Polisstationen i Hell-Ville

NOSY BE, MADAGASKAR. Vi är i stan för att förlänga vårt visum. En dam visar oss genom polismyndighetens slitna lokaler, sicksackar mellan tjänstemän som knappar på skrivmaskiner under nakna lysrör. Några barn leker på det skitiga golvet. Utanför rum nummer fyra blir vi ombedda att sätta oss ner på en träbänk. En skylt avslöjar att kvinnan bakom draperiet heter Fru Hanta, och är chef  för immigrationsfrågor i regionen. Vi har kommit rätt.

För att försäkra oss om att polisen här i Hell-Ville  har rätt att förlänga visum hade vi hört oss för i förväg. Och jodå, det har de. Men de glömde berätta att passen ändå måste skickas till  Diego Suarez på fastlandet, för underskrift av högsta polischefen. Och det tar tydligen två veckor, oavsett hur mycket vi protesterar. Det bär emot att lämna ifrån oss passen så länge, men vi har inget att välja på om vi vill stanna i landet.  Vi kan bara hoppas att vi får tillbaks dem igen. Helt självklart är det inte.

Vi fyller i en rad blanketter, och blir sedan ombedda att skriva vår signatur på åtta blanka papper. Fru Hanta berättar att de ska  fungera som underskrift till de personliga brev som man måste bifoga ansökan. Brev till polischefen, som hennes assistent hjälper oss att skriva. För hand. På ett språk vi inte förstår.

Alltsammans kostar nästan 1500 kronor. Så mycket pengar bär man inte omkring på i Hell-Ville. Polisassistenten menar att det inte är några problem, om vi har kreditkort. Jag ser mig omkring, det ser inte ut som ett ställe man kan betala med kort på. Men han ber mig att följa med. Vi går ut från stationen, tvärs över torget och svänger vänster på huvudgatan.  Mot bankomaten.

På första banken är pengarna slut. Andra banken har tekniskt fel. Men på den tredje går det bättre. På vägen tillbaka stannar vi till vid en butik som säljer kontorsmaterial. De har en kopiator, assistenten låter göra 38 kopior på våra pass och registreringspapper. Han plockar också åt sig några mappar som han sätter in kopiorna i, och ett kuvert stort nog för att rymma våra pass. Sedan ber han mig betala.

Under tiden som Otto och jag irrat runt på stan har Ludvig och Lovis åkt tillbaka till båten för att hämta fler passfoton. Fyra av varje skulle de ha. Medan vi väntar ser jag två damer vandra mellan skrivborden på kontoret. De har med sig baguetter och några olika fyllningar att välja på. Fru Hanta väljer en väldoftande köttröra. Det kurrar i magen, men tanken på de förhållande som råder på stans köttmarknad får mig att motstå frestelsen.

När Ludvig och Lovis kommer tillbaka är alla brev skrivna och stämplade. Vi lämnar över foton och pengar. Inga extra mutor efterfrågas, och alla inblandade är vänliga och hjälpsamma. Tre timmar tar det allt som allt. Får gå som ganska smidigt. Sånt här kan vara riktigt jobbigt ibland.