Vad är väl en bal på slottet …

S/Y Mary 8 kommentarer
Det var hit vi skulle ...

Det var hit vi skulle …

BRASILIENS NORDKUST. Vi hade just tagit oss förbi de värsta vågorna kring kontinentalhyllan, kommit in på grundare vatten och satt kurs mot Ihla de Lencois (Lakansöarna). Hela familjen var glad och förväntansfull. Området är nationalpark och ska vara fantastiskt vackert. Vi hade bestämt träff med kanadensiska barnbåten Myriam, skulle bada och leka några dagar och ge våra vänner en sista chans att övertyga oss om att göra dem sällskap i Amazonasdeltat. Vi skulle bara ladda ner lite ny väderinformation, för att försäkra oss om att det inte var något oväder i antågande. Ankarviken vid Lakansöarna ser rätt oskyddad ut.

Området runt ekvatorn brukar kunna bjuda på hemska åskväder, med plötsliga stormbyar och mängder av regn. Med bra information och bra tajming kan man undvika det värsta, men den här typen av väder syns inte på de vanliga vindkartor vi har tillgång till. Vi brukar därför ta hjälp av Lauri Strengell under svåra passager. Lauri är vår väderkille, han har tillgång till helt andra källor än vad vi har. Men framförallt så vet han hur han ska tolka information. Och nu fick vi alltså ett mejl från denne Lauri. Ett mejl som säger att vädret ser ok ut för att stanna på Lakansöarna, men att vädret strax norr om ekvatorn kommer att försämras avsevärt i mitten av nästa vecka. Fortsätter vi nu, hinner vi troligen före det värsta. Stannar vi som planerat, då hamnar vi mitt i.

Vi har fortfarande åsknedslaget i Malackasundet i färskt minne, och vårt storsegel är i så dålig kondition att vi inte kan ta några risker. Beslutet är egentligen enkelt. Det finns inga bra alternativ. God planering är viktig när man seglar som vi gör, men förmågan att ändra sina planer är ännu viktigare. Vi måste fortsätta. Det känns bara så förbaskat trist. Vi har inte satt en fot på torra land på tre veckor, och barnen blev så glada när vi berättade att vi skulle träffa gänget på Myriam imorgon. Men vem behöver väl kompisar när man kan få hänga med mamma och pappa hela dagarna. Vad är väl en promenad på världens vackraste sanddynor, när man kan tillbringa ytterligare en vecka till havs …

Kluven fiskelycka

S/Y Mary 5 kommentarer
Den kallas inte guldmakrill för intet.

Den kallas inte guldmakrill för intet.

BRASILIENS NORDKUST. Ludvig har precis släppt ut fiskelinorna när knarrsignalen hörs. Det ljud som fiskerullen ger ifrån sig när vi har napp. Min blick söker sig bakåt. ”Guldmakrill”, ropar jag när jag ser en stor fisk hoppa långt där bak. ”En stor en”. Då ser jag att även Otto fått napp på sin vinda. Skit också, tänker jag. Fiskarna väger säkert tio kilo styck. Så mycket fisk kan vi inte ta hand om; vi har ingen frys ombord.

Hela familjen samlas i aktern. Ludvig är upptagen vid spöet. Jag tar in Lovis lina, så att fiskarna inte ska sno in sig. Jag vill inte heller riskera ytterligare napp. Guldmakrillar brukar hålla ihop. Nästan alltid i par, men ofta många fler. Det sägs att de är monogama; fångar man en kan partnern följa efter båten i dagar. Vi har aldrig sett det själva, men är det sant är det ofantligt hjärtskärande.

Ottos fisk är för stor för att han ska klara av den själv. Lovis kommer till undsättning. Tillsammans är de starka, tar in decimeter för decimeter på linan. I vanliga fall brukar vi låta fisken trötta ut sig själv, innan vi drar upp den. Men den här gången vill vi gärna få in dem så snart som möjligt. För att se hur krokarna sitter, medan de fortfarande är starka nog för att ha en chans att överleva. Vi hoppas kunna släppa en fri.

Guldmakrillar byter färg, beroende på tillstånd. I vattnet är de vackert blågröna, med stänk av guld. Men ju mer utmattade de blir, desto mer guldskimrande. Därav namnet, guldmakrill. Men i spansktalande länder kallas den Dorado, i Stilla havet Mahi Mahi och i Karibien är den mest känd som Dolphin Fish. Guldmakrillen finns i alla varma hav, överallt där det finns flygfisk.

