Blixtar och under

KUMAI, BORNEO. Vi driver” skriker Ludvig från fördäck. Jag ser honom inte, trots att blixtarna lyser upp hela himmeln med bara några sekunders mellanrum. Regnet piskar min kropp. Och jag kan knappt hålla ögonen öppna. Jag försöker orientera mig, men det är omöjligt att avgöra vilket håll vi driver åt i mörkret. Hur långt vi är från flodbanken. Eller ännu värre, alla de stora fraktfartyg och pråmar som också ligger ankrade i floden.

”Full back” ropar Ludvig plötsligt, och sekunden senare ser jag den holländska segelbåten Thetis framför oss. Det är nästan omöjligt att manövrera båten i den kraftiga vinden, med 45 meter kätting och 30 kilo ankare på släp. Kollisionen ser ofrånkomlig ut. Men jag lägger i så mycket back att motorn vrålar, och ett enormt rökmoln väller ut. Och vi går fria, med bara några centimeter tillgodo.

Då ljuder en öronbedövande åskknall, högre än alla andra. Hela båten skakar, och jag väntar på att få katastrofen bekräftad. Men inget händer. Instrumenten lyser fortfarande. Vi har klarat oss undan blixten. Men vårt och Thetis ankare verkar ha snott in sig i varandra, och båtarna ligger nu och svänger precis intill varandra. Så vi måste ligga kvar i full back för att inte kollidera.

Ovädret håller i sig i ett par timmar. Och det hela är synnerligen nervpåfrestanden. Men vi klarar oss undan med blotta förskräckelsen, och så snart lugnet åter lagt sig över floden kan vi reda ut ankarkättingarna och ankra om. Vi har drivit över 300 meter, och väl tillbaka på vår ursprungliga plats inser vi att inget av de fartyg som legat i vår närhet ligger kvar på samma plats. Alla har draggat, det är ett under att vi inte kolliderat.

Ludvig släpper ut nästan hela ankarkättingen, och hänger på ett extra ankare som kättingvikt. Men vi har ändå svårt att somna om. Det är första gången vårt ankare har tappat greppet. Och det var väl ändå typiskt att det skulle inträffa bara några timmar innan vi ska lämna båten, för en tre dagar lång resa inåt landet. Vi ska besöka orangutangerna. Men plötsligt känns det inte riktigt lika kul. Hade vi inte varit ombord hade den här natten slutat i en katastrof …

__________________________________________________________________

Ja, att alla båtarna draggade säger väl en del om de förhållanden som rådde den här natten. Men att svajankra i floder med mycket tidvatten är alltid svårt. Eftersom det kräver att ankaret får nytt fäste varje gång strömmen vänder. Och att ankaret därmed aldrig hinner sätta sig ordentligt. Mer om våra erfarenheter av svajankring finns att läsa senaste numret av tidningen Praktiskt Båtägande (nr 12) som finns ute i butik  nu.

Avtrubbad eller avslappnad?

Håll i er, nu kör vi!

KUMAI, BORNEO. ”Mamma, mamma! Flickan frågar om vi vill åka med på motorcykeln. Får vi det?” Lovis tittar på mig med förväntansfulla ögon. Vi befinner oss hemma hos den guide som ska följa med oss upp i floden imorgon. Hans fru Arda har som så många andra kvinnor i den här delen av världen fullkomligt tagit sig an Lovis och Otto. Men att åka iväg med dem på motorcykel känns lite överdrivet.

Samtidigt ser jag hur ivriga barnen är. De har aldrig åkt motorcykel förr. Så frågan är, vad gör mig till en sämre mamma: Att i ett land som Indonesien släppa iväg mina barn på en motorcykel utan hjälm, i sällskap av en kvinna jag just lärt mig namnet på? Eller att säga nej, och ta ifrån dem upplevelsen?

För några år sedan hade svaret varit givet. I Trygghetssverige, där vi själva inte ens skulle övervägt att köra de tvåhundra metrarna till Ica Maxi utan bilbarnstol.  Än mindre släppa våra barn ur sikte med en främmande person.  Men sakta men säkert har vi sänkt ribban, slappnat av och tagit seden dit vi kommer. Det blir oftast roligare så. Men att åka motorcykel utan hjälm …

”OK”, hör jag plötsligt mig själv säga. Och barnen blir så glada att de hoppar upp och ner. Innan jag vet ordet av är de uppflugna på motorcykeln tillsammans med Arda och hennes ettåriga son.  ”Håll i er” ropar jag efter dem när de far iväg. Samtidigt som jag inser att jag inte ens vet vart de är på väg, eller hur länge de tänker vara borta.

