Afrika

Lucka 24: Världsmedborgare

S/Y Mary 13 kommentarer

Julen är här, och det är dags för den sista bilden i min julkalendern. Den var lite svår att välja. Men jag fastnade slutligen för ett foto som jag tog på en lekplats i  Sydafrika för drygt tre år sedan. För symboliken, och hoppet den utstrålar. Barn med olika ursprung, språk, kultur och utseende. Som leker tillsammans. Finns det något finare?

Tack för att du ville hänga med i vår kalender. Nedan en kort repris med alla 24 bilder. Finns det någon eller några du tycker mer om än de andra, och varför? Själv är man ju lite färgad, eftersom varje bild förknippas med ett minne.

24
23
22
21
20
19
18
17
16
15
14
13
12
11
10
9
8
7
6
5
4
3
2
1

Fler bilder från vår världsomsegling hittar du i vårt bildgalleri på Flickr

Lucka 17: Knölval

S/Y Mary Lämna en kommentar

Vi får ofta frågan om resans häftigaste upplevelse, särskilt från journalister. Hur svarar man på en sådan fråga? När man rest så långt, och upplevt så mycket. Upplevelser kan ju häftiga på så många olika sätt, av helt olika skäl. Men det är inte det svaret som önskas. Så jag brukar berätta om vårt möte med knölvalarna vid Ile Sainte Marie på Madagaskars ostkust. Om det vara häftigast, det vet jag inte. Men utan tvekan en av resans absolut lyckligaste dagar. Bilden bakom dagens lucka är från den dagen. Ingen annanstans har vi sett så många valar. Visste du förresten att alla valars stjärtfenor är unika? Det är väldigt lätt att skilja dem åt. Särskilt knölvalarna.

Se fler bilder från knölvalarna vid Ile Sainte Marie

Lucka 14: Fiskstim

S/Y Mary 1 kommentar

Det är något mäktigt med fisk i stim. Hur de följer varandra, i en perfekt dans. Som de satt ihop med osynliga trådar. Vad just fiskarna på bilden bakom dagens lucka heter vet jag faktiskt inte, men den är tagen vid en liten ö som heter Tanikely på Madagaskars nordvästra kust. Ett område som seglade rakt in på vår topplista över världens bästa snorklingsvatten. Och då är vi ändå rätt bortskämda.

Läs mer:

Lucka 12: Boulder’s Beach

S/Y Mary 5 kommentarer

Liten vill bli stor, så kallar jag bilden bakom tolfte luckan i vår julkalender. Men troligen blir det inte så mycket större än så här. Den föreställer en av de utrotningshotade små glasögonpingviner som märkligt nog envisas med att häcka i området kring Boulder’s beach på sydafrikanska Kaphalvön, trots att de utgör en av de populäraste turistattraktionerna i hela regionen.
Vad ni inte ser på bilden, är alla människor som står bredvid mig och fotograferar samma pingvin som jag. Egentligen borde hela området spärras av. Men nejdå, istället har man byggt ett stort besökscentrum med souvenirbutik, lagt ut långa brädgångar som slingrar sig tvärs genom häckningsområdet och så tar man ut ett inträde där pengarna ska gå till att bevara och skydda pingvinerna. Jo tack.
Typisk sydafrikansk ”wildlife conservation”. Samma sak med många av de safariparker som finns i landet. Eller de som sysslar med att skicka ner turister i burar under ytan och lockar till sig vithajar med hjälp av blod. Och sedan har mage att kalla det ”conservation” eller forskning. Konstigt att det inte sker fler hajattacker än det gör.
Ibland känns det som den enda anledningen man vill skydda djuren är för att människan ska kunna tjäna pengar på dem ett tag till. Vi är hopplösa. Ja, jag generaliserar. Och ja, jag är en bricka i spelet. Men jag blev lite arg nu när jag satt här hemma och tänkte på det.

Se vad bilden bakom dagens lucka inte visar: Fler turister än pingviner på Boulders.

Lucka 10: Réunion

S/Y Mary Lämna en kommentar

Bilden bakom tionde luckan föreställer ett par smutsiga små barnhänder, som lyckligt visar upp sina egenhändigt plockade smultron för sin mamma. Ottos händer, fem år gammal, hans första smultron – åtminstone vad han kan minnas. Plockade på ett par tusen meters höjd, på ön Réunion i Indiska Oceanen. En av av världens vackraste öar. Paradiset för den som gillar vandring och storslagen natur. För sådana som oss.

