Visst ska vi skydda de våra …

… men det är farligt att leva.

I första avsnittet av tv-serien Familjer på äventyr pratar jag en del om synen på barn och säkerhet i Sverige jämfört med resten av världen. Som brukligt i tv-sammanhang kommer inte riktigt allt jag sa på temat med i själva tv-rutan. Så jag täckte utveckla det lite. I säkerhetens namn kan man nämligen begränsa sig hur långt som helst, så långt att man nästan inte kan göra någonting. Då blir livet väldigt tråkigt, kanske rentav farligt.

Vi valde att göra den här resan trots att den medför vissa risker. Statistiskt sett är det vanligare med olyckor under bilsemestern än när man seglar. Men till havs är hjälpen längre bort om något skulle hända. Vi har därför varit väldigt noga med säkerheten på båten. Noggrannare än de flesta. Troligen för att vi har två barn ombord. Kanske lite extra för att vi kommer från Sverige – trygghetsnarkomanernas hemland.

Men på samma sätt som vi inte låtit risken för olyckor hindra oss från att genomföra vår resa, vill vi inte hindra våra barn från att göra det de vill.  Den som blir överbeskyddad lever i en bubbla, när bubblan spricker blir det dubbelt så farligt. Vill våra barn klättra högst upp i masten får de göra det. Vi ger dem en klättersele och visar hur de ska göra. Trillar de kan det göra ont. Kanske blir de också lite rädda. Men de dör inte. Nästa gång håller de i sig bättre.

På båten är farorna begränsade och säkerhetsrutinerna väl inövade. När vi seglar är det lika självklart för våra barn att ta på flytväst när de ska gå ut, som för svenska barn att koppla säkerhetsbältet när de sätter sig i bilen. I land är det lite annorlunda. Varje plats medför nya faror. Vissa är svårare att förutspå än andra. Men ju mer kunskap man har, desto bättre. Vet barnen vilka hajar som är farliga, behöver de inte vara rädda för alla. Och har de lärt sig vad de ska göra om de kommer bort, då är det inte lika skrämmande om det skulle hända.

Generellt brukar vi försöka ta seden dit vi kommer. I den mån det är rimligt. Vissa saker behöver man träna på länge för att lära sig. Som att jonglera med eldfacklor. Men är flaket på en pick-up det transportsättet lokalbefolkningen använder, då är det också gott nog för oss. Vi kan inte komma dragandes med våra svenska krav om bilbarnsstol eller hjälm i länder där dessa prylar inte finns. Då hade vi lika gärna kunnat stanna hemma.

Livet blir roligare om man vågar lite. Det är också så man lär sig. Så tänker vi. Men det här är svåra frågor. Ingen vill att ens barn ska bli bortrövat, eller skada sig för livet. Vad tycker du, är vi svenskar för säkerhetsmedvetna? Och var går i så fall gränsen?

Långfärd för den sjösjuke

Familjen Ringdahl och bilen. Foto: Kaptillkap.se

Familjen Ringdahl och bilen. Foto: Kaptillkap.se

För någon vecka sedan fick vi en middagsinbjudan av en för oss vilt främmande familj här i Malmö. De hade läst om oss i tidningen och undrade om vi inte kunde komma över på middag en kväll. Lite förvånande blev vi. För även om sådant har hänt oss ganska ofta de senaste åren – så hör det knappast till vanligheterna i Sverige. Men så det var inte vilken familj som helst heller. Det var familjen Ringdahl.

Det visade sig att Nina och Ola Ringdahl precis som vi en gång drömt om att utforska världen tillsammans med sina barn. Så det har de gjort. De har rest kort och tvärs över över jorden med sin Land Rover. Den längsta resan varade i 16 månader, och tog dem hela vägen till Kambodja. Och håll i er nu. Med sig hade de sina fyra barn. Ja, ni läste rätt. Fyra små barn under åtta år – i samma baksäte.

Vi tackade ja till den där middagen förstås, och i lördags var det dags. Inte helt oväntat blev det en mycket intressant afton. För även om vi besökt helt olika delar av världen och trots att vi färdas till sjöss och de på land, så är våra lärdomar och erfarenheter närmast identiska. Allt det positiva – som att de flesta människor är goda vart man än beger sig och insikten om vilka fantastiska dörröppnare små lintottar kan vara. Men också det jobbiga – utsattheten, byråkratin, korruptionen och det evinnerliga meckandet.

