Sista natten med gänget

26 augusti, 201429 maj, 2017S/Y Mary 35 kommentarer

Världsomseglingens sista solnedgång till sjöss.

KATTEGATT. Vi har just tittat på solnedgången tillsammans, så som vi brukar göra till sjöss. Seglen är spirade och kursen är satt på Öresund. Det är dags för resans sista nattsegling. Och ärligt talat, det känns något alldeles förfärligt vemodigt. För hur spännande det än ska bli att komma hem, så är detta också slutet på en mycket speciell tid som Ludvig och jag har fått uppleva tillsammans med våra barn. En tid som aldrig kan komma tillbaka igen.

På måndag går Ludvig till jobbet, och jag ska lämna barnen på skolan. Familjen splittras, och friheten att ta dagen som den kommer är över. Blotta tanken får stora tårar att rulla ner för mina kinder. Jag går ut för att ta ett djupt andetag, torkar tårarna och fyller mina lungor med frisk luft. Då får jag syn på Ludvig och barnen, som sitter där och läser kvällssaga i skenet av en pannlampa. Då börjar tårarna flöda igen.

Jag kommer sakna det här livet.

Fredagsmys med jättesköldpaddor

7 juni, 201330 november, 2016S/Y Mary 1 kommentar

Detta bildspel kräver JavaScript.

GÄSTINLÄGG PÅ ERV-BLOGGEN 7 JUNI 2013:

Familjen Hammarberg som seglar jorden runt med segelbåten Mary af Rövarhamn har nu kommit halvägs över Indiska Oceanen, och befinner sig nu på ögruppen Maskarenerna öster om Madagaskar. Här kommer en hälsning från den lilla ön Rodrigues, där de just bekantat sig med några av de jättesköldpaddor som lever på ön.

Jag sätter mig på huk framför en av bjässarna som betar i den gröna dalsänkan. Guiden berättar att den är 95 år gammal och väger 205 kilo. Sköldpaddan sträcker sakta på sin långa hals, och nafsar mig i tröjan. Kanske misstar den tröjans gröna tryck för blad; sköldpaddor ser tydligen dåligt. Jag tar ett steg bakåt; sköldpaddor har tydligen mycket starka käkar. Men de är långt ifrån aggressiva. Tvärtom. De kommer lunkandes från alla håll för att bli kliade på halsen. Precis som en katt, eller hund. Så tillgivna, så försvarslösa.

När de första upptäcktsresande kom till Rodrigues på 1600-talet lär det funnits över 300 000 jättesköldpaddor på ön. Det sägs att man kunde ta sig fram långa sträckor bara genom att gå från skal till skal. Men sköldpaddorna blev snabbt populär proviant för de stora segelfartygen. En ensam sköldpadda kunde ge över hundra kilo färskt kött. De var dessutom enkla att fånga, och kunde förvaras levande i upp till ett år utan mat och vatten.

Med människornas segelskutor kom också råttor och grisar, som åt upp sköldpaddornas ägg. Och när nybyggarna började bruka marken förlorade sköldpaddorna snabbt sin naturliga miljö. Inom loppet av bara hundra år hade Rodrigues jättesköldpaddor utrotats. Samma öde gick flera inhemska fågelarter till mötes. Fredliga djur som funnits på ön i hundratusentals år.

Sedan några år tillbaka kan man åter se jättesköldpaddor på Rodrigues, i ett reservat på öns södra udde. De har hämtats hit från Aldabra, den enda ön i Indiska Oceanen vars ursprungliga sköldpaddor överlevt människans framfart. Genom att placera ut sköldpaddorna på flera öar hoppas man öka deras chanser till överlevnad. Att sprida riskerna, för att undvika att historien upprepas. Och det verkar fungera, sköldpaddorna trivs så bra här på Rodrigues att antalet vuxit från 500 till 2000 på bara några år.

Gamla reseskildringar vittnar om att det en gång i tiden fanns många olika arter av jättesköldpaddor på jorden. Idag finns bara två kvar. Galapagossköldpaddan i Stilla havet, och Aldabrasköldpaddan här i Indiska Oceanen. Den som vill hjälpa till att bevara dem för framtiden kan göra en insats genom att bli fadder till en jättesköldpadda här på Rodrigues.

För vår egen del är det dags att ta segla vidare, att fortsätta vår seglats västerut över Indiska Oceanen mot Sydafrika och Atlanten. Men till skillnad från våra föregångare blir det utan sköldpaddor i lasten, även om barnen gärna hade behållit en som husdjur. Följ gärna vår resa på www.symary.com.