Jag ser hur färgen på Ottos fisk börjar skifta i grönt och gult. Den börjar bli trött, gör ett sista desperat försök att komma loss, kastar sig än hit än dit. Men ger sedan upp, lägger sig spå sidan och låter sig släpas över vattenytan. Nu nästan helt gyllene, med bara några enstaka blå prickar. Jag tittar oroligt på Ludvigs fisk. Den har också börjat ändra färg, men kämpar fortfarande emot. Än finns det hopp.

Ludvig får in fisken till båten, försöker få loss kroken ur dess mun. Den kastar sig än hit än dit, kämpar för sitt liv och får en skada i mungipan på kuppen. Men loss kommer den, och vi kan till vår lättnad se att den simmar därifrån. Nu gäller det att få ombord Ottos fisk. Vore tråkigt att tappa den, särskilt nu när vi släppt den andra fri. Men motståndet är svagt; fisken är nästan livlös. Dess gyllene färg börjar övergå i grönt och svart.

Vi har dragit upp massor av guldmakrill på den här resan. Den är en riktig favorit, med vitt fast kött. Ändå känns det lika sorgligt varje gång Ludvig tar fram kniven. När vi ser det tjocka mörkröda blodet tömma fisken på liv. Hur dess yta ljusnar för varje droppe. Snart är hela fisken vackert vit, med bara några enstaka klarblå prickar över ryggen. Den har ändrat färg för sista gången.

Jag låter blicken svepa över havet bakom båten, men ser ingen förföljare. Det där med den sörjande partnern är nog bara en myt. Hoppas det.

Lördagsgodis

S/Y Mary 8 kommentarer
Otto bygger LEGO-fåglar

Otto bygger LEGO-fåglar

SANTA HELENA – BRASILIEN. Det är lördag. Och lördag betyder lördagsgodis ombord på Mary af Rövarhamn. Lovis och Otto har en liten tradition. Att varje vecka bygga en godisaffär i LEGO. Ett bygge som jag på lördagen fyller till bredden med godis. Ju större bygge desto större urval i godisaffären. Men det finns en regel, affären måste se olika ut från gång till gång.

Så här långt har godiset levererats i de mest märkliga skapelser. I allt från containerfartyg och rymdskepp, till fiskaffär och Eifeltorn. Vi har haft den här traditionen i rätt många år nu. Så det blir allt svårare att komma på något nytt. Den här gången bestämde sig barnen för att bygga en fågelholk. Men de har aldrig sett en fågelholk, inte vad de kan minnas i alla fall. Så Ludvig fick hjälpa till lite.

Det blir ofta så. Att Ludvig bygger. Medan barnen fokuserar på de mindre tillbehören: rymdgubbarna, eller fåglarna. Men de har kul. Alla tre. Han är duktig på LEGO den där Ludvig.

Fullsatt på Mary’s Inn

S/Y Mary 2 kommentarer
Happy Noddy!

Happy Noddy!

SANTA HELENA – BRASILIEN. När Ludvig väckte mig i morse berättade han att fyra noddisar satt på mantåget och gjorde sin morgontoalett. Jag log vid tanken, och drog mig sakta till minnes. Hur de kom igår kväll. Först hörde jag bara deras kraxande. Som kråkor. Sedan såg jag deras mörka skuggor i månskenet. Svarta skuggor i seglet. Nästan som fladdermöss i mörkret. Jag visste redan då vad de ville. De sökte en plats att vila.

På engelska går de under namnet Noddy, och de verkar bara finnas i närheten av ekvatorn. Svarta fåglar, stora som duvor. Med ett ljusgrått parti på toppen av huvudet. Under ögat har de ett vitt streck som får dem att se arga ut. Ett uttryck som förstärks av den långa svarta näbben, lätt nedåtböjd som en sur mun. Men de är varken arga eller sura. Bara oändligt trötta.

Att angöra en segelbåt är ingen enkel sak. Inte till havs, inte från ovan, och inte i mörkret. Båten rullar än hit, än dit. Seglen slår, och det är vajrar och tampar överallt. Fåglarna verkade dessutom jaga upp varandra. De flaxade runt och kraxade så att de nästan skrämde vettet ur Lovis och Otto som slitit sig från kvällsfilmen för att hälsa på våra gäster.

