Ingen horisontell horisont så långt ögat når …

CAPE AMBER, MADAGASKAR. ”Stor våg” ropar jag till Ludvig som står vid rodret och försöker hålla båten på kurs i den höga sjön. Han parerar så att vågen bryter rakt bakifrån, och båten surfar fram i 10-12 knop. Den här gången gick det bra, Ibland misslyckas han. Då träffar vågen oss i sidan och välter omkull båten så babords däck hamnar långt under vattenytan. En gång slås vi ner så långt att vattnet forsar in i sittbrunnen. Sekunderna innan båten reser sig upp igen är några av de längsta i mitt liv.

Vi är på väg upp längs Madagaskars östkust, för att runda nordspetsen. Vi har länge studerat vindarna vid kapet, och förstått att det skulle bli en utmaning. Försökt tajma en dag när det blåser lite mindre, men har misslyckats fullständigt. Det skulle blåsa 10-12 sekundmeter enligt prognosen, vilket är de lättaste vindarna på flera veckor. I verkligheten har vi dubbla styrkan.

Men vind kan vi ändå hantera, genom att minska segelytan, och det har vi gjort så till den grad att vi inte har mycket mer än en näsduk uppe. Ändå gör vi 8-9 knop. Vågorna är svårare att styra över. Man brukar säga att man aldrig ska titta bakåt när man länsar i hög sjö. Det är helt enkelt för otäckt. Ändå är det just det jag måste göra. För att försöka avgöra vilka vågor som kan utgöra en fara. Vilka vågor som skulle kunna slå omkull båten. Så att jag kan varna Ludvig i tid.

Det sägs att så snart man kommit runt kapet är det över. Då blir allt lugnt
och stilla. Jag längtar något så infernaliskt efter just detta. Platt vatten, en skyddad ankarvik. Men enda vägen dit är framåt, allt annat är dömt att misslyckas. Vända går inte, inte mot vind och vågor. Inte de här vågorna. Då skulle vi gå under. Med barn och allt. Jag tänker mycket på barnen. De är inne i båten, lyssnar på sina ljudsagor för femtioelfte gången. Så mycket annat går inte göra under rådande omständigheter.

Klockan 12.50 lokal tid rundar vi kapet utan allvarliga skador på vare sig båt eller besättning. Sjön lägger sig snabbt, och jag slappnar av för första gången på tio timmar. Känner hur all kraft rinner ur mig. Sätter mig ner, och skakar. Väntar på att även vinden ska dö ut. Men jag väntar förgäves. Vinden förblir, enda skillnaden är att vi nu har den i sidan istället för bakifrån. Att ta oss in till någon av de ankarvikar där jag hade tänkt vi skulle tillbringa natten är för farligt. Kanske omöjligt.

Vi fortsätter söderut, i hopp om att vinden ska lätta. Men det gör den inte. Det slutar med att vi kastar ankar bakom en liten sandö som ligger längst ut i havsbandet. Det är inte mycket till natthamn, helt öppen i både söder och väster. Och inte på något sätt skyddad mot vind (se videoklipp). Det kommer att bli en orolig natt. Men jämfört med tidigare under dagen ligger vi ganska stilla. Och det är helt obeskrivligt skönt.