ankring

Äntligen på Nidingen!

S/Y Mary 11 kommentarer

Att vi gillar gamla fyrplatser är ingen hemlighet. Vinga, Måseskär, Tistlarna, Pater Noster och Väderöarna har prickats av en efter en det senaste året, och Nidingen har länge stått högt upp på önskelistan.

Nidingen utanför Onsala-halvön är Sveriges äldsta fyrplats, men också den mest olycksdrabbade. Ön är omgiven av förrädiska rev och stora undervattenstenar som flyttar sig för varje storm. Mer än 700 vrak finns i området. Det är lite märkligt kan tyckas, att vi lockas så av dessa utsatta platser som sjömän fruktat i hundratals år. Men vädret måste förstås vara det rätta för att det ska vara roligt, eller möjligt att ta sig dit.

Nidingen är inte bara klurig att angöra. Ön ligger en bit bort. 40 sjömil, en hel dags segling från Marstrand i bra vind. Väl där ska det helst vara alldeles stilla för att man ska våga närma sig, och sedan får det gärna börja blåsa från andra hållet så man kan segla hem igen. Oddsen för att allt detta ska tajma på bara några dagar är inte särskilt höga.

Vi har väntat länge på rätt prognos. Men den gångna helgen såg det ut som vi äntligen skulle kunna få vår chans, så vi satte kurs söderut trots att det in i det sista var oklart om vi skulle kunna gå iland eller ej. Den svenska och danska vädertjänsten var inte riktigt överens. Men vädergudarna var på vår sida. Och wow alltså, vilket ställe. Så otroligt vackert.

Vi har en del annat att stå i just nu så jag låter bilderna berätta resten. Men för gärna musen över, eller klicka så visar sig en bildtext med lite mer info.

Vackra stenmurar skyddar öns potatisodling.
Otto på utkik i östra fyrtornet
Nidingen fick två fyrar för att ön inte skulle förväxlas med Skagen.
I farvattnen runt Nidingen sägs det ligga omkring 700 vrak, vilket gör ön till Sveriges mest olycksdrabbade fyrplats.
Världens äldsta och sista dubbelfyrar.
Dubbelfyrarna ersattes av ett nytt högre fyrtorn 1946.
Selfie i fyrtornet med min goding
Mary för ankar på 4 meters djup sydost om Nidingen.
Tobisgrissla
Härligt att ligga på svaj igen.
Här turas fågelskådare om att bo hela sommarhalvåret för att kartlägga och ringmärka fåglar.
Nidingens fågelstation ä bemannad från mars till november.
Vi tog jollen in till den gamla stenbryggan på sydostsidan av ön.
Ön är flack och den högsta punkten på ön, platån där fyrar och bostäder ligger är belägen fyra meter över havsytan.
Man byggde två fyrar för att kunna skilja Nidingen från Anholt och Skagen.
Under de internationella fyrdagarna i mitten av augusti öppnas även den nya fyren upp som normalt inte är öppen för allmänheten.
Nidingen betyder illgärning, och har genom århundradens varit sjöfarares stora skräck.
Nidingen tillföll Sverige i samband med freden i Brömsebro, och blev Sveriges fösta fyrplats.
På sydsidan finns en brygga med ett djupgående på cirka 1.20 i normalvattenstånd. Men se upp, det finns gott om stenar utanför.
1946 uppfördes det nya 23 meter höga fyrtornet, som ersatte de äldre.
De första äggen har just kläckts när vi kommer dit.
Föreningen Nidingens Vänner sköter om de gamla fyrarna och intilliggande byggnader på ön. Allt är mycket välskött.
De första äggen har kläckts.
Den tretåiga måsen häckar bara på två skyltar och fyrtornens fönsterbrädor.
Till följd av freden i Brömsebro tillföll Nidingen Sverige och blev landets första fyrplats.
Ön och området utanför är naturreservat.
Gatlykta på Nidingen: Här försöker man göra det bekvämt för fåglarna istället för tvärtom.
De nuvarande fyrtornen byggde 1834-1846 av sten från Varbergs fästning
Nät för ringmärkning av fåglar. Och kanon för att varna forna tiders sjömil om land i dimma
Klockfotsrevet, Holländarrevet, Havrarevet och Lillelandsreet ligger bara nån meter under ytan men är svåra att upptäcka.
Nidingen är landets tredje största fågelstation.
Kålfjäril och trifts
De nuvarande fyrtornen är byggda av sten från Varbergs fästning
Tänk, det enda stället i hela Sverige som duger åt den tretåiga måsen.
Dags att lätta ankar och segla hem igen.
Ön är svensk sedan freden i Brömsebro, men naturen påminner mer om de danska öarna.
År 1624 lät den danske kungen bygga två vippfyrar på Nidingen. Dessa ersattes så småningom av de två sexkantiga fyrtornen som idag finns på ön.
Stora delar av Nidingen är fågelskyddsområdet under april till juli
Nidingen består av en kilometer lång grusås, som är 300 meter som bredast.
På ön häckar Sveriges enda koloni av tretåig mås.
Kanske den fågeltätaste ön vi sett i Sverige.
Det häckar bara 40 par av den tretåiga måsen i Sverige, alla här på Nidingen.
Gås kommer in för landning.
Mary för ankar på sydöstra sidan av Nidingen.
Mary för ankar sydost om Nidingen.
Tretåiga måsar häckar på alla åtta fönster nischar på de gamla dubbelfyrarna.
Blomster, i mängder.
Väster om bryggan finns en slip där fågelskådarna drar upp sin båt i dåligt väder.
Ändmoränen fortsätter ut i havet både i öster och väster om Nidingen.
Välvårdat och vackert.
Glad Lovis på väg tillbaka till Mary.
Värdens första och sista dubbelfyrar.
Årligen ringmärks, vägs och mäts cirka 10 000 fåglar på Nidingen.
Föreningen Nidingens vänner sköter om alla byggnader exemplariskt.