Fler bilder från vår vandring på Réunion

Ett oväntat möte

S/Y Mary 3 kommentarer
kompr

Nosy Chesterfield

NOSY CHESTERFIELD, MADAGASKAR. Vi har just förlorat Madagaskar ur synhåll när ett vitt streck dyker upp i horisonten framför oss. Det är Nosy Chesterfield, en ensam liten sandö 25 sjömil ut från kusten. Helt utan beväxning. Bara skyddad av ett litet rev i nordväst, helt öppen mot havet i syd och i ost. Och så låg att vågorna måste skölja rakt över den när det går lite sjö. Men idag är det bleke, så stilla att man knappt kan skilja himmel från hav.

Vi är förvånade över att hitta en ö här ute, och bestämmer oss för att ta en närmare titt. Redan på avstånd ser vi något som påminner om masten från en segelkanot. Jag ser också något som sticker upp från revet. Kan det verkligen vara så, att det finns människor här ute. Malagasserna är visserligen duktiga sjömän, men deras kanoter är små och det är lika långt till fastlandet som från Åland till Sverige. Med den stora skillnaden att den lilla sandön är lika oskyddad som en toupé i storm.

Men jodå, när vi närmar oss ser vi att det ligger några kanoter på öns högsta punkt, och två män kommer paddlandes mot oss. De får nog inte besök särskilt ofta, för de verkar väldigt glada över att se oss. En av dem har ett fult sår, så vi ger honom några grejer för att hålla det rent. De får också ett paket kex som variation till fisken, något som får dem att se lika belåtna ut som de just vunnit på lotto. De erbjuder oss några småfiskar som tack för hjälpen, men vi tackar nej. Har så det räcker och blir över av den varan.

Så här i efterhand inser vi att vi borde gett fiskegubbarna våra SIM-kort och våra sista lokala pengar. Några kilo av vår stora spjutfisk hade säkert också uppskattats, de hade kunnat torka och sälja den på samma sätt som de gör med sin övriga fångst. Men vi tänkte inte så långt, vi bara stod där och log och vinkade medan männen paddlade sin väg. Rörda och tacksamma över detta sista oväntade möte med Madagaskar. Detta fantastiska land som överträffat alla våra förväntningar.

Drömfisken

S/Y Mary 7 kommentarer

Detta bildspel kräver JavaScript.

MOZAMBIQUE CHANNEL. Jag har just tagit fram skolböckerna och förberett överseglingens första mattelektion när jag hör ett bekant ljud utifrån. Knarrsignalen. Vi har fisk. Det blir full aktivitet ombord. Ludvig ger sig i kast med att veva in fisken. Jag förbereder huggkrok, kniv och skärbräda. Medan barnen vimsar runt och letar efter sina flytvästar så de kan gå ut och kolla vad det är vi har fått på kroken.

”Jag tror det är en sailfish” ropar Ludvig. Och då blir barnen ännu ivrigare. Senare förstår vi att det inte handlar om någon segelfisk utan släktingen spjutfisk (Blue Marlin). Men det kan kvitta, båda är svärdfiskar. Och de är stora. Vår firre visar sig vara 1,90 lång och väger 2o kilo. Betydligt mer fisk än vi egentligen vill ha. Men Otto har längtat efter den här dagen i tre år nu. Så det går inte an att låta den gå.

Vi ser oss förgäves om efter en kanot, någon att ge halva fisken till. Men vi på väg ut till havs, och beräknar inte gå i hamn förrän vi når Afrika. Det kan dröja en hel vecka. Det slutar med att vi klämmer in en knapp tredjedel i kylen i väntan på bättre förslag. Resten saltar vi och lägger i solen för att torka. Svärdet tänkte vi göra en märlspik av. För det heter väl inte ”marlin spike” för intet.

Det tar resten av dagen att ta hand om fisken. Så något traditionellt skolarbete blev det inte den här eftermiddagen. I förmiddags var det en grupp knölvalar som konkurrerade om uppmärksamheten. Men imorgon försöker vi igen.

Där allting kan hända

S/Y Mary 3 kommentarer
DSC_1041

En lemur hoppar förbi …

MORAMBA BAY, MADAGASKAR. Vi kryssar mellan öar formade som gigantiska svampar, förbi gräsmattor av sjögräs. Längs stränder där baobabträd sträcker sig mot himlen likt uråldriga jättar. Där bladlösa grenar bär på frukter vi inte visste fanns. Där lemurer hoppar jämfota likt kängurur. Där bananbåten kommer glidandes när man är som mest sugen. Jag talar naturligtvis om en magisk plats. Jag är osäker på om den verkligen finns på riktigt, men i så fall heter den Moramba Bay. Och jag gillar den. Mycket.