Gjorde jag rätt, eller gjorde jag fel?

En svala gör ingen sommar …

Efterfrågan på fågelbosoppa har förändrat Kumais stadssiluett radikalt de senaste åren.

Två saker slog oss när vi närmade oss den lilla hamnstaden Kumai på Borneos sydkust. Först dess märkliga siluett. Fula fönsterlösa höghus i betong som tornar upp sig över stadens i övrigt låga bebyggelse. Sedan upptäckte vi fåglarna. Tusentals små svalor som svärmar över staden.  Och snart förstod vi att det fanns ett samband. Kumai har de senaste tio åren utvecklats till en av Asiens största producenter av fågelbosoppa!

Betonghusen fungerar som fågelbofabriker, dit svalor lockas med ett inspelat parningsljud. Inne i fabrikerna bygger fåglarna sina bon, av saliv. Ätbara fågelbon som i tusentals år har utgjort basen i den kinesiska fågelbosoppan, en delikatess som tillskrivs såväl föryngrande som potenshöjande egenskaper. Det sägs att en enda tallrik fågelbosoppa kostar närmare tusen kronor i Hong Kong. Och kilopriset är därefter. Över 20 000 kronor.

Fågelboindustrin är en strålande affär för de kinesiska fabriksägarna. Minst 250 000 svalor har valt att slå sig ner i Kumai. Men stadens övriga invånare är missnöjda. Som vanligt i den här delen av världen får någon enstaka lokal politiker fickorna fulla med kosing. Medan allt som blir kvar till lokalbefolkningen är ett rubbat ekosystem och enorma mängder fågelbajs. För att inte tala om ljudnivån.

Själva ligger vi ankrade på andra sidan floden, på behörigt avstånd från svalorna. Den höga temperaturen kommer vi däremot inte från. En svala gör kanske ingen sommar, men 250 000 gör det uppenbarligen väldigt varmt.

Mer om äcklig mat finns att läsa om i Lonely Planets lista över världens 10 äckligaste maträtter.

Fy bubblan!

Det är sen eftermiddag och vi har ankrat 20 sjömil utanför Borneos södra kust. Vattnet är så grunt i Java Sea att man kan ankra nästan var som helst. Så länge sjö och vind tillåter. Och just nu är det alldeles stilla. Med lite tur håller stiltjen i sig hela natten, så att vi imorgon kan fortsätta in i flodinloppet i dagsljus. Mot den lilla staden Kumai där vi tänkte leta upp en flodbåt som kan ta oss in i djungeln. Till orangutangerna.

Ludvig passar på att dyka ner under båten för att peta upp den såpbubbleflaska som häromdagen trillade ner och täppte till sittbrunnens självläns. Till sin hjälp har han skaftet på Ottos håv. Men det visar sig vara för kort. Han provar med båtshakens skaft istället. Men det är också för kort. Så Ludvig trycker till båtshaken med håvskaftet. Det funkar. Hela båtshaken försvinner in i självlänsen, och ut kommer flaskan.

Men båtshaken sitter där den sitter. Hur mycket vi än bankar och slår. Oavsett vilket verktyg vi använder. Ludvig, som måste dyka ner för att vara beredd att ta emot båtshaken vid varje nytt försök, börjar bli lite illa till mods. Han har redan bränt sig på flera maneter, och ingen vet vad mer som gömmer sig i det grumliga vattnet. Det plaskar oroväckande omkring oss, och tankarna går till de bull sharks som i Australien brukade hålla till i flodmynningar som denna. Otto påstår sig se krokodiler, och inte blir det bättre av att Magnus spanat in två gula ormar i vattnet.

Vi försöker tänka. Självlänsen består av två raka rör, som skarvas i mitten av en kort slangstump. Problemet är att rören inte står i perfekt i linje. Troligen är det båtshakens handtag som har fastnat i skarven mellan slang och rör. Och i så fall måste handtaget bort. Ludvig lyckas till sist trycka upp båtshaken tillräckligt långt för att vi ska kunna såga av niten som håller handtaget på plats. Sedan är det bara att ta bort handtaget och slå ner båtshaken samma väg som den kom in.

Såpbubbleflaskan är loss, båtshaken likaså. Och Ludvig är inte uppäten av vare sig haj eller något annat. En riktig succé med andra ord. Men tänk vad en liten såpbubbleflaska kan ställa till det …

Muta och kör!

Bali: Där poliser är tjuvar.

