Jag är inte särskilt fåfäng. Använder sällan smink eller smycken. Och lägger inga pengar på kläder. Men om någon frågar mig vad jag saknar mest med Sverige lyder svaret: Min frisör. 

Jag vill att min frisyr ska uttrycka min personlighet, min identitet. Och det är jag beredd att betala extra för. Inte så att jag stylar, färgar eller fönar. Nej tvärtom. Jag är av åsikten att en bra frisyr inte ska behöva fixas, den ska bara falla på plats när man stiger upp på morgonen. Och det gör den, om rätt person håller i saxen.

Jag hade gått till samma frisör i tio år när vi lämnade Sverige. Och för att ni ska förstå hur viktig hon är för mig kan jag berätta att hon heter Mary. Ja, ni hör själva. Jag har döpt min båt efter min frisör. Ludvig är kanske av en annan åsikt, han menar att namnet skulle inspirerats från hans farmor med samma namn. Men nejdå, båten är döpt efter frisören. Och hur jag skulle klara mig utan henne ute i världen övergick mitt förstånd den dagen vi gav oss av.

Min oro har visat sig vara väl befogad. Vind, salt och sol sätter sina spår, och efter tio månader kunde jag inte dra ut på det längre. Jag spanade in den finaste salongen i Colombia, och på skaplig spanska berättade jag allt om min själv och min livsstil för den något förvånade frisör som fått den äran. Hon såg ut som hon lyssnade noga, sedan lyfte hon saxen och klippte med ett snabbt snitt av det hår jag sparat ihop till under fem år. Och det kan jag lova, var inte på något sätt i linje med mina instruktioner.

”Varför ser du så ledsen ut mamma?” frågade Lovis som satt i stolen bredvid. Jag svarade inte, utan stirrade mållös på kvinnan i spegeln framför mig.  Själva klippande tog mindre än fem minuter. De återstående femtio minutrarna använde hon till att föna min nya frisyr. Bakåt, uppåt. Sådär som alla colombianska skönhetsdrottningar bär sitt hår. Rikligt med hårspray fick kompensera för det faktum att jag inte har lika tjockt glansigt svart hår som de colombianska systrarna.

Jag minns att jag tog Lovis i handen efteråt, sprang gråtandes hela vägen till toaletten på andra sidan gallerian, där jag stoppade huvudet under kranen. Sedan drog jag av min dotters hårband och  samlade ihop det lilla hår jag hade kvar i två tofsar, som jag inte tog av mig förrän vi kom fram till Tahiti ett halvår senare. Det är mer än två år sedan, och jag har inte hämtat mig än. Inte håret heller för den delen.

Min nya frisyr?

Inget av de följande frisörbesöken har varit i närheten så traumatiska som det första. Nu när jag redan är nedbruten, vingklippt, och identitetslös. Jag har accepterat mitt öde, dömd till ett liv med tofs för att dölja ännu ett misslyckande. Ett besök hos frisören är inget annat än en källa till ångest och sorg. Ett nödvändigt ont, som jag drar ut på in i det sista.

Nu är det dags igen, och den här gången tänkte jag pröva en ny strategi. Nåja, nygammal är kanske mer rätt uttryckt. När jag var tio år tog jag med mig en bild på Carola till frisören. Jag ville se ut som henne i håret. Det fungerade inte något vidare då, och jag har inga större förhoppningar den här gången heller. Men i brist på bättre idéer provar jag igen.

I morgon gäller det alltså, kl 14.00 lokal tid. Fast denna gången tänkte jag att jag skulle vandra ut ur salongen och se ut som tjejen på bilden här bredvid, istället för Carola. Hoppas det funkar. Håll tummarna.

Klicka här för att se läsa hur det gick