De vilda hästarnas ö

S/Y Mary 11 kommentarer

Detta bildspel kräver JavaScript.

CUMBERLAND ISLAND, GEORGIA. De krokiga ekgrenarna sluter sig likt en tunnel över oss. I träden hänger stora klasar av spansk mossa, som ger skogen en spöklik känsla. Men så öppnar landskapet plötsligt upp sig. Och framför oss ser vi det som en gång varit den praktfulla ingången till familjen Carnegies residens på Cumberland Island. Idag är ön nationalpark, och ruinerna står tomma. Det växer björnbär vid dess murar och vilda hästar betar i resterna av den pampiga trädgården. Men alla som en gång läst Den Store Gatsby kan föreställa sig de fester som en gång utspelats här.

Vi fortsätter på en stig längs vattnet, och kommer ut på en brädgång som tar oss tvärs över träsket. Det är här alligatorerna trivs bäst. Snart hör vi ljudet av vågor som bryter. Vi närmar oss havet, den långa oskyddade Atlantkusten. Vi följer ljudet, över brädgången, vidare in i buskarna och över en liten bro. Barnen stannar upp för att titta på ormarna som slingra sig i vattnet nedanför. Själv går jag före, betraktar fjärilarna som flyger från blomma till blomma längs med stigen. Njuter av sången från en röd kardinalfågel.

Busklandskapet övergår i sanddyner, och stigen omges av högt vassliknande gräs. Vi är nära nu, nära det öppna havet som jag inte sett efter flera veckor på Intracoastal Waterway, det skyddade kanalsystem som går längs med hela USA’s ostkust. Det är en vacker syn som möter mig bakom den sista kullen. Den milslånga stranden, och det blå vattnet som ser så frestande ut att jag måste ta av mig byxor och tröja, för att vada ut i vattnet i bara underkläderna. Det är en varm dag, svalkan är välkommen och kläderna kommer torka. Att bada naken är det inte tal om, sånt är förbjudet i det här landet.

De andra kommer snart ikapp, och vi fortsätter norrut längs stranden. Vi har sällskap av Gustav – en av sönerna i familjen Fredrikson – och hans flickvän. Lovis och Otto njuter av umgänget. De är unga och fulla av energi – svingar barnen mellan sig, leker tafatt och skrämmer skrattmåsar tillsammans. Sedan dukar vi upp vår medhavda picknick på en stock. Där blir vi sittandes ett tag. Barnen badar och jag ritar en stor labyrint på stranden. Sanden är perfekt, fast och fin.

En hästfamilj kommer ner till stranden för att rulla sig i sanden. Man tror att hästarna kom hit redan på 1600-talet, från Spanien med de första upptäcktsresanden. Idag finns det cirka 150 vildhästar på ön. Men de är inte särskilt skygga; passerar bara några meter från oss. Senare ser vi även ett litet rådjur som betar i skogsbrynet. Och ett lustigt bältdjur som bökar bland löven inne i skogen. Gustav säger att vi har tur. Han har varit här förut, men aldrig sett så många vilda djur. Bara ett fåtal hästar. Tur är bra, det samlar vi på. Det kan man aldrig få för mycket av.

Vi är tillbaka ombord precis i lagom tid för att lyfta ankaret och återvända till Fernandina Beach där våra gäster parkerat sin bil. Det blir det sista vi ser av fina familjen Fredrikson för den här gången. Imorgon forsätter vi norrut.

Den förbannade spisen

S/Y Mary 13 kommentarer
Nyförvärvet - en Force 10

Nyförvärvet – en Force 10

ST AUGUSTINE, FLORIDA. Vi måste köpa en ny spis, den gamla kollapsar vilken dag som helst. Och vi hade äntligen hittat en modell som borde passa. Den fanns i lager på West Marines webbutik – USAs största återförsäljare av båtprylar. Så jag la en beställning, med leverans till familjen Fredrikson för att underlätta det hela. Allt såg bra ut på nätet, men jag tyckte det var lite märkligt att jag inte fick någon bekräftelse på mejl. Så vi ringde och dubbelkollade. Och det var tur, för då fick vi reda på att beställningen kraschat. West Marine accepterar tydligen inte expressleverans för den som handlar med utländska kort. Inte för förstagångsköp, och inte i de fall som leveransadressen inte är den samma som kortinnehavarens adress. De behövde minst två extra bankdagar på sig för att kontrollera vårt kort.

