Lucka 20: Barracudan

En barracuda lurar bakom dagens lucka. En av de många stackars fiskar som slutat sina liv på vår stekpanna. Det är vanligt att vi får frågor om vilka fiskar som går att äta när man seglar runt på världshaven sådär. Men det är inget stort problem. Inte till havs, där går alla fiskar att äta. Åtminstone de arter som brukar fastna på våra krokar. Oftast guldmakrill, tonfisk, wahoo och barracuda. På revet ska man däremot undvika  drakfisk, blåsfisk och stenfisk – de är giftiga. Och så bör man vara försiktig med rovfisk, som barracudan. De kan bära på en hög koncentration av nervgiftet ciguatera. Annars är det fritt fram.

Läs mer om ciguatera och när jag fick agera försökskanin

Ingen fisk på isen

Detta bildspel kräver JavaScript.

 SILJANSNÄS, DALARNA. Att Otto är tokig i fisk och fiske har nog inte undgått någon som följt den här bloggen med någorlunda regelbundenhet. Så när han häromdagen fick nys om att 70 000 regnbågslaxar nyligen rymt från en fiskodling i Mora var det inget som kunde stoppa honom. Det var bara att ge sig av till Leksand och köpa fiskegrejer.

Ja, vi är i Dalarna under sportlovet. Vi har ju inte fått så mycket snö i Malmö i år, och barnen längtade efter riktig vinter. Så det fick bli en tur till Ludvigs syster i Siljansnäs. Vi har fått några riktigt fina dagar i backarna här runt omkring, och även hunnit med en sväng upp till Idre för att gratulera min bror som firade sin 50-årsdag där. Men nu ville Otto fiska.

Problemet var väl bara det att det varit fem grader varmt här i trakten senaste dagarna. Snö och is smälter i en rasande fart. När vi köpte fiskekortet fick vi tips om att isen fortfarande var tjock bortåt Olsnäs, så vi satte kurs västerut. Efter att ha irrat runt på ishala skogsvägar ett tag fick vi syn på några fiskare ute på isen, packade vår pulka och gav oss ut vi också.

Det var svårt att ta sig fram. Isen var täckt av snömodd och smältvatten. Inte så att det kändes farligt. Bara halt och blött. Men så snart vi hittat de första hålen stannade vi där, och släppte ner våra krokar. Sedan var det bara att vänta. Dricka varm choklad, äta ballerinakakor och vänta lite till.

Otto tittade djupt ner i sitt hål, tyckte det såg dött ut och föreslog att vi skulle gå längre ut. Han hade nog rätt, det brukar han ha när det gäller fiske. Men halva gänget hade blivit blöta om fötterna på vägen ut, och nybakade våfflor väntade hos några bekanta inne i Leksand. Så vi gav upp.

Vid bilen mötte vi två gubbar som fiskat längre ut, och mycket riktigt – de hade fått inte mindre än nio laxar på kroken. Men de hade redan så många i frysen där hemma, sa en av gubbarna. Vi fick gärna en. En stor fin regnbågslax på säkert tre kilo.

Så kom det sig alltså att vi ändå fick en fisk med oss hem denna dag. Ibland ska man ha tur.

Fler fiskehistorier

Kluven fiskelycka

Den kallas inte guldmakrill för intet.

Den kallas inte guldmakrill för intet.

BRASILIENS NORDKUST. Ludvig har precis släppt ut fiskelinorna när knarrsignalen hörs. Det ljud som fiskerullen ger ifrån sig när vi har napp. Min blick söker sig bakåt. ”Guldmakrill”, ropar jag när jag ser en stor fisk hoppa långt där bak. ”En stor en”. Då ser jag att även Otto fått napp på sin vinda. Skit också, tänker jag. Fiskarna väger säkert tio kilo styck. Så mycket fisk kan vi inte ta hand om; vi har ingen frys ombord.

Hela familjen samlas i aktern. Ludvig är upptagen vid spöet. Jag tar in Lovis lina, så att fiskarna inte ska sno in sig. Jag vill inte heller riskera ytterligare napp. Guldmakrillar brukar hålla ihop. Nästan alltid i par, men ofta många fler. Det sägs att de är monogama; fångar man en kan partnern följa efter båten i dagar. Vi har aldrig sett det själva, men är det sant är det ofantligt hjärtskärande.