Det hade inte gått mer än tio minuter sedan vi har hämtat ut vår fina hyrbil när vi plötsligt befann oss på enkelriktat. Fråga mig inte hur det gick till, men bilarna och mopparna rusade mot oss och tutade hej vilt. Och det fanns bara en väg tillbaka, baklänges ut i Singarajas största vägkorsning. Det knöt sig i magen. Vad fanken hyrde vi inte en bil med chaufför för?

En polis dök upp från ingenstans, ställde sig mitt i gatan, blåste i sin visselpipa och stoppade all trafik så att vi kan komma på rätt kurs. Det kändes bra för stunden, men biluthyraren hade varnat oss för polisen. Den skulle undvikas till varje pris. Och mycket riktigt, så lätt slapp vi inte undan. Polisen vinkade in oss till sidan, och bad om registreringsbevis och körkort.

Jag tänkte tillbaka på biluthyrarens ord. ”Om de tar er utan internationellt körkort, då väntar dryga böter. Och lämna absolut inte över registeringsbeviset vad ni än gör.” Det är tydligen dyrt att utbilda sig till polis i Indonesien. Något de kompenserar genom att ta emot mutor under hela sin karriär. Alla är rädda för polisen här. Vi också.

Något internationellt körkort hade vi naturligtvis inte. Och registreringsbeviset hade den uniformerade mannen redan snott åt sig. Det kändes inte bra. Inte alls bra. Och inte blev situationen bättre av att vi just kört mot enkelriktat. Ludvig leddes bort till den lilla bod som polisen slagit upp i vägkorsningen, medan vi andra satt kvar i den allt varmare bilen. Och svettades.

Genom fönstret försökte jag tolka vad som försiggick där inne i boden, men det var svårt. Ludvig satte sig ner, reste sig upp. Slog ut med armarna. Satte sig ner igen. Och så fortsatte det i vad som kändes som en evighet. Men till sist kom han faktiskt ut, med registreringsbeviset i handen. 100 000 rupier fattigare. Vi hade just betalat resans första muta. 70 kr. Och den två dagar långa vansinnesfärden kunde gå vidare.

Att köra bil på Bali är ett äventyr utan dess like. Inte nog med att alla envisas med att köra på vänster sida. Vägskyltar saknas, eller är obegripliga. Vägbanorna är så smala att två bilar normalbreda bilar sällan kan mötas samtidigt, och vissa vägar så dåliga att man måste vända om helt.  Moppar svischar ofta förbi på båda sidor av bilen. Ibland också i motsatt färdriktning. Och överlastade lastbilar räknar kallt med att man kör ut i väggrenen för att lämna plats. Även i kurvorna.

Ja, när vi sent i går kväll lämnade tillbaka bilen till uthyraren hade vi kört så mycket fel att vi missat de flesta sevärdheterna. Men vi var ändå ganska nöjda. Varken bil eller passagerare hade inte fått så mycket som en skråma. Nåja, inga allvarliga i alla fall. Men nästa gång anlitar vi nog en chaufför. För sådan tur kan man bara ha en gång.

Bilder från Bali finns i vårt bildgalleri på Flickr

Våra klätterapor

”Äh, det där är väl ingenting. Jag är mycket starkare än dem”, sa Lovis kaxigt när hon såg aporna som flängde upp och ner i träden på Komodo. ”Jag är tio gånger starkare, fyllde Otto i. Du ska få se. När jag kommer hem ska jag klättra ända upp i masttoppen.” Lovis såg ut som hon funderade en stund, på hur hon skulle kunna bräcka lillebrors påstående. Sedan sa hon. ”Jag ska klättra upp för hela spirbommen, utan att använda stegen i masten. Och när jag kommer upp ska jag äta en banan, för jag är en riktig klätterapa.” Och så fick det bli, för när de där barnen fått för sig något, ja då finns det inte mycket som kan hindra dem.

I väntan på döden

Detta bildspel kräver JavaScript.

En stor vattenbuffel står tvärs över stigen och tuggar på det torra gräset. Det vackra djuret lyfter lojt huvudet när vi närmar oss, och det är då vi ser det. Att det handlar om ett dödsdömt djur. Buffeln har ett fult sår tvärs över mulen. Den har blivit attackerad av en komodovaran, världens största ödla som bara finns här på öarna kring Komodo i Indonesien.

Ett enda litet bett, det är allt som behövs. För att buffeln ska gå en säker död till mötes. Varanens saliv innehåller så starka bakterier, att det sakta bryter ner kroppen. Inom två veckor kommer vattenbuffeln att dö. För ett vildsvin, ett rådjur eller en människa går förloppet något fortare. Medan de små aporna slukas hela, på en gång. Det samma gäller varanernas egna ungar, som måste fly upp i träden när äggen kläcks, och där lever de i tre år för att inte ätas upp av föräldrar eller äldre syskon.