Vi bestämde oss för att avbryta köpet på nätet, för att prova lyckan i den riktiga butiken istället. Det gick bättre, de accepterade vårt kort utan reservation och vi skulle kunna hämta upp spisen i butiken två dagar senare. Smidigt. Men när vi var på väg därifrån ringde Catrine. West Marine hade ringt, för att berätta att de inte levererad spisar med flygfrakt. De ville skicka den med lastbil istället, det skulle ta 7-9 dagar. Vi förstod att det måste var den första beställningen som fortfarande spökade, eftersom vi angett Catrines nummer i samband med beställningen på nätet. Så vi ringde upp kundservice, men de kunde inte hitta någon beställning i sitt system. Den var redan raderad och inget att bekymra oss för, enligt killen i andra änden.

I fredags kunde vi hämta vår nya spis i butiken. Spänningen var stor, hade vi mätt rätt, skulle den passa? Vi lastade in den stora lådan i bilen. Därifrån gick färden över bryggan på kärra och vidare ner i vår jolle för att slutligen lastas ombord på Mary af Rövarhamn. Först där öppnade vi kartongen. Och vad var det första vi såg, jo en stor buckla i chassit. Besvikelsen var stor, men det fanns inget att göra än att släpa tillbaka spisen till butiken igen. Väl där lät personalen meddela att frakten skulle ta tre dagar den här gången, eftersom det kom en helg emellan. Och när helgen var över. Ja, då ringde killen i butiken och beklagade igen. Något hade gått fel, spisen hade fortfarande inte lämnat centrallagret. Nu började vi bli rätt trötta på den här firman, men del lovade att fixa fram en ny spis redan till imorgon.

Vi bestämde oss för att storhandla, i väntan på den nya leveransen. Nu när vi ändå fått låna en bil. Som vanligt köpte vi halva affären, och väl framme i kassan fanns inga pengar på kortet. Det slutade med att vi fick avbryta köpet, och fara hem för att hämta kontanter. Mitt i villervallan tappade jag mitt VISA-kort, som jag senare fick tillbaka under lyckosamma former. Det fanns ju ändå inga pengar på kontot. Men vart hade pengarna tagit vägen? Jo, det visade sig vara West Marine som spökade igen. De har reserverat pengar för en andra spis, troligen den där första som vi försökte beställa på nätet. Jag misstänker att två spisar är på väg till Florida i detta nu? En via flyg, och en annan med lastbil. Ingen verkar veta riktigt säkert. Men nånting säger mig att den här historian inte är över riktigt än.

Ja, nu vet ni i alla fall varför vi fortfarande är kvar i St Augustine.

Otrygg uppväxtmiljö

S/Y Mary 1 kommentar

Detta bildspel kräver JavaScript.

ST AUGUSTINE, FLORIDA. Hägerhanen flyger fram och tillbaka mellan boet och buskaget. Han hämtar kvistar till sin hona, som noggrant placerar varje pinne på sin rätta plats. Paret är sent ute. I grannboet ligger redan fyra pyttesmå turkosa ägg, och två grenar bort är äggen redan kläckta och tre små ungar slåss om mammans uppmärksamhet. Våren har kommit till Florida, det råder febril aktivitet i fågelkolonin och guanodoften ligger tung över träsket.

Fågellivet här i Florida är fantastiskt. Överallt ser man jättelika pelikaner, storkar, tranor, hägrar och vadarfåglar av alla de sorter. På bryggorna, vid strandkanten och i träden. Men framförallt här på farmen. Ja, Fredriksons har tagit med oss till The Alligator Farm där det finns mängder av spännande djur att titta på. Reptiler i allmänhet, alligatorer i synnerhet. Men också väldigt mycket fåglar, särskilt den här tiden på året. Våra djurtokiga ungar är i sjunde himlen.

