Sköna Helena

Detta bildspel kräver JavaScript.

SANTA HELENA. Jag står vid rodret, och Ludvig låter bojlinan gå. Det har blivit dags att segla vidare. Att sätta kurs mot Brasilien. Kanske gör vi ett stopp på Ascension eller Fernando de Noronha på vägen. Men innan vi styr ut till havs följer vi kusten söderut. I hopp om att få syn på de valhajar som siktats vid ön den senaste veckan. Barnen står redo längst fram i fören. Iklädda badbyxor och flytväst, beredda att hoppa i. Vi hoppas alla på att få simma med världens största fiskar.

Det plaskar i vattnet en bit ut, och vi styr ditåt. Vi förstår snart, att det inte är valhajarna vi ser. Utan de delfiner som brukar hålla till vid ön. Det är ett stort stim, kanske det största vi någonsin sett. De jagar, nästan flyger fram. Delfiner uppnår sin högsta hastighet genom att göra så långa språng som möjligt ovanför vattenytan. Upp till 40 km/h. Några avviker från gruppen som för att kolla in vår båt, andra verkar öva sig i höjdhopp. Men de flesta deltar i jakten. Rör sig i grupp, formerar sig och samarbetar för att ringa in fisken.

Vi är omringade av delfiner. Hundratals. Och massor av sjöfåglar. Otto pratar i ett. Högt, och mycket. Som alltid när han blir uppspelt. Medan Lovis bara står där och ser lycklig ut. Nästan lite drömsk. ”Förstår du nu, mamma” säger hon efter en stund. ”Varför vi måste bo där det finns liv i havet, och fin natur. Som här. Jag vill bo här, mamma.” Jag ser på min dotter, och jag ser in mot ön. Jag förstår vad hon menar. Jag förstår precis.

Santa Helena är en makalöst vacker ö. Med de höga karga klippväggarna ut mot havet, och de frodiga kullarna på toppen av ön. Med alla sina fåglar, och havet som sjuder av liv. Det är lagom varmt. Invånarna är trevliga, och alla pratar engelska. Det finns både skola och sjukhus. Snart också en flygplats, vilket ökar möjligheterna till jobb. Ja, här skulle vi kunna bo. På riktigt. Det bor faktiskt redan en svensk familj på ön. De flyttade hit i somras. Från Lund, för att jobba på öns sjukhus.

Vi stannar hos delfinerna en stund, innan vi fortsätter söderut längs kusten. Vi hittar inga valhajar, ger upp och styr ut till havs. Konturerna från Santa Helena blir snabbt svagare, försvinner snart helt. Det känns vemodigt på sätt och vis. Men tanken på att en dag komma tillbaka gör mig upprymd. Tanken på att en gång slå sig ner på Santa Helena. Ja, drömma kan man alltid. Det har vi gjort förut, och det har ju gått bra så här långt.

Jul på Santa Helena

Festen kan börja!

Festen kan börja!

SANTA HELENA, SYDATLANTEN. Det var vi, och familjen på den kanadensiska grannbåten Myriam som åkt in till land för att ta oss en titt på Santa Helenas årliga julparad. Vi var lite tidiga, så vi köpte en dricka och satte oss på trottoarkanten för att pusta ut en stund. Det var en ovanligt varm dag. Staden är byggd i en klippskreva. Det finns bara en gata, och den är både lång och brant. Vi hade gått hela vägen från hamnen upp till stans ände.

Jamestown är en vacker liten stad, i engelsk stil. Vilket är mer än man kan säga om öns befolkning. De ser ut som om man stoppat ner ett gäng britter, afrikaner och indier i en gryta, och rört runt ordentligt. Och med bara 4000 invånare, och ingen flygplats är urvalet begränsat. Så öronen står rakt ut, näsorna är stora och tänderna spretar åt alla håll. Men alla är fantastiskt trevliga och hjälpsamma. Och på synnerligen gott humör en dag som denna.