Det tog lång tid innan alla fåglarna fann en plats som de verkade någorlunda nöjda med. En landade på solpanelen i aktern. En annan satte sig på jollen i fören. En tredje midskepps, på nedgångsluckan. Och den fjärde högt uppe på spridaren. De putsade sina fjädrar, och slog sig sakta till ro. Så gjorde också vi. Barnen och jag kröp till kojs. Ludvig förberedde sig för nattvakten.

Innan jag stoppade in öronpropparna hörde jag hur det kraxade där ute. Kanske var det fler fåglar på ingång. Det kändes bra att kunna erbjuda dem en plats att vila för natten. Det var nog länge sedan sist. Det är inte tätt mellan båtarna här ute. Igår såg vi vårt första fartyg på tio dygn. De kan inte vara kräsna, fåglarna. Jag undrar hur de tänker.

Förstår de att båten förflyttar sig under natten, för vi dem i rätt riktning? Eller spelar det ingen roll. Kanske flyger de bara omkring därute, planlöst. Söker mat för dagen, och sätter sig för att vila på det som råkar komma förbi. Ja, hur navigerar fåglar egentligen? På detta funderade jag igår, medan vågorna vaggade mig till sömns. Finns det någon som vet?

En annan vardag

S/Y Mary 11 kommentarer
Same same, but different ...

Same same, but different …

SANTA HELENA – BRASILIEN. Det har nu gått tio dagar sedan vi lämnade Santa Helena, och än är det långt till närmsta land. Vi får ofta frågor om vad vi göra hela dagarna här ute på havet. Jag har skrivit om detta förut, men det är nog ett tag sedan nu. Så jag kör en favorit i repris. Men generellt kan man säga, att till skillnad från seglare utan barn har vi aldrig svårt att få dagarna att gå – oavsett om vi är till sjöss eller i hamn.

MORGON: Jag brukar börja min dag vid femtiden, när Ludvig kryper till kojs. Är vädret besvärligt går jag raka vägen ut. Men ofta sköter båten sig själv. Det är då jag brukar svara på mejl, föra loggbok och skriva mina blogginlägg, som nu. Ibland sitter jag ute och läser, eller gör lite yoga i soluppgången. Barnen brukar vakna mellan sju och åtta. Den ene väcker den andre, och vi går ut för att äta något litet: en skorpa, frukt eller flingor.

FÖRMIDDAG: Sedan ett år tillbaka viger vi förmiddagarna åt skolarbete. Men bara till sjöss, när vädret tillåter. Vi brukar börja med det svåra, det som barnen kallar det tråkiga: övningsböckerna i matte och svenska. Ibland leker vi med bokstavs- eller siffermagneter (fördelen med stålbåt). Och så diskuterar vi en del. Igår pratade vi om hållbarhet – sophantering, utsläpp och sånt. Ibland gör vi något experiment. Ludvig brukar stiga upp vid elvatiden. Då äter vi frukost. Ofta gräddar jag amerikanska pannkakor. Ibland bakar Ludvig scones. Är vädret dåligt äter vi flingor eller gröt.

EFTERMIDDAG: Under eftermiddagarna brukar vi försöka få barnen att roa sig själva. Medan vi vuxna laddar ner väderkartor och mejl, eller fixar lite med båten. Det blir en del slitage när man seglar dygnet runt. Istället för lunch brukar vi äta chips och grönsaksstavar, göra fruktsallad eller baka en kaka. Varma dagar vill barnen ofta bada i den uppblåsbara poolen. Ibland har vi familjetvagning på fördäck, som igår. Vi tvättade oss i saltvatten, och sköljde med färskvatten. Sedan klippte jag håret på Ludvig och Otto. Lovis övade sig på klockan med hjälp av iPaden.

KVÄLL: Ludvig läser ofta för barnen medan jag lagar mat. De har just börjat på Nils Holgerssons underbara resa. Igår blev det ugnsbakad guldmakrill till middag. Med kokt potatis, brynt smör, bönor och morötter. Sedan tittade barnen på film, Mumintrollen. Själv satt jag kvar i sittbrunnen, drack en kopp te och njöt av lugnet. Ludvig brukar göra mig sällskap när han diskat klart. Igår kväll kom en fågel på besök. Det är ingen enkel sak att angöra en rullande båt full med vajrar och segel som slår. Men till sist lyckades den landa på ena spridaren, och där satt den kvar hela natten.