Det märkliga är, att de flesta fåglarna vi ser i parken är vilda. De kan alltså komma och gå som de vill. Ändå återvänder de, år efter år. För att bygga sina bon just här. Precis framför näsan på alla dessa turister, och bara några meter från hundratals hungriga alligatorer som bara ligger där och väntar. Väntar på att fåglarna ska göra ett misstag. Att en unge ska ta ett steg över kanten, eller ett ägg trilla ur sitt bo. Vi ser en alligator missta en ovanligt stor fågelbajs för ett fallande ägg. De är väldigt snabba.

Jag har lite svårt att förstå varför fåglarna väljer att häcka just här. Varför har de inte flyttat till ett säkrare ställe, när naturen är så fiffigt ordnad i övrigt?  Kusten är ju full av likadana träd. Men det är klart, vem är jag att döma. Kanske finns det de som tycker det är precis lika tokigt att låta sina barn växa upp på en segelbåt. Vi har alla våra skäl till att göra som vi gör. Fast vi använder åtminstone flytväst och säkerhetssele …

Lurpassning på kanalen

S/Y Mary 13 kommentarer
The Delivery Guy

The Delivery Guy

INTRACOASTAL WATERWAY, FLORIDA. En liten racerbåt närmade sig Mary af Rövarhamn. Den saktade ner, precis som alla andra båtar vi mött på kanalen. Motorbåtsägarna i Florida verkar ha begåvats med en ovanligt stor portion sjömanskap – det är trevligt. Men den här körde konstigt nära, som han hade något han ville säga. Och mycket riktigt. ”Are you from Sweden?” gastade han. Och det är vi ju, så Ludvig nickade jakande och pekade på den blågula flaggan i aktern. ”Then I have a cell phone for you”, sa han och pekade mot en termosliknande behållare i båten.

Vi trodde så klart att vi hörde fel, det lät liksom lite för bra för att vara sant. Särskilt med tanke på att vår sista fungerande mobiltelefon faktiskt gick förlorad den föregående natten, i räddningsaktionen av jollen. Men jodå, han upprepade sitt erbjudande, och kastade över behållaren med en duns. Vi tittade frågande på racerbåtsföraren. Han menade att den kom från ett par som stod och väntade borta vid bron. Sedan körde han snabbt därifrån, som om behållaren innehöll en tickande bomb

Ludvig och jag såg på varandra, och skrattade förvånat. Det fanns bara en person som visste att vi stod utan telefon. En svensk kvinna som heter Catrine Fredrikson, vars familj bor här i Florida. Hon har följt vår resa på bloggen i många år. Ja, vi har haft så lång och regelbunden kontakt att hon börja kännas som en gammal vän. Och nu hade vi bestämt oss för att hälsa på, när vi ändå har vägarna förbi. Jag hade mejlat henne samma morgon och berättat att vår telefon dragit sin sista suck, och att vi nu bara kunde kontaktas via e-post.

Behållaren innehöll mycket riktigt en mobiltelefon, och jag skulle just slå Catrines nummer när telefonen ringde. I andra änden var Catrines man. Han berättade att de stod vid en brygga borta vid bronocken. De hade lokaliserat oss via SPOTen. Och nu stod de alltså där och vinkade. Trots att de visste att de inte kunde komma ombord; vi var fortfarande inte inklarerade i landet och får inte ta ombord någon förrän vi är godkända av Tull- och Immigrationsmyndigheten.

Men Fredriksons ville bara lämna telefonen, och berätta att de gärna ville komma tillbaka nästa dag igen. När vi var framme i St Augustine, för att köra oss till myndigheterna ute på flygplatsen. Efteråt ville Fredriksons gärna bjuda hem oss på middag. Och när vi ändå var där kunde vi passa på att tvätta. Sedan kunde vi ta deras bil tillbaka, den som vi får låna medan vi är här. Vilka människor det finns. Vi är mållösa.