Fler bilder från Moramba Bay finns nu i vårt bildgalleri på Flickr. Kolla gärna.

Stränder utan fotavtryck

S/Y Mary 3 kommentarer
snäckkonstapeln

En tuff dag på jobbet för S/Y Marys snäckkonstapel.

NOSY SABA, MADAGASKAR.  Jag står med vatten upp till armhålorna och försöker hålla jollen utanför de brytande vågorna medan Ludvig startar motorn. På femte rycket går den igång. Jag andas ut och häver mig upp i jollen medan Ludvig styr ut mot Mary af Rövarhamn. Vinden har vridit på norr och ökat i styrka. Den ankarplats som för två timmar sedan var platt som en pannkaka håller nu på att förvandlas till en fälla. Vi måste härifrån, annars slutar vi på revet.

Vi har påbörjat den långa resan söderut mot Sydafrika. Här i den nordvästra delen av Madagaskar finns fortfarande möjlighet att hitta skyddade ankarvikar. Så än så länge seglar vi mest på dagarna och går i hamn på natten. Ibland gör vi också ett kort stopp mitt på dagen. På någon av de där yttersta öarna, där man bara kan ankra eller landstiga när förhållandena är precis rätt. För ett kort besök i land, eller en snabb titt under ytan . Så länge tidvattnet inte är för högt eller lågt. Innan viden vrider, eller ökar i styrka.

Idag fick vi några härliga timmar på Nosy Saba, en vindpinad ö vars kust omges av höga porösa kalkstensbranter, stora stenblock, spännande grottor och vackra sanduddar. Fulla av drivved, vackra snäckor och slipade stenar och koraller. Stränder där ingen tidigare har satt sin fot. Nåja, så kändes det i alla fall. Ända tills vi klättrade upp på högsta kullen och såg att någon hade byggt en stor lyxresort på andra sidan ön …

Fler bilder från Nosy Saba hittar du i vårt bildgalleri på Flickr. Kolla gärna. 

Idag tankar vi diesel

S/Y Mary 5 kommentarer
???????????????????????????????

Lastkajen i Hell-Ville lämnar en del övrigt att önska.

NOSY BE, MADAGASKAR. När man behöver tanka sin båt i Sverige lägger man till vid närmsta sjömack, fyller, betalar och kör iväg. Ungefär som när man tankar sin bil. Det hela tar kanske en kvart, beroende på hur mycket bensin eller diesel som tankarna rymmer. I de flesta länder är det lite mer komplicerat än så. Madagaskar är inget undantag.

Först måste man hitta någon som är villig att ägna dagen till att köra fram och tillbaka till macken. Taxi-chaufförer brukar inte vara så förtjusta i att få sin bil nedsölad med kladdiga dieseldunkar. När bilen är fixad, behöver man dunkar. Det bästa är om man är några båtägare som går samman och lånar dunkar av varandra så att man inte behöver köra lika många vändor.

Vid lastkajen letar man reda på någon som är beredd att vakta jollen mot en rimlig penning. Sedan kan dunkarna bäras iland via ett antal lastbåtar och en livsfarlig rostig trappa där flera trappsteg saknas helt eller delvis.  Dunkarna lastas därefter in i bilen, och det bär av till macken. Ludvig får inte plats i bilen, han får gå. Men kommer ikapp varje gång bilen stannar och måste puttas igång igen.

Väl tillbaka vid kajen måste man hitta jollen. Killarna som vaktar jollar här i stan brukar nämligen passa på att använda jollen för att göra några ärenden. Nästa steg är att få ner de tunga dunkarna till jollen via den trasiga trappan som nu blivit ännu högre sedan tidvattnet sjunkit undan. Har man tur ligger inga båtar vid kajen, och man kan lasta ombord dunkarna direkt från trappen. Det förekommer, men är ovanligt.

På väg ut till båten gäller det att balansera den nedlastade jollen väl, så den inte vattenfylls och sjunker i första bästa våg. Klarar man det väntar utmaningen att få upp de tunga dunkarna över relingen på båten, filtrera den skitiga dieseln och få över den i tankarna utan att spilla en droppe. Sedan är det bara att börja om från början igen. Tills båten är fulltankad och dagen har gått.

Vi har inte bråttom, men Ludvigs ryggskott underlättar inte. En sjömack hade varit bättre.