/Linda

Jakten på årets resebild

28 januari, 20131 februari, 2013S/Y Mary 22 kommentarer

Så var det tävlingsdags igen. Den här gången är det Årets resebild som ska utses. Som vanligt har vi svårt att bestämma vilken bild vi ska skicka in. Men vi har i alla fall gjort ett första urval, och tänkte nu lämna över ansvaret till er läsare.

Klicka på bilderna nedan för att se dem i större format, välj två favoriter och motivera gärna ditt val i kommentarsfältet. Tusen tack.

Snorkling för hela familjen

30 juli, 201230 november, 2016S/Y Mary 2 kommentarer

Detta bildspel kräver JavaScript.

GÄSTINLÄGG PÅ ERV-BLOGGEN 30 JULI 2012:

Dagarna då lillebror sitter ensam kvar i jollen när övriga familjen upptäcker världen under ytan är över. Fyraårige Otto har lärt sig snorkla. Bland hajar och sköldpaddor på Salomonöarna. Och nu vill han inte sluta. Här delar långseglarfamiljen Hammarberg med sig av sina erfarenheter av att snorkla med barn.

Under vår seglats runt jorden passerar vi några av världens bästa snorklingsvatten. Något vi inte vill att våra barn ska gå miste om. Vi har därför försökt uppmuntra Lovis och Otto att utforska livet under ytan från tidig ålder. Och det har gått förvånansvärt lätt. Båda barnen var fyra år gamla när de började snorkla. För Lovis gick det väldigt snabbt när hon väl bestämt sig, medan Otto behövde lite mer tid på sig. Det enda man kan göra som förälder är att ta det lugnt, och se till så att förutsättningarna är de rätta.

Vänta på rätt tillfälle
Att lära sig snorkla i kallt vatten med dålig sikt är inte särskilt uppmuntrande. Därför kan det löna sig att vänta till utlandssemestern. Det är också viktigt att undvika dagar och platser med mycket vågor. Båda våra barn har gjort sin snorklingsdebut på lugna vatten med massor av fisk. I så vackra undervattensmiljöer att barnens fascination och nyfikenhet fått dem att glömma att de faktiskt har huvudet under vattnet och andras genom ett rör.

Rätt längd på snorkeln
Att snorkeln är anpassad för barn är livsviktigt. Med en för stor snorkel riskerar ditt barn att återvända gammal luft tills det svimmar av syrebrist och i värsta fall drunknar. Det är också viktigt att cyklopet sluter helt tätt mot barnets ansikte. Ett läckande cyklop kan inte bara förstöra hela upplevelsen, utan också lusten att försöka igen. Prova cyklopet redan i affären hemma i Sverige, och låt barnet öva i badkaret innan det blir skarpt läge. I utlandet kan det vara svårt att få tag på bra utrustning för barn.

Flythjälp för de minsta
Även om det är förhållandevis lätt att hålla sig flytande när man snorklar kan det vara en bra att låta de minsta barnen ha någon form att flythjälp, även om de kan simma. Då kan både barn och vuxna slappna av och njuta av livet under ytan. Ryggdynor är bra, seglarvästar och våtdräkter likaså. En räddningsväst kan också fungera, men är långt ifrån optimal eftersom den är designad för att vända barnet så det flyter på rygg med huvudet uppåt.

Skydda mot sol och maneter
På varma vatten är det lätt att glömma bort tiden när man snorklar. I vattenytan tar solen som mest, och ett litet barn bränner sig lätt. En UV-dräkt eller våtdräkt skyddar mot både sol och maneter. Våtdräkten bidrar också med lite flytkraft och värme. Det sistnämnda är särskilt bra i kallt vatten. Men ett litet barn kan lätt bli nedkylt även i varmt vatten.

Snorkla tillsammans
Vi brukar snorkla tillsammans med våra barn. Så att vi finns där om de skulle få in vatten i snorkel eller cyklop. Men också för att säkerställa att de inte simmar för nära revet, trampar på någon korall eller låter sig fångas av eventuella strömmar. Med simfötter är det lättare för barnet ska hålla jämn takt med dig utan att trötta ut sig. Men tänk på att även du som är vuxen kan behöva simfötter när vattnet är strömt.

Avrunda med fika
Se till att ha en vattenflaska med i packningen om barnet skulle få en rejäl kallsup. Tänk också på att dricka mycket före och efter snorkling för att behålla vätskebalansen, särskilt om det är varmt. Vi brukar runda av med en samling runt fiskekortet för att prata om vad vi sett och upplevt. Lite kex eller frukt gör det hela lite extra mysigt.