Nattens drama

S/Y Mary 9 kommentarer
Walker Bay, en trogen vän

Walker Bay, en trogen vän

INTRACOASTAL WATERWAY, FLORIDA. ”Vakna. Jollen har flugit överbord”, ropar Ludvig och skakar mitt ben. Jag sätter mig yrvaket upp, försöker förstå vad som hänt. Klockan är tre på natten, jag har bara sovit i en dryg timme. Nordan har slagit till med full kraft, och ankarkättingen vibrerar i den starka strömmen. ”Jag ser den fortfarande. Den flyter upp och ner”, ropar Ludvig från sittbrunnen. Jag sticker upp huvudet och ser hur han lyser på något vitt en bit söderut i floden.

Jag försöker tänka. Vattnet är kallt. Och strömmen är så stark att jag inte vågar hoppa i. Även om jag kommer ikapp så vet jag inte om jag kan ta mig tillbaka. Jag tittar på ekolodet. Tidvattnet är på väg ner, och floden är grund. Vi kan inte följa efter med stora båten. Vi skulle behöva en båt med mindre djupgående. Jag ser mig omkring. Inga båtar är ute, grannbåten är mörklagd. Vi känner ingen, ingen som kan hjälpa oss. Då kommer jag på att det ligger en kustbevakningsstation precis i närheten.

Jag anropar kustbevakningen i hopp om att någon vänlig själ har lust att göra en insats. Det visar sig vara ett misstag. Amerikanarnas radioapparater sänder inte på samma frekvenser som de europeiska, och när vi väl hittat en gemensam radiokanal där jag kan framföra mitt ärende föreslår kvinnan i andra änden att vi ska kontakta ett privat bärgningsbolag. Jag ser dollarsedlarna rulla, och tackar för ingenting. Jollen försvinner allt längre bort. Vi måste lösa det här själva.

Jag tittar på sjökortet. En grävd kanal går parallellt med den grunda flodarmen. Båda möts längre söderut, men det är en bro i vägen. Vi kan inte ta oss dit. Men det ligger båtar ankrade i floden. Segelbåtar som ser ut att ha samma djupgående som vi. De har troligen gått in i högvatten, eller så finns det en väg in. I brist på bättre idéer lyfter vi ankaret och går söderut i kanalen. Ludvig står i fören med strålkastaren. Han lyckas sikta jollen en sista gång. Sedan dör lampan. Slut på batteri.

Vinden och strömmen gör det svårt att styra, och det är svårt att orientera sig i mörkret. Jag styr mot vad som på sjökortet ser ut som den djupaste passagen mellan kanalen och floden. Men vi kommer inte långt. Ett dovt dunk fortplantas genom skrovet när kölen slår i botten. Jag lägger i backen med ett vrål, och vi kommer loss på första försöket. Ok, det där var en dålig idé. Vi måste få tag på en mer grundgående farkost för att komma ikapp den drivande jollen. Men hur?

Jag försöker tänka på vad som redan finns ombord. En surfingbräda, den uppblåsbara jättesköldpaddan, luftmadrasserna, barnens lilla badjolle. Den sistnämnda har små plaståror, den skulle kunna funka. Ludvig börjar blåsa upp den orangefärgade lilla båten. Jag tar fram vår bärbara VHF-radio; vi måste kunna kommunicera med varandra. Frågan är vem som ska ge sig ut i mörkret. Jag är lättare, och simmar bättre. Men Ludvig är starkare, och ror snabbare. Han får den äran. ”Vi ses vid bron om något går fel”, ropar han och försvinner i den riktning där vi senast siktat jollen. Jag fryser så jag skakar.

