrbord.

Jag låter blicken svepa över Skudnesfjorden. Förväntningarna är låga. Jag vet inte hur många gånger Otto påstått sig se späckhuggare, för han vill så gärna se dem. Men det har nästan alltid visat sig vara delfiner eller grindvalar.

Vi har alltså seglat runt hela jorden utan att se en endaste späckhuggare. Då har vi ändå utfäst en belöning, en riktigt stor chokladpeng, till den som ser den första. Vi har alltid ett rejält lager ombord, för exceptionella upptäckter och anmärkningsvärda bedrifter.

Fenan dyker upp igen, den här gången lite länge fram. Otto pekar ivrigt. Nu ser jag den också. Den är hög och smal, och sticker upp ur havet likt ett svärd. Det råder inget tvivel. Det ÄR en späckhuggare! Ja, inte bara en. Det är flera.

Att hämta kameran är inte lönt. De är uppe för kort tid, för svåra att upptäcka genom linsen. Jag sitter kvar och njuter istället. Ludvig och Lovis ser dem också. Tydligt. Våra livs första späckhuggare. Vilket jubel, vilken glädje.

Otto blir så stolt över sin upptäckt att han inte kan sluta prata. Han fullkomligt sprutar ur sig fakta om späckhuggare. Allt han läst om dem genom åren. Pojken strålar. Med rätta.

Och sån tur att jag kommit ihåg att fylla på lagret med guldpengar.

Järens stränder

13 juli, 201731 januari, 2018S/Y Mary 6 kommentarer

Vi hamnade i Sirevåg på Norges sydvästkust. Inte för att det var hit vi ville, utanför för att vinden skulle vända och detta var den sista skyddade hamnen på över 30 sjömil. Första intrycket var inge vidare. Hamnen är omgiven av fiskeindustribyggnader och själva byn domineras av fula enplanshus. Hur skulle vi fördriva tiden här? Hade det inte varit för att det började regna i samma stund som vi angjorde hamnen hade vi nog vänt på en gång och seglat tillbaka till en trevligare ställe längre österut. Men vi blev kvar. Och tur var det. Annars hade vi missat gårdagens vandring längs Järens fantastiska stränder som börjar precis norr om samhället.

Ikväll vänder vinden och vi fortsätter vår resa. Vart vi hamnar näst får framtiden utvisa.

Semesterplaner i kärlekens tecken

29 juni, 201729 juni, 2017S/Y Mary 7 kommentarer

Det trillade in en bröllopsinbjudan i brevinkastet för några dagar sedan. Några vänner ska gifta sig i Italien i mitten av September, och vi är inbjudna. Så himla roligt, och vi som inte varit i Italien på tolv år. Då också på bröllop faktiskt, i Toscana. Och i september är det alltså dags igen. Den här gången bär det av till regionen Marche på ostkusten. Ja, vi har redan tackat ja och bokat resan. Inget att tveka på där inte.

Ludvig och jag övervägde först om vi skulle åka ensamma, en romantisk weekend på tu man hand ni vet. Men barnen började genast prata om Colosseum och all glass de skulle äta, så det röstades ner. Kanske lika bra det. Skulle nog bli tråkigt utan dem. Istället blir det en för oss ovanligt lyxig familjehelg med sol, bad och bröllop på Hotel Monteconero vid Adriatiska havet. Följt av några extra dagar på mysiga glassbarer och uteserveringar i Roms charmigaste gränder. Ja, så snart vi har betat av barnens besök på den berömda amfiteatern vill säga.

I Rom ville vi hyra en lägenhet istället för att bo på hotell, och det visade sig finnas hur mycket som helst att välja på. Efter en del velande bestämde vi oss för en trevlig liten loftlägenhet i centrala stadsdelen Trastevere. Det var de dubbla takterrasserna vi föll för. Tänk, en terrass för frukost med utsikt över takåsarna och en där Ludvig och jag kan sitta med varsitt vinglas och lyssna på sorlet från gatan när barnen lagt sig om kvällarna. Det kan ju bara inte bli fel.

Vårt boende i Rom sponsas av Airbnb, som är en supersmidig sajt där privatpersoner över hela världen kan hyra ut hela eller delar av sitt hem för att tjäna en extra slant. Vi har bokat via dem flera gånger tidigare, och nu i sommar är det faktiskt vår tur att stå som värdar. Vi ska segla till Norge för att fira tioårsjubileum av vårt eget giftermål, och hyr ut lägenheten i Marstrand under tiden. Men det berättar jag mer om en annan gång.

Hur ser dina semesterplaner ut?