Tunga kroppar på trötta ben

Detta bildspel kräver JavaScript.

TAFELBERGET, SYDAFRIKA. I Sydafrika finns nästan inga trottoarer, inga cykelbanor. Och även om de fanns skulle ingen använda dem. I vart fall inga vita. För det här är de bilburnas land. Landet där man hellre kör för rött än att stannar sin bil efter mörkrets intrång. Där man bor bakom höga murar och elsträngsel, äter meterlånga kringelkorvar med pommes och sköljer ner med mängder av öl och läsk. Allt medan rugbyn rullar på teven.

Jag generaliserar en del. Men faktum är att de vitas liv här i Sydafrika är något av det mest ohälsosamma vi upplevt under vår resa. Och det syns. Har inte sett så stora magar och breda rumpor sedan Söderhavet. Då är det ändå betydligt bättre här nere, jämfört med Sydafrikas östkust. Men det värsta är, att vi dras med. Växer och tappar flåset vi också.

Så igår bestämde vi oss för att det var dags att röra på oss lite. Det var en vacker dag. Molnfri himmel och vindstilla. Perfekta förhållanden för att ta sig upp på det drygt tusen meter höga Taffelberget. Så vi lämnade av farmor och farfar på linbanestationen och snörade våra vandrarkängor. Sedan bar det av uppför berget. I gassande solsken.

Vi valde den kortaste leden upp. Vandringen var inte svår, men ack så brant. 600 meters stigning, på tre kilometer. Två och en halv timme tog det. Det var länge sedan jag svettats så mycket. Men upp kom vi, och kunde ta linbanan ner med gott samvete. Vi var nere på fem minuter, men jag föredrar faktiskt apostlahästarna. Då hinner man i alla fall se något. Måste bara träna lite mer. Så vi är i form till Jakobs stege Santa Helena.

Avtrubbad eller avslappnad?

Håll i er, nu kör vi!

KUMAI, BORNEO. ”Mamma, mamma! Flickan frågar om vi vill åka med på motorcykeln. Får vi det?” Lovis tittar på mig med förväntansfulla ögon. Vi befinner oss hemma hos den guide som ska följa med oss upp i floden imorgon. Hans fru Arda har som så många andra kvinnor i den här delen av världen fullkomligt tagit sig an Lovis och Otto. Men att åka iväg med dem på motorcykel känns lite överdrivet.

Samtidigt ser jag hur ivriga barnen är. De har aldrig åkt motorcykel förr. Så frågan är, vad gör mig till en sämre mamma: Att i ett land som Indonesien släppa iväg mina barn på en motorcykel utan hjälm, i sällskap av en kvinna jag just lärt mig namnet på? Eller att säga nej, och ta ifrån dem upplevelsen?

För några år sedan hade svaret varit givet. I Trygghetssverige, där vi själva inte ens skulle övervägt att köra de tvåhundra metrarna till Ica Maxi utan bilbarnstol.  Än mindre släppa våra barn ur sikte med en främmande person.  Men sakta men säkert har vi sänkt ribban, slappnat av och tagit seden dit vi kommer. Det blir oftast roligare så. Men att åka motorcykel utan hjälm …

”OK”, hör jag plötsligt mig själv säga. Och barnen blir så glada att de hoppar upp och ner. Innan jag vet ordet av är de uppflugna på motorcykeln tillsammans med Arda och hennes ettåriga son.  ”Håll i er” ropar jag efter dem när de far iväg. Samtidigt som jag inser att jag inte ens vet vart de är på väg, eller hur länge de tänker vara borta.

Gjorde jag rätt, eller gjorde jag fel?

Ottos snorklingsdebut

Ottos badkompisar

MAROVO LAGOON, SALOMONÖARNA. Vår 4-årige Otto pratar mycket. Såpass att folk man möter tittar och ler lite medlidande. Allra helst pratar han om fisk, och när han väl startar finns det inget slut. Vill det sig riktigt illa kan han börja klockan sju på morgonen och inte sluta förrän han somnar fjorton timmar senare. Oftast med näsan i en fiskbok.

Otto kan allt om fiskar. Vad de heter, vad de äter. Var de bor. Vilka som är störst, och vem som äter vem. Det finns inget med fisk han inte tycker om. Fånga, rensa, och äta fisken. Han kan ligga på bryggan i timmar och bara titta på fiskar. För att senare gå hem och rita av dem. Hela hans dagbok är fullklottrad med fisk.

Vi har länge försökt få honom att börja snorkla. Men här kolliderar två intressen; man kan inte snorkla och prata på en gång. Och det där med att stoppa ner huvudet under vattnet och andas i ett rör har inte riktigt varit hans grej. Fram tills idag. För när Otto för femtiosjunde gången gick med på att prova sin snorkel och sitt cyklop hände något. Han kom inte upp igen.