Tiden kryper fram, och lättnaden är enorm när Ludvig äntligen hör av sig på radion. Han har jollen. Men hur ska han komma tillbaka? Det vet ha inte riktigt, inte än. Jag stirrar ut i mörkret. Ljuset från Ludvigs pannlampa kommer och går. Det är svårt att avgöra om han närmar sig, eller försvinner bort. Men så hörs den välbekanta rösten på radion igen. Han har lyckats vända jollen, men ena åran har gått av. Ludvig vadar nu över grundbanken med jollen efter sig. Jag tittar på sjökortet, och styr så nära jag vågar för att plocka upp honom när han kommer ut på djupt vatten igen.

Allt går bra, och snart är både Ludvig och jollen ombord på Mary igen. På väg tillbaka till ankarplatsen berättar Ludvig att det var ankarlarmet som väckte honom. Troligen kastades jollen överbord av samma vindby som fick båten att börja dragga. Vilken tajmning ändå, sån tur i oturen att Ludvig upptäckte att jollen var borta. Ja, egentligen var det väl inte otur. Vi hade gått och lagt oss utan att surra jollen. Det var klantigt, och försatte oss i en svår situation. Men på detta försöker jag inte tänka mer, utan kryper istället ner under mina dubbla filtar i hopp om att få ytterligare några timmars sömn.

Ludvig volonterar som ankarvakt resten av natten. Och barnen, Ja, de har som vanligt missat hela dramat. Sussar sött i varsin koj, som om ingenting hade hänt.

Tidigare nattliga draman på Mary af Rövarhamn:

En ny fas

S/Y Mary 9 kommentarer
Bahamas. Jag längtar redan tillbaka.

Bahamas. Jag längtar redan tillbaka.

BAHAMAS – FLORIDA. Lovis vrider sig oroligt i sin koj. Hon har svårt att somna. ”Pappa, du kan väl lova mig en sak”, säger hon till sist. ”Att vi nån gång ska göra en lång resa igen. Och segla till nått varmt land, med fina stränder. Där man kan bada, och hoppa från peket och sånt. Snälla, det kan vi väl göra.” Jag hör hur hon svajar på rösten, gråten är inte långt borta. Jag känner hur sentimentaliteten väller upp inom mig. Får en klump i halsen, och kämpar mot tårarna jag också.

Ludvig lovar att vi ska fortsätta segla. Berättar att det finns stränder i Sverige också, där man kan bada på sommaren. ”Tack, pappa” säger Lovis tappert. Vänder sig om, och snorar in. Bahamas glesbefolkade övärld har varit en positiv överraskning för oss alla. Barnen har stortrivts. De har badat, byggt båtar av drivved, samlat snäckor, utforskat grottor, matat rockor och badat ännu mer. Vi har njutit av varje ny liten strandremsa, som om det vore för sista gången. Om, och om igen.

Ursprungsplanen var egentligen att segla direkt från Kuba till Florida. Men vädret såg inte riktigt bra ut, så vi bestämde oss för att ö-hoppa norrut genom Bahamas i väntan på stabilare vindar. Sedan dess har prognosen ändrats varje dag, vilket har gjort det svårt att planera mer än dag i sänder. När vi lämnade vår ankarvik igår hade vi fortfarande ingen aning om hur långt vi skulle komma. Och så sent som imorse såg det ut som vi skulle bli kvar på öarna ännu en vecka.

Vi skulle just ankra upp på Nassaus västra udde, när jag bestämde mig för att ladda ner en sista väderprognos. Som för att bekräfta vårt beslut att gå i hamn. Men jag fick inte den bekräftelse jag sökte. Tvärtom. Där var det, väderfönstret vi behövde för att fortsätta mot Florida. Två dagar med bra vind, innan nordan slår till igen. Det borde räcka för att ta oss en bra bit upp längs Floridas kust. Förhoppningsvis ända till Cape Canaveral. Kanske ännu längre, med lite hjälp av Golf-strömmen. Beslutet var fattat.

Vår sista möjliga ankring på Bahamas ligger nu bakom oss, och vi dundrar
fram i sju knop. Det finns ingen återvändo. Karibien är ett minne blott. Där framme väntar Amerika. Vår resa går in i en ny fas.