Vill du också besöka Nidingen?

Enklaste sättet att ta sig till Nidingen utan egen båt är att boka en utflykt med Gottskär Hotell som erbjuder både helgpaket och dagsutflykter under sommarhalvåret. Vill du stanna längre kan du engagera dig i föreningen Nidingens vänner eller Göteborgs Ornitologiska Förening som båda hyr ut boende på ön till sina medlemmar. Vi träffade en familj som var där en vecka varje sommar och hjälpte till med fågelmärkningen och sköta om fågelstationen. En så otroligt mysig sak att göra tillsammans som familj.

Blixtar och under

S/Y Mary 10 kommentarer

KUMAI, BORNEO. Vi driver” skriker Ludvig från fördäck. Jag ser honom inte, trots att blixtarna lyser upp hela himmeln med bara några sekunders mellanrum. Regnet piskar min kropp. Och jag kan knappt hålla ögonen öppna. Jag försöker orientera mig, men det är omöjligt att avgöra vilket håll vi driver åt i mörkret. Hur långt vi är från flodbanken. Eller ännu värre, alla de stora fraktfartyg och pråmar som också ligger ankrade i floden.

”Full back” ropar Ludvig plötsligt, och sekunden senare ser jag den holländska segelbåten Thetis framför oss. Det är nästan omöjligt att manövrera båten i den kraftiga vinden, med 45 meter kätting och 30 kilo ankare på släp. Kollisionen ser ofrånkomlig ut. Men jag lägger i så mycket back att motorn vrålar, och ett enormt rökmoln väller ut. Och vi går fria, med bara några centimeter tillgodo.

