Detta bildspel kräver JavaScript.

SRI LANKA. Tågrälsen över det lankesiska höglandet byggdes redan i mitten av 1800-talet för att transportera te från plantagerna i de svårtillgängliga bergstrakterna. Med en högsta höjd på nästan 1900 meters lär det än idag vara den högst belägna bredspåriga järnvägen i världen.  Standarden är det lite sisådär med; det finns ingen belysning. Inte ens på toaletten, Men det kan kvitta, det är inte därför vi är ombord.

Tåget kryper fram längs med bergväggarna, genom byar och stora plantager, över höga broar och förbi mäktiga vattenfall – ett så nära att det stänker in. Jag har haft turen att få en plats intill ett av de få öppningsbara fönstren i vagnen. Det fläktar skönt i värmen, men jag vågar inte sticka ut huvudet; tunnlarna är många och trånga.

Överallt odlas det. Te, ris, potatis och grönsaker. De mest fantastiska grönsaker. Och allt arbete sker med mankraft. Men folk verkar inte arbeta hårdare än att de kan ta sig en paus när tåget passerar. Kvinnorna på tefälten reser sig upp och vinkar. De magra männen på risodlingen lägger ifrån sig hackorna. Tvätterskorna vid forsen tittar upp, och barn kommer springande från alla håll. Medan de trehjuliga små fordon som kallas tuk-tuk bildar en allt längre kö vid vägbomen.

Det känns som om jag hade kunnat sitta där på tåget i en evighet, och bara betrakta livet utanför. Som på en 4D-bio. Men inte ens den bästa film bör pågå för länge.  Så vi hoppar av i god tid, redan efter tre timmar. Innan barnen blir uttråkade. Innan skakandet och dunkandet upphör att vara charmigt.  Medan vi fortfarande har ett stort leende på våra läppar.