Lycka till!

/Linda

Drömmen om att simma med delfiner

24 februari, 20122 december, 2016S/Y Mary 2 kommentarer

GÄSTINLÄGG PÅ ERV-BLOGGEN 24 FEBRUARI 2012

Att simma med delfiner är en dröm för många. En dröm som blivit verklighet för vår gästbloggare Linda Hammarberg, som är ute på världsomsegling tillsammans med sin familj på segelbåten Mary af Rövarhamn. Här berättar Linda om upplevelsen.

Världens minsta och ovanligaste delfiner bor på Nya Zeelands sydö. Här och ingen annanstans i världen. De heter Hector’s Dolphin, blir sällan större än 1,5 meter långa och känns lätt igen på sina rundade ryggfenor. Man antar att det bara finns runt två tusen, men ändå var det just dessa fantastiska varelser som var först ut med att välkomna oss när vi för ett par dagar sedan angjorde Nya Zeeland. Efter en sju dagar lång, ganska tuff och rysligt kall översegling från Tasmanien.

Vi hann knappt kasta vårt ankare i naturhamnen Port Craig på öns sydspets innan en liten grupp av dessa för oss då helt okända delfiner simmade fram till båten. Vi ser visserligen ofta delfiner, men bara ute till havs, när vi gör fart. I hamn brukar vi vara lika ointressanta som vilken sten eller kobbe som helst.

Delfiners närvaro kan vara närmast hypnotiserande. Man njuter av varje sekund, som den aldrig skulle återkomma. För plötsligt, helt utan förvarning, brukar de försvinna lika snabbt som de kom. Men inte den här gången. Tvärtom, de verkade sprida ryktet, för snart var vi omringade av delfiner. Några med små kalvar som simmade tätt intill sin mamma.

Det började närma sig lunch och vi hade fortfarande inte ätit frukost. Men vem vill gå in för att fixa frukost när man är omringad av delfiner. Inte jag i alla fall. Min man Ludvig tog slutligen sitt ansvar som förälder och försvann ner i kabyssen för att piffa upp gårdagens nybakade chokladmuffins med grädde och strössel. Så de bildade små tårtor. För om det är någon gång man ska äta tårta till frukost är efter en vecka till havs på ett av världens tuffaste vatten.

Inte bara delfinerna verkade intressera sig för de långväga besökarna. I vattnet runt båten vilade jättelika albatrosser. De bara satt där, och tittade allvarligt på oss. Plötsligt började en albatross sparka vilt med benen och flaxa upprört med vingarna. Och snart såg vi en annan titta oroligt omkring sig, innan den upprepade samma märkliga beteende. Då ser jag vad det är som bekymrade dem. Delfinerna simmade på albatrosserna underifrån – på rent djävulskap. Och det roade oss lika mycket som det verkade roa delfinerna.

En regnskur tvingade oss slutligen ner i båtens salong där vi med hjälp av en av våra valböcker kunde identifiera delfinerna som Hector’s Dolphin’s, och kände oss ännu mer hedrade när vi förstod hur ovanliga de faktiskt är. Regnet höll i sig och tiden gick, jag städade upp efter överseglingen medan Ludvig som haft vakt hela natten la sig för att vila. Barnen hade just satt sig för att rita av de ovanliga delfinerna i sina dagböcker från resan, när jag såg några solstrålar titta in genom takluckan igen. Vädret är väldigt omväxlande här nere.

När jag öppnade luckan hörde jag det bekanta blåsljudet igen. Delfinerna var kvar. Det verkade som de bodde där i viken. Att vi hade ankrat mitt i deras vardagsrum. Det var då tanken slog mig, att jag om jag någonsin i mitt liv ska bada med delfiner i det vilda, så var det då och där. Jag tittade ner i det mjölkiga vattnet. Troligen förfärligt kallt. Men det kunde inte hjälpas, vissa chanser får man bara en gång i livet.

Min dotter Lovis, som snart ska fylla sex år, stod beredd med kameran när jag iklädd våtdräkt, snorkel och cyklop gled ner i det kalla vattnet. Jag var lite nervös, visste inte hur delfinerna skulle reagera. Men de visade sig vara lika nyfikna på mig som jag var på dem. Vattnet var ganska grumligt, så de dök upp från ingenstans och svischade snabbt förbi på någon meters avstånd. Men en var lite modigare än de andra, stannade upp och simmade sakta runt mig i en cirkel. Varv efter varv. Utan att släppa mig med blicken. Jag följde efter, som i en dans. Och var helt trollbunden av min partner. Tiden stod stilla, vet inte hur länge det pågick.