NATT: Barnen lägger sig vid niotiden. Ofta läser de en stund innan de släcker lampan. Eller går ut i sittbrunnen för att titta på stjärnorna eller sjunga Cornelius-visor med Ludvig. Sedan är det min tur att koja, och lämna Ludvig ensam på sitt långa nattpass. Är det ingen trafik, och vädret är lugnt brukar han varva utkik med korta tupplurar i sittbrunnen. Ibland måste han hålla sig vaken hela natten, och då väcker han mig lite tidigare istället. Men den här passagen har varit lugn, vi har inte sett en annan båt på nio dagar. Så jag har fått sova till klockan fem varje morgon.

Ja, ungefär sådär ser alltså våra dagar på havet ut. En annan slags vardag, men väl en vardag.

Hemkomstångest

S/Y Mary 22 kommentarer

SANTA HELENA – BRASILIEN. Det nya året är här. 2014. Hemkomståret. Vi kommer längre norrut för var dag som går. Närmare Sverige. Det faktum att det bara återstår ett drygt halvår på resan upptar allt större del av vår tankeverksamhet. Särskilt här ute till havs, där det inte finns så mycket annat som distraherar. Bara oändligt mycket tid för tankar och samtal. Kanske lite väl mycket.

”Jag begriper inte hur vi ska hinna med att jobba, säger Ludvig plötsligt. Jag förstår hur han tänker, men säger att han måste ändra inställning. Jag föreslår att vi ska måla upp en romantisk bild av vårt nya liv i Sverige, så som vi vill att det ska bli. Som vi gjorde för att orka med förberedelserna inför den här resan. Det gjorde oss starka. Ja, vi måste övertyga oss själva om att hemvändandet faktiskt är positivt på många sätt. Kanske till och med något att längta till.

Ludvig håller med. Jag har rätt, som vanligt. Ingenting blir bättre av att vara negativ. Det är klart att det finns fördelar. Man kan se det som att vi får en andra chans. Det är nästan som att vara tjugo igen – utan vare sig bostad eller pengar. En fantastisk möjlighet att börja om. Ludvig har dessutom sin anställning kvar. Det känns tryggt. Att hans arbetsgivare hunnit byta både firmanamn och kontor, och hans efterträdare blivit hans chef. Det spelar nog ingen roll.

Som bidrag till det positiva tänkandet berättar Ludvig att när han vid 23 års ålder kom hem efter sin långsegling med havsfidran Ava, så skrev han mirakulöst nog 1,6 på högskoleprovet jämfört med 0,8 före resan. Jag tror att han vill säga att allt inte kan mätas i tillgångar, att vi vunnit något annat. Och så är det nog. Jag väljer att inte påminna om den djupa depression han drabbades av efter samma seglats. Jag börjar istället pladdra om allt det fina med Sverige.

Jag målar upp en bild av oss själva i pulkabacken. I fjällen, och i skärgården. I den röda lilla stugan vi skulle kunna köpa. Kanske kan vi inreda en liten skrivarhörna, med en riktig dörr. Och en verkstad. Det där sista får det att glimta till i Ludvigs ögon. Han nämner också smågodis, och närheten till vänner och familj. Annars är det mest jag som pratar. Jag tycker om att planera, och känner mig plötsligt lite ivrig att komma hem. Hoppas kroppen låter sig luras lika lätt.

Jag lider av ett slags eksem. Vätskefyllda blåsor som blossar upp på händer och fötter, särskilt när jag är stressad eller orolig. Jag har inte haft några besvär på flera år. Värst var det månaderna före avseglingen från Sverige. Men värme och salt lär göra susen. Ändå kom blåsorna tillbaka för några veckor sedan. Det kliar värre för var dag som går. Ju närmare Sverige vi kommer. Kanske lite kortisonsalva kan hjälpa de positiva tankarna på traven. Jag provar.

2013: Året som gått

S/Y Mary 20 kommentarer



JANUARI: Inviger året på Langkawi. Med kinesiska lyktor, middag och bål på stranden. Några dagar senare flyttar skeppsläkaren med familj ombord, och vi seglar mot Thailand. Lovis tappar sin 8:e tand på Koh Lipe. Vi besöker penistemplet på Koh Rok och barnen blir anfallna av apor på PhiPhi-öarna. Sedan åker vännerna hem och Mary af Rövarhamn flyttar in på Phukets Boat Lagoon Marina för diverse underhållsarbete.

