Mera godis för nätseglare

S/Y Mary 12 kommentarer

”Bli nu inte paranoida men just nu håller jag koll på er framfart via spoten, kan se vilka fartyg ni har runt omkring er på http://www.marinetraffic.com, se var ni är på sjökortet på C-Map och kolla väder, vattenstånd och hur det ser ut i hamnen ni snart kommer att gå in i på http://www.langeoog.de/de/webcams.htm?camnr=4. Om ett tag hoppas jag kunna se när ni glider in i hamnen på deras webcam… Riktigt kul att nätsegla”

Så skrev vår kompis Ralph här på bloggen för några veckor sedan. Nu kan vi glädja Ralph och alla er andra nätseglare att det finns ännu ett sätt att hålla koll på oss. Vi har nämligen installerat den AIS-sändare från True Heading som Watski till vår stora glädje sponsrat oss med. Och med suverän hjälp från Gunnar på KB Vågspel fick vi den idag programmerad på nolltid.

AIS är ett system som gör det möjligt för andra fartyg runt omkring oss att se information om vår båt och dess fart och kurs ute på havet. Befinner vi oss dessutom nära land kan även landstationer fånga upp våra signaler och visa dem på internet. Bra va? Det bästa är ändå att vi också kan få upp information om andra båtar runt omkring oss där ute och därmed tidigt upptäcka om vi är på kollissionskurs. Det är nämligen lagkrav för alla fartyg i kommersiell drift att ha AIS ombord, men även de flesta mindre båtar har en egen mottagare. Särskilt användbar är naturligtvis AISen i mörker och i dimma.

Imorgon tänkte vi ge oss ut på havet igen. Den här gången hoppas vi på att komma lite längre. Prio ett är att komma ut från den nedrans Engelska kanalen, men allra helst skulle vi ta skuttet över Biscaya också när vi ändå höll på. Totalt en sisådär 500 sjömil (4-6 dagars segling på landkrabbespråk). Vi får väl se hur det går men med nuvarande väderprognos ser det i alla fall inte omöjligt ut. Följ oss på SPOTen eller AISen om ni har lust. Men som med all annan elektronik så bli inte oroliga om ni inte ser oss för stunden. Batterier kan ta slut, antenner kan komma utom räckvidd, eller så får vi helt enkelt lust att vara ”ensamma” en stund : )

Klättrar på väggarna

S/Y Mary 11 kommentarer

Idag har vi varit inblåsta på Englands sydkust i nio dagar. Och ytterligare ett par dagar lär det bli om man får tro prognosen. Det trista är att det blåser så mycket och går så hög sjö i hamnbassängen att det inte ens är läge att ta jollen in till land. Men idag regnar det åtminstone inte. Det kan vara lite frustrerande att inte komma vidare och vi klättrar väl lite på väggarna allihop i besättningen, men Lovis gör det bokstavligen talat.

Detta bildspel kräver JavaScript.

Imorgon natt tänkte vi dock unna oss en natt i marina – duscha, handla mat, och springa av oss : )

Ännu en orolig natt

S/Y Mary 7 kommentarer

PIP, PIP, PIP, PIP, PIP, ankarlarmet ljuder intensivt och högt. Både Ludvig och jag reser oss samtidigt upp med spikrak rygg. Det är tur att vi har sitthöjd i akterhytten annars hade vi båda slagit huvudet i taket med en väldig smäll. Utanför viner vinden i riggen och regnet öser ner. Båten vrider sig lite obekvämt och vattnet porlar längs med skrovsidorna. Den bärbara gps:en hänger numera i akterhytten på natten med displayen tänd så vi direkt ska få koll på läget om larmet går.