Då ljuder en öronbedövande åskknall, högre än alla andra. Hela båten skakar, och jag väntar på att få katastrofen bekräftad. Men inget händer. Instrumenten lyser fortfarande. Vi har klarat oss undan blixten. Men vårt och Thetis ankare verkar ha snott in sig i varandra, och båtarna ligger nu och svänger precis intill varandra. Så vi måste ligga kvar i full back för att inte kollidera.

Ovädret håller i sig i ett par timmar. Och det hela är synnerligen nervpåfrestanden. Men vi klarar oss undan med blotta förskräckelsen, och så snart lugnet åter lagt sig över floden kan vi reda ut ankarkättingarna och ankra om. Vi har drivit över 300 meter, och väl tillbaka på vår ursprungliga plats inser vi att inget av de fartyg som legat i vår närhet ligger kvar på samma plats. Alla har draggat, det är ett under att vi inte kolliderat.

Ludvig släpper ut nästan hela ankarkättingen, och hänger på ett extra ankare som kättingvikt. Men vi har ändå svårt att somna om. Det är första gången vårt ankare har tappat greppet. Och det var väl ändå typiskt att det skulle inträffa bara några timmar innan vi ska lämna båten, för en tre dagar lång resa inåt landet. Vi ska besöka orangutangerna. Men plötsligt känns det inte riktigt lika kul. Hade vi inte varit ombord hade den här natten slutat i en katastrof …

__________________________________________________________________

Ja, att alla båtarna draggade säger väl en del om de förhållanden som rådde den här natten. Men att svajankra i floder med mycket tidvatten är alltid svårt. Eftersom det kräver att ankaret får nytt fäste varje gång strömmen vänder. Och att ankaret därmed aldrig hinner sätta sig ordentligt. Mer om våra erfarenheter av svajankring finns att läsa senaste numret av tidningen Praktiskt Båtägande (nr 12) som finns ute i butik  nu.

Mary på drift

S/Y Mary 8 kommentarer

Ankringen i Honiara

”Vad långt vi ligger från den nyzeeländska båten” säger jag på väg tillbaka till Mary efter en morgonutflykt till marknaden. Jag slänger ett öga på våra egna och grannbåtarnas förtöjningar. För att försäkra mig om att allt är som det ska. Det är då jag upptäcker att den lina som håller upp Mary’s akter har flyttats. Så märkligt.

Här i Honiara, Salomonöarnas huvudstad, finns inte plats att ankra på vanligt sätt. Istället släpper alla båtar sitt ankare i fören, backar in och drar långa linor till den halvt raserade piren. Och på så sätt kan man få plats med ganska många båtar på rad. Men att komma i rätt position är en utmaning i sig, och det krävs en hel liten flotta med jollar som puttar, knuffar och drar för att få båtarna upp mot vinden utan att de glider in i varandra.

Vi hade förtöjt vår akterlina i en av de stålbalkar som utgör grunden till något som ser ut att en dag kunna bli en ny kaj. ”Kanske var vår lina i vägen för byggjobbarna”, föreslår jag till Ludvig. ”Jo, men det förvånar mig att de lyckats flytta den. Det måste ha varit väldigt tungt” svarar han tveksamt. Ludvig berättar att han hade tagit hjälp av vinschen för att spänna upp linan och den tunga kättingen i fören, för att förhindra att vi skulle driva in i grannbåten vid ett eventuellt vindvrid.

Barnen och jag går ombord på båten, medan Ludvig tar jollen bort till kajen för att prata med byggjobbarna. Då ser jag hur någon varit ombord. En fender har flyttats. Och den överblivna akterlinan ligger löst i sittbrunnen, inte i sin förvaringslåda på akterdäck där jag la den igår. Men inget verkar saknas.

Ludvig kommer snart tillbaka och berättar att byggjobbarna varit tvungna att flytta vår lina, men verkade inte sura för det. Tvärtom. ”De var väldigt trevliga, och måna om att vi var ordentligt förtöjda”, berättar Ludvig.  ”Det verkar i alla fall som någon varit ombord för att slacka på linan, säger jag och berättar om mina upptäckter. Det hade inte byggjobbarna nämnt något om, menar Ludvig. Men det kvittar. Vi är väl förtöjda, och tänker inte mer på det.

