Världsomseglingen

Rätt unge på rätt plats

S/Y Mary 2 kommentarer
?

Ett skepp kommer lastat.

MARSTRAND, BOHUSLÄN. Skonaren Atene lämnade just lotsbryggan på Koön. Ombord var Marstrandsskolans alla tredje-, fjärde- och femteklassare. För idag står det segling på schemat, igen. Skolan har ett samarbete med Marstrands Segelsällskap, som ger eleverna möjlighet att prova på olika delar av båtlivet. Det är ett sätt att profilera skolan, och locka till sig fler elever. Men tanken är också att lära barnen lite allmänt om sjövett och väder och vind, vilket kan vara väl så viktigt när man bor så här.

”En bra skola”, tycker Lovis. Att det blåser bus och regnar på tvären, det ska minsann inte få förstöra hennes dag. Det är första gången hon seglar skuta. Det har hon sett framemot, och det ska bli ”jättekul”. Oavsett väder. Så det så.

Hon är härlig den där Lovis, när hon är på det humöret.

En nyzeeländsk fiskares vardag

S/Y Mary 6 kommentarer


Fiskare brukar i regel vara lite buttra och tvära mot oss nöjesseglare. Vi som bara är ute och roar oss, och det gäller nästan i hela världen. Med ett tydligt undantag.  Sydön, Nya Zeeland. Där ser de med respekt på varje man och kvinna som lyckats ta sig levande i hamn. Eller ens vågat. Oavsett farkost.  Där vet fiskarnas vänlighet inga gränser.

Vi tillbringade tre månader i Nya Zeeland, och det gick inte en dag som sjöväderprognosen inte utlovade storm eller kuling i någon del av landet. Oftast i Cook Strait mellan Sydön och Nordön, eller Peysegur Point som är den sydvästligaste spetsen på Sydön. Men även om man lyckas undvika de värsta vindarna så skapar de svåra vågor i området. Fenomenala vågor.

Precis som det finns ord som kuling och storm för vindstyrka så finns det olika benämningar på vågor beroende på hur grov sjön är eller förväntas bli. Högst upp på den skalan hittar vi ”phenomenal waves”, som förekommer lite då och då i vattnen runt Nya Zeeland. Någon svensk motsvarighet till detta uttryck har jag däremot inte hittat. Kanske för att så höga vågor inte finns här.

Det hela blir inte mindre utmanande av att prognosen ibland utlovar nio meter vågor från ett håll, och sju meter dyning från ett helt annat håll. Det är faktiskt inte alls ovanligt i dessa trakter, där flera hav möts och sjön byggts under tusentals sjömil. Det är inte svårt att föreställa sig vad som händer när dessa höga vågor möter varandra, eller rullar in på grunt vatten. Annars får man en rätt bra känsla när man kollar på videon ovan.

Scenen utspelar sig i det ökända inloppet till Grey River och den lilla staden Greymouth på Sydöns västkust. Inloppet blockas av en sandbank som gör att man bara kan angöra den trygga hamnen där innanför under vissa tider. När tidvattnet står rätt, och flödet inte är för högt. Detta i kombination med stark vind och hög dyning gör det mycket farligt. Själva valde vi att gå rakt förbi Greymouth på vår väg norrut längs Sydöns västkust. Trots att vi varit till sjöss i tre dygn.

Hade prognosen utlovat sämre väder de kommande dagarna hade vi kanske fattat ett annat beslut. Det är långt mellan hamnarna här. Kanske är det också därför fiskebåtarna i videon väljer att gå in, trots svåra förhållanden. Antagligen hade de båten full av fisk, och det var ”nu eller aldrig” som gällde. Och ja, troligen har de gjort det förr. De här typen av utmaningar är en del av en nyzeeländsk fiskares vardag.

Kulturkrock

S/Y Mary 24 kommentarer
Insjökräftor ratas av västkustborna.

Insjökräftor ratas av västkustborna.