Vi pratade också om skillnaderna. Vi kan ju inte stanna vår båt hur som helst, var som helst. Utan måste ibland fortsätta i flera veckor, även om vädret är besvärligt. Å andra sidan så kan vi stänga om oss på ett helt annat sätt. Vi kikade in i bilen som stod parkerad utanför familjen Ringdahls hus. Den är inte stor. Alla sex sover i ett tält på taket under sina resor, gör sina behov i naturen och kokar mat i en gryta direkt på gasflaskan. Mary af Rövarhamn är som ett slott i jämförelse. Och då har vi ju bara hälften så många barn.

Så frågan är då, skulle vi kunna tänka oss att göra samma sak? Ja, jag tror faktiskt det. Men två barn räcker. Oavsett, det får nog vänta ett tag. Vi börjar med en tur upp till Rövarhamn nu över julen.

Dags att rösta!

valtider

Valtider

VÄSTRA HAMNEN, MALMÖ. De flesta som läser den här bloggen regelbundet verkar ha en ganska positiv syn på den resa vi har gjort tillsammans med våra barn. Men vi vet också att det finns många där ute som anser det vara rena galenskaper att ta med sig barnen ut  på havet. Skillnaden är att dessa personer kanske i större grad väljer att inte säga något. Inte direkt till oss. Men kanske till grannen, och arbetskamraterna.

Den här helgen är det en del artiklar om vår resa i lokaltidningarna, vilket innebär att det antagligen kommer in en del nya läsare på här på bloggen. Folk som inte följt vår resa, och därmed har lite sämre inblick i vad vi är för människor och hur vi resonerar. Just därför tänkte jag att det vore lite extra intressant med en liten omröstning, så här i valtider.

Motivera gärna din röst med en kommentar. Kanske kan vi få till en intressant debatt.

Havnens Special

En efterlängtad glass

En efterlängtad glass

SKAGEN, DANMARK. Jag har sagt det förut, och jag säger det igen. Vi älskar glass, hela familjen. Och inte har förtjusningen, och längtan, blivit mindre under alla dessa år i tropikerna – oändligt långt från alla frysdiskar och glassbarer. Och ja, jag måste erkänna. Att det har hänt mer än en gång, att vi köpt ett tvåliterspaket och delat på till lunch när möjligheten äntligen getts. Det har faktiskt funnits perioder då detta har varit mer regel än undantag. Och när vi inte haft någon glass, då har vi pratat om den istället. Precis som man så ofta gör när man längtar efter något riktigt mycket.

Det finns en glass vi har pratat mer om än alla andra. Och det är den danska. Inte så mycket för dess höga kvalitet, utan snarare för dess storlek och det sätt som den brukar serveras på. Det är som om barnen inte kunnat få nog av att höra oss berätta om de jättelika våfflor som säljs i vårt grannland. I flera år har de sett framemot den dagen då de ska få smaka en sådan i det verkliga livet. Igår var det äntligen dags. Vi beställde den största de hade. En Havnens Special. Fyra stora kulor glass, toppat med lika mycket mjukglass, flödeskum, guf och syltetöj. Och en stor flödeboll på toppen. Alltsammans serverat i en enorm våffla. Jag har sällan sett två så lyckliga barn.

Senare gick vi upp på byn, för att köpa kläder till Ludvig som ska börja jobba på måndag. Då gick vi förbi ett ställe där de sålde en likadan glass, fast med 13 kulor. Tur vi inte gick dit först.

Isbergens urmoder

Mot inlandsisen!

Mot inlandsisen!

TASERMUIT, GRÖNLAND. Havet förmår bara värma en smal liten kustremsa, där människor och växter kan leva och bo. Resten av Grönland ligger under is. Den väldiga inlandsisen täcker 80 procent av ön, och är ursprunget till nästan alla isberg i den här delen av Arktis. Den vill vi gärna se. Så vi sätter kurs mot den 40 sjömil djupa Tasermuit-fjorden, som ska föra oss ända fram till isen. Folk berättar att förr nådde glaciären hela vägen ner till vattnet. Men idag slutar den en bit upp. Den drar sig tillbaka femton meter per år.