Medan vi satt där på trottoaren började det plötsligt regna chokladkolor från ovan. Det var en man på andra våningen som skojade med barnen. De jublade och sprang runt som yra höns. När allt godis var uppätet firades en klase bananer ner. Sedan mer godis. De hade tydligen fest där uppe. Ja, det verkade faktiskt vara fest i vartannat hus längs hela gatan. Man värmde inför paraden, firade in julen. Och allt fler människor samlades på trottoarerna. Ingen julstress här inte.

Snart kom en ensam julklapp gåendes längs gatan. En man iklädd en över två meter hög julpyntad pappkartong. Vi följde efter honom till
samlingsplatsen – stans sjukhus. Där väntade redan några andra liksinnade. En snögubbe, en kalkon och en liten dvärg med jättelikt huvud. Snart kom också kortegens första bil. En gammal Saab, klädd i glitter och ballonger. Men julmusik som pumpade ut ur högtalaren i den öppna bagageluckan. Framförd av öns coolaste killar. Santa Helenas raggare. Med hästsvans, stubb och neonglasögon från åttiotalet.

Sedan kom pick-upen med de lättklädda tomtebrudarna. Och lastbilen med renar på taket och orkester på flaket. Ett tjugotal pimpade fordon anslöt efter hand. Och hundratals människor. Gamla som unga. Där fanns allt från en cowboy med uppblåsbar häst. Till ett grönt monster som barnen retade galllfeber på. Men de flesta kostymer hade anknytning till julen. Och mängden glitter var imponerande. Jag har aldrig sett så mycket julpynt som här på Santa Helena. I varenda butik, på öns enda bank och på tullkontoret. Överallt.

Vi ansluter paraden. Ömsom går, ömsom dansar ner genom stan. Folk hänger ut genom fönstren, och trottoarerna är fulla. Hela ön har samlats till årets största folkfest. En tradition som startades på julafton för trettio år sedan, när några lokala musiker satte sig själva, sina instrument och en förstärkare på ett flak och for runt i staden och spelade julmusik. Ett upptåg som var så uppskattat att man gjorde om det nästa år igen. Och på den vägen var det.

Nu håller Santa Helena stängt i dagarna två, medan folk stannar hemma och äter julmat tillsammans. Äter gör också vi. Igår stoppade vi i oss ansenliga mängder svensk julmat och julgodis. Idag blev vi bjudna på den mest fantastiska jullunch av en lokal familj. Och ikväll väntar internationellt julbord i grannens sittbrunn, när seglare från fyra olika båtar tar med sina egna specialiteter. Det svenska bidraget består av köttbullar och rödbetssallad. Och inlagd sill förståss. Ja, mycket mat blir det. Så imorgon återstår inget annat än att klättra de 600 trappstegen uppför Jacob’s Ladder för att förbränna alltsammans igen.

God fortsättning! Från oss alla, till er alla.

Stjärna i fjärran

Land i sikte!

Land i sikte!

SANTA HELENA, SYDATLANTEN. Ludvig kryper ner i sängen. Trycker sin kalla kropp mot min. Påminner mig om att klockan är fyra, att det är min vakt. Jag suckar tungt, vill inte lämna värmen under täcket. Men så minns jag plötsligt. Det är inte vilken morgon som helst. Den är söndagen den 22 december år 2013, dagen då vi räknar med att komma fram till Santa Helena.

Jag drar snabbt på mig underställ, fleeceställ, yllesockar och mössa. Gör i ordning en kopp te, och skyndar mig ut. Tittar andaktigt och förväntansfullt ut i mörkret. Västerut. Mot den ö som borde finnas därute. Mindre än 20 sjömil bort. Det tar inte lång tid att hitta det jag söker. Ett fast vitt ljus strax ovanför horisonten.

Jag stirrar länge på det vita ljuset. Hade jag inte vetat att land fanns nära.Då hade jag kunnat missta ljuset för en stjärna. En stjärna i fjärran. Men det är ingen stjärna jag ser. Det är en lampa satt där för att visa vägen. Ett bevis på att vi navigerat rätt. Att vi efter drygt tio dygns segling hittat fram till en av världens mest isolerade öar. Med bara två dagars marginal till julen.

Nu hoppas vi att även tomten hittar hit i tid. Och att alla ni där ute får en riktigt fin jul.