Biscaya

Jag ligger i akterhytten, försöker sova. Jag lyssnar, och grubblar. Ludvig har just gippat, jag undrar varför. Vindrodret glappar, ska det hålla hela vägen. Och nya riggen, sitter alla vajrar verkligen som de ska. Kan vi vara säkra på det. Det blåser närmre 30 knop från nordost, och Mary länsar undan i 7-8 knop. Det går fint. Men prognosen lovar mer vind, och högre vågor.

Det är måndag kväll. Vi befinner oss strax nordost om Australiens sydostligaste udde. 30 sjömil åt sydväst ligger Eden, den sista skyddade hamnen på fastlandet. Söderöver, 350 sjömil bort ligger Tasmanien. Och däremellan ligger Bass Strait. Också kallat Australiens Biscaya. Ökänt för de tuffa vind- och vågförhållanden som kan råda här.

En front väntas någon gång på onsdag. Bakom den kan vi räkna med sydliga vindar. Runt 20 knop. Ska vi hinna fram till Tasmanien innan dess. Ja, troligen. Annars kan vi kanske söka skydd mellan öarna norr om Tasmanien. Om det nu är säkert att gå in i det grunda sundet. Sjökortet visar bara tre meters djup i inloppet. Och sjön lär gå hög.

Biscaya. Minnena flashar förbi. Otäcka minnen. Vatten som forsar fram på däck och tar med sig allt i sin väg. Vatten som pressar sig in under nedgångsluckan och in i båten. Rädslan för att något ska gå sönder. Rädslan för att något ska gå riktigt fel. Vi hade väntat länge. Vi började bli sena. Och vi ville så otroligt gärna. Då var det Spanien som lockade, nu är det Tasmanien. Det är mycket som är likt.

Vi hade ägnat kvällen åt att studera väderkartor och sjökort. Och att diskutera. Huruvida vi skulle fortsätta mot Tasmanien eller gå in i Eden. Med viss tvekan kom vi fram till att om prognosen håller i sig, om inget försämras de närmsta timmarna, så fortsätter vi.

Men jag kan inte släppa det. Sömnen vill inte infinna sig. The conditions look reasonable if you are very keen to reach Tasmania. Så hade det stått i senaste meddelandet från Lauri, vår personliga väderrådgivare. Jag upprepar orden för mig själv. Vad betyder de egentligen. Reasonable. Duger det verkligen? Med två små barn ombord. Och very keen. Där i ligger den stora faran. Vi vill så gärna. Och förhållandena är inte bra. Nej, det här är inte bra.

”Jag har gippat för att vi ska kunna nå Eden, innan det är för sent …” säger Ludvig avvaktande när han ser att jag har stigit upp. ”Jag tycker vi går in”, bekräftar jag. ”Bra, då är vi överrens”, säger Ludvig och lägger om kursen. Själv går jag och lägger mig igen. Och sover gott.

Mer om hur ovädret på Biscaya har påverkat vår syn på säkerhet finns att läsa i senaste numret av tidningen Praktiskt Båtägande.

BISCAYA-BUKTEN. Att ta sig upp på vår toalett i kraftig krängning är inte det lättaste. Toalocket åker ner igen innan man ens hunnit upp. Men på fjärde försöket lyckas jag. Seger. Belönas genast med en lätt saltvattendusch från den läckande ventilen samtidigt som jag hör ett oidentifierbart brak utanför toadörren. Följt av ett chockat ”MAMMA!” Jag kastar mig ut med oförrättat ärende och får se Lovis sitta i ett berg av frukt. ”Jag fick en banan i huvudet”, säger hon snopet och håller upp en banan med ena handen medan hon håller i sig med den andra. Hon ser glad ut. Härliga unge, ser det komiska mitt i kaoset. Det fullastas fruktnätet har rasat, vattenmelonen måste har missat henne med en hårsmån.

”Åh, jävlar!” Nu är det Ludvig som ropar utifrån infernot i sittbrunnen. Jag ser hur hans ögon fixeras på något snett framför båten. ”Vad är det, vad är det?” ropar jag medan jag försöker ta mig fram bland frukten som rullar runt på durken.. Ludvig får inte ur sig ett ord. Han bara stirrar och gapar. När jag öppnar luckan ser jag något i mörkret som är på väg rakt emot oss. Nu smäller det, hinner jag tänka, innan objektet passerar bara några meter bakom oss. Nu ser jag vad det är, en trimaran som dundrar fram i becksvarta natten på Biscaya. Jag ser ingen människa ombord. Fem meter längre österut och båten hade varit i smulor.

