Färöarna sett från havet

18 sagoöar. Mitt i den kalla Nordatlanten. Konformade berg, och mjukt rundade dalar med betande får. Långa gröna platåer som stupar rakt ner i havet. Världens högsta vertikala havsklippor, vissa 7-800 meter höga. Där tusentals sjöfåglar häckar. Där bäckar och forsar blir till vattenfall.

18 mäktiga öar. Med smala sund mellan. Där vattnet forsar, virvlar och hoppar.  Ofta i 5-10 knop. Ibland ännu mer. Där vinden ibland står stilla, för i nästa stund komma rusande runt hörnet. Eller rasa ner från berget. Accelerera likt i en tunnel. Från noll till hundra, på två sekunder.

18 gröna öar. Högt i det blå. Bland lätta moln, halvvägs mellan hav och bergtoppar. Moln som plötsligt sveper in och förvandlar allt till en tät dimma, drypande blöt och kall. Bleke, som snabbt blir till storm. När ännu ett lågtryck drar fram över Nordatlanten.

Ja, att utforska Färöarna med segelbåt är inte alldeles lätt. Det är ont om skyddade hamnar, och det är mycket som ska tajma. De flesta lämnar därför båten i Torshavn, och tar sig runt med bil. Men har man bara lite tur med vädret, och håller koll på när strömmarna vänder. Då går det bevisligen. För det är precis vad vi har gjort de senaste dagarna.

Många bilder blev det. Ännu fler hittar ni på facebook och instagram.

P1080438

Mary tryggt förtöjd i Norðdepil i Hvannasund på norra Färöarna. En av få skyddade hamnar i området.

DSC_0721

Ett av många vattenfall, här stannade vi och fiskade. Fick en torsk.

P1100458

Ibland önskar man att man hade en drönare, som när vi seglade mellan de här jätteraukarna utanför Sørvágur.

DSC_0739

Risin och Kellingin

DSC_0773

Tre gubbar såg Lovis och Otto, ser du dem?

DSC_0798

Inte utan att man blir lite sugen på att klättra …

P1080924

Sikten är inte alltid den bästa, men fint ändå.

DSC_0805

Som en rauk, fast över 100 meter hög.

DSC_0862

Rundar Mykines, den västligaste ön. Här trivs havsulorna och lunnefåglarna som bäst

DSC_0903

Mary för ankar i Sørvágur.

P1080607

Som toppen av ett isberg. Fast foten. Enniberg, 745 meter hög.

P1080701

Som mest 12 grader …

P1100301

… men färingarna badar tydligen ändå. Inte illa med strand med eget vattenfall, se till vänster.

P1080936

Högt där uppe betar fåren, undrar hur många som trillar ner varje år?

P1090468

Färöarnas högsta berg, Slättaratindur – 882 meter högt. Vore kul att bestiga …

P1090641

Moln med fåglar

P1090723

Stakkur heter visst den där bumlingen

P1090746

Norra Streymöy

P1090492

Tjörnuvik, kanske den bästa ankarviken på norra Färöarna. Helt öppen mot nord och ost dock.

P1090668

Dags att runda Mylingur.

P1100098

Bro på Mykines

P1100148

Gasholmur, en taggig en

P1100178

Havsulor häckar på toppen

P1100224

Byarna ligger längst ner i dalarna, omgivna av gröna slänter med betande får.

P1100261

Molnen faller ner över bergen

P1100280

Ett av många

P1100313

Vid pålandsvind vågar vi hissa segel, annars är det bäst att gå för motor pga kraftiga fallvindar.

P1100361

Det gäller att hålla koll på tidvattnet i sunden.

P1100395

Vänder mig om, och möts av detta.

P1100527

Otto tar en närmare titt på Bösdalafossur på södra Vagur.

P1100412

Otroligt vackert helt enkelt!

Sköna Helena

Detta bildspel kräver JavaScript.

SANTA HELENA. Jag står vid rodret, och Ludvig låter bojlinan gå. Det har blivit dags att segla vidare. Att sätta kurs mot Brasilien. Kanske gör vi ett stopp på Ascension eller Fernando de Noronha på vägen. Men innan vi styr ut till havs följer vi kusten söderut. I hopp om att få syn på de valhajar som siktats vid ön den senaste veckan. Barnen står redo längst fram i fören. Iklädda badbyxor och flytväst, beredda att hoppa i. Vi hoppas alla på att få simma med världens största fiskar.

