Franska Guyana

De sista fångarna lämnade Djävulsön så sent som på 1950-talet.

DJÄVULSÖN, FRANSKA GUYANA. Lovis och Otto är på bästa tänkbara humör, de nästan studsar fram i de igenvuxna gångarna. Tydligt opåverkade av platsens tragiska historia far de in och ut genom taklösa celler, balanserar på trädrötter och gör parasol av stora blad. Jag försöker förklara. Hur 75000 fransmän satt fängslade här. Att mindre än tio procent kom levande härifrån. Barnen stannar upp, lyssnar artigt och trallar sedan vidare. De är oförmögna att ta in de grymheter som utspelats här.

Det vi känner som Djävulsön från historien om Papillon består i själva verket av tre mindre öar som går under det franska samlingsnamnet Iles du Salute. Vi har ankrat i lä av Ile Royale, den enda ön som ger någorlunda skydd för Atlantens vågor. Det är också själva huvudön, dit turisterna kommer. Det var här de mest skötsamma fångarna fick bo. De som fick komma ut och arbeta i stenschakten om dagarna. Men när kvällen kom, kedjades de fast i sina celler. Öglorna finns kvar än idag.

På grannön St Joseph fanns isoleringen. Vi tar jollen dit, och finner ruinerna av en enorm anläggning. En skylt berättar att byggnaden är stängd, på grund av rasrisk. Men taket har redan rasat in, och vi är ensamma på ön. Så vi går in, vandrar genom gång efter gång men hundratals trånga celler. Jag ryser, kan riktigt känna ångesten i de fuktiga väggarna. Nästan höra medfångarnas skrik, plågade av feberdrömmar och sadistiska fängelsevakter. Jag är inte mörkrädd, men här skulle jag inte vilja vara om natten.

På Ile St Joseph finns också den stora kyrkogården, där personalen begravdes. Fångarna däremot, de kastades i havet. Det var ett sätt att locka hajarna till ön. Ett sätt att försäkra sig om att den som lyckades rymma aldrig skulle nå land. Om fångarna mot förmodan skulle vara i stånd att simma de femton kilometerna in till fastlandet. Mot flera knops norrgående ström. I filmen lyckades Papillon fly på en säck kokosnötter, men det finns de som påstår att författaren aldrig ens befunnit sig på ön.

Fångkolonin är ännu ett oläkt sår i den franska historien. De sista fångarna lämnade så sent som på 1950-talet. Den minsta ön, Ile Diable, är fortfarande stängd för allmänheten. Vår båtgranne har trotsat förbudet. Han berättar att det är där man finner de värsta fängelsehålorna, nedgrävda under jorden. Där lär fångarna suttit instängda i tjugo dagar, i totalt mörker. Följt av tio dagar i halvskumma celler, för att de inte skulle bli blinda av mörkret.

Under fängelsetiden hölls öarna kala, för att man lättare skulle upptäcka eventuella rymlingar. Nu vandrar vi på mysiga stigar som går kors och tvärs genom tät regnskog. Stenar och trädstammar är täckta av mossa, stora aror flyger över våra huvuden och apor svingar sig i träden. Vid den övervuxna reservoaren klättrar meterlånga iguanor på klippväggarna. Här och var går en förvildad höna och sprätter, tupparna väcker oss i gryningen.

En surrealistisk känsla vilar över öarna. En känsla som förstärks av de märkliga gnagare som hoppar runt bland ruinerna. De kallas agutier och ser ut som en blandning av ekorre och hare. De verkar gilla kokosnötter, som finns i överflöd. Mangofrukter finns också rikligt, till Lovis stora förtjusning. Hon plockar de mogna frukterna under träden, och äter dem på samma sätt som aporna gör. Tar en rejäl tugga så att fruktsaften rinner, spottar ut skalet och ler med hela ansiktet.

Hamnen är inte den bästa. Tidvis rullar det så mycket att man inte kan ställa ifrån sig en kaffekopp utan att den faller omkull, som om vi vore till havs. Och ankarfästet är dåligt, vi har draggat två gånger. Men vi står ut, för vi gillar Djävulsön. Här finns hur mycket som helst att se och upptäcka, till och med en liten restaurang som serverar kylda drycker. Men att sitta fängslad här. Nä, då hade jag föredragit giljotinen.

Europas raketer styrs från ett kontrollrum i Sydamerika.

KOUROU, FRANSKA GUYANA. Men är det inte farligt? frågar många. Att segla runt på haven sådär. Och jo, visst kan det vara det. Man kan råka ut för pirater, stormar och monstervågor. Segla på isberg, obemannade spökskepp, sovande valar och halvsjunkna containrar. Drabbas av blindtarmsinflammation, trilla överbord eller få bommen i huvudet. Igår lärde vi oss att det också finns en viss risk för att bli träffade av en raket.

Mary af Rövarhamn ligger sedan några dagar tillbaka ankrad i floden utanför den lilla staden Kourou i Franska Guyana. Det är regnperiod här. Det regnar nästan hela dagarna, med bara några korta uppehåll då och då. Hopplöst jobbigt när man försöker laga segel eller torka tvätt. Men en bra ursäkt att gå på museum. Rymdmuseum.

Strax utanför Kourou ligger Europas viktigaste rymdhamn. Ja, det låter konstigt. Men det här är en fransk koloni. Och ju närmare ekvatorn desto bättre skjuts österut får raketen, det sparar bränsle när man ska skicka upp satelliter till den ekvatoriala omloppsbanan. Och det är tydligen rätt vanligt, det avgår nästan en raket i månaden från Kourou. Jag tror även att det faktum att Franska Guyana är rätt glesbefolkat, och ligger långt från Frankrike spelar en viss roll. I de fall något går fel, sånt händer.

Nästa raketuppskjutning är först om tio dagar, så den missar vi tyvärr. Och barn under åtta år får inte besöka själva rymdbasen. Men museet var också spännande. Jag tyckte bäst om en utställning av fotografier som var tagna i rymden. Det är vackert där ute. Barnen gillade den 58 meter höga modellen av Ariane 5 bäst. Men LEGO-modellen av samma raket imponerande också – byggd av 120 000 bitar. Och kontrollrummet, även det i LEGO.

Mest intressant blev dock hemfärden. Vi fick lift av en tjej som jobbar som guide på själva rymdbasen. Vi passade på att fråga varför man bara visade bilder och filmklipp från uppskjutningar på museet. Varför fick vi inte se själva landningen? Svaret blev som jag befarade. Man landar inte obemannade raketer. De sprängs när de gjort sitt jobb, och de delar som inte brinner upp låter man falla ner i havet. Det hav där vi seglar omkring lyckligt ovetandes.

Under 2014 finns minst 55 raketuppskjutningar planerade runt om på jorden. Den som har riktigt otur träffas av en rysk raket. De sänks hela, om man får tro vår guide. Utan att sprängas. Risken att vi ska träffas av en raket är inget som oroar mig nämnvärt, men känns tråkigt att än en gång få bilden av havet som en allmänt accepterad sopplats bekräftad. Det kostar drygt 20 000 kronor per kilo att skicka ut en satellit. Arianne 5 kan lasta ungefär tio ton. Så som vanligt, när det finns mycket pengar att tjäna får miljön komma i andra hand …