National Geografic har listat Tasermuit-fjorden som en av världens tio vackraste platser, så själva resan är en upplevelse i sig. Vädret är klart, och vi ser isen växa sig allt större ju närmare vi kommer. Väl framme finns ingenstans att ankra. Men vi lyckas landsätta en expedition bestående av Lovis, Otto och mig själv för att vandra upp till glaciärkanten. Det passar ganska bra, Ludvigs har haft problem med ryggen senaste veckan och bör ändå inte ge sig ut på några längre turer.

Glaciären har fångat upp mängder av grus på sin väg ner från berget. Det gör det svårt att gå, fötterna glider iväg under oss, vi vurpar gång på gång. Gruset färgar också själva glaciärkanten svart och ful. Men undersidan är fin. Alldeles blå och blank med små grottor och hålrum där det droppar och porlar. Tillsammans mynnar alla små bäckar samman till en väldig fors. Fjorden har färgats tropiskt turkos av allt smältvatten. Isen är porös så här i ytterkanten. Då och då rasar det ner små isklumpar. Barnen slår sönder dem med stenar, och fyller fickorna. De vill visa pappa som inte kunde följa med.

Tillbaka ombord lägger barnen isbitarna i en skål med saltvatten, och leker att de är isberg. De kan genast konstatera, att det stämmer som man säger. Ungefär en sjundedel av isberget syns ovan ytan. Leken övergår snart till någon slags mamma-pappa-barn-lek. De två stora isbitarna är mamma Isberg, och pappa Isberg. De små är barn. Jag tycker lite synd om föräldrarna, som får se sina barn smälta bort och dö. Men se det är inga problem, menar Otto. ”När mamma Isberg kalvar, då blir det fler barn.”

Se fler bilder från den grönländska inlandsisen

Vad varje svensk bör veta

DSC_2535

Barnens första lönnäsor

LUNENBURG, NOVA SCOTIA. Häromdagen berättade jag att Otto aldrig sett ett marsvin, men väl en massa andra betydligt konstigare djur. Det samma gäller växtvärlden. Våra barn kan allt om öknar, regnskogar och savanner. Skiljer lätt litchifrukt och rambutan från longan och langsat, eller banjanträd från acacia och baobab. Vanlig gran, lönn och björk däremot, det har de ingen aning om vad är. Inte heller syrén eller maskros.

Lovis och Otto kan inte ens skilja ett smultron från ett hallon. Inte nu, men snart. Naturen längs med Maines och Nova Scotias kust är slående lik skärgården på svenska ostkusten. Längs med stigarna blommar blåbär och smultron, på ängen smörblommor, lupiner och klöver. I trädgårdarna trängs äppelträd med gräslök, vallmo, prästkragar och röda tulpaner. Och överallt vi går doftar det starkt av granbarr och mossa, gräs och tång. För Ludvig och mig luktar det hemma. För Lovis och Otto spännande och nytt.

Barnen studsar fram mellan stenar och tuvor. Lär sig göra lönnäsor och skinna björkarna från bark. Blåser maskrosfrön på varandra och letar fembladiga lyckoblommor på syrénbuskarna.  De suger i sig av allt det nya, och studerar det med samma fascination som de befann sig i djungeln. Men den stora skillnaden att här behövs ingen guide som berättar om det vi ser. Här är det Ludvig och jag som är proffsen. Här kan vi lära ut samma saker som vi själva lärde oss som barn.

Lovis och Otto är mycket imponerade. Tänk att deras mamma och pappa vet så mycket om naturen, det hade de ingen aning om.

Konstiga djur

marsvin

Otto i sin nya skoluniform

SHELBURNE, NOVA SCOTIA. I morse hade Otto kommit till bokstaven M i sin skolbok. Uppgiften gick ut på att skriva namnet på tre olika djur som började på M. Det fanns bilder som stöd, och alla utom den första bokstaven var redan ifyllda. Inga konstigheter med andra ord. Men bekväm som han är så försökte han i första hand gissa vad det stod, istället för att läsa.

Det började bra. Mygga var lätt, mås likaså. Men det var värre med marsvin. Först chansade Otto på en vombat, ett pungdjur som bara finns i Australien och kan väga upp till 40 kilo. Sedan försökte han med dassie (klipphyrax på svenska) som är Sydafrikas motsvarighet till kaniner. Båda var bra gissningar, om man bortser från djurens storlek. Och den framgår ju inte av bilden. Men inget av dem börjar på M.