Jag skakade av kyla, och läpparna var blåa när jag slutligen tvingade mig själv upp ur vattnet. Men jag var i sjunde himmeln. Jag hade badat med delfiner! Och inte vilka delfiner som helst, utan världens ovanligaste art. I det vilda. Bättre start än så här kunde inte vår vistelse i Nya Zeeland fått. Och någonting säger mig att vi kommer att stortrivas.

/Linda

Om någon skulle bli sugen, så kan man faktiskt bada med Hector’s Dolphins i Akaroa Harbour på sydöns ostkust. Fast då i guidad grupp. Se www.swimmingwithdolphins.co.nz.

Vågor på vägen

8 april, 201127 september, 2011S/Y Mary 2 kommentarer

Vår vistelse i Cartagena har varit extremt varm, och fuktig. Ovanligt hett, sägs det. Nu förstår vi varför. Igår öppnade sig himmeln och ett åskväder utan dess like brakade lös. Vi använder inte regnuppsamlaren i stadsmiljö, så hur många liter som faktiskt föll under den timme som skyfallet pågick är svårt att säga. Men det kan ju kvitta för oss som flyter ovanpå. Värre var det för de som färdades på vägarna (se videosnutt); inte var dag det går vågor i bilars kölvatten.

Detta bildspel kräver JavaScript.

Har du en stund över kan du läsa mer om våra intryck från Cartagena i vårt senaste inlägg på Europeiskabloggen. Själva lättar vi ankar och seglar vidare mot Kuna Yala.

Motorhaveri halvägs till Kap Verde

15 december, 201022 december, 2010S/Y Mary 19 kommentarer

Jag hör hur Ludvig sänker gasen, när summern till oljetrycksmätaren ger ifrån sig ett ilsket, men väl bekant tjut. Den låter så varje gång vi startar och stänger av motorn, vilket är helt i sin ordning. Och att Ludvig stänger av motorn kan bara betyda att det har börjat blåsa igen. Härligt att slippa sova till motorbrum, tänker jag som just ska gå och lägga mig. Men väsnas inte summern värre än vanligt? Vi brukar hålla ett finger framför summern för att skona öronen …

Jag slänger ett öga mot nedgången där summern och tändningen till motorn är placerad. Ludvig är inte där. Men så dyker han plötsligt upp i luckan, kastar sig ner för att slå av tändningen. Det något som inte stämmer. Det knyter sig i magen. Jag möter Ludvigs blick, och får min oro bekräftad. Ludvig ställer in gasreglaget för att starta motorn igen, och jag vrider på tändningen. Oljetryckssummern börjar tjuta igen, men motorn förblir tyst.

Att mecka varmkörd motor på natten är knappast aktuellt, så efter en stunds utbytande av olika teorier går jag slutligen till sängs. Några timmar senare vaknar jag av att båten lutar åt andra hållet. Bidevind från väst, blir min analys från kojen i akterhytten. Jag lägger mig till rätta på andra sidan sängen och försöker somna om. Jag hör hur Ludvig skotar, ställer in vindrodret, skotar igen. Båten lutar allt mer. Varför går vi så högt i vind, undrar jag. Jag har mina misstankar, men kan det vara så illa? Jag stiger upp för att kolla kompassen. Men jodå, det blåser rakt från mål (Mindelo, Kap Verde).

Vi laddar ner en ny väderkarta via satellittelefonen. Kan konstatera att vinden borde vrida tillbaka under dagen och ersättas av svaga och varierande vindar de kommande dagarna. Bra! Eller vänta lite, är det verkligen bra? Utan motor behöver vi ju vind hela vägen. Nåja, det finns ju fortfarande hopp om att få igång motorn igen, tänker jag och går och lägger mig en stund till.

Idag har Ludvig tillbringat halva dagen upp och ner i motorrummet medan stanken av diesel vuxit sig allt starkare i båten. Utan framgång. Än det ena än det andra har uteslutitits. Det verkar vara fel på bränsleinsprutningspumpen. Men helt säkra är vi inte. Det enda Ludde Meck kan kontstatera med säkerhet är att detta inte är något han kan fixa till sjöss. Kanske inte heller i hamn, i alla fall inte utan hjälp.

