Sri Lanka från ett tågfönster

1 april, 201310 november, 2014S/Y Mary 2 kommentarer

Detta bildspel kräver JavaScript.

SRI LANKA. Tågrälsen över det lankesiska höglandet byggdes redan i mitten av 1800-talet för att transportera te från plantagerna i de svårtillgängliga bergstrakterna. Med en högsta höjd på nästan 1900 meters lär det än idag vara den högst belägna bredspåriga järnvägen i världen. Standarden är det lite sisådär med; det finns ingen belysning. Inte ens på toaletten, Men det kan kvitta, det är inte därför vi är ombord.

Tåget kryper fram längs med bergväggarna, genom byar och stora plantager, över höga broar och förbi mäktiga vattenfall – ett så nära att det stänker in. Jag har haft turen att få en plats intill ett av de få öppningsbara fönstren i vagnen. Det fläktar skönt i värmen, men jag vågar inte sticka ut huvudet; tunnlarna är många och trånga.

Överallt odlas det. Te, ris, potatis och grönsaker. De mest fantastiska grönsaker. Och allt arbete sker med mankraft. Men folk verkar inte arbeta hårdare än att de kan ta sig en paus när tåget passerar. Kvinnorna på tefälten reser sig upp och vinkar. De magra männen på risodlingen lägger ifrån sig hackorna. Tvätterskorna vid forsen tittar upp, och barn kommer springande från alla håll. Medan de trehjuliga små fordon som kallas tuk-tuk bildar en allt längre kö vid vägbomen.

Det känns som om jag hade kunnat sitta där på tåget i en evighet, och bara betrakta livet utanför. Som på en 4D-bio. Men inte ens den bästa film bör pågå för länge. Så vi hoppar av i god tid, redan efter tre timmar. Innan barnen blir uttråkade. Innan skakandet och dunkandet upphör att vara charmigt. Medan vi fortfarande har ett stort leende på våra läppar.

Långfredag på savannen

30 mars, 20131 april, 2013S/Y Mary 4 kommentarer

Detta bildspel kräver JavaScript.

”Vilken härlig långfredag! Det är så vackert så man kan dö.” säger Lovis plötsligt där vi sitter i vår jeep och tittar ut över den lankesiska savannen. ”Nästan för vackert. Det här glömmer vi aldrig.” fortsätter Otto entusiastiskt. Vi är på safari i Yala nationalpark, och har sett våra första vilda elefanter. Jag kan inte annat än instämma med barnen; det här är verkligen en ”Good Friday” värd namet.

Vilsna påskfirare söker vägledning

28 mars, 201328 mars, 2013S/Y Mary 3 kommentarer

Tänk om vi inte får något godis …

Vi tänkte resa bort över helgen, för att leta reda på de där elefanterna som det ska finnas så många av här på Sri Lanka. Men frågan är hur det då blir med påskgodiset, om man inte är hemma.

I normala fall är det påskkrabban som kommer till oss, eftersom harar inte gillar att simma. Men nu undrar vi förstås om vi ska ta med de tomma påskäggen till haren istället. Och vad händer om krabban kommer till båten i alla fall, och inte hittar några ägg att fylla? Kan man i så fall förlita sig på att krabban och haren kommunicerar med varandra? Och tänk om de inte har någon påskhare i det här landet. De verkar inte fira påsk. Finns det överhuvudtaget några harar på Sri Lanka? Om inte, kan det vara så att haren lämnat över ansvaret till något annat djur, precis som den gjort med krabban. Kanske en påskelefant, eller en leopard. Ja, så går diskussionerna runt bordet på Mary af Rövarhamn denna skärtorsdag.

Vad tror ni andra, ni som brukar resa bort över påsk. Hur gör man? Vad hade du gjort?

Fripassageraren

20 mars, 201325 mars, 2013S/Y Mary 8 kommentarer

Fripassageraren

”Kvidevitt, kvidevitt.” Solen har just gått ner när en fågel närmar sig Mary af Rövarhamn. Den är liten och svart med brunt huvud och vitt bröst. Kvittar energiskt och flyger varv efter varv runt båten. Det är tydligt, att den letar efter en plats där den kan landa. Men det är inte så lätt. Seglen fladdrar och slår och bommar och skot svänger än hit än dit i den lätta vinden. Fågeln ger snart upp, flyger iväg. Ångrar sig. Kommer tillbaka. Kvittrar lite till och provar på nytt.

