Salomonöarna

Dödskalleön – där jägare och byte delar grav

S/Y Mary 1 kommentar

Några framgångsrika herrars sista viloplats

”Han här verkar i alla fall ha borstat tänderna ordentligt”, säger Otto och pekar in i det förvridna gapet på ett mänskligt kranium. Och mycket riktigt, just den här skallen har betydligt fler tänder kvar än herrarna bredvid. Kanske dog han ung.

Vi har trotsat regnet och gjort en liten utflykt till Skull Island i Vona Vona Lagoon här på Salomonöarna. Det är inte svårt att gissa vad som inspirerat till öns namn. Det sägs att tusentals skallar från män som fallit offer för traktens huvudjägare ryms i kammarens inre. Medan de översta, som vi ser, lär ha tillhört mäktiga hövdingar och stora krigare. Ett femtiotal framgångsrika herrar, vars skallar idag ligger prydligt staplade i små grupper, tätt bredvid varandra.

Enligt den traditionella tron var en persons spirituella kraft koncentrerad till huvudet, och därför fördes bara skallarna hit till den heliga ön. Vi får berättat för oss att den äldste sonen fick äran att avlägsna huvudet från kroppen på sin fader. Men det gällde att ha tålamod, och vänta tills kroppen hade ruttnat så pass att huvudet lossnade av sig själv. Han fick tydligen bara ett försök på sig, var han för tidigt ute gick turen vidare till näste bror i syskonskaran.

Allt det här är naturligtvis historia idag. Folket här på Salomonöarna har varit goda kristna i snart hundra år. Sedan man insett ”att den vite mannens gud måste vara så mycket kraftfullare än alla deras gamla gudar tillsammans”. Med den enkla förklaringen att ”den vite mannen är framgångsrik i allt han tar sig för”.

En något sorglig orsak till omvändning kan man tycka. Men det är ju i alla fall skönt att vi idag kan få uppleva detta fascinerande land utan riskera att bli av med huvudet på kuppen.

Lovis och Otto går i skola på Salomonöarna

S/Y Mary 4 kommentarer

Otto spelar bokstavsbingo i föreskoleklassen på Chubikopi Primary School

CHUBIKOPI, SALOMONÖARNA. ”Men skynda på nu då pappa. Vi ska ju till skolan”, sa lilla Lovis när hon hoppade i jollen den här morgonen. Det var Lovis och Ottos tredje skoldag i Chubikopi Primary School på den lilla ön Marovo på Salomonöarna. Och hon ville inte komma för sent.

Vi brukar då och då besöka skolor ute i byarna. Dels för att lärare ofta är några av de som pratar bäst engelska. Men också för att Lovis och Otto tycker det är så roligt att se hur det går till i en riktig skola jämfört med deras egen något odisciplinerade båtskola.

För Lovis och Otto, som inte har några referenser från svensk skola, är det fullt normalt att man sitter på mattor på golvet i skolan. De brukar inte heller notera att det ibland brukar saknas det mest grundläggande saker som böcker och skrivmaterial. Men som vad som däremot inte undgick dem den här gången, var de lokala barnens fantastiska arbeten som prydde varje liten yta i taket och på väggarna i skolan här i byn.

Chubikopi skola verkar visserligen ha fler resurser än de skolor vi tidigare besökt på Vanuatu och Tonga. Alla barnen har varsin skrivbok, och det ser ut att finnas gott om papper och pennor i glada färger. De äldre barnen har till och med stolar och bänkar. Men framförallt så verkar skolan ha en otroligt hög kreativ nivå där naturmaterial används på ett inspirerande och lekfullt sätt i undervisningen.

De andra barnen kom först av sig i sitt skolarbete, för det är ju inte varje dag de får besök av vita barn. Men de underbara lärarna tog sig direkt an Lovis och Otto som de varit vilka barn som helst som kommit för att börja på deras skola. Och så fick det bli.

