När Lovis har bestämt sig

Detta bildspel kräver JavaScript.

 MARSTRAND, BOHUSLÄN. ”Kom igen Lovis, det är seglarskola idag. Ät upp din frukost nu.” Ungen hänger med huvudet. ”Det är ju ni som vill att jag ska gå på seglarskola”, svarar hon och blänger på mig. Orden tar hårt. Är det verkligen så illa? Jag måste tänka efter. Visst, det var nog mitt förslag, det var det. Men hon protesterade inte, inte då. Hon sa att hon ville, visst gjorde hon det. Det är jag helt säker på.

Lovis har ett lite besvärligt humör. Hon är vansinnigt envis. Oftast använder hon den envisheten på ett positivt sätt. Men när hon bestämt sig för att ställa sig på tvären och sura, så finns det inte mycket man kan göra för att få henne att ändra sig. Då blir det ofta värre. Det betyder inte att hon inte kan ändra sig, men det måste komma på eget initiativ.

Men vill du inte lära dig segla?” försöker jag försiktigt. ”Jo. Men jag hade hellre stannat hos farmor och farfar på Rövarhamn, och lekt med kusinerna. Som Otto.”  Aha, det var där skon klämde.  Bra. Det är inte själva seglingen i sig som hon är emot.  Då finns det fortfarande hopp. ”Men jag vill inte sitta ensam i båten”, lägger hon till. Lovis är nervös, tror att alla förväntar sig att hon redan kan segla.

Lovis älskar havet och sin båt. Men det är ju inte hon som seglat runt jorden, det är ju vi. Ludvig och jag. Lovis och Otto har ju mest hängt på. Visst, de har säkert snappat upp ett och annat. Men det är stor skillnad på en 17-tons stålbåt, och en optimistjolle på 35 kilo. Jag försäkrar henne att det här är en kurs för nybörjare. Man behöver inte kunna ett dugg. Det är ok.

Efter uppropet blir föräldrarna ombedda att gå hem. Lovis kröker ryggen, och tittar rakt ner i marken. Om det är för att hon är sur, blyg eller nervös är svårt att avgöra. Kanske alla tre. Jag skuffar på några andra barn så det blir en plats ledig på bänken, och ser till att hon sätter sig där. Sedan går jag. Det gör ont i hjärtat, men det här måste hon fixa själv. Hon måste bestämma sig. Det är så hon funkar.

Sju timmar senare är det dags för hämtning. Jag är beredd på värsta. Men ungen lyser som en sol. Orden bubblar ur henne. Tre dagar senare rundar Lovis Marstrandsön. Ensam, i en liten optimistjolle. Stolt som en tupp. Att hon trodde att det var Koön hon rundade är en annan femma. Nu kan hon segla, navigeringen tar vi en annan gång.

Nostalgitripp

En gång långseglarungar, alltid långseglarungar.

En gång långseglarungar, alltid långseglarungar.

VEN-MARSTRAND. ”Vet ni vad vi ska göra inatt?” frågar jag barnen vid frukostbordet. Nä. Det vet de inte, och de bryr sig inte heller av uppsynen att döma. ”Vi ska segla”, säger jag. ”Segla till Marstrand”. Båda barnen får något förväntansfullt i blicken. ”Hela vägen, hela natten”? frågar Otto som han inte riktig vågar tro att det är sant. ”Ja. Hela natten”, bekräftar jag. ”Och hela morgonen”? fortsätter Otto. Jodå, hela morgonen. Kanske hela dagen.

”Jaaa”, ropar barnen fulla av iver. ”Har du köpt seglarkakor, mamma? Har vi Philadephia.” kontrollerar Otto. ”Pappa, kan jag inte få stanna ute med dig på kvällen då? fortsätter Lovis. ”Och så kan vi ha skola på morgonen, mamma. Kan vi det?” ”Och bygga lego på eftermiddagen, och kolla film på kvällen”. Det är som att öppna en kran. Frågorna och minnena fullkomligt sprutar ut. De vill att allting ska vara som det brukade vara. De ska ut på långsegling igen, om så bara för ett dygn.

Jag brukar säga att när man reser, då är det föränderliga det normala. Men det är inte helt sant. Även på en världsomsegling uppstår vissa rutiner. Och barn älskar rutiner. Även våra. Otto älskar att få sitta i sittbrunnen och knapra på sina digestivekex med färskost varje morgon innan resten av familjen vaknar. Lovis älskar att titta på stjärnorna och sjunga Cornelis-visor med sin pappa på kvällarna. Sånt som de bara gör till sjöss.