Till sist sitter den där. På överbyggnaden, en halvmeter från min plats i sittbrunnen. Den lilla fågeln pustar ut en stund, gör rent vingarna. Innan den börjar se sig om efter en bättre plats. Spridarna, mantåget eller ratten. Min axel, Ludvigs ben. Ingenstans får den lilla fågeln ro. Så får den syn på nedgångsluckan, och närmar sig försiktigt. Den tittar in och tittar på mig. Kvittrar lite, tittar på mig igen. Och vips så slinker den in genom den öppna luckan.

Fågeln upprepar manövern några gånger. In och ut, provar några olika positioner. Tills den hittar den perfekta platsen. Fotogenlampan! Den fjädrande gummistoppen mellan lampan och salongsbordet förhindrar att lampan kommer i svängning. Den är dessutom strategiskt placerad framför datorskärmen där filmen Ice Age just börjat rulla. Det är tydligen allt en liten fågel kan önska sig. För här blir den kvar, kollar lite på filmen och sticker sedan in huvudet under ena vingen och faller i djup sömn.

Till skillnad från sjöfåglar kan landfåglar inte vila på vattnet, eller finna föda i havet. Det händer därför att vi då och då får fripassagerare av det här slaget. Landfåglar som tappat orienteringen, flugit vilse eller blåst ut till havs in en storm. Jag har hört historier om fåglar som är så utmattade att de kurar ihop i ett hörn, och dör. Men det har aldrig hänt oss. Det gör det inte den här gången heller.

I samma stund som solen stiger upp över horisonten hörs ett glatt kvidevitt från salongen. Fågeln gör sin morgontoalett med allt vad det innebär. Tackar sedan för sig, sträcker ut sina vingar, flyger ut genom luckan och försvinner ut över havet – nu sjuttio sjömil närmare land än när den mönstrade på igår kväll; vinden har ökat under natten och vi gör sju knop mot Sri Lanka.

Dit ingen gps kan visa vägen

15 mars, 201324 mars, 2013S/Y Mary 9 kommentarer

Ännu en dag går till ända.

Vi har rundat Sumatras norra udde, lämnat Malackasundet och Sydostasien bakom oss och styr nu ut på den indiska oceanen. Båten vaggar sakta fram. Vindarna är lätta och varma. Vi fiskar och fikar.Varvar skolarbete med timmar av legobygge. Tar hand om båten, oss själva och varandra. Läser böcker, och slumrar en stund när andan faller på. Allt medan dagarna går.

Det är märkligt. Att när vi seglar mellan hamnar. Nära land. I tre timmar, åtta timmar, ett dygn eller två. Då seglar vi för att komma fram. Men när vi seglar över hav. När vi seglar långt. Långt från alla de intryck, frestelser och distraktionsmoment som land för med sig. Då lever vi här och nu, från första stund. Då seglar vi mot harmoni och inre frid. Dit ingen gps kan visa vägen.

Mot Sydafrika!

11 mars, 201312 mars, 2013S/Y Mary 20 kommentarer

Norr eller söder om Madagaskar, det är frågan …

5500 sjömil. Så långt är det härifrån till Kapstaden. Tvärs över Indiska oceanen, som lär vara det mest ogästvänliga havet av är de tre stora. Här finns inga säkra passadvindar att förlita sig på, och snabba väderskiften med mycket åska och regn hör tydligen till. Samtidigt som rastplatserna är få. Hela nordvästra delen har de somaliska piraterna lagt beslag på, från Maldiverna i öst till Madagaskar i söder. Medan man längre söderut riskerar att drabbas av både stormar och monstervågor.

Ja, ärligt talat. Det här havet hade jag gärna hoppat över. Och det är det många som gör. Allt fler köper sig en plats på ett fartyg och skeppar båten direkt till Medelhavet. Men seglar man jorden runt så gör man. Så den stora frågan är vilken väg vi ska ta, för att färden ska bli så angenäm som möjligt. Och det finns det väl egentligen inga säkra svar på. Vi har länge velat fram och tillbaka.

Men nu har vi fått tillstånd från de brittiska myndigheterna att besöka väldens största marinreservat, Chagosöarna mitt i Indiska Oceanen. Och det fattade beslutet åt oss, åtminstone delvis. På vägen tänkte vi göra ett stopp på Sri Lanka, 1200 sjömil västerut. Men om vi efter Chagos vågar oss ner i sundet mellan Mozambique och Madagaskar, eller väljer den sydliga mer oväders-drabbade vägen via Mauritius – det obehagliga beslutet skjuter vi på ett tag till.