MARSTRAND, BOHUSLÄN. Ibland behöver man inte resa särskilt långt för att uppleva kulturkrockar. Malmö till Marstrand kan räcka. Som igår, när jag fick syn på en reklamskylt utanför Coop på Koön. Kräftor 69 kronor kilot, stod det.  Utan att tänka lyfte jag luren och ringde till Tobias, vår infödde båtgranne. Vi hade tidigare på dagen pratat om att äta middag tillsammans. Entusiastiskt framförde jag mitt förslag om en spontan kräftskiva.

”Vad sa du att de kostade?” frågade Tobias. Jag upprepade. ”Men är det inte sådana där insjökräftor då?” Jag bekräftade, det var det så klart. Det blev tyst i andra änden. ”Du, sådana äter inte vi här”, sa han efter en stund. ”Vi äter bara havskräftor.” Jag hörde på tonen att jag lika gärna kunnat föreslå att vi skulle äta hund till middag, det hade varit lika främmande. ”Nähä, inte det nej” svarade jag snopet. Jag kände mig förlägen och lite upprörd på samma gång. Vilket snobberi. Även om man bor i Marstand kan väl vanligt folk äta några insjökräftor en tisdagskväll. Det trodde i alla fall jag, men så är det tydligen inte.

Senare på dagen åt jag lunch på Ludvigs jobb. Jag råkade nämna saken, och blev nerröstad ännu en gång. Av kollegerna. ”Riktiga havskräftor ska det vara, annars kan man lika gärna låta bli.” Någon hade aldrig smakat insjökräftor, och hade inte heller för avsikt att göra det. ”De smakar ju lera.” De andra nickar instämmande. Och hur kan ni veta det? tänkte jag. Men Ludvig hann sparka mig på smalbenet innan jag sa något mer. Han hade rätt, det var inte lönt. De skulle inte låta sig omvändas.

Själv har jag inget emot havskräftor. Tvärtom, det är mycket gott. Men så kostar de också sex gånger så mycket som vanliga importerade insjökräftor. Men varför jämföra? Det ena behöver väl inte utesluta det andra. Det vore som att inte äta falukorv då och då, eftersom älgstek är godare. Eller hummer. Vi åt hummer till frukost, lunch och middag förra sommaren. i Maine och Nova Scotia. Det var himmelskt gott. Men insjökräftorna blev inte mindre goda för det. Vare sig de svenska eller kinesiska.

Men det verkar ligga djupt rotat in kulturen här. Att sötvattenkräftor är äckliga, det är något man lär sig som barn. Något som går i arv, från generation till generation. Det blir svårt att ändra på. Men lite synd är det allt. Eftersom det betyder att ingen här kommer vilja ha en vanlig svulstig kräftskiva med oss, en sån med stora berg av knallröda kräftor, fula partyhattar och glada papperslyktor. Nåja, vi kanske kan leta reda på några andra utbölingar som vi kan slå oss ihop med. I Kroken är det ändå ingen som ser.

Förmiddagarna med Otto

S/Y Mary 6 kommentarer
Tapper badpojke

Tapper badpojke

TJUVKIL, BOHUSLÄN. Otto tar sista mackan i handen, sticker fötterna i tofflorna och försvinner ut genom dörren. Jag har redan packat badkläderna. Klockan är tio över nio och det är dags att gå till simskolan.  Vi följer grusvägen norrut. Bort mot berget, där ekarna sluter sig ovanför oss likt en grön tunnel.

Vid tunnels slut hägrar havet. Och skärgården. Här svänger vi höger, vid öppningen i gärdsgården, bort mot den röda lilla stugan och de rosa malvorna. Stigen fortsätter genom fårhagen, som ligger inklämd mellan det branta berget i öster och de vindpinade havsklipporna i väster. I skrevorna hukar enebuskar och nyponris.

Vi smyger fram. Ändå skuttar lammen förskräckt åt sidan när vi närmar oss. De borde känna igen oss. Vi har gått här flera gånger om dagen de senaste veckorna. Men icke, de bräker nervöst och söker skydd i buskarna.

Hagen slutar vid en skogsdunge. Här kantas stigen av blåbär, innan den fortsätter ut mot Marstrandsvägen genom ett stort fält av vildhallon. Vi nöjer oss med några bär i farten, i vetskapen om att vi kan plocka fler på vägen tillbaka. När vi inte har en tid att passa.

