Han kommer när vi äter frukost. Förtöjer sin båt vid en av Mary’s mantågstöttor, stövlar ombord med en cigg i handen och ber om några liter bensin för att kunna ta sig till samhället på andra sidan viken för att tanka. ”Tyvärr”, säger Ludvig och jag förstår honom. Igår kom en annan man och bad om samma sak, för att en stund senare starta motorn och köra iväg. Trots att han inte fått en droppe.

Jag förklarar att vi behöver vår bensin själva, att vi inte har någon lokal valuta att köpa ny bensin för eftersom det inte finns någon bank eller växlingsmöjlighet på ön. Vilket är sant. Han tjatar lite till, men vi står på oss. Och snart ger han faktiskt upp och paddlar muttrande därifrån. Det hela känns lite olustigt. Vi vill ju helst ha en bra relation till byborna.

”Han stannade åtminstone inte”, säger jag och tänker på gårdagens besökare som bekvämt slog sig ner i sittbrunnen, stannade hela eftermiddagen och bad om än det ena än det andra. Visserligen med en trevlig ton, men ändå. Vi hade knappt en ensam stund. Och imorse väcktes vi redan klockan sju av en man som knackade på båten. Trots att luckan var stängd.

På Vanuatu brukade vi också omringas av kanoter i hamn. Men där kom de främst för att hälsa oss välkomna, ofta med lite frukt eller fisk som gåva. Det brukade sluta med att vi bjöd dem ombord, och betalade tillbaka deras gästfrihet med råge. Men det var på lika villkor, med ömsesidig respekt. Här är det annorlunda.

Vi måste lämna ankarviken, vi får ingen ro. Frågan är bara vart vi ska ta vägen. De övriga ankringsplatserna på ön är alldeles för djupa, eller utsatta för rådande vind och sjö. Vi hade egentligen tänkt besöka en atoll 40 sjömil åt nordost, men dit kan vi inte segla idag. Det är rakt mot vinden, och för långt för att vi ska hinna fram i tid om vi går för motor eller kryssar. Och den som försöker angöra en okänd hamn i annat än dagsljus i dessa trakter slutar lätt som ett vrak på revet.

Salomonöarna är ett geografiskt utspritt och politiskt splittrat land med en modern historia av inbördes konflikter. I dagsläget anses de flesta delar av landet säkra. Men här talas fler språk än det finns öar och vi räknar med stora regionala skillnader. Vi beslutar oss därför för att söka lyckan på någon av öarna längre västerut istället.

När vi vevar upp ankaret, för att ge oss ut på havet igen, ser vi hur mannen med ciggen startar sin motor och styr tvärs över viken. Han hade tydligen lite bensin ändå.