Kuba från ett lastbilsflak

S/Y Mary 9 kommentarer

Detta bildspel kräver JavaScript.

PUERTO DE VITA, KUBA. Vi är tidigt ute, och har turen att få plats på den smala järnbalken intill väggen. Där blir vi sittandes ett tag. Lastbilarna går inte på någon tidtabell, de går när de är fulla. Vi har blivit informerade om att färden ska ta oss till en ort som heter Caballería. Vi vet inte var den ligger eller hur lång tid det tar att åka dit. Kanske två timmar, eller fem. Oavsett, väl där ska man tydligen kunna byta till annat färdmedel för att fortsätta till staden Holguin. Och därifrån är det bara en knapp timmes bilväg till marinan där båten väntar. Förhoppningen är att vara hemma innan kvällen.

Vi har rest runt på Kuba i fem dagar nu, och lärt oss att man får ta ett steg i taget. Det finns inga säkra svar att få, men det mesta ordnar sig bara man har tålamod. Går det ingen lastbil, finns det en myriad andra färdmedel att välja på. Allt från buss och tåg till hästdroska och cykeltaxi. Och skulle man ändå inte komma vidare kan man alltid knacka på hemma på hemma hos någon av alla de som märkt sitt hus med den speciella symbol som visar att man har ett rum till uthyrning. Priset för ett rum överstiger sällan 150 kronor. För hela familjen.

Försäljare går in och ut ur lastbilen i väntan på avgång. I hopp om att få sälja några kex, nötter eller godis. Eller varför inte några paket okokt spagetti. Några tittar lite misstänksamt på oss. Som om vi gått fel. Men snart försvinner vi i mängden, och flaket blir lika fullt som en SL-buss i rusningstid. Med den lilla skillnaden att här inte finns några säten. Bara järnbalkar att sitta på, och några rör att hålla sig i. Vilket i och för sig kan vara en betydande skillnad beroende på avstånd, väglag och kvalité på bilens stötdämare. Lastbilarna härstammar från 50-talet, som de flesta andra fordon på ön.

En ung man drar igång någon slags vadhållning på flaket. Man ska gissa under vilken av de tre kopparna som bollen ligger. Allt fler unga män ansluter. De visar sig vara i maskopi, och hela skådespelet slutar med att en äldre man blir lurad på en hel veckolön. Stämningen på bussen blir alltmer hätsk, och hade inte skurkarna hoppat av på nästa station hade det troligen slutat i handgemäng. Kriminalitet är ovanligt på Kuba, och vi märker att alla blir illa berörda av det som hänt. Det dröjer ett tag innan stämningen återhämtar sig.

Jag tittar ut genom den lilla springan mellan flaket och den täckande presenningen. Vi har lämnat staden bakom oss, och det frodiga bergen i nordost försvinner i fjärran. Vi omges nu av platt jordbrukslandskap. Bönderna plöjer med oxar, och använder hästar för transport. Vi passerar en lastbil full med gröna matbananer, och en cykeltaxi med en gris på passagerarsätet. Husen är fallfärdiga – ibland bara enkla hyddor med palmtak. Väggar är sprejade med politiska slagord, undertecknade Fidel och Raúl. Och varje gång vi stannar kommer försäljare rusande, i hopp om att tjäna nån krona.

En ung kvinna stiger ombord, en språklärare som ser en möjlighet att praktisera sin engelska. Inte många turister tar sig så hit ut, till El Oriente som kubanerna själva kallar den östra delen av landet. Och de som gör det brukar nog inte åka lastbil. Jag försöker förklara att vi gärna vill resa som kubanerna själva. Inte bara för att det är billigare. En hyrbil kostar lika mycket om dagen som fyra månadslöner för en kuban. Utan framför allt för att det brukar vara ett bra sätt att uppleva kulturen i ett land. Se bara på Sverige, där vi tittar ner i mobiltelefonen eller ut genom fönstret så fort vi kommer ombord på en buss. Det säger en hel del om Sverige och svenskarna.