SOG (Speed over ground) visar på 0.0 knop. Jag andas ut och hjärtat sjunker tio cm från sin placering högt uppe i halsgropen. Inte helt tillbaka på sin ursprungliga plats men på god väg. Något har uppenbarligen utlöst larmet som just den här natten är inställt så att det ljuder varje gång båten förflyttar sig mer än 30 meter. Jag drar mig till minnes att vi i natt ligger på en ”lånad” boj i Portland Harbour och att vi har gott om svängutrymme, skönt. Den senaste veckan har vi legat för ankar i Newton River på Isle of Wight i väntan på bättre vindar. I den smala floden kunde ett vindvrid på natten bli ödesdigert, samtidigt som vår vinkel mot omgivningen och andra båtar hela tiden förändrandes medan tidvattnets rann in och ut ur floden med en fart på flera knop.

Men nu ligger vi alltså på boj. Så varför överhuvudtaget ha ankarlarm undrar kanske du. Nja, den där bojen vi ligger på vet vi egentligen inget om. Vi fick dåligt fäste när vi försökte ankra igår kväll och med en kulingvarning hängandes över oss tog vi slutligen beslutet att ta en av de tomma bojarna som låg och frestade i hamnen. För hur små eller stora båtar den egentligen är dimensionerad vet vi egentligen inget om. Allt vi vet är att kättingen var ganska hårt åtgången av rost, men väldimensionerad från början. Det borde rimligen betyda att bojstenen också är hyfsat rejäl. Men man vet aldrig; vår Mary är en bastant dam. 16,5 ton, berättade kranföraren sist hon var uppe. Och sedan dess har vi lastat ner henne en del ..

Naturligtvis hade vi kunnat lägga till i en marina, men de engelska hamnavgifterna överstiger vår dygnsbudget med råge. I England är marinor en lyx för överklassen. Det är fantastiskt hur snabbt vi vänjer oss vid att inte ens se dem när vi letar efter möjlig natthamn. De finns helt enkelt inte på vår karta. Nu ska vi bara vänja oss vid ankarlarmet också.

Ludvig programmerar om larmet så att det är redo att tjuta igen vid nästa förändring. Jag lägger mig ner. Har svårt att somna. Lyssnar på alla ljud. Undrar vilket håll det blåser på nu då? Är vinden kanske till och med seglingsbar? Efter att ha legat inblåsta i England med sydvästliga vindar i dryg vecka är vi bra sugna på en annan vindriktning än just sydväst. Prognosen har gett oss svagt hopp om att vi imorgon ska kunna ta oss vidare ner mot Frankrike för att framåt helgen segla över Biscaya. Jag stiger upp, och tittar ut genom vår ”bubbla” (glasbubbla som ger oss fri sikt runt båten utan att behöva gå ut i skitvädret). Försöker tolka lamporna i den stora hamnen. Jo, det blåser nog något mer på väst, men vem vet om det håller i sig. Jaja, hur som helst så blåser det alldeles för mycket och det är mitt i natten. Jag kryper ner i sängen igen. Det är fuktigt och rått. Längtar till södern. Drömmer mig bort, slumrar in, för att inte vakna igen förrän larmet ljuder igen …

En introduktion till brittisk flaggetikett

S/Y Mary 6 kommentarer

Så har vi då nått den engelska sydkusten och bytt ut den holländska gästflaggan, eller artighetsflaggan som den också kallas, mot den engelska. Till skillnad från andra länder använder man här inte den vanliga nationsflaggan på båtar, varken i aktern på de inhemska båtarna eller som gästflagga.

Drottningens fartyg, The Royal Navy, använder ”White Ensign” i aktern, och endast om drottningen själv finns ombord får det bära ”Union Jack”.  Medlemmar i vissa privilegierade yachtklubbar och organisationer har rätten att bära ”Blue Ensign” i aktern på båten, denna finns också med lite olika tjusiga emblem beroende på vilken grupp man tillhör. Medan vi, dvs gästande båtar, liksom den engelska båtpöbeln hänvisas till ”Red Ensign”.

Seglar man däremot i Skottland eller Wales bör man naturligtvis använda deras egna gästflaggor eftersom de flesta av invånarna där betraktar det som en provokation att blandas ihop med sina engelska ”landsmän”.  