Nu gäller det att komma iväg innan monsunen vänder för i år. Och att hinna fram till Sri Lanka före Lovis sjuårsdag den 23 mars. Hon skulle så gärna vilja rida på en elefant på födelsedagen, och det blir nog svårt att ordna till havs. Så imorgon fyller vi båten med mat, diesel och vatten. Sedan bär det av. Följ oss live på SPOTen. Och skicka en hälsning till vår satellittelefon då och då (tel 881631677399). Det kostar ingenting, och vi blir lika glada varje gång.

Sista chansen

7 mars, 20137 mars, 2013S/Y Mary 3 kommentarer

Skeppsorkestern på Mary af Rövarhamn

Det börjar dra ihop sig. Framförallt för vår avsegling mot Sri Lanka. Men söndag är också sista dagen att rösta i tävlingen Årets Resebild. De 20 finalisterna får vara med i en stor fotoutställning på TUR-mässan i Göteborg. Och Jurys favorit vinner värsta väderskyddade systemkamerasetet. Ja, vinnarplatsen har vi kanske ingen chans på för det är otroligt många fina bilder som är med i tävlingen. Men att få vara med på utställningen hade verkligen varit jätteroligt.

Så såvida ni inte valt att delta själva, lägg gärna en röst eller två på vår Skeppsorkester. Det tar bara en sekund. Under tiden fortsätter vi att fixa ”det där sista”. I början av nästa vecka bär det av.

En ovanligt dålig dag

2 mars, 20132 mars, 2013S/Y Mary 19 kommentarer

Inte ens fotograferandet ville sig denna dag, hade tydligen råkat stänga av autofokus:(

Ludvig åker in tidigt för att besöka alla de myndigheter som krävs för att checka ut ur landet. Vi har jobbat som tokar för att hinna med några dagars skön semestersegling ute bland öarna på vägen ner mot Langkawi, där vi ska hämta vårt nya segel och förhoppningsvis få vår jollemotor reparerad innan det är dags att fortsätta ut i Indiska Oceanen. Och vi vill gärna komma iväg i god tid, för att hinna fram till någon trevlig ankring där vi kan fira kapten som fyller år imorgon.

Men hos tullen blir det tvärstopp, när Ludvig ber om att få tillbaka momsen på nya motorn. Han hänvisas stora tullkontoret inne i stan. Väl där skickas han vidare till ännu ett ställe, där han slutligen informeras om att vi inte kommer att få några pengar. Trots att vi har rätt till dem. För så gör de här. Punkt slut. Och någon rättsprocess har vi varken tid, lust eller råd till. Det vet de.

Väl tillbaka har de första myndighetsgubbarna gått på lunch. Så när Ludvig äntligen är klar med allt pappersarbete har klockan hunnit bli halv tre på eftermiddagen. Vi beslutar oss för att ge oss av i alla fall. Men motorn vill inte starta. Ja, du läste rätt. Vår nya motor. Jag känner paniken stiga, men Ludvig börjar lugnt det dryga jobbet med att lasta ur alla grejer vi förvarar i utrymmet ovanpå motor och kan snart konstatera att startbatteriet är närmast tomt.

Ludvig tror sig ha en förklaring och en lösning på problemet. Men det kan vänta. Vi startar istället motorn med våra förbrukningsbatterier. Och så bär det av. Halv fyra på eftermiddagen. Äntligen. Vår vistelse på Phuket har varit tuff både fysiskt, psykiskt och finansiellt. Och vi tittar inte bakåt en enda gång när vi stävar ut ur hamnen. En timme senare börjar det spotta och fräsa något alldeles förfärligt från avgasutloppet, innan det ersätts av några kraftiga dunkande ljud från motorrummet.

Vi stänger av motorn, och Ludvig lastar återigen ut allt ur motorrummet. ”Pumpa, vi tar in vatten” ropar han plötsligt inifrån. Nu inte lika lugn. Samtidigt upptäcker jag att strömmen för oss allt närmare en stor fiskebåt som ligger ankrad precis i närheten. Jag hissar segel, men vinden är så lätt att båten inte hinner få upp någon fart. Först med två meter kvar till fiskebåtens för ser jag att vi kommer att gå fria, och kan återgå till att pumpa läns.

Avgassystemets nya vattenlås har sprängts. Och allt kylvatten går ut i kölen. En dieseldunk hade trillat ner och stängt den kran som stänger avgasutloppet. Och till sist gick alltså vattenlåset sönder av trycket som byggdes upp i systemet.