Snart satt Lovis med en egen skrivbok och övade plus och minus med hjälp av stora frökapslar precis som de andra barnen i hennes ålder. Och Otto fann sig snabbt tillrätta i förskoleklassen där de spelade bokstavsbingo med stenar. Och när det var dags att gå hem, ja då välkomnades de tillbaka nästa dag igen. Och igen.

De har sjungit sånger, och dansat (se videoklipp). Ritat, skrivit, räknat och lekt lekar. Tillsammans, och i sina respektive klasser. Och Lovis och Otto har hängt med förvånansvärt bra. För här i Chubikopi har man valt att introducera engelska i undervisningen redan från första året så våra barns engelskkunskaper är på ungefär samma nivå som alla de andra barnens.

När de kom hem idag visade Lovis och Otto stolt upp det arbete de fått med sig hem som minne från sitt korta gästspel på skolan. Samtidigt som de i mun på varandra berättade om allt de gjort och om deras teckningar som nu hänger på väggen i deras respektive klassrum. Teckningar som snart kommer att kompletteras med bilder från vårt besök, som vi tänkte skriva ut och skicka till skolan.

Nu har Chubikopi Primary School stängt för helgen, och det börjar bli dags för oss att segla vidare. Fulla av nya idéer, och tacksamhet för den gästfrihet och vänlighet som vi har mött här i byn. Samtidigt skäms jag vid tanken på hur jag tror att det skulle ha varit om rollerna varit ombytta, att någon härifrån var på besök i Sverige.

Ottos snorklingsdebut

S/Y Mary 12 kommentarer

Ottos badkompisar

MAROVO LAGOON, SALOMONÖARNA. Vår 4-årige Otto pratar mycket. Såpass att folk man möter tittar och ler lite medlidande. Allra helst pratar han om fisk, och när han väl startar finns det inget slut. Vill det sig riktigt illa kan han börja klockan sju på morgonen och inte sluta förrän han somnar fjorton timmar senare. Oftast med näsan i en fiskbok.

Otto kan allt om fiskar. Vad de heter, vad de äter. Var de bor. Vilka som är störst, och vem som äter vem. Det finns inget med fisk han inte tycker om. Fånga, rensa, och äta fisken. Han kan ligga på bryggan i timmar och bara titta på fiskar. För att senare gå hem och rita av dem. Hela hans dagbok är fullklottrad med fisk.

Vi har länge försökt få honom att börja snorkla. Men här kolliderar två intressen; man kan inte snorkla och prata på en gång. Och det där med att stoppa ner huvudet under vattnet och andas i ett rör har inte riktigt varit hans grej. Fram tills idag. För när Otto för femtiosjunde gången gick med på att prova sin snorkel och sitt cyklop hände något. Han kom inte upp igen.

Han bara satt där, länge länge på en avsats under vattnet. Och tittade. Omringad av revfiskar i alla tänkbara färger och former. Ända tills något fick honom att bli så uppspelt att han plötsligt började prata igen. Under vattnet, med snorkeln i munnen. Han fick naturligtvis en rejäl kallsup som följd. ”Jag såg en haj” vrålade han av lycka så snart den värsta hostan lagt sig. ”A black-tipped shark” förtydligade han sedan stolt.

Ottos iaktagelse var säkert riktig. Flera olika revhajar cirkulerar här utanför bryggan på Uepi Island. Min gissning är att resortägaren brukar mata dem med fiskrens ibland. Att det är därför de samlas här. Men de visar inget tecken på aggressivitet. Revhajar är sällan intresserade av människor. Men Otto är desto mer intresserad av dem, och fick snart se många fler.

Det var svårt att locka tillbaka vår pojke upp ur vattnet den här eftermiddagen. Och vi ville inte riktigt heller, det var tyst och skönt och Otto var i sjunde himeln. Dessutom stolt som en tupp. Det här är stort. Riktigt stort. Otto har lärt sig snorkla. Och det första han såg var en haj. Den häftigaste fisken av dem alla.

Läs gärna mer om att snorkla med barn i vårt senaste gästinlägg på ERV-bloggen.

Hela Honiara vibrerar

S/Y Mary 1 kommentar

Detta bildspel kräver JavaScript.