Det plaskar i vattnet en bit ut, och vi styr ditåt. Vi förstår snart, att det inte är valhajarna vi ser. Utan de delfiner som brukar hålla till vid ön. Det är ett stort stim, kanske det största vi någonsin sett. De jagar, nästan flyger fram. Delfiner uppnår sin högsta hastighet genom att göra så långa språng som möjligt ovanför vattenytan. Upp till 40 km/h. Några avviker från gruppen som för att kolla in vår båt, andra verkar öva sig i höjdhopp. Men de flesta deltar i jakten. Rör sig i grupp, formerar sig och samarbetar för att ringa in fisken.

Vi är omringade av delfiner. Hundratals. Och massor av sjöfåglar. Otto pratar i ett. Högt, och mycket. Som alltid när han blir uppspelt. Medan Lovis bara står där och ser lycklig ut. Nästan lite drömsk. ”Förstår du nu, mamma” säger hon efter en stund. ”Varför vi måste bo där det finns liv i havet, och fin natur. Som här. Jag vill bo här, mamma.” Jag ser på min dotter, och jag ser in mot ön. Jag förstår vad hon menar. Jag förstår precis.

Santa Helena är en makalöst vacker ö. Med de höga karga klippväggarna ut mot havet, och de frodiga kullarna på toppen av ön. Med alla sina fåglar, och havet som sjuder av liv. Det är lagom varmt. Invånarna är trevliga, och alla pratar engelska. Det finns både skola och sjukhus. Snart också en flygplats, vilket ökar möjligheterna till jobb. Ja, här skulle vi kunna bo. På riktigt. Det bor faktiskt redan en svensk familj på ön. De flyttade hit i somras. Från Lund, för att jobba på öns sjukhus.

Vi stannar hos delfinerna en stund, innan vi fortsätter söderut längs kusten. Vi hittar inga valhajar, ger upp och styr ut till havs. Konturerna från Santa Helena blir snabbt svagare, försvinner snart helt. Det känns vemodigt på sätt och vis. Men tanken på att en dag komma tillbaka gör mig upprymd. Tanken på att en gång slå sig ner på Santa Helena. Ja, drömma kan man alltid. Det har vi gjort förut, och det har ju gått bra så här långt.

Där Indiska Oceanen kysser Atlanten

Mary af Rövarhamn rundar Afrikas motsvarighet till Skygehuk.

Mary af Rövarhamn rundar Afrikas motsvarighet till Smygehuk.

CAPE AGULHAS, SYDAFRIKA. Vi har just rundat Cape Agulhas, Afrikas sydligaste udde. Där Indiska Oceanen möter Atlanten. Därmed har vi korsat alla de tre stora världshaven, och är tillbaka i det hav där allting började för drygt tre år sedan. Nu ska vi bara korsa Atlanten tre gånger till, en gång på höjden och två gånger på bredden. 12 000 sjömil. Sedan räknar vi med att vara hemma igen, lagom till skolstart 2014.

Men innan vi ger oss i kast med slutspurten tänkte tillbringa en månad i området kring Kapstaden. Vill gärna se oss lite omkring, pyssla om båten, återse gamla vänner och kanske träffa några nya. Farmor och farfar kommer också på besök, och viktigast av allt: Lillgasten Otto ska fylla sex år! Den nionde november, årets mest efterlängtade dag.

Atlantöverfarten i siffror

Lovis och Otto håller solpanelerna rena från salt.

Ja, då har vi äntligen angjort Tobago efter en förvånansvärt snabb Atlantöverfart. Ja, snabb är naturligtvis ett relativt begrepp. Att ta sig till Karibien med segelbåt är nog ett av de långsammaste sätten att ta sig hit, särkilt med tanke på att vår resa startade redan den 1 augusti 2010. Men så slipper vi å andra sidan jet-laggen. Att segla är dessutom ett av de mest miljövänliga och energisnåla sätten man kan färdas på, och det känns bra. Faktum är att vi under den här resan bara förbrukar en bråkdel av den energi som vi gör när vi lever vårt vanliga liv hemma i Sverige.

