Vår ambition har hela tiden varit att avsegla i början av augusti. Och i början av augusti blir det. Närmare bestämt nu på söndag den 1 augusti klockan 17.00. Vill du dela det här tillfället med oss är du välkommen till vår brygga i Norra Fiskehamnen från klockan 15.00. Ta gärna med lite fika eller nåt så har vi knytis. Och glöm inte den vita näsduken : )
Välkommen!
”Partir c’est mourir un peu.” Så sa en god vän till mig för några veckor sedan när jag berättade att jag inte varit förberedd på alla dessa avsked som en sådan här resa faktiskt innebär. Det är ett franskt ordspråk som betyder just ”att skiljas är som att dö en smula”. Och precis så känns det. Allt annat är vi väl förberedda på. Men inte detta. Frågan är om det ens går att förbereda sig för.
Värst är det med gamla människor. Visst, alla kan blir överkörda imorgon men sannolikheten är trots allt större att de äldre inte finns kvar här hemma när vi återvänder. Och det gör riktigt ont, både för vår egen och för deras egen skull. Samtidigt kan man ju inte sitta hemma och vänta på rätt tajming, för den infinner sig aldrig.
Ju nämre avsegling vi kommer desto tätare mellan avskeden blir det. Och nu med bara några dagar till den stora dagen känner jag mig sorgsammare än på länge. Jag vet att det snart känns bättre, att det goda överväger det onda. Men helt klart sätter det sina spår, som om en del av mig dör vid varje avsked.
NORRA FISKEHAMNEN, LIMHAMN. Steg just ut ur bilen efter att varit uppe hos familjen i Blekinge i helgen. Lyssnade som vanligt instinktivt efter Båtsmans jamande. Han brukar komma springandes och berätta om allt som hänt när vi har varit borta. Ena saltstänkta skepparhistorien värre än den andra. Men den här gången kom det ingen katt. Tyst och tomt. Kaninerna skuttade istället omkring helt obekymrat en bit bort på gräset. Jag tyckte mig ana något hånfullt i deras uppsyn.
Båtsman har mönstrat av efter 10 000 sjömil och åtta år av trogen tjänst som skeppskatt ombord på Mary af Rövarhamn. För honom väntar nu livet som bondkatt på den blekingska vischan. Han har nämligen vissa krav på sin arbetsmiljö som vi inte kommer att kunna tillgodose på de sju haven: nattseglingar gillar han inte alls, än mindre att ligga på svaj. För Båtsman ligger hela tjusningen i livet som skeppskatt i att utforska nya hamnkvarter och med dem nya jaktmarker. En sisådär 300 hamnar har han hunnit med genom åren.
Men nu är det alltså slut med det ljuva båtlivet för Båtsmans del, i alla fall för ett tag framöver. Han verkar inte helt nöjd med situationen men jaktmarkerna i Blekinge kan han i alla fall inte klaga på. Bara under senaste dygnet lyckades han fånga både en mus och en liten fågelunge, vad vi såg. Och min gamle far har nog inget emot att få lite extra sällskap på gamla dar. Men vi på båten kommer att sakna honom något alldeles förfärligt. Något alldeles förfärligt.
LIMHAMN, MALMÖ. När man frågar vår lilla Lovis, fyra år, om vart hon vill segla blir svaret tveklöst: ”Söderhavet, som Pippi.” Tidigare i våras efterlyste vi därför koordinaterna till Kurrekurreduttön, där kapten Efraim Långstrump en gång flöt iland och blev mäktig Söderhavskonung över kurrekurredutterna. Det hetaste tipset vi fick här på bloggen var ett litet dykrev på 6-30 meters djup utanför Yap i Mikronesien. Sannolikt bottennapp med andra ord. Men nog måste Astrid Lindgren haft en förebild.
Hos Saltkråkan AB som ägs och drivs av Astrid Lindgrens efterlevande barn och barnbarn var fisket bättre. Enligt dem fanns det en svensk man vid namn Carl Emil Pettersson som år 1904 led skeppsbrott och flöt i land på en Söderhavsö där han gifte sig med kannibalhövdingens dotter och blev kung. Pettersson var kroppsligen en mycket stark man och hans äventyr omskrevs i många svenska dags- och veckotidningar på den tiden. Astrid Lindgren kan helt enkelt inte ha undgått att läsa om Petterson i spalterna, och låtit sig inspireras. Likheterna med Pippis pappa är för många.