Inte förrän senare på dagen när vi träffar vår holländska båtgranne Marteen som berättar att han sett när byggjobbarna försökt flytta vår lina samtidigt som en vindby fångat Mary. ”Två av dem följde med linan ut i vattnet som om något skjutit iväg dem med en slangbella.” Medan Mary hade svängt ut i hamninloppet där hon blivit hängande i sitt ankare. Utan att vare sig driva in i någons båt, eller på något av de grund som finns där ute. Men det var bara en tidsfråga. Med drygt 50 meter kätting ute, har vi en svängradie på 130 meter.

Marteen tog sig ombord på Mary i hopp om att kunna starta motorn och få henne tillbaka i position. Det var lättare sagt än gjort. Startnyckeln sitter inne i båten, och luckan var låst. Men nu var det flera som upptäckt Marys belägenhet, och folk kom med jollar från alla håll för att hjälpa till. Ja, till och med folket på superyachten ute på redden fick rycka in med deras stora ribbåt för att få upp Marys akter mot vinden igen. De hade tydligen kämpat ganska länge, och just blivit klara när vi kom tillbaka från marknaden intet ont anande.

Så nu förstår vi varför byggjobbarna var så trevliga …

Svenska hjältar II

S/Y Mary 4 kommentarer
pariserhjul

I skydd av mörkret kan allting hända …

COFF’S HARBOUR, AUSTRALIEN. ”Nu är han verkligen ute på hal is”, säger Ludvig som stuckit upp huvudet i luckan. Jag gör honom sällskap, och tror knappt mina ögon. Det ser ut som båtgrannen har lyft upp ankaret till den obemannade katamaran som ligger bakom hans egen båt. Samma katamaran vars ägare han beskyllt för sin egen draggning tidigare på dagen. Menade att de dragit upp hans ankare när de la sitt ankare över hans. Föga sannolikt, varför ankrade han inte om i så fall? Och vad sjutton gör han nu?

Vi ser hur han släpper ner grannens ankare igen, tio meter längre bak. Kanske tyckte han att katamaranen låg för nära, men då borde han ha flyttat på sin egen båt. Eller kan det vara så illa, att han vill hämnas? Oavsett, det här är dårskap på hög nivå. Så där får man absolut inte göra. Man rör ingen annans ankare, eller båt heller för den delen. Om de inte är i fara vill säga. Tänk om katamaranens ankare inte får nytt grepp …

Vi ska just gå och lägga oss när gasten Patrik vaknar vid ett-tiden. Han hade somnat på soffan redan vid åtta. Sol, sjöluft och vågsurfing tär tydligen på krafterna. Han sticker upp huvudet i luckan för att få lite frisk luft. Vi berättar om båtgrannens dårskaper. ”Vilken katamaran?” undrar Patrik förvirrat. ”Den är i alla fall inte där nu.” ”Vad är det du säger?” Vi kastar oss ut. Jodå, den är fortfarande där, men farligt nära piren. Here we go again …

Ludvig tar en pannlampa och hoppar i jollen för att kolla hur det står till med katamaranen. Känna om ankaret fått nytt grepp. Men nej, båten draggar. Tio meter kvar till piren, och sjön går fortfarande hög. Den kommer inte att klara natten. Dessutom har grannen inte krokat i katamaranens kätting rätt, så den svänger fram och tillbaka på ett onaturligt sätt.

Då ser vi hur båtgrannen står i sittbrunnen och tittar ut över sin förödelse. Ludvig kör bort till honom med jollen. Han kryper in igen, och släcker lampan. Ludvig ropar, han svarar inte. Shit, han är ju inte riktigt frisk.

