Pay-back time!

berg_nz

Land i sikte!

PORT CRAIG, NYA ZEELAND. Tre dagar kuling, tre dagar motorgång och en dag med lagom starka vindar. I en genomsnittlig temperatur av tio grader i sittbrunnen, och tolv grader i båten. Så kan man sammanfatta vår översegling från Tasmanien till södra Nya Zeeland. Ingen höjdare med andra ord, men typiska förhållanden för dessa breddgrader.

Ja, det är knappast för seglingen eller värmen vi har tagit oss hela vägen ner hit. Vi är här för att uppleva vild, vacker och oförstörd natur. Och i takt med att de flera tusen meter höga bergstopparna träder fram allt tydligare ur mörkret denna morgon lägger vi de svåra dagarna på havet bakom oss. Allt har ett pris. Betalningen är avklarad. Nu ska vi njuta!

(Väl i hamn välkomnades vi av Hector’s Dolphins, världens ovanligaste delfiner som bara bor här på Nya Zeeland. Och jag (Linda) fick simma med dem. Läs mer om det på ERV-bloggen.)

Snigel till middag

Kan man verkligen äta den här?

Oj, va han kämpar! säger Otto och pekar ut mot grodmannen som plaskar i tången en bit ut från klipporna. Det är Ludvig som plockar abalone (se videoklipp). Ett slags skaldjur, eller om man kallar det snigel, som bor i stora platta snäckskal och suger sig fast på klippor och stenar på dessa kalla breddgrader. Vad de heter på svenska vet vi inte.

Vi har blivit tipsade om stället av Paul, en kille vi lärde känna i Hobart. Han och hans familj kastar loss med sin båt Midnight Sun om några veckor för att segla mot Alaska, så han har inte längre anledning att hålla stället hemligt.

Då och då närmar sig grodmannen land. I ena handen håller han sin senaste fångst. I den andra den kniv han använder för att bända loss abalonen från stenarna. Han ser vild ut, inte helt olik kung Neptunus själv. Insnärjd bland sjögräs, tång och alger.

Barnen applåderar av förtjusning. Jag är också imponerad. Det är kallt. Runt femton grader i luften, och säkert inte mycket varmare i vattnet. Och på himmeln drar mörka moln fram. Ena stunden skiner solen, och fem minuter senare regnar det och blåser kuling. Typiskt tasmanskt högsommarväder.

När hinken är full tar vi jollen tillbaka till båten, tvärs över viken. Då och då tittar en liten pingvin upp för att dyka lika snabbt igen. Tidigare idag, på väg in i viken, såg vi både sälar och delfiner. Djurlivet här är lika fantastiskt som vädret är bedrövligt. Antar att man får ta det onda med det goda.

Väl ombord igen firar vi fångsten med hembakade kolakakor och varm choklad. Barnen kröner sin nerkylde hjälte till Kung Abalone den förste. Och som bevis på hans tapperhet hänger de varsin välförtjänt guldmedalj runt hans hals.

Ikväll blir det smörstekt abalone med klyftpotatis och aioli till middag på Mary af Rövarhamn. Och blåbär till efterrätt. Men först ska vi lägga ut en hummertina med snigelrens. Osäker på om humrar äter snigel. Men det är värt ett försök.

Med labbarna i vädret

Vaffö gö di på dette vise?

Dagens första delfiner har just lämnat oss när vi ser något märkligt sticka upp över havsytan en bit bort. Men vad sjutton är det för något. Fåglar? Nej, de flaxar inte. Kanske kan det vara kelp? En slags jättealger som växer på de här kalla vattnen. Jag slänger ett öga på ekolodet. Nej, kelp kan det inte heller vara. Här är det femtio meter djupt. Kelp växer på grunt vatten.

”Sälar”, föreslår Lovis. Intressant tanke, men varför skulle de ligga där i en hög med labbarna i vädret. Men det är precis vad de gör. Det blir tydligt när vi kommer närmare, och dem dyka. Jag blir sugen på att hoppa i, men påminner mig själv om den där rysliga historien jag läste för ett tag sedan där en kvinna hoppat i från sin båt för att snorkla med sälarna här i Tasmanien, och blivit slukat av en vithaj. Inför ögonen på make och barn. Jag motstår frestelsen.

