Sydafrika

Där noshörningar pudrar näsan

S/Y Mary Lämna en kommentar
Måste man så måste man

Måste man så måste man

HLUHLUWE-iMFOLOZI, SYDAFRIKA. Vi stannar bilen för att betrakta en noshörningshona och hennes unge som betar bakom buskarna intill vägen. Nationalparken Hluhluwe-iMfolozi är känd för sina många noshörningar, och vi har redan sett flera stycken på lite avstånd. Både de trubbnosiga, och de mer ovanliga spetsnosiga. Den här lilla familjen tillhör de trubbnosiga, det är den största arten. Och de är nära, så nära att jag kan känna lukten av dem.

Honan lyfter på huvudet och tittar åt vårt håll, sedan korsar hon vägen precis framför bilen. Med ungen i hasorna. Mitt hjärta klappar fortare. Måtte vi inte gjort henne upprörd på något sätt. Djur med ungar är inte att leka med. Särskilt inte de som väger tre ton, och har ett en meter långt horn att sticka in i sidan på den de inte gillar. Ludvig lägger i backen, så vi snabbt kan retirera om det skulle behövas. Sedan håller vi andan. Till och med Otto är tyst.

De båda noshörningarna kommer upp i höjd med bilen.  Där vi förvånade ser hur de plötsligt stannar, lyfter på svansen och gör sina behov. Bara några meter från oss. Fotbollsstora kluttar som faller till marken med en duns, en efter en, för att landa i en stor hög med andra lika stora kluttar. Det är då jag förstår, vi har parkerat granne med en noshörningstoalett. Därav lukten.

Så snart de båda noshörningarna gjort sitt sprätter de med bakbenen och intar mer behörigt avstånd. Senare ser vi flera likadana toaletter längs vägen, ibland också dess brukare. Och massor av andra roliga djur; de berättar jag kanske mer om en annan dag. Men tänk att noshörningar är rumsrena, det hade vi ingen aning om.

En flodhäst under båten

S/Y Mary 2 kommentarer

Flodhästfamilj i badet

RICHARDS BAY, SYDAFRIKA. Våra sydafrikanska vänner på kompisbåten Goody tog med oss på en solnedgångskryssning i iSimangaliso Wetland Park häromdagen. Bufflar och antiloper betade vid vattenbrynet, krokodilerna plaskade i strandkanten och flodhästarna frustade precis intill båten. Allt medan den röda solen gick ner över savannen. Det var riktigt häftigt, och för första gången kände jag att vi verkligen var framme i Afrika.

Annars har Richards Bay i sig inte känts särskilt exotiskt så här långt. Men det finns en skylt som varnar för krokodiler vid bryggan. Och båtgrannarna berättar att det händer att de ibland får besök av flodhästar i den här delen av hamnen. De hänger i strandbrynet på dagen, och går iland för att beta på natten. De är tydligen mer släkt med valar än hästar och kan stanna under vattnet i närmre tio minuter. Men de simmar inte gärna. De promenerar på botten.

Det händer nog inte särskilt ofta, det finns betydligt trevligare platser för flodhästar att vara på. Men jag tycker om tanken, att vi skulle kunna ha en flodhäst som promenerade runt under båten i detta nu. Även om jag inte har någon större lust att möta den på väg till duschen …

Afrikas röda sol

S/Y Mary 15 kommentarer

Detta bildspel kräver JavaScript.

RICHARDS BAY, SYDAFRIKA. Vi kom fram till Richards Bay tidigt imorse. Elva dygn efter det att vi lämnade Moramba Bay på nordvästra Madagaskar. Räknar vi bort det korta stopp vi gjorde i Moçambique i väntan på bättre vindar tog hela resan tio dygn. Tio dagar och tio nätter till sjöss, tio soluppgångar och tio solnedgångar.

Det sägs att det är partiklar i atmosfären som påverkar himlens färger när solen passerar horisonten. Att de mest spektakulära solnedgångarna därför uppstår i städer med mycket luftföroreningar. Och att det i Afrika skulle vara dammet från den torra röda jorden som gör att solen upplevs rödare här än någon annanstans. För det gör den faktiskt.

Ju längre söderut längs kusten vi kom desto kallare blev dessutom nätterna, och en lätt dimma smög sig in över det varma havet när lufttemperaturen sjönk framåt eftermiddagen. En dimma som i kombination med den röda solen gav upphov till mycket speciella solnedgångar. Solnedgångar som vi aldrig sett dem förut. Och då har vi ändå sett rätt många …

Härligt härligt, men farligt farligt

S/Y Mary 8 kommentarer
Inte helt olik en mustasch ...

Inte helt olik en mustasch …

MOÇAMBIQUE – SYDAFRIKA. Vi ser dem hela tiden nu. Varje dag, varje timme. Varje ljus minut. Vi på väg söderut, mot kallare vatten. De på väg norrut, mot varmare vatten. Deras blås syns som rökpuffar i fjärran. De kastar sina enorma kroppar upp ur vattnet för att sekunden senare åstadkomma plask så stora att de syns på flera sjömils avstånd. Knölvalarna, dessa havets jättar som graciöst lyfter sina stjärtfenor och dyker när vi kommer dem för nära.

En vuxen knölval kan bli mer än femton meter lång, och väga över 30 ton. Jag slår bort tanken på vad som skulle hända om vi faktiskt seglade på en val i den storleken, i den här farten. Vi bär fulla ställ och gör 7-8 knop, med god hjälp av den kraftiga strömmen som forsar söderut längs Afrikas östkust. Istället njuter jag, till fullo. Känner mig tacksam, för varje stund som går. För varje val jag får se, för varje meter vi närmar oss den trygga bryggan i Richards Bay.

Att segla söderut längs Sydafrikas östkust är svårt. Våren är sen i år, och lågtrycken vandrar upp med kusten likt pärlband. Varannan, vart tredje dag slår de till. Med plötsliga kuling eller stormvindar från syd. Vindar som får vågorna att resa sig när de möter den sydgående Agulhasströmmen. Vågor som kan bli tjugo meter höga där strömmen är som starkast. Vågor som lätt kan sänka de skepp som inte hinner undan.

Vågorna är oberäkneliga och branta här ute; dyningen från det senaste ovädret har inte hunnit lägga sig än. Men vi har ingen tid att förlora. Enligt prognosen väntas den nordliga vinden öka. Och öka. Till full kuling imorgon eftermiddag. För att pang, vända på fredag och blåsa med full kraft från andra hållet. Det sägs att valarna aldrig hoppar så högt som då. När vågorna är som störst. Men det vill jag inte uppleva. Då måste vi vara framme. Då kommer vi att vara framme.