FEBRUARI: Inget går enligt plan. Vår Perkins blir kapad och vi tvingas köpa ny motor. Hela båten är upp och ner och ekonomin i botten. Vi bor i 40-gradig värme bland mygg, flyttkartonger, slipdamm och lackångor. Inte en vindpust, inte ett leende. Båtgrannarna berättar i efterhand att de aldrig trodde vi skulle komma därifrån. Min familj kommer på besök mitt i eländet, och jag får träffa min käre far för första gången på två år. Och det var bra, för vi får några riktigt fina dagar tillsammans.

MARS: När vi äntligen slipper ut ur Boat Lagoon gör vi sämre fart än när vi kom dit. Nya motorn kräver en ny propeller, men det får vänta. För nu vill vi bort från Thailand. Hämtar upp vårt nya segel på Langkawi och styr sedan västerut. Ut på den bengaliska viken, bort från alla måsten i hamn. Angör Sri Lanka lagom till Lovis 7-årsdag. Där får hon sin högsta önskan uppfylld, att rida på en elefant. Sedan åker vi tåg genom teplantagerna i bergen, äter resans bästa glass och susar fram med tuk-tuk genom Galles gränder.

APRIL: Fyller båten med mat och sätter kurs mot de obebodda Chagos-öarna mitt i Indiska Oceanen. Några dagar senare får vi höra att det blåst så mycket i Galle att bryggan släppt från sina förtöjningar och tagit båtarna med sig. Själva korsar vi ekvatorn för femte gången, i lätt motvind. Äter 218 bananer på fem dagar och angör Chagos efter 12 dygn till sjöss. Där varvar vi arbete på båten med fiske, snorkling och långa promenader på stranden. Stressen i Thailand känns fjärran.

MAJ: Efter fyra veckor på Chagos sätter vi kurs mot Rodrigues. Den sträckan är känd för att vara svår. Men turen står oss bi, och vi får en av vår resas bekvämaste passager med lätt halvind i åtta dagar. Rodrigues bjuder på bra mjukstart på civilisationen. Här har ingen bråttom, varken kreoler eller landsköldpaddor. Det behagliga livet kryddas med råttjakt, fyra nervösa dygn tar det innan vi blir av med vår objudne passagerare som smugit sig ombord.

JUNI: Angör Port Louis på Mauritius, Indiska Oceanens största stad. Där adopteras vi av en hinduisk familj som visar runt oss på den ö där deras folk bott i generationer. På Mauritius bor också en svensk gammal skattsökare som trollbinder oss med sina berättelser om piraterna i Indiska Oceanen. Sedan träffar vi en finlandssvensk kvinna som erbjuder oss att stanna och ta hand om hennes hotell. Vi funderar på saken medan vi bestiger öns högsta berg i ösregn och kuling. Vi bestämmer oss för att fortsätta vår resa, och sätter kurs på Réunion.

JULI: Surfar in i Indiska Oceanens mest gastkramande hamninlopp. St Pierre hamn på Réunion. Packar ryggsäcken och ger oss upp i de 3000 meter höga bergen. Vandrar på nystelnad lava, besöker bergsbyar som bara nås till fots och fyller våra vattenflaskor i forsar och vattenfall. När det är dags för avsegling får vi en åtta miljoner år gammal megaladontand i avskedspresent. Och med 312 sjömil kvar till Ile Ste Marie tappar Otto sin första mjölktand. Väl framme välkomnas vi av hundratals knölvalar och får träffa vår första lemur.

AUGUSTI: Hämtar andan i övärlden runt Nosy Be efter en hårresande runding av Madagaskars nordligaste udde. Återförenas med goda vänner. Drar upp massor av fisk, grillar på stranden och njuter av livet under ytan. Blir omseglade av traditionella fraktbåtar med trasiga segel, erbjuds köpa en krokodil och lär oss torka fisk. Äter krabba och hummer tills vi storknar. Kastar prick på i ihåliga baobabträd, träffar dansande lemurer och vårt livs första kameleont.

SEPTEMBER: Sätter kurs mot Moçambique, ser vår första gröna blixt och drar upp en två meter lång svärdfisk. Ungefär samtidigt som vi firar att vi korsat den Indiska Oceanen får vi rapporteter om oroligheter på Nosy Be. En lokal pojke har hittats död utan organ. Två européer har fått skulden, slagits ihjäl av en lokal mobb och bränts på stranden. Hus brinner, och folk kastar sten. På samma fridfulla gator där vi strosade omkring för bara några veckor sedan.