För min egen del är sträckan Ven-Marstrand alldeles för kort och kustnära för att det rätta lugnet ska infinna sig. Men fullt tillräcklig för att Lovis ska få sjunga sina visor och Otto få sina seglarkakor. Lovis ber till och med om amerikanska pannkakor som vi brukade äta till frukost på långseglingen. Trots att hon aldrig gillat dem särskilt mycket. Hon äter bara en enda – med lika sur min nu som då. Men bakom fasaden döljer sig en mycket nöjd liten flicka. Allt är som det ska vara.

Vi tillbringade inte mindre än 400 dygn till havs under våra fyra år långa seglats runt jorden. Tänk, så välsignat ändå. Att barnen minns alla dessa dagar och nätter med sån värme och glädje. De hade helst fortsatt hela vägen till Skottland, minst. Det känns fint, väldigt fint.

Vardagslyx

VÄSTRA HAMNEN, MALMÖ. Vi har varken dusch eller varmvatten ombord. Under resan badade vi oftast i havet, och här hemma använder vi hamnens duschar. Men miljön i hamnbyggnaden är steril och värmen funkar sällan som den ska. Så när barnen var små värmde vi istället vatten på spisen, och lät dem bada i en balja på salongsbordet – som i videoklippet ovan. Det kändes mer mysigt och ombonat så. Om än lite blött, och omständligt.

Jag har just insett att det här är vår sista vecka som båtboende, och det är inte utan att jag blir lite nostalgisk när jag tittar på gamla videoklipp som det här. Mary af Rövarhamn har varit vårt hem i 13 år. Barnen har aldrig bott på land. Vi har uppskattat det enkla livet, friheten och närheten till varandra. Men det också lätt att romantisera om att bo på en båt. Alla mynt har två sidor. Just nu längtar hela familjen efter lite mer svängrum.

Förhoppningen är att segla upp till Marstrand direkt efter midsommar – om vädret tillåter. Väl där flyttar vi in i vårt gröna lilla hus, med varsitt rum till barnen och en alldeles egen dusch. Det kommer kännas helt obeskrivligt lyxigt.

Ottos resa i fantasin

På upptäcksfärd i Europas farvatten.

På upptäcksfärd i Europas farvatten.

Barnen hade skolavslutning igår, och vi bestämde oss för att inleda deras första sommarlov med några dagar hos morfar i Blekinge. Jag satt på tåget och bläddrade lite förstrött i en Metro när Otto fick syn på en karta, den som visade Europas väder. Han frågade var Malmö låg på kartan, och vart vi var på väg. Jag visade med en penna, och pojken fick något drömskt i blicken.

Otto tog pennan och drog försiktigt ett streck mellan de två orterna. Sedan köpte han sig en båt, och satte kurs mot Norge och Svalbard. Vägen hem gick via den Ryska Vitahavskanalen, de finska sjöarna och ut i Östersjön.  Därfrån gick färden vidare ner genom Donau till Svarta havet och vidare ut i Medelhavet via Bosporen.

Då och då lämnade Otto båten vid kaj och fortsatte resan landvägen. Han reste från St Petersburg med transsibiriska järnvägen till Kina, och tog tåget till Narvik för att fira sin födelsedag med späckhuggarna som varje år i November letar sig in i Tysfjorden för att jaga sill. Men han återvände alltid till sin båt.

Varenda liten vik, flod och kanal utforskades, ända tills kartan var så fullklottrad att man inte längre kunde se vad som var vad. Då vände Otto blad på tidningen, bemannade sin båt med vakter och fortsatte utanför dess gränser. Ut genom Suezkanalen och de pirattäta vattnen utanför Somalias kust, vidare till Chagosöarna i Indiska Oceanen och Kurrekurreduttön i Söderhavet.

När jorden inte längre räckte till steg Otto in i en rymdraket och gav sig av på jakt efter liv i yttre rymden.  Alla vänner och släktingar fick följa med, för att vi alla skulle åldras i samma takt. Resan genom rymden gick till en annan galax via ett svart hål. Det var mycket turbulent och lite läskigt, men Otto styrde farkosten med säker hand.

Väl framme, i den andra galaxen, råkade Otto landa på fel planet – Krigsplaneten. Vi blev jagade hela vägen tillbaka till jorden. Lyckligtvis var inte krigarnas rymdfartyg tillräckligt spetsigt för att ta sig igenom vår atmosfär så vi kunde tryggt landa i Sverige igen. Ungefär lagom tills tåget stannande på Sölvesborgs station där morfar tålmodigt väntade.