Vår guide kastar försiktigt några jordklumpar på vattenbuffeln för att den ska flytta sig, så vi kan fortsätta vår vandring denna tidiga morgon. Buffeln makar motvilligt på sig. Långsamt, långsamt. Ensam, och övergiven av sin flock. Lämnad åt sitt öde, i väntan på döden. Väntar gör också varanerna. På festen; en vattenbuffel räcker till ett rejält skrovmål för 10-15 varaner.

Fler bilder från Komodo finns i vårt bildgalleri på flickr.com/symary

UTVÄRDERING: 10 000 sjömil med räddnings-västen Watski2Star Pro

Detta bildspel kräver JavaScript.

Det har snart gått ett år sedan vi ersatte våra gamla Baltic-västar med Watskis nya räddningsväst Watski2Star Pro. Vi har sedan dess seglat 10 000 sjömil på både kalla och varma vatten, och det är hög tid för den utlovade utvärderingen.  Vi har bedömt Watski2Star Pro på tre grunder: säkerhet, kvalité och bekvämlighet. Sammanfattningsvis är vi mycket imponerade; att segla dygn efter dygn på det sättet som vi gör ställer höga krav. Allra gladast är vi för att våra nya räddningsvästar är så fantastiskt bekväma.

SÄKERHET: Watski2Star Pro är en automatiskt uppblåsbar räddningsväst med inbyggd säkerhetssele. Selen är försedd med två rejäla rostfria D-ringar som man kopplar livlinan i, och ett löstagbart grenband med tre infästningspunkter. Själva luftpatronen aktiveras när en hydrostat utsätts för tryck under vatten. På hydrostaten sitter en indikator som visar rött när gaspatronen behöver bytas – en bra funktion för den som inte har använt sin egen väst på ett tag, eller lånar någon annans.  Räddningsvästen har också en bricka som visar när västen ska lämnas in för service. Vi har kompletterat våra västar med sprayhood och nödljus, som kan köpas som tillbehör. Utöver en tydligare instruktion på hur man ska packa dessa tillbehör lämnar Watski2Star Pro inget övrigt att önska på säkerhetsfronten. De här västarna känns så trygga att om de funnits i juniorstorlek hade vi genast köpt dem till våra barn. En utvärdering av hur själva räddningsvästen fungerar i skarpt läge får dock vänta; vi vill gärna behålla våra extra omladdningsset till den dagen vi verkligen behöver dem.

BEKVÄMLIGHET: Watski2Star Pro är bred över axlarna, och har en tunn ryggplatta som fördelar vikten jämnt så att man kan bära den dygnet runt utan att få värk i nacke eller axlar, vilket är ett stort lyft jämfört med de räddningsvästar vi använt tidigare. Watski2Star Pro är faktiskt så bekväm att vi ofta glömmer att ta av den när vi går in i båten eller kommer in i hamn.  Vi var lite oroliga över att ryggplattan skulle göra att västen blev för varm i tropikerna, men så har inte varit fallet. Den är förvånansvärt sval. Det finns dock ett par detaljer som skulle kunna förbättras. Själva grenbandets plastspänne trycker obekvämt mot ryggraden när man lutar sig mot något hårt. Och det kardborreband, som man fäster den tillhörande fleecekragen med, måste ansas lite i hörnen för att inte skava i nacken.  Helt i onödan – den här västen är så bekväm att den inte behöver någon fleecekrage överhuvudtaget.

KVALITET: Vi bär räddningsväst varje dag till sjöss, i ur och skur. Att den utsätts för en del fysiska påfrestningar är oundvikligt. Så här långt har reflexbandet blivit skavt på båda västarna, fönstret som visar hydrostatens indikator likaså. Det ser lite tråkigt ut, men påverkar så här långt inte räddningsvästens funktion. Det centrala är att utlösningsmekanismen fungerar när den ska, och att själva västen är tät. Det kräver att dessa delar är väl skyddade. På våra tidigare räddningsvästar har det varit ett återkommande problem att kardborrebandet eller dragkedjan som hållit ihop det skyddande tyget successivt försvagats eller gått sönder, vilket slutligen gjort dem obrukbara. Men på Watski2Star Pro är mängden tyg så väl tilltagen att kardborrebanden inte utsätts för någon belastning – en enkel lösning som förmodligen ger våra Watski-västar avsevärt längre hållbarhet än sina föregångare. Som det ser ut just nu känns det inte orimligt att de skulle kunna hålla hela vägen hem till Sverige, ytterligare 20 000 sjömil.

