Barnens första lönnäsor

LUNENBURG, NOVA SCOTIA. Häromdagen berättade jag att Otto aldrig sett ett marsvin, men väl en massa andra betydligt konstigare djur. Det samma gäller växtvärlden. Våra barn kan allt om öknar, regnskogar och savanner. Skiljer lätt litchifrukt och rambutan från longan och langsat, eller banjanträd från acacia och baobab. Vanlig gran, lönn och björk däremot, det har de ingen aning om vad är. Inte heller syrén eller maskros.

Lovis och Otto kan inte ens skilja ett smultron från ett hallon. Inte nu, men snart. Naturen längs med Maines och Nova Scotias kust är slående lik skärgården på svenska ostkusten. Längs med stigarna blommar blåbär och smultron, på ängen smörblommor, lupiner och klöver. I trädgårdarna trängs äppelträd med gräslök, vallmo, prästkragar och röda tulpaner. Och överallt vi går doftar det starkt av granbarr och mossa, gräs och tång. För Ludvig och mig luktar det hemma. För Lovis och Otto spännande och nytt.

Barnen studsar fram mellan stenar och tuvor. Lär sig göra lönnäsor och skinna björkarna från bark. Blåser maskrosfrön på varandra och letar fembladiga lyckoblommor på syrénbuskarna.  De suger i sig av allt det nya, och studerar det med samma fascination som de befann sig i djungeln. Men den stora skillnaden att här behövs ingen guide som berättar om det vi ser. Här är det Ludvig och jag som är proffsen. Här kan vi lära ut samma saker som vi själva lärde oss som barn.

Lovis och Otto är mycket imponerade. Tänk att deras mamma och pappa vet så mycket om naturen, det hade de ingen aning om.