Att tåget vid det här laget var en timme försenat märkte aldrig Otto, och knappt vi andra heller. För det som började med ett försiktigt streck mellan de två orter slutade med en två timmar lång resa i fantasin. Ett makalöst äventyr i sann upptäckaranda. Tack kära Otto, för att du är den du är. Och för jag får vara en del av din värld.

Rösta på Årets Reseinspiratör

DSC_0218

Lovis och Otto har besökt mer än 50 länder, utan att packa en enda väska.

Apollo har nominerat oss till tävlingen Årets Reseinspiratör, i kategorin familjeresor. Det är förstås roligt, men jag förstår inte riktigt hur de tänkte. För det står att de söker efter någon som kan skriva packlistor i sömnen eller vet var de bästa vattenlanden finns. Vi har ju inte packat en enda väska under vår fyra år långa resa, än mindre besökt något vattenland.

Är det någon där ute som ändå tycker att vi kvalificerar oss som goda reseinspiratörer. Ja, då blir vi förstås väldigt glada om ni vill lägga en röst på just oss. Gå i så fall in på länken nedan, bocka i www.symary.com i listan och klicka på Rösta längre ner på sidan.

>> Klicka här för att rösta

Röstningen pågår till och med den 16 maj. Sedan är det upp till en jury att välja en vinnare bland de fem som fått flest röster. Vinnaren får ett presentkort på 5000 kronor från Apollo, och det skulle förstås vara ett fint bidrag till en liten semester när vintermörkret lägger sig över Bohuslän. Vi håller tummarna.

Mary’s lekland – nästan bara roligt

Detta bildspel kräver JavaScript.

VÄSTRA HAMNEN, MALMÖ. ”Jag skulle gärna vilja ta med mina kompisar ut och segla.” Så löd svaret, när jag frågade Lovis vad hon ville göra på sitt barnkalas. Hon fick välja vad hon ville, och hon valde att segla. Ja, sånt måste naturligtvis uppmuntras hur osugna Ludvig och jag än var på att ha hela båten full med ungar. Så vi bestämde ett datum, bjöd in och hoppades på vackert väder.

Det där med vädret blev en riktig nagelbitare. När dagen närmade sig utlovades hårda sydvästliga vindar, och massor av regn. Och mycket riktigt, när vi vaknade på morgonen ven det ordentligt i riggen, och regnet smattrade mot däck. På SMHIs sajt täcktes hela Skåne av ett enda stort regnmoln, men frågan var hur länge det skulle hålla i sig. Det såg ut som om det kanske skulle kunna lätta framåt lunch. Men sånt vågar man ju inte lita på.

Tanken var att grilla och leka lite bland fiskehoddorna i Limhamn, för att sedan ta båten tillbaka till Västra Hamnen. Men hur kul är det att göra hajkbananer i ösregn? Eller sitta på däck och huttra på ett skumpigt Öresund.  Kanske var det här en ganska dålig idé trots allt. Det är ju bara mars månad. Och de flesta barnen hade aldrig seglat förr.

Tänk om någon skulle bli sjösjuk, eller rädd? Vi var frestade att ställa in, men va sjutton. Om vi tagit oss runt jorden, borde vi väl också klara detta. Vi ville gärna få kalaset överstökat. Så jag sms:ade alla föräldrar att det var gummistövlar och regnkläder som gällde, och intygade mig själv att barn egentligen gillar busväder. Det är bara vi vuxna som är lite avigt inställda.

Lagom till de första gästerna dök upp skingrades molnen, och solen tittade fram som på beställning.  Allt var fortfarande drypande blött, klaffsigt och lerigt. Men barnen var bra klädda, och sprang runt och lekte bland hoddorna. De stötte på en fiskegubbe, som visade sig vara gammal körledare och fick alla barnen att framföra en strålande version av ”Vi gratulerar”. Sedan grillade vi hajkbananer som barnen fick fylla med godsaker. Till och med skattjakten blev framgångsrik. Allt enligt plan, med undantag av ett par vantar som tråkigt nog fick fötter.

13:00 beordrades flytvästar på. 13 leriga ungar lastades ombord, och vi satte kurs mot Turning Torso. Vinden hade lättat till härliga 7-8 sekundmeter, och vi gjorde fem knop för bara genuan. Barnen hjälpte till att dra upp fendrarna, turades om att styra och trängdes längst fram på bogsprötet. Lovis ville lära sina kompisar klättra i masten, men där satte vi stopp. Det räckte så här. Det var spännande nog som det var. Barnen skrattade och tjöt som på tivoli varje gång seglet fladdrade lite.