Den unga kvinnan berättar hela sin livshistoria. Hon heter Yainer, bor utanför Santiago men är född på Lenin-sjukhuset i Holguin. Vi skrattar till, och hon tittar frågande på oss. Jag försöker förklara att det vore otänkbart att en plats i Sverige skulle döpas efter en man som Lenin. Att vi i motsats till kubanerna fått lära oss att han var en dålig man. Yainer tittar medlidande på oss. Vi stackare, som blivit så felinformerade. En yngre man ansluter sig till samtalet. Han har i likhet med många andra vi träffat en mer skeptiskt hållning till den propaganda som kubanerna dagligen matas med.

Vi lämnar snart de politiska diskussionerna. Yainer, den unga kvinnan, försöker lära Lovis och Otto en kubansk klappramsa. Sedan utbyter de grimaser, och våra smågastar utmanar reskamraterna i arga leken. När vi närmar oss slutdestinationen får jag ett halsband som minne av Yainer. Sedan byter vi kontaktuppgifter. Den unge mannen berättar att han har registrerat en egen gmail-adress men inte tagit emot sitt första mejl än. Internet är i sin vagga i Kuba, kanske för att man får trettio pizzor för priset av en timmes surf. Tydligen har man dragit en fiberkabel hela vägen från Venezuela.

I Caballería byter vi till en mindre lastbil, och en timme senare närmar vi oss Holguin. Vi hade egentligen tänkt se oss om i staden. Men nu längtar vi hem. Vi har inte varit borta så här länge från båten sedan vi lämnade Sverige. Så det får blir taxi sista biten. Från Holguin till Puerto de Vita. Vi betalar 120 kronor för en timmes körning. Inte så mycket i svenska mått mätt, men lika mycket som den unga lärarinnan tjänar på en hel månad.

Skeppskyrkogården

S/Y Mary 10 kommentarer
Hogsty Reef

Hogsty Reef

HOGSTY REEF, BAHAMAS. Allt jag ser är två enorma vrak. Inget land, inget rev. Inget rytande skum. Trots att jag vet att det finns där, bara några sjömil bort. Vi närmar oss Hogsty Reef, något så ovanligt som en atoll mitt i Karibien. Det finns bara tre i hela Atlanten. Först på riktigt nära håll kan jag ana revet, och ett sandfärgat streck vid horisonten – den första av atollens två öar. Så låg att den bara syns när vi befinner oss uppe på vågtopparna. Så låg att inget kan växa.

Snart ser vi också atollens andra ö, bakom vilken vi hoppas kunna ankra. Vi rundar revet och styr upp mot ön. Botten grundar upp från 500 till fem meter inom loppet av några minuter, mörkblått vatten blir turkost och jag ställer
mig i fören för att hålla utkik efter korallhuvuden. Vi hittar ett stycke ren sandbotten i lä av ön, och får bra fäste. Men havsdyningen rullar in över revet och båten rullar än hit än dit. Här vill vi inte stanna över natten. Men det är inte värre än att vi kan sjösätta jollen och ro iland en stund. Nu när vi ändå är här.

Ön är inte större än att man skulle kunna gå runt den på fem minuter. Om det inte vore för att man måste stanna var femte meter för att titta på en fin snäcka eller korall. Några låga buskar har fått fäste på den norra delen av ön. Det är också där kumlet står, ett murat gammalt sjömärke och resterna av vad som en gång varit en gasdriven fyr. Den är uppgraderad med en solpanel, men jag betvivlar att den fungerar.

Inte långt från stranden ser jag något sticka upp ur vattnet. Det visar sig vara fören på vraket från en stor fiskebåt, en trålare av den grova vajern att döma. Jag simmar runt bland de rostiga vrakdelarna en stund. Identifierar vad som en gång varit en motor, några pollare och en nedgångslucka. Det är skrämmande att se hur ett rev kan smula sönder ett strålskrov så totalt.