Ögruppen som ”Kung Calle” flöt iland på heter Tabaröarna (2°50′ S, 151°56′ Ö) och tillhör Papua Nya Guinea. Tabar blir därmed målet för vårt stundande äventyr och i början av augusti inleder vi vår resa i Hoppetossas kölvatten. Vilken rutt kapten Långstrump tog till och från Söderhavet förtäljer dock inte historien …
Idag angjorde läkarparet Carl och Frida och deras två små barn Norra fiskehamnen i Limhamn och förtöjde sin L28:a Anna invid Mary af Rövarhamn. Med sig hade de två rejäla stycken rimmat fläsk och en massa mojänger som peanger, nålförare, skalpeller och suteringsnålar. Ludvig fick en sykurs i 35-årspresent, och idag var den stora dagen kommen. För det är ju knappast någon mening att fylla båten med fina doktorsprylar om man inte vet hur man ska använda dem.
Fläsksvål och människohud har tydligen vissa likheter och därav det rimmade fläsket. Hyfsat bisarrt och osmakligt, men efter lite övning gick det i alla fall bra. Men så beklagade sig grisen inte heller på något sätt. Helt still var den. Och inget blod skymde sikten. Inte helt realistiskt, men nu vet vi i alla fall hur det ska gå till om olyckan skulle vara framme. Och det är den ju tyvärr då och då, det vet vi av erfarenhet. Men det är en helt annan historia.
Tack för utmärkt kurs, och tack för middagen. Fläsket serverades med raggmunk och lingon. Men ärligt talat, det smakade bara sådär.
Återigen surrar det i micken på videokameran, sorry. Imorgon åker den in på garanti för tredje gången. Den här gången ska vi bannemej ha en helt ny kamera!
”Rövarhamn, finns det på riktigt?” Vi har fått frågan många gånger. Hundratals. Men jodå. Det finns i allra högsta grad. På ön Fogdö utanför Grisslehamn i vackra Roslagen. Strax norr om 60:e breddgraden. Här vid randen till Ålands Hav har kapten tillbringat barndommens somrar och här har S/Y Mary sin självklara hemmahamn. Namnet Rövarhamn lär härstamma från tidigt 1700-tal när ryssarna härjade i området. De enda som härjar här idag är myggor och fästingar. Och våra smågastar förstås. Men imorgon bär det söderut igen, efter en härlig midsommar med nära och kära i svensk skärgårdsidyll. Den sista på länge – lite vemodigt är det allt …
Det är inte helt ovanligt att man läser i tidningen om folk som säljer hus och firma och seglar ut i världen. Men hur gör man om man inte har något att sälja? Vi har gnetat och stretat för att spara pengar i många många år nu. Men det är långt runt jorden, särskilt om man vill ta ett extra varv på Stilla havet : )
De senaste måderna har vi ägnat stor del av vår vakna tid till att hitta olika sätt att minska utgifterna och öka inkomsterna – utan större framgång. Men så rasslade det plötsligt till och den senaste veckan har våra vedermödor burit frukt.
Med bara sex veckor till avsegling har vi äntligen fått lite medvind ombord på S/Y Mary. Hoppas den håller i sig hela varvet runt jorden.
Mer info om våra samarbeten hittar du här.
Jag lyckas göra plats till mig själv i hängmattan och får snabbt ett barn på vardera sidan. Bokvalet den här gången föll på Pippi Långstrump på Kurrekurreduttön.
När jag har läst en stund avbryter Lovis: ”Mamma, jag vill också segla till Söderhavet. Som Pippi. Får jag det?” Hon tittar på mig med stora ögon, väntar på ett bekräftande svar.