Det här blev ju rätt lyckat ändå, hann jag tänka innan genuaskotet snärtade till och träffade ett av barnen tvärs över ansiktet. Mössan flög överbord och blodet sprutade. Ja, jag överdriver inte. Det öfullkomligt forsade blod från trakterna kring näsan på den lille pojken. Skit, skit, skit. Det var ju inte så här det skulle sluta. Stackars barn.

Lyckligtvis fanns pojkens pappa ombord. Jag slängde åt honom en hushållspappersrulle för att kunna torka bort det värsta blodet och bedöma situationen. Samtidigt försökte jag hålla ett öga på mössan som försvann bakom oss. Samma pojke hade tidigare tappat sitt slajmdjur i vattnet. Han hade fått sin beskärda del av otur. Mössan skulle bärgas, så var det bara.

Ludvig rullade in seglet och jag vände båten. Mössan fiskades upp, och pojkens näsa började skymta under allt blod. Han var tapper, grät inte en tår. Kanske i chock, tänkte jag tyst för mig själv. Men vi kunde snart konstatera att näsan verkade hel, åtminstone på utsidan. Man såg ingen svullnad. Smällen hade nog bara framkallat ett kraftigt näsblod.

På piren i Västra hamnen stod de andra föräldrarna och väntade, och det var inte utan att vi kände en viss lättnad. Kalaset var över. Allt hade gått bra, förhållandevis bra. Och Lovis var nöjd, utmärkt nöjd. Men nästa gång kanske vi skulle prova ett sånt där vanligt lekland trots allt …

Visst ska vi skydda de våra …

… men det är farligt att leva.

I första avsnittet av tv-serien Familjer på äventyr pratar jag en del om synen på barn och säkerhet i Sverige jämfört med resten av världen. Som brukligt i tv-sammanhang kommer inte riktigt allt jag sa på temat med i själva tv-rutan. Så jag täckte utveckla det lite. I säkerhetens namn kan man nämligen begränsa sig hur långt som helst, så långt att man nästan inte kan göra någonting. Då blir livet väldigt tråkigt, kanske rentav farligt.

Vi valde att göra den här resan trots att den medför vissa risker. Statistiskt sett är det vanligare med olyckor under bilsemestern än när man seglar. Men till havs är hjälpen längre bort om något skulle hända. Vi har därför varit väldigt noga med säkerheten på båten. Noggrannare än de flesta. Troligen för att vi har två barn ombord. Kanske lite extra för att vi kommer från Sverige – trygghetsnarkomanernas hemland.

Men på samma sätt som vi inte låtit risken för olyckor hindra oss från att genomföra vår resa, vill vi inte hindra våra barn från att göra det de vill.  Den som blir överbeskyddad lever i en bubbla, när bubblan spricker blir det dubbelt så farligt. Vill våra barn klättra högst upp i masten får de göra det. Vi ger dem en klättersele och visar hur de ska göra. Trillar de kan det göra ont. Kanske blir de också lite rädda. Men de dör inte. Nästa gång håller de i sig bättre.

På båten är farorna begränsade och säkerhetsrutinerna väl inövade. När vi seglar är det lika självklart för våra barn att ta på flytväst när de ska gå ut, som för svenska barn att koppla säkerhetsbältet när de sätter sig i bilen. I land är det lite annorlunda. Varje plats medför nya faror. Vissa är svårare att förutspå än andra. Men ju mer kunskap man har, desto bättre. Vet barnen vilka hajar som är farliga, behöver de inte vara rädda för alla. Och har de lärt sig vad de ska göra om de kommer bort, då är det inte lika skrämmande om det skulle hända.

Generellt brukar vi försöka ta seden dit vi kommer. I den mån det är rimligt. Vissa saker behöver man träna på länge för att lära sig. Som att jonglera med eldfacklor. Men är flaket på en pick-up det transportsättet lokalbefolkningen använder, då är det också gott nog för oss. Vi kan inte komma dragandes med våra svenska krav om bilbarnsstol eller hjälm i länder där dessa prylar inte finns. Då hade vi lika gärna kunnat stanna hemma.

Livet blir roligare om man vågar lite. Det är också så man lär sig. Så tänker vi. Men det här är svåra frågor. Ingen vill att ens barn ska bli bortrövat, eller skada sig för livet. Vad tycker du, är vi svenskar för säkerhetsmedvetna? Och var går i så fall gränsen?

Långfärd för den sjösjuke

Familjen Ringdahl och bilen. Foto: Kaptillkap.se

Familjen Ringdahl och bilen. Foto: Kaptillkap.se

För någon vecka sedan fick vi en middagsinbjudan av en för oss vilt främmande familj här i Malmö. De hade läst om oss i tidningen och undrade om vi inte kunde komma över på middag en kväll. Lite förvånande blev vi. För även om sådant har hänt oss ganska ofta de senaste åren – så hör det knappast till vanligheterna i Sverige. Men så det var inte vilken familj som helst heller. Det var familjen Ringdahl.