Chocktillstånd råder under några ögonblick fram tills en ny kalldusch från havet tar tillbaka oss till verkligheten ombord på Mary. Vågorna bryter över däck. Ludvig är kopplad med dubbla selar i olika riktningar för att inte sköljas med. Jag stänger luckan snabbt igen. Med vad hjälper det, vi har efter åtta års segling med Mary plötsligt blivit varse om att hon tar in vatten – genom nedgångsluckan. Vattnet som forsar in över överbyggnaden, pressas upp under den tunga luckan och in i båten – en sisådär tio liter i taget. Det mesta landar på spisen, vilket jag är ganska nöjd med för stunden. Hade vi lutat åt andra hållet hade istället datorn, hårddiskarna och hela elsystemet dränkts.

”Nej, nej det får inte rinna vatten från taket” säger Otto allvarligt och sträcker upp sina små händer och ger vattnet stopptecken. Jag berättar om länspumpen som kan pumpa ut det dumma vattnet igen, och då ser han lite lugnare ut men blänger skeptiskt mot luckan varje gång den ny våg faller ner på oss. Min roll är att ha koll på läget under däck utan att skrämma upp barnen (dvd-spelaren går varm), medan Ludde har fått det ädla uppdraget att rädda vad som räddas kan därute och däremellan hjälpa vindrodret hålla båten på kurs. Det kommer att bli en jobbig natt.

Vad fanken skulle vi ut och göra i sånt väder undrar kanske du. Ja det kan man ju fråga sig. Prognosen varnade för nordostlig eller ostlig kuling, 12-15 m/s på Biscayas södra del. Mary af Rövarhamn är en tung båt och en liten kuling snett bakifrån gör oss i normala fall bara gott. Men så vred vinden något på syd. Samtidigt som sjön blev allt mer besvärlig. Vi ligger långt utanför kontinentalsockeln, men vindvågorna reser sig när de möter dyningen från Atlanten och skapar ett inferno utan liknelse. Hur mycket det egentligen blåser har vi ingen aning om, vi har ingen vindmätare ombord. Men när Mary bara bär en näsduk till försegel och revad mesan (seglet på den lilla masten), då blåser det riktigt jäkla mycket.

Nästa dag angör vi La Coruña. Oskadda men mörbultade. Natten mellan den 30 och 31 augusti 2010 blev den värsta jag upplevt under mina 15 000 sjömil till sjöss. Inte för att det egentligen hände så mycket utan snarare på grund av rädslan för vad som hade kunnat hända. Självförtroendet har fått sig en allvarlig kyss, men vi har också dragit på oss ännu en erfarenhet. Från och med nu kommer vi alltid att ta en extra titt på vågprognosen innan vi kastar loss. Och vi kommer aldrig att gå ut i en kulingvarning igen, man kan aldrig vara säker på hur ett oväder utvecklas.

Nu gäller det att återställa ordningen ombord. Spisen är redan fixad. Den lär aldrig bli sig själv igen, men fungerar så när som på fjärravstängningen till gasolen. Däckskistorna har fått två stora dräneringshål vardera i akterkant och är tömda på saltvatten. Kläder, handdukar, cyklar, kablar, ja rubb och stubb har sköljts med sötvatten och hänger på tork runt om på båten. Hur vi ska täta luckan har vi inte riktigt kommit på än. Och soltaket lär vi aldrig se igen. Det vilar tillsammans med ett vinsch-handtag, en utombordarhuva och lite annat smått och gott på havets botten.

Men i det stora hela börjar läget kännas under kontroll igen. Hade det inte varit för att kryddväxterna på kryddhyllan innanför nedgångsluckan hade sett så förfärligt sorgsna ut (de gillade inte heller saltvattenduscharna) hade jag nog kunnat glömma alltihop för en stund, åtminstone med hjälp av lite vin. Vi är ju trots allt i Spanien …

(Efter ovädret hade inte Ludvig en torr tråd på kroppen. Till och med stövlarna var vattenfyllda. Se klipp nedan.)