Bara att lasta ombord ankare och ankarlina i jollen igen. För att upprepa proceduren från tidigare på dagen. Mitt i natten. Suck. Jag skickar med en lapp som Ludvig kan sätta på katamaranens lucka. Så ägaren vet vilkens ankare och lina det är, om han skulle få för sig att segla vidare tidigt nästa morgon.

När Ludvig kommer tillbaka skakar han bekymrat på huvudet. Jo, nu ska nog katamaranen klara natten. Men båten var insmetad med bajs. Ja, du läser rätt. Till och med skrovsidan. Jag lägger ihop ett och ett. Den märkliga båtgrannen, vars båt vi räddade tidigare under dagen, han har en hund. Eller kan det vara hans eget?  Oavsett, den här killen är verkligen sjuk.

Det är inte utan att det känns lite obehagligt att gå till sömns den här kvällen. Vi hade ju visserligen räddat hans båt, och vi hade fått en flaska vin som tack för hjälpen. Men nu visste han, att vi visste. Hua, jag vill segla härifrån. Om bara vinden kunde vända …

Svenska hjältar!

S/Y Mary 3 kommentarer
raddning

Grannbåt i trubbel.

COFF’S HARBOUR, AUSTRALIEN. Mary af Rövarhamn ligger ankrad femtio meter från där första vågen bryter, och det är pålandsvind. Flera meter hög dyning rullar in, och så har det varit hela veckan. Långt ifrån idealt. Vi sover med både djuplarm och gps-larm, och motorn i startläge. Och så här på dagen känns det tryggt att kunna se båten från stranden.

Men vänta, det är något som inte stämmer. Låg verkligen grannbåten så nära piren innan? Jag betraktar båten en stund, den ligger verkligen illa där. Precis där det grundar upp och vågorna bryter, och bara ett par meter från pirens stora hotande stenblock. Båten måste ha draggat, frågan är om ankaret har satt sig igen. Jag betraktar den en stund. Jollen är borta, ägaren är inte ombord. Det rycker och sliter i ankarlinan. Det ser inte bra ut.

”Ludde, jag tror den där båten draggar” säger jag. Jag bedömer att den har fem meter kvar till piren, och frågan är hur djupt det är intill piren. Inte ovanligt att stora stenblock har trillat ner. Ludvig går bort en bit på stranden för att få en annan vinkel. Jo, visst sjutton draggar den. Shit, vi måste göra något. Kommer båten upp på piren blir den bara smulor med nästa våg. Tänk om det hade varit vår båt.

Jag och barnen stannar i land. Ludvig och Patrik väntar in en stor våg, sedan ger de sig ut med jollen. Men det kommer fler. Enda sättet att ta vågen är att köra vinkelrätt mot den, med full gas så man kommer upp och över den, för att sedan falla ner på andra sidan. För det mesta går det bra, det gjorde det den här gången också.

De sätter kurs mot vår båt. Jag försöker förstå hur de tänker. Men det är nog riktigt. Utan nyckel kan de inte starta grannens motor. Och att chansa på att de ska klara bogsera grannbåten med vår lilla är ett riskmoment. Jag antar att Ludvig tänker släppa ut på vår kätting för att komma närmare, och sedan köra över med en lång lina till den andra båten. Det borde funka. Men ska de hinna?

Min blick går mellan den draggande båten och vår båt. Vad gör de nu? Otroligt frustrerande att stå på stranden och inte kunna göra något. Jag ser en jättevåg rulla in, den för grannbåten ännu närmare piren. Inte långt kvar nu.

Ludvig verkar ha en annan plan än min. Jag ser hur han lyfter ner ett av våra reservankare i jollen, tillsammans med vår längsta lina. Aha, de tänker lägga ut ett andra ankare. Bra, borde funka. Jag ser hur de kastar i vårt ankare en bra bit ut, och gör fast linan i fören på grannbåten. Sakta drar de ut henne på tryggare vatten. Det funkar. Yes. Vilka hjältar!