Den stora frukostkrisen

Två kilo hållbarhetsost för matlagning, som smakar och ser ut som hamburgerost med den stora skillnaden att den inte ens smälter i ugn. Värsta fyndet!

De senaste månadernas seglats genom Salomonöarna till nordöstra Indonesien via Papua Nya Guinea har på många sätt varit resans absoluta höjdpunkt. Med ett viktigt undantag. Maten. Vi har inte sett en riktig mataffär sedan vi lämnade Port Vila i Vanuatu för fyra månader sedan. Och om man bortser från den fisk vi fångat och den frukt och de grönsaker vi bytt oss till ute i byarna har vi sedan dess fått klara oss på den mat vi bunkrade i Nya Zeeland. Och med tanke på att vi saknar frys, och bara har en halvljummen kyl av samma storlek som en större kylväska har det onekligen blivit lite knapert på sistone. Särskilt på frukostfronten.

Först tog färskosten slut, sedan osten. Och vi fick nöja oss med smör och marmelad på mackan. När också sista smöret gått åt var det dags att tänka om och mackorna ersattes av havregrynsgröt med russin . Men snart tog även russinen slut, och havregrynen. Då övergick vi till flingor, men de räckte bara i några dagar. Sedan fick det bli bananpannkakor. Och när bananerna var slut gräddade vi amerikanska pannkakor som vi åt med sirap. Så länge äggen varade vill säga. Och mjölken. Sedan återstod bara ris, och frukosten började kännas lite torftig.

Vi hade höga förväntningar när vi angjorde Indonesien. Men Talaud blev en besvikelse. Här fanns inte ens en marknad. Men på en dammig hylla långt in i stans största affär hittade vi åtminstone sex liter H-mjölk och kunde återinföra pannkakor på frukostmenyn. Då hade vi större framgång i nästa hamn – Morotai, en liten ö med 60 000 invånare. Här fanns inte bara en hyfsad marknad. Vi kunde dessutom fylla på med ytterligare fyra liter mjölk och fem burkar riktigt smör på konserv. Och två kilo hållbarhetsost för matlagning, som smakar och ser ut som hamburgerost med den stora skillnaden att den inte ens smälter i ugn.

Men efter snart två veckor i Raja Ampat började det åter bli lite knapert på matfronten. Och allt mer bekymrade över matsituationen ombord kunde vi konstatera att vi troligen skulle bli tvungna att ta den långa omvägen via den stora staden Sorong. Om inte .. Jag fick en idé, och vi satte kurs mot den exklusiva schweiziska dykresorten Raja4Divers på Pef Island.

Med ett hungrigt barn i vardera handen förklarade jag vår situation för chefen på resorten, att vi led av akut matbrist ombord. Kunde de möjligen hjälpa oss på något sätt? Det var värt ett försök. När den första förvåningen lagt sig visade det sig vara så lyckosamt att de faktiskt förväntade sig en ny leverans från Sorong redan nästa dag. Ett telefonsamtal senare var ordern lagd.

Igår kväll, fyra timmar och fyra fat bensin senare, levererades vår mat från Sorong till bryggan på Pef Island. Nu är ju inte heller Sorong någon metropol, så beställningen var anpassad därefter. Och det kostade skjortan. Men nu har vi faktiskt 24 liter H-mjölk, 30 ägg, 6 kilo mjöl, 1 paket flingor, 2 kilo havregryn, en stock bananer och ett litet paket russin ombord. Och affärerna i Sorong är därmed tomma.

Lyckliga i hågen lämnade vi idag Pef Island för att fortsätta vår resa västeröver. Nu klarar vi oss ytterligare några veckor, förhoppningsvis hela vägen till Bali där det enligt rykte ska finnas de mest fantastiska mataffärer. Det händer att jag drömmer om dem på nätterna.

Tar till spriten …

Skål, gamle man!

Enligt gammal sed ska man skänka en vacker offergåva till Kung Neptunus varje gång man korsar ekvatorn. Sist arbetade smågastarna i dagar för att förbereda sina gåvor, som sjösattes under de mest högtidliga former. Sedan fick vi motvind och motström. I tusen sjömil. Ett svek vi sent glömmer.

Vi vet inte vad vi gjorde för fel. Men en sak är säker, några fler gåvor blir det inte. Som att kasta pärlor på svinen. Så idag, när det var dags att återvända till det södra halvklotet fick den gamle gubbstrutten hålla tillgodo med en rejäl sup. Äkta rysk finvodka. Hoppas den kan få honom på bättre humör .