Otto småspringer vid min sida. Han är den enda jag vet som kan springa och prata samtidigt. Han pratar oavbrutet. Vetgirig som få, och bubblande glad. Frågar om allt han ser och hör. För honom är den svenska naturen lika ny och spännande som ett främmande land.

Snart är vi framme vid Tjuvkils böljande strandängar. Vi vandrar genom ett fält av meterhöga blommor som vajar i vinden. Koladoftande älggräs till vänster, och lila rallarros till höger. Och där framme, vid stigens slut, där breder havsklipporna ut sig.

Vi är framme. Framme vid badplatsen, och den långa badbryggan som leder ut på djupt vatten. De andra barnen är redan där, kurar ihop för samling i badföreningens bod. ”Idag är det ännu kallare i vattnet”, berättar simfröken. 16,5 grader. Jag ryser vid tanken. Jag har blivit en riktig badkruka – bortskämd efter åren i tropikerna.

Skärgården skyddar från havsdyning. Men det blåser kalla friska vindar från väster, korta krabba vågor rullar in mot klipporna. Så har det varit varje dag nu, i två veckor. Varje dag utom en. Men simfröken anpassar övningarna efter rådande förhållanden, och barnen är tappra. Utvecklas sakta med säkert, blir säkrare för var dag som går.

Efter badet kurar Otto ihop under en filt i solen, i lä bakom stenmuren.  Han fryser så han skakar, men pratar lika mycket för det. Pratar, dricker saft och byter om i lugn och ro. Sedan vänder vi hemåt igen.  Det tar närmare en timme att gå den halva kilometern. Men det kvittar. Det är sommarlov, och vi har all tid i världen.

Avseglingen

S/Y Mary 3 kommentarer

Detta bildspel kräver JavaScript.


LÅNGEDRAG, GÖTEBORG. ”Men vi kan ju inte vinka av dem utan tutan. Tutan måste med.” Jag sliter åt mig kameran, ber Ludvig göra barnen klara och slänger mig in i bilen. Det är dagen då vännerna på S/Y Swededreams inleder sitt livs äventyr. Den stora avseglardagen. Men ingen avsegling utan tuta. Mary’s gamla mässingslur måste med – att vi inte tänkte på det tidigare.

Klockan är redan kvart över två. De avseglar klockan fyra, och det är långt till Långedrag om vi ska ut till båten i Marstrand för att hämta tutan först. Men det borde gå, om vi tajmar Kornhallsfärjan – genvägen till Göteborg. Om vi tänjer lite på hastighetsbegränsningarna. Och jodå, vi hinner. Tio i fyra är vi framme i Långedrag. Småspringer ut på piren – med tutan i högsta hugg.

Lovis och Otto försvinner snabbt in i Swededreams kajuta för en sista lekstund med barnen ombord. Ludvig och jag blir kvar i folksamlingen på piren. Ett femtiotal personer har kommit för att ta farväl. Folk står uppradade på den smala kajen, i väntan på en sista kram från avseglarna. Nära och kära, och allehanda nyfikna är där. Båtgrannar, kolleger, vänner, syskon, kusiner. Och morfar.

En våg av känslor drar över mig. Sorgen över att lämna. Utmattningen, allvaret och den oändliga tröttheten. Men också lyckan. Frihetskänslan, spänningen och lättnaden. Lättnaden över äntligen vara på väg. Känslan av att ha hela världen för sina fötter. Allt kommer tillbaka till mig. Det är som att backa fem år i tiden. Tillbaka till vår egen avsegling.

”Mamma, vi fick inte leka mer. De ska segla nu”. Det är Otto som väcker mig ur mina dagdrömmar. Swededreams håller på att utrymmas. Flytvästarna har åkt fram, och landgången dragits undan. Någon hjälper till att koppla ur strömkabeln, en annan lossar förtöjningarna. Det är dags.

Lovis och Otto turas om att blåsa i luren när Swededreams glider ut ur hamnen. Barnen blåser fanfar, och tutar för glatta livet. Och vi andra vinkar med medhavda vita handdukar (i brist på näsdukar). Jag tittar länge efter båten, och gråter en skvätt. Av glädje, sorg och saknad. Vår egen, och deras.

