Svenska hjältar II

pariserhjul

I skydd av mörkret kan allting hända …

COFF’S HARBOUR, AUSTRALIEN. ”Nu är han verkligen ute på hal is”, säger Ludvig som stuckit upp huvudet i luckan. Jag gör honom sällskap, och tror knappt mina ögon. Det ser ut som båtgrannen har lyft upp ankaret till den obemannade katamaran som ligger bakom hans egen båt. Samma katamaran vars ägare han beskyllt för sin egen draggning tidigare på dagen. Menade att de dragit upp hans ankare när de la sitt ankare över hans. Föga sannolikt, varför ankrade han inte om i så fall? Och vad sjutton gör han nu?

Vi ser hur han släpper ner grannens ankare igen, tio meter längre bak. Kanske tyckte han att katamaranen låg för nära, men då borde han ha flyttat på sin egen båt. Eller kan det vara så illa, att han vill hämnas? Oavsett, det här är dårskap på hög nivå. Så där får man absolut inte göra. Man rör ingen annans ankare, eller båt heller för den delen. Om de inte är i fara vill säga. Tänk om katamaranens ankare inte får nytt grepp …

Vi ska just gå och lägga oss när gasten Patrik vaknar vid ett-tiden. Han hade somnat på soffan redan vid åtta. Sol, sjöluft och vågsurfing tär tydligen på krafterna. Han sticker upp huvudet i luckan för att få lite frisk luft. Vi berättar om båtgrannens dårskaper. ”Vilken katamaran?” undrar Patrik förvirrat. ”Den är i alla fall inte där nu.” ”Vad är det du säger?” Vi kastar oss ut. Jodå, den är fortfarande där, men farligt nära piren. Here we go again …

Ludvig tar en pannlampa och hoppar i jollen för att kolla hur det står till med katamaranen. Känna om ankaret fått nytt grepp. Men nej, båten draggar. Tio meter kvar till piren, och sjön går fortfarande hög. Den kommer inte att klara natten. Dessutom har grannen inte krokat i katamaranens kätting rätt, så den svänger fram och tillbaka på ett onaturligt sätt.

Då ser vi hur båtgrannen står i sittbrunnen och tittar ut över sin förödelse. Ludvig kör bort till honom med jollen. Han kryper in igen, och släcker lampan. Ludvig ropar, han svarar inte. Shit, han är ju inte riktigt frisk.

Bara att lasta ombord ankare och ankarlina i jollen igen. För att upprepa proceduren från tidigare på dagen. Mitt i natten. Suck. Jag skickar med en lapp som Ludvig kan sätta på katamaranens lucka. Så ägaren vet vilkens ankare och lina det är, om han skulle få för sig att segla vidare tidigt nästa morgon.

När Ludvig kommer tillbaka skakar han bekymrat på huvudet. Jo, nu ska nog katamaranen klara natten. Men båten var insmetad med bajs. Ja, du läser rätt. Till och med skrovsidan. Jag lägger ihop ett och ett. Den märkliga båtgrannen, vars båt vi räddade tidigare under dagen, han har en hund. Eller kan det vara hans eget?  Oavsett, den här killen är verkligen sjuk.

Det är inte utan att det känns lite obehagligt att gå till sömns den här kvällen. Vi hade ju visserligen räddat hans båt, och vi hade fått en flaska vin som tack för hjälpen. Men nu visste han, att vi visste. Hua, jag vill segla härifrån. Om bara vinden kunde vända …

Svenska hjältar!

raddning

Grannbåt i trubbel.

COFF’S HARBOUR, AUSTRALIEN. Mary af Rövarhamn ligger ankrad femtio meter från där första vågen bryter, och det är pålandsvind. Flera meter hög dyning rullar in, och så har det varit hela veckan. Långt ifrån idealt. Vi sover med både djuplarm och gps-larm, och motorn i startläge. Och så här på dagen känns det tryggt att kunna se båten från stranden.

Men vänta, det är något som inte stämmer. Låg verkligen grannbåten så nära piren innan? Jag betraktar båten en stund, den ligger verkligen illa där. Precis där det grundar upp och vågorna bryter, och bara ett par meter från pirens stora hotande stenblock. Båten måste ha draggat, frågan är om ankaret har satt sig igen. Jag betraktar den en stund. Jollen är borta, ägaren är inte ombord. Det rycker och sliter i ankarlinan. Det ser inte bra ut.

”Ludde, jag tror den där båten draggar” säger jag. Jag bedömer att den har fem meter kvar till piren, och frågan är hur djupt det är intill piren. Inte ovanligt att stora stenblock har trillat ner. Ludvig går bort en bit på stranden för att få en annan vinkel. Jo, visst sjutton draggar den. Shit, vi måste göra något. Kommer båten upp på piren blir den bara smulor med nästa våg. Tänk om det hade varit vår båt.

Jag och barnen stannar i land. Ludvig och Patrik väntar in en stor våg, sedan ger de sig ut med jollen. Men det kommer fler. Enda sättet att ta vågen är att köra vinkelrätt mot den, med full gas så man kommer upp och över den, för att sedan falla ner på andra sidan. För det mesta går det bra, det gjorde det den här gången också.

De sätter kurs mot vår båt. Jag försöker förstå hur de tänker. Men det är nog riktigt. Utan nyckel kan de inte starta grannens motor. Och att chansa på att de ska klara bogsera grannbåten med vår lilla är ett riskmoment. Jag antar att Ludvig tänker släppa ut på vår kätting för att komma närmare, och sedan köra över med en lång lina till den andra båten. Det borde funka. Men ska de hinna?

Min blick går mellan den draggande båten och vår båt. Vad gör de nu? Otroligt frustrerande att stå på stranden och inte kunna göra något. Jag ser en jättevåg rulla in, den för grannbåten ännu närmare piren. Inte långt kvar nu.

Ludvig verkar ha en annan plan än min. Jag ser hur han lyfter ner ett av våra reservankare i jollen, tillsammans med vår längsta lina. Aha, de tänker lägga ut ett andra ankare. Bra, borde funka. Jag ser hur de kastar i vårt ankare en bra bit ut, och gör fast linan i fören på grannbåten. Sakta drar de ut henne på tryggare vatten. Det funkar. Yes. Vilka hjältar!

Vem är du?

Det här är Patrik, kaptens barndomsvän och efterlängtad gast ombord på Mary af Rövarhamn. Vem är du?

Medan kulingen brallar i från fel håll, åskan dundrar över oss och regnet piskar på däck sitter vi här i Coffs Harbour på Australiens östkust och funderar över vilka ni som läser vår blogg är. Och det bästa sättet att ta reda på det är väl att fråga. Så det gör vi nu. Välj så många alternativ du vill.  Stort tack!