Så här långt har resan över Nordsjön gått över förväntan. Båten är redo. Vi är redo. Ett år till och vi borde ha en reskassa som skulle kunna ta oss runt jorden, i alla fall med mycket vilja och en smula tur. Det borde vara fullt möjligt. Visserligen extrem lågbudget, men fullt möjligt. Jag ser på min dotter och hör mig själv svara: ”Ja, Lovis vi ska segla till Söderhavet”
Ja, ungefär sådär gick det till när vi under en tur på Nordsjön förra sommaren beslutade oss för att äntligen slå slag i saken och segla ut i världen. Texten ovan är hämtad ur det senaste numret av tidningen Äventyrliga familjer, en föräldratidning garanterat fri från purérecept och blöjtester. Men väl fullsmockad med inspirerande och välskrivna historier för alla som längtar efter mer äventyr i livet. Och det gör i alla fall vi. Längtar efter äventyr alltså. Nedräkning pågår – bara sju veckor till avsegling!
Vi börjar se ljuset i tunneln. Men aldrig hade jag väl anat att det här med vaccinationer kunde vara så krångligt. Först ska man ta reda på vad man behöver. Och det grundar sig dels på vilka vaccin man fått i tidigare livet, och dels på var man ska resa. Redan där stötte vi på patrull …
Att veta vilka vaccin man redan fått är lättare sagt än gjort, för något centralt register finns inte. Barnen hade vi koll på, men det var lite värre med kapten. Och för min egen del hade jag inte en susning. Och inte underlättar det att alla vaccin har så konstiga namn och hjälper mot sjukdomar man aldrig hört talas om förut. På frågan vart vi ämnar landstiga har vi inte heller något bra svar. Att vara flexibla och anpassa oss efter vindar och lustar är en del av äventyret.
När listan för vem som ska ha vilken spruta är klar gäller det att kolla upp vem som kan fixa detta till bästa pris. Naturligtvis är alltsammans galet dyrt, och olika vaccin kostar olika mycket på olika ställen. Vi landade slutligen i att den gode husläkaren kunde sätta vissa av sprutorna på den vuxna delen av besättningen. Barnavårdscentralen fixade några andra, och det som blev kvar fick en vaccinationsmottagning ta hand om. Och här finns det några olika att välja på. Efter lite prisjämförelse fick Limhamns Läkargrupp det ärofulla uppdraget.
Och så var det bara att sätta igång. Helst inte mer än en spruta åt gången, möjligen en i varje arm beroende på vilka vaccin det handlar om. Sedan ska man vänta mellan sprutorna, allt mellan fyra dagar och åtta veckor beroende på vaccin. Några vaccin ska man dessutom ta i flera doser – den andra efter en månad och en tredje efter minst sex månader. Och så varar naturligtvis skyddet olika länge. Det lönar sig med andra ord att ta de vaccin med kortast verkningstid sist.
Det gäller att börja i tid för att få ihop det flerdimenentionella pusslet, något vi misslyckades med. Men vi hoppas på att kunna lägga de sista bitarna på plats på Kanarieöarna i höst. Sedan borde vi klara oss ett tag. Kapten föreslog försiktigt att jag kanske skulle skriva upp vem har tagit vad när, vad det skyddar mot och hur länge det verkar – innan informationen försvinner in i något avlägset skrymsle av min överhettade hjärna. Han har naturligtvis rätt, och jag skulle just ta tag i saken men det blev ett blogginlägg istället …
Foto: Per Magnus Persson
Har laddat upp några bilder på Flickr (S/Y Marys fotoalbum på nätet) från förra helgens tur på Öresund med fotograf Per Magnus Persson ombord.
Något höjdarväder var det knappast dagen till ära. Himlen hyfsat jämngrå och vinden lyckades bara stundtals fylla seglen. Men det är ändå roligt att få bilder på hela besättningen. Nåja, nästan i alla fall; skeppskatten Båtsman ville inte vara med. Kanske är han sur för att han inte ska få följa med ut i världen …
En av bilderna landar på omslaget på nästa nummer av tidningen Äventyrliga familjer som kommer ut den 8 juni. Det känns lite kul, särskilt med tanke på att det är en så förbaskat bra tidning. Mama, släng dig i väggen!
Bilderna hittar du här: www.flickr.com/photos/symary
Mary af Rövarhamn 