Ja, det här är förstås bara en introduktion till temat, mer om brittisk flaggetikett finns att läsa på Wikipedia. Men som ni säkert förstår gäller det att veta sin plats i samhället.

Livet på landet

S/Y Mary 16 kommentarer

De senaste dagarna har vi tillbringat på några av de många kanaler som ringlar sig genom det holländska landskapet. Inget snabbt sätt att ta sig fram på med tanke på alla broöppningar (bropengen betalar man i en träsko som brovakten skickar ner med ett metspö), men ett mycket trevligt alternativ i väntan på gynnsamma vindar för att ta oss vidare mot Engelska kanalen för segel.

Vi färdas genom mysiga små städer och byar. Husen längs kanalen har egna små utgrävda hamnfickor och husbåtar utgör emellanåt hela små byar. Landskapet är härligt grönt. Helt platt överallt, och nästan trädlöst. Imorse lyckades vi dock med konststycket att lägga till just under ett av de få träd som finns. Om man nu kan säga under, för plötsligt befann sig bägge masttopparna inne i grönskan. Den här gången vann Mary kampen och en stor gren fick ge vika och föll ner på jollen på fördäck. Lyckligtvis inga skador på varken besättning eller båt, och efter lite matinköp kunde safarin gå vidare. Jag skriver safari därför att kanalerna kantras nästan uteslutande av betesmark. Till barnens förtjusning har vi sett både kor, hästar, får, alpackor(!?), getter och hjort. Men också harar, storkar, hägrar, gäss och ankor – i mängder. Och över alltihop vilar en lätt doft av koskit, med tillhörande flugor. Hur trevligt som helst med andra ord. Njuter av livet på landet, men ser ännu mer framemot Amsterdam!

(Kapten låter meddela att han även tror sig ha sett två åsnor, men är inte helt säker. ”Det kan ha varit två föl också; stora öron hade de i alla fall.” Behöver jag nämna att han är stockholmare i botten.)

Detta bildspel kräver JavaScript.

De förädiska sandbankarnas farvatten

S/Y Mary 13 kommentarer

En vecka har gått sedan avsegling och vi har nått norra Holland. Nordsjön är ett grunt hav. Och allra grundast är det här i den södra delen. Men framförallt är djupet föränderligt. Längs hela kusten löper långa sandbankar. En del når bara upp över vattenytan vid lågvatten, andra aldrig. Men tidvattnet förflyttar också sandbankarna i sidled vilket gör navigeringen i dessa farvatten till en utmaning. Gubbarna som flyttar sjömärken i regionen gör dock ett utmärkt jobb. Medan gänget som ritar sjökorten verkar ha lite svårare att hänga med i svängarna. Vissa inseglingsrännor har flyttats flera sjömil, och skulle man tro sjökorten skulle vi allt som oftast vara uppe på land och segla.

Imorgon bär det upp på land på riktigt. Nåja, så lär det säkert se ut på SPOTen i alla fall. Det är dags för några dagar i det Hollänska kanalsystemet.

Äventyret kan börja!

S/Y Mary 16 kommentarer

Detta bildspel kräver JavaScript.

SKANÖR, SVERIGE. En skaplig samling familjemedlemmar, vänner och allehanda nyfikna hade samlats på bryggan för att vara med på vår avsegling. För att kramas, vinka med vita näsdukar och önska oss lycka till på färden. Ännu fler hade varit med och skramlat till en gemensam avskedspresent: satellitsändaren SPOT. Tack vare den kan alla som vill följa vår resa på världshaven, se var vi befinner oss för stunden, direkt på internet. I realtid. En strålande bra present. Stort tack.

Själva avseglingen blev en känslosam historia. Ett hopkok av sorg blandat med lika dos lycka och lättnad. Ena stunden ville man gråta, andra skratta. Så det blev lite av varje. Det känns fortfarande surrealistiskt, vi har nog inte riktigt fattat. Att den dag är kommen, avseglingen vi planerat för i så många år. Det är stort, tack alla ni som delade denna speciella dag med oss.