På tredje försöket lyckas vi komma med en av alla överfulla minibussar. Rapmusiken dunkar ur högtalarna när färden går österut längs Honiaras gropiga huvudgata. Förbi den stora marknaden i centrum. Över den smutsiga floden och vidare genom China Town. I gränderna trängs nakna barn med betelnötförsäljare och sopor. På andra sidan passerar en lastbil med flaket fullt av vildar. Följd av en buss lastad med hula-hula-damer. Folket i vägrenen jublar och vinkar.

Överallt är det folk. Massor av glada människor. Invånarantalet i Honiara har vuxit från 50 000 till minst det dubbla på några dagar. I hamnen ligger besökande segelbåtar sida vid sida med traditionella segelkanoter. Och på de gropiga gatorna färdas hundratals överfulla minibussar, som tar besökare från a till b för tre kronor per huvud. Trafiken är tät, och lätt kaotisk. Man har till och med skeppat in bussar från Fiji för att transportera människor mellan de olika scenerna.

Vi har lyckats med det otroliga, att tajma in The Festical of Pacific Arts i Honiara. En vandrande festival som bara hålls vart fjärde år. Under två veckor. I ett nytt land varje gång, sedan 1972. En enorm folkfest, dit varje örike i Stilla havet skickar det bästa de har i form av traditionell musik, dans, konst, hantverk och film. En fullkomlig explosion i traditionell kultur. Och allt är gratis, så alla kan vara med på festen. Stämningen är fantastisk, överallt hörs sång och musik. Trummor. Rytmer. Beat. Ja, hela Honiara vibrerar.

Imorgon är det grand finale. Sedan är festivalen här i Honiara över. Men det kommer fler chanser. Nästa festival hålls i Guam. År 2016. Missa inte det : )

Klicka här för att lyssna på några sköna lokala rytmer du också. 

 

Mary på drift

S/Y Mary 8 kommentarer

Ankringen i Honiara

”Vad långt vi ligger från den nyzeeländska båten” säger jag på väg tillbaka till Mary efter en morgonutflykt till marknaden. Jag slänger ett öga på våra egna och grannbåtarnas förtöjningar. För att försäkra mig om att allt är som det ska. Det är då jag upptäcker att den lina som håller upp Mary’s akter har flyttats. Så märkligt.

Här i Honiara, Salomonöarnas huvudstad, finns inte plats att ankra på vanligt sätt. Istället släpper alla båtar sitt ankare i fören, backar in och drar långa linor till den halvt raserade piren. Och på så sätt kan man få plats med ganska många båtar på rad. Men att komma i rätt position är en utmaning i sig, och det krävs en hel liten flotta med jollar som puttar, knuffar och drar för att få båtarna upp mot vinden utan att de glider in i varandra.

Vi hade förtöjt vår akterlina i en av de stålbalkar som utgör grunden till något som ser ut att en dag kunna bli en ny kaj. ”Kanske var vår lina i vägen för byggjobbarna”, föreslår jag till Ludvig. ”Jo, men det förvånar mig att de lyckats flytta den. Det måste ha varit väldigt tungt” svarar han tveksamt. Ludvig berättar att han hade tagit hjälp av vinschen för att spänna upp linan och den tunga kättingen i fören, för att förhindra att vi skulle driva in i grannbåten vid ett eventuellt vindvrid.

Barnen och jag går ombord på båten, medan Ludvig tar jollen bort till kajen för att prata med byggjobbarna. Då ser jag hur någon varit ombord. En fender har flyttats. Och den överblivna akterlinan ligger löst i sittbrunnen, inte i sin förvaringslåda på akterdäck där jag la den igår. Men inget verkar saknas.

Ludvig kommer snart tillbaka och berättar att byggjobbarna varit tvungna att flytta vår lina, men verkade inte sura för det. Tvärtom. ”De var väldigt trevliga, och måna om att vi var ordentligt förtöjda”, berättar Ludvig.  ”Det verkar i alla fall som någon varit ombord för att slacka på linan, säger jag och berättar om mina upptäckter. Det hade inte byggjobbarna nämnt något om, menar Ludvig. Men det kvittar. Vi är väl förtöjda, och tänker inte mer på det.