Han bara satt där, länge länge på en avsats under vattnet. Och tittade. Omringad av revfiskar i alla tänkbara färger och former. Ända tills något fick honom att bli så uppspelt att han plötsligt började prata igen. Under vattnet, med snorkeln i munnen. Han fick naturligtvis en rejäl kallsup som följd. ”Jag såg en haj” vrålade han av lycka så snart den värsta hostan lagt sig. ”A black-tipped shark” förtydligade han sedan stolt.

Ottos iaktagelse var säkert riktig. Flera olika revhajar cirkulerar här utanför bryggan på Uepi Island. Min gissning är att resortägaren brukar mata dem med fiskrens ibland. Att det är därför de samlas här. Men de visar inget tecken på aggressivitet. Revhajar är sällan intresserade av människor. Men Otto är desto mer intresserad av dem, och fick snart se många fler.

Det var svårt att locka tillbaka vår pojke upp ur vattnet den här eftermiddagen. Och vi ville inte riktigt heller, det var tyst och skönt och Otto var i sjunde himeln. Dessutom stolt som en tupp. Det här är stort. Riktigt stort. Otto har lärt sig snorkla. Och det första han såg var en haj. Den häftigaste fisken av dem alla.

Läs gärna mer om att snorkla med barn i vårt senaste gästinlägg på ERV-bloggen.

Var tog alla barnen vägen?

Satt och uppdaterade listan med länkar till andra långfärdsbåtar (se till höger på sidan), när det slog mig hur vanligt det har blivit att långsegla men hur extremt få som väljer att göra det tillsammans som en familj.

Våra smågastar trivs alldeles utmärkt med livet ombord. Ännu roligare skulle det vara om det fanns fler andra barn att leka med i hamnarna ...

De flesta passar på att leva sin dröm under några år innan de bildar familj, eller långt senare i livet när barnen är tonåringar och eller rentav utflugna. Varför är det så? Om man någon gång behöver en paus i livet är det väl medan barnen är små. Under de där åren när man aldrig räcker till, för en evig kamp mot klockan. Anländer till utvecklingssamtalet på dagis med andan i halsen för att lyssna på när fröken redogör för mina egna barns utveckling.  Ja, ni som har varit där förstår vad jag menar.

Och ska man se det ur ett mer långsiktigt perspektiv så tror jag att det är bra för barnen att få se världen utanför Trygghetssverige, att lära sig att man inte behöver vara rädd för det okända. Det är nog bra för oss vuxna också för del delen.  Låt oss hoppas på det, för snart bär det av. Bara fyra månader kvar.

 

Mot ”välmenande tanter” hjälper ingen flytväst …

De stackars barnen ...

De stackars barnen …

NORRA FISKEHAMNEN, LIMHAMN. Men ni ska väl ändå inte bo kvar på båten, nu när ni väntar barn? Vi fick frågan från flera håll. För vilka ansvarsfulla föräldrar kan låta sina barn växa upp på en båt? Barn behöver ytor, egna rum, trädgård. Barn behöver leksaker. Jättemånga. Var ska de få plats? Stackars barn! De kommer att bli avundsjuka på andra barn. Jämföra. Känna sig annorlunda, utanför. För att inte tala om hur sjösjuka de kan bli. Och tänk om de trillar i sjön? Gud bevare.

Farhågorna från vår omgivning var under de första åren så många att vi under de första åren som båtboende föräldrar oroade oss mer för risken att våra barn skulle bli bortförda av socialtjänsten än för att de faktiskt skulle trilla överbord. För mot ”välmenande” tanter hjälper varken flytväst eller livsele …

Lyckligtvis har opinionen vänt under senare år. Kanske för att vi har bevisat att det går. Att det finns mer än en väg i livet.

Bråda dagar ombord

Mary af Rövarhamn ligger tryggt förtöjd hemma i Malmö. Ombord lyser flitens lampa.  Det är mycket som ska fixas och förberedas. På datorns skärmsläckare går bilderna från tidigare seglatser varma, för att hålla motivationen uppe. Tvååriga Otto pekar ivrigt på skärmen och ropar högljutt ”båt, båt”. Medan storasyster Lovis tittar uppfodrande på mig och säger ”Jag vill segla mamma, nu!” Hela familjen längtar ut igen. Ut på de sju haven.

Nästa gång vi kastar loss blir det för att upptäcka världen. Nåja, en och en annan tur på Öresund lär det väl bli först, men sedan bär det av på det stora äventyret.

Följ våra förberedelser på twitter.com/symary.