Vi måste hitta en säkrare ankarplats, medan solen fortfarande står högt på himlen. Så vi lyfter ankaret, och styr längre in i lagunen. Jag står som vanligt i fören och håller utkik. Vi vet att det ska finnas en väg in. Men sikten är dålig i den krabba sjön, båten stampar fram och det är nästan omöjligt att avgöra hur mycket fritt vatten vi har mellan kölen och korallen under oss.

Jag låter blicken svepa över lagunen, revet och de kringliggande vraken. Sedan vänder jag mig om mot Ludvig. ”Ska vi vända om, och fortsätta mot Kuba istället?” ropar jag så högt jag kan för att överrösta motorn. Ludvig nickar bekräftande, som han just tänkt det samma. Lägger sedan om rodret och styr ut samma väg som vi kom. Hogsty Reef har tillräckligt många vrak som det är.

Resans sista födelsedag

S/Y Mary 7 kommentarer
Little Inagua

Little Inagua

LITTLE INAGUA, BAHAMAS. Vi hänger på stranden hela eftermiddagen. Samlar snäckor, badar, klättrar på kalkstensklippor och går långa promenader. Först åt ena hållet, sedan åt det andra. Vi har aldrig sett så många stora snäckor som här. Kanske för att ingen tagit dem härifrån. Ingenstans ser vi något tecken på mänsklig närvaro. De enda fotspåren vi ser är våra egna. Inga stigar. Ingen bebyggelse.

Under ytan ser jag en jättelik barracuda lura på några revfiskar. Men de är för snabba, sicksackar sig smidigt fram sig fram genom växtligheten – en skog av gröna och lila korallväxter som jag aldrig sett förut. De ser ut som jättelika plymer, och små träd som svajar fram och tillbaka med strömmen. En bit ut simmar valen, eller om det är en ovanligt stor och trubbnosig delfin. Jag vet inte. Vi kallar den födelsedagsvalen, för den har varit här hela dagen.

Medan jag snorklar samlar Ludvig och barnen ved till en stor brasa på stranden. Sedan grillar vi, och badar lite till. För att återvända till Mary af Rövarhamn först i solnedgången. Men det är inte vilken solnedgång som helst. För i samma stund som det glödande klotet försvinner ner under horisonten uppenbarar sig ett grönt ljussken. Det är den gröna blixten, och den dröjer sig kvar ovanligt länge. Som en gåva från självaste solen.

Jag fylls av en stor tacksamhet mot naturen som varit så generös just idag. Mot ödet som tagit oss just hit. Och Ludvig och barnen som fixat allt, så jag bara kunnat slappna av och njuta. Fast vi har nog njutit allihop. Av platsen, värmen och varandra. Vi känner att tiden håller på att rinna från oss, och tar till vara på varje sekund på ett sätt som vi inte gjort förut. Vi kommer sakna det här livet.

Nästa gång någon av oss fyller år är i november. I Malmö.

Var är alla?

S/Y Mary 8 kommentarer

LITTLE INAGUA, BAHAMAS. När jag tänker Bahamas, då tänker jag på glitter och glamour. Lyxhotell, boutiquer och casinos. Vräkiga superyachter och enorma sportfiskebåtar. Kostymklädda herrar med stråhattar, cigarrer, parasolldrinkar, omgivna av unga vackra kvinnor med långa smala ben. En lekplats för Amerikas rika och berömda helt enkelt.

Jag har kanske sett för mycket på film. För den ö som vi ankrat bakom har ingenting av det där. Inga människor, inga båtar, inga lampor. Ingenting. Bara kilometervis med strand, några stenbumlingar och lite buskar här och var. Enligt sjökortet ska det bara finnas ett enda hus på hela ön. The House of Dolls – varför heter det så? Och var är alla?

Vi har stannat här för att fira min födelsedag, innan vi fortsätter mot Kuba. Men vad är det för ställe vi har kommit till? Är ön förbannad, spökar det eller härjar det någon farlig sjukdom? Är den minerad, eller hem för miljontals giftspindlar? Vad tror du? Vad det än är, så måste det undersökas. Ska försöka ta oss iland för en närmare inspektion imorgon.