Hela Honiara vibrerar

Detta bildspel kräver JavaScript.

På tredje försöket lyckas vi komma med en av alla överfulla minibussar. Rapmusiken dunkar ur högtalarna när färden går österut längs Honiaras gropiga huvudgata. Förbi den stora marknaden i centrum. Över den smutsiga floden och vidare genom China Town. I gränderna trängs nakna barn med betelnötförsäljare och sopor. På andra sidan passerar en lastbil med flaket fullt av vildar. Följd av en buss lastad med hula-hula-damer. Folket i vägrenen jublar och vinkar.

Överallt är det folk. Massor av glada människor. Invånarantalet i Honiara har vuxit från 50 000 till minst det dubbla på några dagar. I hamnen ligger besökande segelbåtar sida vid sida med traditionella segelkanoter. Och på de gropiga gatorna färdas hundratals överfulla minibussar, som tar besökare från a till b för tre kronor per huvud. Trafiken är tät, och lätt kaotisk. Man har till och med skeppat in bussar från Fiji för att transportera människor mellan de olika scenerna.

Vi har lyckats med det otroliga, att tajma in The Festical of Pacific Arts i Honiara. En vandrande festival som bara hålls vart fjärde år. Under två veckor. I ett nytt land varje gång, sedan 1972. En enorm folkfest, dit varje örike i Stilla havet skickar det bästa de har i form av traditionell musik, dans, konst, hantverk och film. En fullkomlig explosion i traditionell kultur. Och allt är gratis, så alla kan vara med på festen. Stämningen är fantastisk, överallt hörs sång och musik. Trummor. Rytmer. Beat. Ja, hela Honiara vibrerar.

Imorgon är det grand finale. Sedan är festivalen här i Honiara över. Men det kommer fler chanser. Nästa festival hålls i Guam. År 2016. Missa inte det : )

Klicka här för att lyssna på några sköna lokala rytmer du också. 

 

Mary på drift

Ankringen i Honiara

”Vad långt vi ligger från den nyzeeländska båten” säger jag på väg tillbaka till Mary efter en morgonutflykt till marknaden. Jag slänger ett öga på våra egna och grannbåtarnas förtöjningar. För att försäkra mig om att allt är som det ska. Det är då jag upptäcker att den lina som håller upp Mary’s akter har flyttats. Så märkligt.

Här i Honiara, Salomonöarnas huvudstad, finns inte plats att ankra på vanligt sätt. Istället släpper alla båtar sitt ankare i fören, backar in och drar långa linor till den halvt raserade piren. Och på så sätt kan man få plats med ganska många båtar på rad. Men att komma i rätt position är en utmaning i sig, och det krävs en hel liten flotta med jollar som puttar, knuffar och drar för att få båtarna upp mot vinden utan att de glider in i varandra.

Vi hade förtöjt vår akterlina i en av de stålbalkar som utgör grunden till något som ser ut att en dag kunna bli en ny kaj. ”Kanske var vår lina i vägen för byggjobbarna”, föreslår jag till Ludvig. ”Jo, men det förvånar mig att de lyckats flytta den. Det måste ha varit väldigt tungt” svarar han tveksamt. Ludvig berättar att han hade tagit hjälp av vinschen för att spänna upp linan och den tunga kättingen i fören, för att förhindra att vi skulle driva in i grannbåten vid ett eventuellt vindvrid.

Barnen och jag går ombord på båten, medan Ludvig tar jollen bort till kajen för att prata med byggjobbarna. Då ser jag hur någon varit ombord. En fender har flyttats. Och den överblivna akterlinan ligger löst i sittbrunnen, inte i sin förvaringslåda på akterdäck där jag la den igår. Men inget verkar saknas.

Ludvig kommer snart tillbaka och berättar att byggjobbarna varit tvungna att flytta vår lina, men verkade inte sura för det. Tvärtom. ”De var väldigt trevliga, och måna om att vi var ordentligt förtöjda”, berättar Ludvig.  ”Det verkar i alla fall som någon varit ombord för att slacka på linan, säger jag och berättar om mina upptäckter. Det hade inte byggjobbarna nämnt något om, menar Ludvig. Men det kvittar. Vi är väl förtöjda, och tänker inte mer på det.

Inte förrän senare på dagen när vi träffar vår holländska båtgranne Marteen som berättar att han sett när byggjobbarna försökt flytta vår lina samtidigt som en vindby fångat Mary. ”Två av dem följde med linan ut i vattnet som om något skjutit iväg dem med en slangbella.” Medan Mary hade svängt ut i hamninloppet där hon blivit hängande i sitt ankare. Utan att vare sig driva in i någons båt, eller på något av de grund som finns där ute. Men det var bara en tidsfråga. Med drygt 50 meter kätting ute, har vi en svängradie på 130 meter.

Marteen tog sig ombord på Mary i hopp om att kunna starta motorn och få henne tillbaka i position. Det var lättare sagt än gjort. Startnyckeln sitter inne i båten, och luckan var låst. Men nu var det flera som upptäckt Marys belägenhet, och folk kom med jollar från alla håll för att hjälpa till. Ja, till och med folket på superyachten ute på redden fick rycka in med deras stora ribbåt för att få upp Marys akter mot vinden igen. De hade tydligen kämpat ganska länge, och just blivit klara när vi kom tillbaka från marknaden intet ont anande.

Så nu förstår vi varför byggjobbarna var så trevliga …