Det visade sig att Nina och Ola Ringdahl precis som vi en gång drömt om att utforska världen tillsammans med sina barn. Så det har de gjort. De har rest kort och tvärs över över jorden med sin Land Rover. Den längsta resan varade i 16 månader, och tog dem hela vägen till Kambodja. Och håll i er nu. Med sig hade de sina fyra barn. Ja, ni läste rätt. Fyra små barn under åtta år – i samma baksäte.

Vi tackade ja till den där middagen förstås, och i lördags var det dags. Inte helt oväntat blev det en mycket intressant afton. För även om vi besökt helt olika delar av världen och trots att vi färdas till sjöss och de på land, så är våra lärdomar och erfarenheter närmast identiska. Allt det positiva – som att de flesta människor är goda vart man än beger sig och insikten om vilka fantastiska dörröppnare små lintottar kan vara. Men också det jobbiga – utsattheten, byråkratin, korruptionen och det evinnerliga meckandet.

Vi pratade också om skillnaderna. Vi kan ju inte stanna vår båt hur som helst, var som helst. Utan måste ibland fortsätta i flera veckor, även om vädret är besvärligt. Å andra sidan så kan vi stänga om oss på ett helt annat sätt. Vi kikade in i bilen som stod parkerad utanför familjen Ringdahls hus. Den är inte stor. Alla sex sover i ett tält på taket under sina resor, gör sina behov i naturen och kokar mat i en gryta direkt på gasflaskan. Mary af Rövarhamn är som ett slott i jämförelse. Och då har vi ju bara hälften så många barn.

Så frågan är då, skulle vi kunna tänka oss att göra samma sak? Ja, jag tror faktiskt det. Men två barn räcker. Oavsett, det får nog vänta ett tag. Vi börjar med en tur upp till Rövarhamn nu över julen.

Dags att rösta!

valtider

Valtider

VÄSTRA HAMNEN, MALMÖ. De flesta som läser den här bloggen regelbundet verkar ha en ganska positiv syn på den resa vi har gjort tillsammans med våra barn. Men vi vet också att det finns många där ute som anser det vara rena galenskaper att ta med sig barnen ut  på havet. Skillnaden är att dessa personer kanske i större grad väljer att inte säga något. Inte direkt till oss. Men kanske till grannen, och arbetskamraterna.

Den här helgen är det en del artiklar om vår resa i lokaltidningarna, vilket innebär att det antagligen kommer in en del nya läsare på här på bloggen. Folk som inte följt vår resa, och därmed har lite sämre inblick i vad vi är för människor och hur vi resonerar. Just därför tänkte jag att det vore lite extra intressant med en liten omröstning, så här i valtider.

Motivera gärna din röst med en kommentar. Kanske kan vi få till en intressant debatt.

Havnens Special

En efterlängtad glass

En efterlängtad glass

SKAGEN, DANMARK. Jag har sagt det förut, och jag säger det igen. Vi älskar glass, hela familjen. Och inte har förtjusningen, och längtan, blivit mindre under alla dessa år i tropikerna – oändligt långt från alla frysdiskar och glassbarer. Och ja, jag måste erkänna. Att det har hänt mer än en gång, att vi köpt ett tvåliterspaket och delat på till lunch när möjligheten äntligen getts. Det har faktiskt funnits perioder då detta har varit mer regel än undantag. Och när vi inte haft någon glass, då har vi pratat om den istället. Precis som man så ofta gör när man längtar efter något riktigt mycket.

Det finns en glass vi har pratat mer om än alla andra. Och det är den danska. Inte så mycket för dess höga kvalitet, utan snarare för dess storlek och det sätt som den brukar serveras på. Det är som om barnen inte kunnat få nog av att höra oss berätta om de jättelika våfflor som säljs i vårt grannland. I flera år har de sett framemot den dagen då de ska få smaka en sådan i det verkliga livet. Igår var det äntligen dags. Vi beställde den största de hade. En Havnens Special. Fyra stora kulor glass, toppat med lika mycket mjukglass, flödeskum, guf och syltetöj. Och en stor flödeboll på toppen. Alltsammans serverat i en enorm våffla. Jag har sällan sett två så lyckliga barn.

Senare gick vi upp på byn, för att köpa kläder till Ludvig som ska börja jobba på måndag. Då gick vi förbi ett ställe där de sålde en likadan glass, fast med 13 kulor. Tur vi inte gick dit först.