Idag kom vi bara till Skanör, där vi nu ligger tryggt förtöjda granne med vännerna på S/Y Anna Lisa. Men imorgon lämnar vi landet. Vi är på väg. Äventyret har börjat. Hur långt det kommer ta oss återstår att se. Förhoppningsvis till Kurrekurreduttön, kanske hela varvet runt.

Avsegling söndag kl 17.00

S/Y Mary 6 kommentarer

Vår ambition har hela tiden varit att avsegla i början av augusti. Och i början av augusti blir det. Närmare bestämt nu på söndag den 1 augusti klockan 17.00. Vill du dela det här tillfället med oss är du välkommen till vår brygga i Norra Fiskehamnen från klockan 15.00. Ta gärna med lite fika eller nåt så har vi knytis. Och glöm inte den vita näsduken : )

Välkommen!

Att skiljas är att dö en smula

S/Y Mary 5 kommentarer

”Partir c’est mourir un peu.” Så sa en god vän till mig för några veckor sedan när jag berättade att jag inte varit förberedd på alla dessa avsked som en sådan här resa faktiskt innebär. Det är ett franskt ordspråk som betyder just ”att skiljas är som att dö en smula”. Och precis så känns det. Allt annat är vi väl förberedda på. Men inte detta. Frågan är om det ens går att förbereda sig för.

Värst är det med gamla människor. Visst, alla kan blir överkörda imorgon men sannolikheten är trots allt större att de äldre inte finns kvar här hemma när vi återvänder. Och det gör riktigt ont, både för vår egen och för deras egen skull. Samtidigt kan man ju inte sitta hemma och vänta på rätt tajming, för den infinner sig aldrig.

Ju nämre avsegling vi kommer desto tätare mellan avskeden blir det. Och nu med bara några dagar till den stora dagen känner jag mig sorgsammare än på länge. Jag vet att det snart känns bättre, att det goda överväger det onda. Men helt klart sätter det sina spår, som om en del av mig dör vid varje avsked.

Båtsman mönstrar av

S/Y Mary 7 kommentarer

Båtsman

NORRA FISKEHAMNEN, LIMHAMN. Steg just ut ur bilen efter att varit uppe hos familjen i Blekinge i helgen. Lyssnade som vanligt instinktivt efter Båtsmans jamande. Han brukar komma springandes och berätta om allt som hänt när vi har varit borta. Ena saltstänkta skepparhistorien värre än den andra. Men den här gången kom det ingen katt. Tyst och tomt. Kaninerna skuttade istället omkring helt obekymrat en bit bort på gräset. Jag tyckte mig ana något hånfullt i deras uppsyn.

Båtsman har mönstrat av efter 10 000 sjömil och åtta år av trogen tjänst som skeppskatt ombord på Mary af Rövarhamn. För honom väntar nu livet som bondkatt på den blekingska vischan. Han har nämligen vissa krav på sin arbetsmiljö som vi inte kommer att kunna tillgodose på de sju haven: nattseglingar gillar han inte alls, än mindre att ligga på svaj. För Båtsman ligger hela tjusningen i livet som skeppskatt i att utforska nya hamnkvarter och med dem nya jaktmarker. En sisådär 300 hamnar har han hunnit med genom åren.

Men nu är det alltså slut med det ljuva båtlivet för Båtsmans del, i alla fall för ett tag framöver. Han verkar inte helt nöjd med situationen men jaktmarkerna i Blekinge kan han i alla fall inte klaga på. Bara under senaste dygnet lyckades han fånga både en mus och en liten fågelunge, vad vi såg. Och min gamle far har nog inget emot att få lite extra sällskap på gamla dar. Men vi på båten kommer att sakna honom något alldeles förfärligt. Något alldeles förfärligt.

Artikel om Båtsman i Praktiskt Båtägande, maj 2006 (pdf))