Inte förrän senare på dagen när vi träffar vår holländska båtgranne Marteen som berättar att han sett när byggjobbarna försökt flytta vår lina samtidigt som en vindby fångat Mary. ”Två av dem följde med linan ut i vattnet som om något skjutit iväg dem med en slangbella.” Medan Mary hade svängt ut i hamninloppet där hon blivit hängande i sitt ankare. Utan att vare sig driva in i någons båt, eller på något av de grund som finns där ute. Men det var bara en tidsfråga. Med drygt 50 meter kätting ute, har vi en svängradie på 130 meter.

Marteen tog sig ombord på Mary i hopp om att kunna starta motorn och få henne tillbaka i position. Det var lättare sagt än gjort. Startnyckeln sitter inne i båten, och luckan var låst. Men nu var det flera som upptäckt Marys belägenhet, och folk kom med jollar från alla håll för att hjälpa till. Ja, till och med folket på superyachten ute på redden fick rycka in med deras stora ribbåt för att få upp Marys akter mot vinden igen. De hade tydligen kämpat ganska länge, och just blivit klara när vi kom tillbaka från marknaden intet ont anande.

Så nu förstår vi varför byggjobbarna var så trevliga …

Dagen då de vita barnen kom till byn

S/Y Mary 5 kommentarer

Lovis i centrum

Först kommer den utsände spejaren. En ensam pojke, i den mest bedårande lilla kanot vi någonsin sett. Inte längre än två meter lång, perfekt utskuren i trä som den vore ett konstverk. Helt ny, och ett bevis på att vi har kommit till en av de öar som kan stoltsera med de bästa hantverkarna i hela landet. Santa Ana.

Men snart försvinner pojken in mot stranden igen, för att några minuter senare återvända med hela byns flotta i släptåg. Långa, korta, gamla och nya kanoter. Alla fulla med nyfikna barn. Inga vuxna, bara barn. Många nakna. Några flickor ropar ”hello” och paddlar fnittrande därifrån. Andra sitter bara där, några meter från båten och tittar med stora ögon. Som om vi kom från en annan planet.

Vi frågar en av de äldre pojkarna om Lovis och Otto kan få åka med en sväng. De ser lite osäkra ut, nästan rädda. Som om de inte riktigt vågade. Men snart paddlar en pojke stolt runt med våra två lintottar i den turkosa lagunen medan Otto ropar ”faster, faster”.

Väl tillbaka på Mary af Rövarhamn bestämmer sig Lovis för att visa barnen att hon minsann vågar hoppa i vattnet direkt från båten, utan flytväst. Och det var tydligen startskottet alla väntat på. För vips är vattnet fullt av badande barn. Och fler är på väg, de kommer simmandes från land. Säkert 20-30 stycken.

Först närmar de sig Lovis och Otto med försiktighet. Man vet ju aldrig, de kanske bits. Men de blir modigare efterhand, och snart gör de allt för att få besökarnas uppmärksamhet. Låtsas sänka sina kanoter, försöker sänka varandras kanoter. Sjunger sånger, dyker under kölen och slår volter från jollen. I timmar leker de runt båten.

Och när det är dags för oss att åka in till land för att avlägga det obligatoriska artighetsbesöket hos byns hövding, ja då följer de badande barnen efter.  De hjälper ivrigt till att dra upp vår jolle på stranden, och följer oss i varje steg. För varje hydda vi passerar blir svansen längre.  Alla vill röra Lovis och Ottos ljusa hår, alla vill hålla dem i handen. Och de som verkligen vågar, de vill aldrig släppa taget.

På vår vandring genom byn kommer folk ut ur sina hyddor. De stannar upp i sitt arbete, och bara tittar. Vuxna blekansikten har de sett förr. Men två vita barn, livs levande.  I deras by. Det verkar stort. Kanske lika stort som den dagen på fyrtiotalet när Ludvigs mamma såg en ”neger” på skidor utanför fönstret på Ålstensgatan i Bromma …