Ottos fisk är för stor för att han ska klara av den själv. Lovis kommer till undsättning. Tillsammans är de starka, tar in decimeter för decimeter på linan. I vanliga fall brukar vi låta fisken trötta ut sig själv, innan vi drar upp den. Men den här gången vill vi gärna få in dem så snart som möjligt. För att se hur krokarna sitter, medan de fortfarande är starka nog för att ha en chans att överleva. Vi hoppas kunna släppa en fri.

Guldmakrillar byter färg, beroende på tillstånd. I vattnet är de vackert blågröna, med stänk av guld. Men ju mer utmattade de blir, desto mer guldskimrande. Därav namnet, guldmakrill. Men i spansktalande länder kallas den Dorado, i Stilla havet Mahi Mahi och i Karibien är den mest känd som Dolphin Fish. Guldmakrillen finns i alla varma hav, överallt där det finns flygfisk.

Jag ser hur färgen på Ottos fisk börjar skifta i grönt och gult. Den börjar bli trött, gör ett sista desperat försök att komma loss, kastar sig än hit än dit. Men ger sedan upp, lägger sig spå sidan och låter sig släpas över vattenytan. Nu nästan helt gyllene, med bara några enstaka blå prickar. Jag tittar oroligt på Ludvigs fisk. Den har också börjat ändra färg, men kämpar fortfarande emot. Än finns det hopp.

Ludvig får in fisken till båten, försöker få loss kroken ur dess mun. Den kastar sig än hit än dit, kämpar för sitt liv och får en skada i mungipan på kuppen. Men loss kommer den, och vi kan till vår lättnad se att den simmar därifrån. Nu gäller det att få ombord Ottos fisk. Vore tråkigt att tappa den, särskilt nu när vi släppt den andra fri. Men motståndet är svagt; fisken är nästan livlös. Dess gyllene färg börjar övergå i grönt och svart.

Vi har dragit upp massor av guldmakrill på den här resan. Den är en riktig favorit, med vitt fast kött. Ändå känns det lika sorgligt varje gång Ludvig tar fram kniven. När vi ser det tjocka mörkröda blodet tömma fisken på liv. Hur dess yta ljusnar för varje droppe. Snart är hela fisken vackert vit, med bara några enstaka klarblå prickar över ryggen. Den har ändrat färg för sista gången.

Jag låter blicken svepa över havet bakom båten, men ser ingen förföljare. Det där med den sörjande partnern är nog bara en myt. Hoppas det.

Lycka är en egen fiskargubbe

Fiskargubben Ove lär Lovis ro.

LIMHAMN, SVERIGE. Det dundrar i stålskrovet så att jag blir alldeles vettskrämd. Värre än åskan. Men chocken går snart över i värme. Jag känner igen oljudet. Det är fiskargubben Ove som kommer. Han har markerat sin entré på detta resoluta sätt sedan den dagen jag bad honom knacka innan han gick ombord. Med sig har han en nyfångad torsk till barnen, men som vanligt får de gärna ”bjuda mamma och pappa”.

Mary af Rövarhamn angjorde Norra fiskehamnen i Limhamn för snart två år sedan, och sedan dess har Ove varit som en extramorfar för Lovis och Otto. Varje morgon står han där på bryggan och väntar för att sno åt sig ett par minuter med barnen  innan de far iväg till dagis. Är vi tidiga håller han utkik från sin ”hodda”. Är vi sena väntar han tålmodigt. Och barnen jublar när de får syn på honom.

Ove fyller 82 år i år och har fiskat i Limhamn sedan barnsben. Numera fiskar han bara till husbehov, sitt eget och vårt. På väg hem från dagis brukar barnen allt som oftast få komma ombord på Oves fiskebåt Vanja för att välja en egen middagsfisk ur sumpen. Och då och då får de följa med ut för att ta upp näten. Spännande. Ove har gjort egna nät till Lovis och Otto. En gunga också när han ändå höll på.

Det är något alldeles särskilt fint med vänskap mellan gamla och barn. Och det känns hårt att tänka på att vi snart ska lämna Ove ensam kvar på bryggan. Riktigt hårt.