Sedan går vi tillbaka till bilen och styr mot närmsta byggmarknad. Vi ska titta på kakel, kakel till vårt hus.

Tjejbåten från insidan

S/Y Mary 4 kommentarer

Detta bildspel kräver JavaScript.

MARSTRAND, SVERIGE. ”Alltså, jag tycker Mary är mycket finare. Den där båten var så omysig på något sätt. Så kal, och grå.” Så sammanfattar Claudia gårdagens besök ombord på SCA-båten. Claudia är Lovis och Ottos kusin som bor hos oss den här veckan. Och jag måste nog ge henne rätt. Att kalla SCA-båten för mysig vore fel. Men shit, alltså. Vilken häftig båt.

Jag har sneglat på henne i flera dagar nu, där hon legat tvärs över sundet mindre än 100 meter bort från Mary af Rövarhamn. Självaste SCA-båten. Volvo Ocean Race stjärna. Den rosa tjejbåten. Jag har alltid velat veta hur en VOR-båt ser ut inuti. Så vi fattade mod till oss att fråga om det gick an att få komma ombord. Fråga duger ju.

Det funkade, och vi fick ingen mindre än Anna-Lena Elled som vår guide – den svenska reportern ombord.  Det var lite extra kul att få höra just henne berätta om det spartanska och stundtals hårda livet ombord.  Och få se var de tolv tjejerna i besättningen turades om att sova, gå på toaletten, laga mat, navigera.

Jag försökte föreställa mig hur det kan ha varit där nere under däck. Vardagen ombord, när båten dundrade fram i 20-30 knop på några av världens tuffaste vatten. Fukten, kylan. Tröttheten. Den frystorkade maten, hygienen, toalettbesöken.  Och alla prylar som skulle stuvas om vid varje slag och vindstyrka, allt för att optimera vikten. Maximera farten.

Mitt i allt detta skötte Anna-Lena ett jobb. Hon fotograferade, filmade, skrev artiklar, redigerade film. Trotsade sjösjukan, och basunerade ut tjejernas historia över världen.  ”Visst, det var jobbigt ibland. Men det är samtidigt det bästa jag gjort”, berättade hon. Jag funderar på om jag själv hade klarat det, att göra det Anna-Lena gjorde.

Att segla båten, att leva ombord. Det hade jag nog fixat, om jag var tränad för det. Men att sitta där mitt i kaoset, och sköta ett ”vanligt skrivbordsjobb”.  Det tror jag inte. Eller jo, kanske. Människan är förvånansvärt anpassningsbar. ”Jag tvekade aldrig”, sa Anna-Lena. Det kan jag förstå. Vissa saker tackar man inte nej till.

Jag är inte särskilt intresserad av kappsegling, det kan jag erkänna. Men det här kan jag relatera till, och hysa stor respekt för. Havet kan vara grymt, och det är en fantastisk prestation bara att ta sig runt. Och Anna-Lenas egen insats är väl så imponerande – även om hon inte fick hjälpa till med själva seglingen. Den nu avlidne Magnus Olsson, Team SCAs mentor, skulle varit stolt.

Så tack Anna-Lena. För visningen, och för utmärkt rapportering från världens hav. Det var en stor upplevelse.  Men särskilt mysigt ombord, nej det var det faktiskt inte.

Vi vann racet!

S/Y Mary 1 kommentar

Detta bildspel kräver JavaScript.

Vi bestämde för flera månader sedan att vi skulle försöka segla upp till Marstrand så snart vi var klara med midsommarfirandet på Ven. Inte bara för att vi gärna ville få upp båten. Utan också för att jag hade en liten förhoppning om att få mig en glimt av båtarna i Volvo Ocean Race. De skulle komma in för sin slutliga målgång i Göteborg någon gång runt den 22:e eller 23:e juni.

Volvo Ocean Race är vår mest uppmärksammade och kända kappsegling runt jorden, men VOR-båtarna har lika svårt som vi att beräkna sin ankomst som vi. Det såg länge ut som vi skulle komma för sent, men så dog vinden. De gigantiska racingmaskinerna kröp fram som sniglar, medan vi som den här gången kunde ta hjälp av motorn kom fram till Trubaduren tidigare än befarat.