Senare på dagen ser vi fler sälar bete sig på samma sätt. Varför gör de sådär? Det är frågan. Kanske är det just vithajarna de skyddar sig mot. På samma sätt som fiskar ibland simmar tätt tätt i stim för att förvilla fienden. Men vithajar lär ha bra syn, och vattnet är kristallklart här. Så frågan är om den teorin håller. Ja, inte vet jag. Kanske är det någon av er läsare som vet?

Delfiner till frukost, lunch och middag

Flasknosdelfiner i Mary's bogsvall

Vi sitter i sittbrunnen och äter frukost när vi ser dem komma långt i fjärran. Sätta fart mot oss. Hoppandes, nästan studsandes på vattenytan. Som om de vore glada att se oss. Någon att visa upp sig för. Ett bogsvall att rida på det i övrigt spegelblanka havet. Barnen klättrar ut på peket, längst fram på båten, och tjuter av lycka medan delfinerna plaskar runt omkring dem. Några simmar liggandes på sidan precis under oss, som om de ville få sig en ordentlig titt på de långväga besökarna. En delfin tittar mig rakt i ögonen. Länge länge. En vänlig, lite forskande blick. Och jag känner mig otroligt lyckligt lottad.

Tasmanien verkar vara något av ett favorittillhåll för delfiner av flera olika arter. Och vi ser dem många gånger om dagen. Vissa passerar bara förbi, som om de var på väg till ett viktigt möte någon annanstans. Andra gör oss sällskap en stund. Och det är lika magiskt varje gång.

Kalla fötter

Jag ligger i akterhytten, försöker sova. Jag lyssnar, och grubblar. Ludvig har just gippat, jag undrar varför. Vindrodret glappar, ska det hålla hela vägen. Och nya riggen, sitter alla vajrar verkligen som de ska. Kan vi vara säkra på det. Det blåser närmre 30 knop från nordost, och Mary länsar undan i 7-8 knop. Det går fint. Men prognosen lovar mer vind, och högre vågor.

Det är måndag kväll. Vi befinner oss strax nordost om Australiens sydostligaste udde. 30 sjömil åt sydväst ligger Eden, den sista skyddade hamnen på fastlandet. Söderöver, 350 sjömil bort ligger Tasmanien. Och däremellan ligger Bass Strait. Också kallat Australiens Biscaya. Ökänt för de tuffa vind- och vågförhållanden som kan råda här.

En front väntas någon gång på onsdag. Bakom den kan vi räkna med sydliga vindar. Runt 20 knop. Ska vi hinna fram till Tasmanien innan dess. Ja, troligen. Annars kan vi kanske söka skydd mellan öarna norr om Tasmanien. Om det nu är säkert att gå in i det grunda sundet. Sjökortet visar bara tre meters djup i inloppet. Och sjön lär gå hög.

Biscaya. Minnena flashar förbi. Otäcka minnen. Vatten som forsar fram på däck och tar med sig allt i sin väg. Vatten som pressar sig in under nedgångsluckan och in i båten. Rädslan för att något ska gå sönder. Rädslan för att något ska gå riktigt fel. Vi hade väntat länge. Vi började bli sena. Och vi ville så otroligt gärna. Då var det Spanien som lockade, nu är det Tasmanien. Det är mycket som är likt.

Vi hade ägnat kvällen åt att studera väderkartor och sjökort. Och att diskutera. Huruvida vi skulle fortsätta mot Tasmanien eller gå in i Eden. Med viss tvekan kom vi fram till att om prognosen håller i sig, om inget försämras de närmsta timmarna, så fortsätter vi.

Men jag kan inte släppa det. Sömnen vill inte infinna sig. The conditions look reasonable if you are very keen to reach Tasmania. Så hade det stått i senaste meddelandet från Lauri, vår personliga väderrådgivare. Jag upprepar orden för mig själv. Vad betyder de egentligen. Reasonable. Duger det verkligen? Med två små barn ombord. Och very keen. Där i ligger den stora faran. Vi vill så gärna. Och förhållandena är inte bra. Nej, det här är inte bra.

”Jag har gippat för att vi ska kunna nå Eden, innan det är för sent …” säger Ludvig avvaktande när han ser att jag har stigit upp. ”Jag tycker vi går in”, bekräftar jag.  ”Bra, då är vi överrens”, säger Ludvig och lägger om kursen.  Själv går jag och lägger mig igen.  Och sover gott.

Mer om hur ovädret på Biscaya har påverkat vår syn på säkerhet finns att läsa i senaste numret av tidningen Praktiskt Båtägande.