OKTOBER: Angör Richards Bay i Sydafrika, och återförenas med goda seglarvänner. Åker på flodsafari, sover i tält på savannen och står öga mot öga med en livs levande gepard. Sedan flyttar båten upp på land, målas och förses med ny propeller. Innan det är dags att hoppa på strömmen och fortsätta söderut. Rundar Afrikas horn i lätta vindar och angör Simon’s Town den 26:e oktober. Där blåser det kuling fem dagar av sju. Men vattnet är kristallklart, pingviner simmar bredvid båten och sälar solar sig på bryggan.

NOVEMBER: Vi stortrivs i Simon’s Town. Träffar nya och gamla vänner, farmor och farfar kommer på besök och Otto fyller sex år. Vi utforskar den vackra Kaphalvön, klättrar upp för Taffelberget, provsmakar vin och choklad och njuter av livet i största allmänhet. Så en dag stävar vi ut ur hamn igen, rundar Godahoppsudden och styr in mot Kapstaden. Där är vi inblåsta en vecka, det blåser så mycket att vindkraftverket blir överhettat och börja brinna.

DECEMBER: Seglar norröver längs Afrikas västkust. Besöker en spökstad i Namibias öken, och fortsätter ut i Sydatlanten. Pysslar, bakar och sjunger julsånger hela vägen till Santa Helena. En av världens mest avlägsna civilisationer, ön där Napoleon tillbringade sina sista dagar. Tomten kommer som lovat, och vi firar i dagarna tre. Sedan bär det av igen. Och här sitter vi nu. Mitt ute på Sydatlanten. På självaste nyårsafton, och inser att om det ska bli någon fest får vi nog fixa den själva.

GOTT NYTT ALLESAMMANS!

Sköna Helena

S/Y Mary 7 kommentarer

Detta bildspel kräver JavaScript.

SANTA HELENA. Jag står vid rodret, och Ludvig låter bojlinan gå. Det har blivit dags att segla vidare. Att sätta kurs mot Brasilien. Kanske gör vi ett stopp på Ascension eller Fernando de Noronha på vägen. Men innan vi styr ut till havs följer vi kusten söderut. I hopp om att få syn på de valhajar som siktats vid ön den senaste veckan. Barnen står redo längst fram i fören. Iklädda badbyxor och flytväst, beredda att hoppa i. Vi hoppas alla på att få simma med världens största fiskar.

Det plaskar i vattnet en bit ut, och vi styr ditåt. Vi förstår snart, att det inte är valhajarna vi ser. Utan de delfiner som brukar hålla till vid ön. Det är ett stort stim, kanske det största vi någonsin sett. De jagar, nästan flyger fram. Delfiner uppnår sin högsta hastighet genom att göra så långa språng som möjligt ovanför vattenytan. Upp till 40 km/h. Några avviker från gruppen som för att kolla in vår båt, andra verkar öva sig i höjdhopp. Men de flesta deltar i jakten. Rör sig i grupp, formerar sig och samarbetar för att ringa in fisken.

Vi är omringade av delfiner. Hundratals. Och massor av sjöfåglar. Otto pratar i ett. Högt, och mycket. Som alltid när han blir uppspelt. Medan Lovis bara står där och ser lycklig ut. Nästan lite drömsk. ”Förstår du nu, mamma” säger hon efter en stund. ”Varför vi måste bo där det finns liv i havet, och fin natur. Som här. Jag vill bo här, mamma.” Jag ser på min dotter, och jag ser in mot ön. Jag förstår vad hon menar. Jag förstår precis.

Santa Helena är en makalöst vacker ö. Med de höga karga klippväggarna ut mot havet, och de frodiga kullarna på toppen av ön. Med alla sina fåglar, och havet som sjuder av liv. Det är lagom varmt. Invånarna är trevliga, och alla pratar engelska. Det finns både skola och sjukhus. Snart också en flygplats, vilket ökar möjligheterna till jobb. Ja, här skulle vi kunna bo. På riktigt. Det bor faktiskt redan en svensk familj på ön. De flyttade hit i somras. Från Lund, för att jobba på öns sjukhus.