”Vi vann racet, mamma. Vi kom först”, gastade Otto när vi gled förbi den berömda fyren. VOR-båtarnas segel kunde fortfarande bara anas som streck i horisonten. Att vi inte var med i själva tävlingen utan bara vara där för att välkomna båtarna i mål, det spelade mindre roll. Otto var glad som en speleman.

När en av deltävlingarna i Americas Cup arrangerades i Malmö råkade vi ankra mitt i tävlingsområdet. I brådskan kinkade kättingen sig, och vi fick inte upp ankaret. Den paniken ville vi inte återuppleva, så den här gången var vi noga med att hitta en trygg åskådarplats. Det uppstår lite lätt kaos under sådana här evenemang. Massor av båtar går ut för att möta upp vinnarna, och helikoptrarna surrar i luften.

Jag hade gärna sett svenska tjejbåten SCA i täten, eller åtminstone kinesiska Dongfeng med göteborgarens Martin Strömberg ombord. Men icke. Det var Team Alvimedica som tog hem etappsegern. Dongfengs röda segel kom först på tredjeplats efter nederländska Brunel.

Team SCA hade vi inte tålamod att vänta på. Vi var angelägna om att komma vidare, det väntades nordliga vindar och åska senare på dagen. Men ack så nöjda vi var med tajmingen, att vi faktiskt hann i tid. Även om barnen hade lite svårt att förstå allt ståhej. Varför sån uppståndelse? ”Nio månader är väl ingenting, vi var ju ute i fyra år”.

Nostalgitripp

S/Y Mary 10 kommentarer
En gång långseglarungar, alltid långseglarungar.

En gång långseglarungar, alltid långseglarungar.

VEN-MARSTRAND. ”Vet ni vad vi ska göra inatt?” frågar jag barnen vid frukostbordet. Nä. Det vet de inte, och de bryr sig inte heller av uppsynen att döma. ”Vi ska segla”, säger jag. ”Segla till Marstrand”. Båda barnen får något förväntansfullt i blicken. ”Hela vägen, hela natten”? frågar Otto som han inte riktig vågar tro att det är sant. ”Ja. Hela natten”, bekräftar jag. ”Och hela morgonen”? fortsätter Otto. Jodå, hela morgonen. Kanske hela dagen.

”Jaaa”, ropar barnen fulla av iver. ”Har du köpt seglarkakor, mamma? Har vi Philadephia.” kontrollerar Otto. ”Pappa, kan jag inte få stanna ute med dig på kvällen då? fortsätter Lovis. ”Och så kan vi ha skola på morgonen, mamma. Kan vi det?” ”Och bygga lego på eftermiddagen, och kolla film på kvällen”. Det är som att öppna en kran. Frågorna och minnena fullkomligt sprutar ut. De vill att allting ska vara som det brukade vara. De ska ut på långsegling igen, om så bara för ett dygn.

Jag brukar säga att när man reser, då är det föränderliga det normala. Men det är inte helt sant. Även på en världsomsegling uppstår vissa rutiner. Och barn älskar rutiner. Även våra. Otto älskar att få sitta i sittbrunnen och knapra på sina digestivekex med färskost varje morgon innan resten av familjen vaknar. Lovis älskar att titta på stjärnorna och sjunga Cornelis-visor med sin pappa på kvällarna. Sånt som de bara gör till sjöss.

För min egen del är sträckan Ven-Marstrand alldeles för kort och kustnära för att det rätta lugnet ska infinna sig. Men fullt tillräcklig för att Lovis ska få sjunga sina visor och Otto få sina seglarkakor. Lovis ber till och med om amerikanska pannkakor som vi brukade äta till frukost på långseglingen. Trots att hon aldrig gillat dem särskilt mycket. Hon äter bara en enda – med lika sur min nu som då. Men bakom fasaden döljer sig en mycket nöjd liten flicka. Allt är som det ska vara.

Vi tillbringade inte mindre än 400 dygn till havs under våra fyra år långa seglats runt jorden. Tänk, så välsignat ändå. Att barnen minns alla dessa dagar och nätter med sån värme och glädje. De hade helst fortsatt hela vägen till Skottland, minst. Det känns fint, väldigt fint.