Första natten efter vi kastat loss från Kap Verde stannade vinden upp en timme för att hämta andan. Sedan drog den nordostliga passadvinden igång med full kraft och lugnade inte ner sig igen förrän vi närmade oss Karibien. Vi har ingen vindmätare ombord men vår gissning är att vinden mestadels låg mellan 10-14 m/s. Trots två veckor utan motorgång klarade vi energiförsörjningen ganska bra, särskilt med tanke på att förhållanden var långt ifrån optimala. Solpanelerna låg skuggade bakom segel under större delen av dygnets ljusa timmar, eftersom vinden kom från nordost. Även vindkraftverket hade det tufft. I undanvind gungar det något alldeles förfärligt där ute och då faller vindkraftverket lätt ur vind. Dessutom blir den relativa vindhastighet låg vid i akterlig vind. Men tack vare den starka vinden laddade vindkraftverket ändå förhållandevis bra.

Här sammanfattar vi överseglingen i några punkter. Tänkte främst att det skulle vara sånt som rör energiförbrukningen, men det smög sig in lite annat också : )

  • 2108 sjömil
  • 14 dagar och 14 timmar
  • Snitthastighet: 6 knop
  • Förbrukad energi: 1500Ah (~18kWh)
  • Producerad energi: 1200Ah (~14.4kWh) varav ca 70% från vind och 30% från sol
  • Återstående batterikapacitet: 35 procent
  • Förbrukad gasol: 2.5 kg
  • Förbrukat sötvatten: <150 liter
  • Sopproduktion: 3 matkassar
  • Motorgång: 2 timmar = 7 liter diesel (30 min vid ankomst och avfärd + 1h vid stiltje första natten)
  • Trafik: 4 fraktfartyg och 1 segelbåt (om avfärd- och ankomsdag inte räknas då vi såg betydligt fler båtar och fartyg)
  • Fiskelycka: 4 guldmakrillar = 10 middagar, 1 nålfisk motsvarande 1 benig lunch.
  • Förbrukade fiskedrag: 3 gummibläckfiskar
  • rukt och grönt: 75 bananer och lika många äpplen, päron och apelsiner, 32 tomater, 4 gurkor och 5 kg potatis
  • Bröd: 8 bakade limpor och 20 bake-up baguetter
  • Annan mat: 7 burkar tonfisk och en meter salami, 12 liter mjölk och 98 ägg
  • Förbrukat skeppsapotek: Antibiotikasalva och 4 plåster (3 till kapten och ett till Lovis), flytande Alvedon 10 ml (växtvärk), 3 Postafen (sjösjika) och 2 Treo
  • Haverier åtgärdade under gång: 1 vindroderspatel, 1 avskavd lazyjack, 2 avskavda styrlinor till vindrodret, söm i mesansegel (30 stygn), wire till roderlägesgivare avskavd
  • Haverier att åtgärda i hamn: två block, 1 kickbeslag, 1 reva i lättvindsgenuan, 1 avbruten flaggkäpp
  • Böcker lästa: Tre deckare, två draman, en seglingsskildring och hundratal barnböcker
  • Mottagna textmeddelande på satellittelefonen: 42  (TACK!)

Nu väntar lata dagar i Karibien. Vi hörs!

Karibien nästa!

Smågastarna är laddade!

”Vi är redo, vi är redo!” gastar Otto medan han springer runt på däck och försöker hjälpa till att fixa det sista innan vi ska lätta ankar. Det är alltså dags att korsa den stora Atlanten. Även Lovis är strålande glad. Hon har fått höra i snart tio månader att hon ska fylla år i Karibien. Och nu ska vi äntligen dit. Otto tycker visserligen att vi lika gärna kunde ha hoppat över Karibien för att segla direkt till Söderhavet, där han fyller fyra år i november. Men tanken på Lovis födelsedagstårta har fått honom att ändra inställning till Karibien.

Vi har siktet inställt på Tobago, men det är inte osannolikt att vi ändrar oss på vägen. Här kan du se vår aktuella position. Om ingenting oförutsett händer räknar vi med tre veckor till havs, men det kan också ta längre tid. En väderprognos, ett hamntips eller bara en enkel hälsning kan förgylla vår dag där ute. Så tveka inte att höra av dig.

Att skicka textmeddelanden till vår satellittelefon är alltså gratis om du använder dig av Iridiums webbformulär, inte heller kostar det något för oss att läsa ditt meddelande. Men att svara kostar desto mer så bli inte orolig om vi inte hör av oss.

Ja, det var väl allt då. Lite konstigt känns det allt. Tre veckor är lång tid …