Där rök den semestern, tänker jag och styr tillbaka mot Phuket. Två sjömil från hamn dör vinden ut, och Bernardo på svenska segelbåten Albertina kommer ut för att bogsera in oss. Till samma boj vi lämnade tre timmar tidigare. Väl framme välter Otto ut en sorteringslåda med tusentals pyttesmå pärlor, och jag börjar gråta.

Pistolhot till frukost

27 februari, 201327 februari, 2013S/Y Mary 11 kommentarer

Ful båt!

Vi sitter på däck och äter frukost i godan ro när den stora motorkatamaran från Blueworld kommer körandes rakt emot oss. Med bara några meter kvar till Marys skrovsida brölar mannen ”Mooring, mooring” och pekar ilsket mot den boj som vi har förtöjt vid.

Här i Chalong Bay har myndigheterna lagt ut ett hundratals allmänna gratisbojar. Alla ser likadana ut, orange med blått streck. Bojarna är onumrerade, och att det skulle vara något annat än först till kvarn som skulle gälla har inte slagit oss. Så vi skakar förvånade på huvudet. Det här var vår boj, han kunde väl ta en annan. Det fanns flera lediga längre ut.

Men mannen, som inte kunde någon engelska, var tydligen av en helt annan åsikt. För snart viftar han med en signalpistol och avfyrar flera varningsskott i luften. Mot en barnfamilj, mitt i frukosten. Jag blir riktigt förbannad. Oavsett vilken rätt han anser sig ha till den här bojen så var det här ett ovanligt ohyfsat sätt att säga det på. Så jag storvägrar, trots Ludvigs mer tveksamma hållning i frågan.

Till sist far mannen iväg mot piren i full fart, och kommer efter en stund tillbaka med ytterligare en gubbe ombord. Till skillnad från den förste talar den här skaplig engelska och förklarar på ett betydligt trevligare sätt att det här faktiskt är deras boj. Trots att den ser likadan ut som alla andra.

Om så var fallet kunde de väl för fanken märka bojen, tycker jag. Men eftersom kapten ombord onekligen verkar vara något instabil, och situationen skulle kunna utvecklas till något otrevligare väljer vi att lämna bojen. Vår erfarenhet från Galapagos där vi förlorade både ankarlina och ankare säger oss att det är klokast så.

Så snart vi är tryggt förtöjda igen googlar jag fram Blueworld på nätet och ringer upp chefen. För att informera om hans personals ohyfsade manér. Men chefen menar naturligtvis att de inte har någon signalpistol ombord och att han aldrig kan tänka sig att hans kapten skulle bete sig på det sättet. Så jag måste ha tagit fel. Ja, så måste det vara.

Men när jag berättar att vi faktiskt har det hela på foto (en sanning med modifikation) vill han plötsligt bjuda på kaffe. Den äran får han naturligtvis inte. Han kan gott sitta där och vara orolig för vad jag kan tänkas hitta på härnäst. Dessutom dricker jag inte kaffe, särskilt inte med skitstövlar. Så det så.

Hemma hos, del 2

26 februari, 201326 februari, 2013S/Y Mary 9 kommentarer

Detta bildspel kräver JavaScript.

Vi har bott på Mary af Rövarhamn i elva år. Med både barn och katt. Och det syns. Vi har gjort en del punktinsatser. Men att lacka och slipa inredningen samtidigt som man bor ombord är svårt. Därför har vi alltid sagt: ”När vi kommer till Sydostasien där arbetskraften är billig ska vi flytta ut ur båten en vecka, hyra en enkel hydda på stranden och låta någon annan lacka om inredningen medan vi själva ligger i hängmattan.”

Drömmar kan förverkligas. Det vet vi. Men inte den här. I verkligheten ansåg vi oss inte ha råd med mer än en knapp femtedel av båtens inredning. Arbetet tog snarare fem veckor än en. Det fanns varken hydda eller strand. Och vi behövde närvara nästan hela tiden för att undvika missförstånd. Hantverkarna kunde i princip bara tre ord på engelska: Can, have och yes.

Nåja, nu är det i alla fall klart, och ni anar inte hur skönt det känns att få lite ordning i båten igen. Nu väntar vi bara på att de där första riktigt fula reporna ska infinna sig. Så vi kan slappna av igen, och låta Otto leka med sina bilar på salongsbordet som vanligt : )

(Kolla gärna in första delen av ”Hemma hos” för att se förvandlingen.)