Vardagslyx

S/Y Mary 1 kommentar

VÄSTRA HAMNEN, MALMÖ. Vi har varken dusch eller varmvatten ombord. Under resan badade vi oftast i havet, och här hemma använder vi hamnens duschar. Men miljön i hamnbyggnaden är steril och värmen funkar sällan som den ska. Så när barnen var små värmde vi istället vatten på spisen, och lät dem bada i en balja på salongsbordet – som i videoklippet ovan. Det kändes mer mysigt och ombonat så. Om än lite blött, och omständligt.

Jag har just insett att det här är vår sista vecka som båtboende, och det är inte utan att jag blir lite nostalgisk när jag tittar på gamla videoklipp som det här. Mary af Rövarhamn har varit vårt hem i 13 år. Barnen har aldrig bott på land. Vi har uppskattat det enkla livet, friheten och närheten till varandra. Men det också lätt att romantisera om att bo på en båt. Alla mynt har två sidor. Just nu längtar hela familjen efter lite mer svängrum.

Förhoppningen är att segla upp till Marstrand direkt efter midsommar – om vädret tillåter. Väl där flyttar vi in i vårt gröna lilla hus, med varsitt rum till barnen och en alldeles egen dusch. Det kommer kännas helt obeskrivligt lyxigt.

Ottos resa i fantasin

S/Y Mary 9 kommentarer
På upptäcksfärd i Europas farvatten.

På upptäcksfärd i Europas farvatten.

Barnen hade skolavslutning igår, och vi bestämde oss för att inleda deras första sommarlov med några dagar hos morfar i Blekinge. Jag satt på tåget och bläddrade lite förstrött i en Metro när Otto fick syn på en karta, den som visade Europas väder. Han frågade var Malmö låg på kartan, och vart vi var på väg. Jag visade med en penna, och pojken fick något drömskt i blicken.

Otto tog pennan och drog försiktigt ett streck mellan de två orterna. Sedan köpte han sig en båt, och satte kurs mot Norge och Svalbard. Vägen hem gick via den Ryska Vitahavskanalen, de finska sjöarna och ut i Östersjön.  Därfrån gick färden vidare ner genom Donau till Svarta havet och vidare ut i Medelhavet via Bosporen.

Då och då lämnade Otto båten vid kaj och fortsatte resan landvägen. Han reste från St Petersburg med transsibiriska järnvägen till Kina, och tog tåget till Narvik för att fira sin födelsedag med späckhuggarna som varje år i November letar sig in i Tysfjorden för att jaga sill. Men han återvände alltid till sin båt.

Varenda liten vik, flod och kanal utforskades, ända tills kartan var så fullklottrad att man inte längre kunde se vad som var vad. Då vände Otto blad på tidningen, bemannade sin båt med vakter och fortsatte utanför dess gränser. Ut genom Suezkanalen och de pirattäta vattnen utanför Somalias kust, vidare till Chagosöarna i Indiska Oceanen och Kurrekurreduttön i Söderhavet.

När jorden inte längre räckte till steg Otto in i en rymdraket och gav sig av på jakt efter liv i yttre rymden.  Alla vänner och släktingar fick följa med, för att vi alla skulle åldras i samma takt. Resan genom rymden gick till en annan galax via ett svart hål. Det var mycket turbulent och lite läskigt, men Otto styrde farkosten med säker hand.

Väl framme, i den andra galaxen, råkade Otto landa på fel planet – Krigsplaneten. Vi blev jagade hela vägen tillbaka till jorden. Lyckligtvis var inte krigarnas rymdfartyg tillräckligt spetsigt för att ta sig igenom vår atmosfär så vi kunde tryggt landa i Sverige igen. Ungefär lagom tills tåget stannande på Sölvesborgs station där morfar tålmodigt väntade.

Att tåget vid det här laget var en timme försenat märkte aldrig Otto, och knappt vi andra heller. För det som började med ett försiktigt streck mellan de två orter slutade med en två timmar lång resa i fantasin. Ett makalöst äventyr i sann upptäckaranda. Tack kära Otto, för att du är den du är. Och för jag får vara en del av din värld.