Vi stannar hos delfinerna en stund, innan vi fortsätter söderut längs kusten. Vi hittar inga valhajar, ger upp och styr ut till havs. Konturerna från Santa Helena blir snabbt svagare, försvinner snart helt. Det känns vemodigt på sätt och vis. Men tanken på att en dag komma tillbaka gör mig upprymd. Tanken på att en gång slå sig ner på Santa Helena. Ja, drömma kan man alltid. Det har vi gjort förut, och det har ju gått bra så här långt.

Jul på Santa Helena

S/Y Mary 8 kommentarer
Festen kan börja!

Festen kan börja!

SANTA HELENA, SYDATLANTEN. Det var vi, och familjen på den kanadensiska grannbåten Myriam som åkt in till land för att ta oss en titt på Santa Helenas årliga julparad. Vi var lite tidiga, så vi köpte en dricka och satte oss på trottoarkanten för att pusta ut en stund. Det var en ovanligt varm dag. Staden är byggd i en klippskreva. Det finns bara en gata, och den är både lång och brant. Vi hade gått hela vägen från hamnen upp till stans ände.

Jamestown är en vacker liten stad, i engelsk stil. Vilket är mer än man kan säga om öns befolkning. De ser ut som om man stoppat ner ett gäng britter, afrikaner och indier i en gryta, och rört runt ordentligt. Och med bara 4000 invånare, och ingen flygplats är urvalet begränsat. Så öronen står rakt ut, näsorna är stora och tänderna spretar åt alla håll. Men alla är fantastiskt trevliga och hjälpsamma. Och på synnerligen gott humör en dag som denna.

Medan vi satt där på trottoaren började det plötsligt regna chokladkolor från ovan. Det var en man på andra våningen som skojade med barnen. De jublade och sprang runt som yra höns. När allt godis var uppätet firades en klase bananer ner. Sedan mer godis. De hade tydligen fest där uppe. Ja, det verkade faktiskt vara fest i vartannat hus längs hela gatan. Man värmde inför paraden, firade in julen. Och allt fler människor samlades på trottoarerna. Ingen julstress här inte.

Snart kom en ensam julklapp gåendes längs gatan. En man iklädd en över två meter hög julpyntad pappkartong. Vi följde efter honom till
samlingsplatsen – stans sjukhus. Där väntade redan några andra liksinnade. En snögubbe, en kalkon och en liten dvärg med jättelikt huvud. Snart kom också kortegens första bil. En gammal Saab, klädd i glitter och ballonger. Men julmusik som pumpade ut ur högtalaren i den öppna bagageluckan. Framförd av öns coolaste killar. Santa Helenas raggare. Med hästsvans, stubb och neonglasögon från åttiotalet.

Sedan kom pick-upen med de lättklädda tomtebrudarna. Och lastbilen med renar på taket och orkester på flaket. Ett tjugotal pimpade fordon anslöt efter hand. Och hundratals människor. Gamla som unga. Där fanns allt från en cowboy med uppblåsbar häst. Till ett grönt monster som barnen retade galllfeber på. Men de flesta kostymer hade anknytning till julen. Och mängden glitter var imponerande. Jag har aldrig sett så mycket julpynt som här på Santa Helena. I varenda butik, på öns enda bank och på tullkontoret. Överallt.

Vi ansluter paraden. Ömsom går, ömsom dansar ner genom stan. Folk hänger ut genom fönstren, och trottoarerna är fulla. Hela ön har samlats till årets största folkfest. En tradition som startades på julafton för trettio år sedan, när några lokala musiker satte sig själva, sina instrument och en förstärkare på ett flak och for runt i staden och spelade julmusik. Ett upptåg som var så uppskattat att man gjorde om det nästa år igen. Och på den vägen var det.

Nu håller Santa Helena stängt i dagarna två, medan folk stannar hemma och äter julmat tillsammans. Äter gör också vi. Igår stoppade vi i oss ansenliga mängder svensk julmat och julgodis. Idag blev vi bjudna på den mest fantastiska jullunch av en lokal familj. Och ikväll väntar internationellt julbord i grannens sittbrunn, när seglare från fyra olika båtar tar med sina egna specialiteter. Det svenska bidraget består av köttbullar och rödbetssallad. Och inlagd sill förståss. Ja, mycket mat blir det. Så imorgon återstår inget annat än att klättra de 600 trappstegen uppför Jacob’s Ladder för att förbränna alltsammans igen.

God fortsättning! Från oss alla, till er alla.