Agutiern som vi såg i Franska Guyana funkade inte heller, den har längre ben. Så till sist återstod inget annat än att faktiskt läsa själva ordet. Otto ljudade, M-A-R-S-V-I-N. Men hur han än vände och vred på det så fick han inte riktigt till det. Inte ens när han uttalade ordet rätt såg han övertygad ut. För något så konstigt djur hade han då aldrig hört talas om.

Mary på Manhattan

Detta bildspel kräver JavaScript.

MANHATTAN, NEW YORK. Vi lämnade Staten Island igår, seglade norrut under Verrazano-bron, förbi Frihetsgudinnan och vidare upp mot Manhattan. För att lägga till vid en liten marina bara ett hundratal meter från nya World Trade Center. Och ja, det var naturligtvis riktigt häftigt. Vi har alltid drömt om att segla in i New York. Barnen var också uppspelta. Det här är onekligen något helt annat än vi är vana vid.

Jag frågade Lovis vilket hon tyckte var roligast, att se alla skyskrapor eller segla förbi frihetsgudinnan? Hon svarade så här: ”Frihetsgudinnan, för henne finns det bara en av. Men höga hus, det finns det ju gott om hemma i Sverige.”

Det verkar som Lovis minnesbild av Sverige börjar bli lite suddig …

 

Omslagsbarn

På Kryss ,  nummer 4 2014

På Kryss , nummer 4 2014

VIRGINIA BEACH. Lovis och Otto har blivit omslagsbarn igen. Den här gången i senaste numret av tidningen På Kryss. Bilden är tagen en ovanligt stilla dag utanför Tasmaniens ostkust för drygt två år sedan. Samma bild prydde omslaget av förra årets Watski-katalog. I senaste På Kryss finns även en artikel om hur vi löst barnens skolgång under resan. Jag kan tyvärr inte lägga upp den i vårt artikel-arkiv så länge tidningen finns i handeln. Men den borde finnas på hyllan i de flesta svenska tidningskiosker.

En ny fas

Bahamas. Jag längtar redan tillbaka.

Bahamas. Jag längtar redan tillbaka.

BAHAMAS – FLORIDA. Lovis vrider sig oroligt i sin koj. Hon har svårt att somna. ”Pappa, du kan väl lova mig en sak”, säger hon till sist. ”Att vi nån gång ska göra en lång resa igen. Och segla till nått varmt land, med fina stränder. Där man kan bada, och hoppa från peket och sånt. Snälla, det kan vi väl göra.” Jag hör hur hon svajar på rösten, gråten är inte långt borta. Jag känner hur sentimentaliteten väller upp inom mig. Får en klump i halsen, och kämpar mot tårarna jag också.

Ludvig lovar att vi ska fortsätta segla. Berättar att det finns stränder i Sverige också, där man kan bada på sommaren. ”Tack, pappa” säger Lovis tappert. Vänder sig om, och snorar in. Bahamas glesbefolkade övärld har varit en positiv överraskning för oss alla. Barnen har stortrivts. De har badat, byggt båtar av drivved, samlat snäckor, utforskat grottor, matat rockor och badat ännu mer. Vi har njutit av varje ny liten strandremsa, som om det vore för sista gången. Om, och om igen.

Ursprungsplanen var egentligen att segla direkt från Kuba till Florida. Men vädret såg inte riktigt bra ut, så vi bestämde oss för att ö-hoppa norrut genom Bahamas i väntan på stabilare vindar. Sedan dess har prognosen ändrats varje dag, vilket har gjort det svårt att planera mer än dag i sänder. När vi lämnade vår ankarvik igår hade vi fortfarande ingen aning om hur långt vi skulle komma. Och så sent som imorse såg det ut som vi skulle bli kvar på öarna ännu en vecka.

Vi skulle just ankra upp på Nassaus västra udde, när jag bestämde mig för att ladda ner en sista väderprognos. Som för att bekräfta vårt beslut att gå i hamn. Men jag fick inte den bekräftelse jag sökte. Tvärtom. Där var det, väderfönstret vi behövde för att fortsätta mot Florida. Två dagar med bra vind, innan nordan slår till igen. Det borde räcka för att ta oss en bra bit upp längs Floridas kust. Förhoppningsvis ända till Cape Canaveral. Kanske ännu längre, med lite hjälp av Golf-strömmen. Beslutet var fattat.

Vår sista möjliga ankring på Bahamas ligger nu bakom oss, och vi dundrar
fram i sju knop. Det finns ingen återvändo. Karibien är ett minne blott. Där framme väntar Amerika. Vår resa går in i en ny fas.