Jag kan inte låta bli att undra hur många Perkins-mekaniker en stad med 50 000 invånare kan tänkas rymma. Men det blir ett senare problem. Vi har ju trots allt en segelbåt. Men vad betyder egentligen detta på kort sikt? Ja, eftersom den rådande prognosen inte utlovar särskilt mycket vind kan den återstående delen av resans ner mot Kap Verde ta sin lilla tid. Dåligt med vind betyder också att vi inte kan räkna med laddning från vindkraftverket. Och eftersom vi inte har någon motor kan vi inte heller få el från motorns generator. Men tack vare de solpaneler vi installerade på Gran Canaria ska vi förhoppningsvis få ihop tillräckligt med el för att driva det viktigaste: kylskåp, navigationsinstrument och lanternor. För sol råder det ingen brist på här ute.

Jag kan inte heller låta bli att bekymra mig lite för att angöra Mindelo utan motor. Mary af Rövarhamn är en bastant dam på 16-17 ton så man får inte så många chanser. Men i rätt vind borde vi kunna segla in och kasta ankar i viken utanför. Och i fel vind, ja då får vi väl helt enkelt begära assistans. Det ska nog ordna sig. För bortsett från motorstrulet har vi det bra här ute på havet. Otto leker med bilar i akterhytten samtidigt som han sjunger Sjörövarfabbe i högan sky. Ute i sittbrunnen försöker Lovis entusianstiskt lära sig pluttifikation (med visst stöd av beräkningsingenjören ombord). Det är varmt och skönt och från ugnen sprids doften av den guldmakrill som vi fick på kroken imorse. Allt medan båten stävar söderut mot solgången, nästan rakt mot mål. I långsam promenadtakt.

Jag nöjer mig här, men efter middagen lämnar jag över tangentbordet till Ludvig som tänkte ta chansen att beskriva motorproblemet lite mer i detalj. I hopp om att någon av er läsare kan tänkas ha några tips. Den som inte är särskilt intresserad av motorer kan sluta läsa här : )

/Linda

Vem är du?

20 oktober, 201019 november, 2010S/Y Mary 13 kommentarer

I våras, strax efter att vi startat vår blogg, frågade vi vilka ni läsare egentligen är. Då var nästan hälften av er som besökte sidan seglare, och en knapp fjärdedel beskrev sig själva som drömmare. Sedan dess har det hänt en del. Vi har kommit iväg på vårt äventyr, det har skrivits några artiklar om oss och bloggverktygets statistikstaplar har skjutit i höjden. Vissa dagar har bloggen haft över 3000 sidvisningar. Fantastiskt kul.

Många av er, kända som okända, skickar hälsningar här på bloggen, på mejl och till satellittelefonen – väderrapporter, hamntips eller bara glada tillrop. Fortsätt gärna med det, mycket uppskattat. Men vilka är alla ni som aldrig hör av er? Hjälp oss stilla vår nyfikenhet än en gång. Välj så många alternativ du vill, eller ange ett eget. Tack!

På tur med fotograf

25 maj, 20103 februari, 2013S/Y Mary Lämna en kommentar

Foto: Per Magnus Persson

Har laddat upp några bilder på Flickr (S/Y Marys fotoalbum på nätet) från förra helgens tur på Öresund med fotograf Per Magnus Persson ombord.

Något höjdarväder var det knappast dagen till ära. Himlen hyfsat jämngrå och vinden lyckades bara stundtals fylla seglen. Men det är ändå roligt att få bilder på hela besättningen. Nåja, nästan i alla fall; skeppskatten Båtsman ville inte vara med. Kanske är han sur för att han inte ska få följa med ut i världen …

En av bilderna landar på omslaget på nästa nummer av tidningen Äventyrliga familjer som kommer ut den 8 juni. Det känns lite kul, särskilt med tanke på att det är en så förbaskat bra tidning. Mama, släng dig i väggen!

Bilderna hittar du här: www.flickr.com/photos/symary

Sveriges mest äventyrliga familj?

24 april, 201024 april, 2010S/Y Mary Lämna en kommentar

”Sverige är ett extremt land. Det mest extrema landet i världen när det gäller jakten på trygghet.” Så inleder Michael Tjelder chefredaktörens spalt i senaste numret av tidningen Äventyrliga familjer. En tidning vars hela idé bygger på att gjuta mod i föräldrar att göra äventyrliga saker med sina barn. Som ett led i detta utlyser tidningen en tävling där de söker Sveriges mest äventyrliga familjer. Den vinnande familjen får 50 000 kronor medan de som nominerar har chansen att vinna en äventyrsweekend.

50 000 kronor varar länge där ute. Pengar som andra lägger på en ny säng räcker i fyra månader för hela vår familj på de sju haven, inklusive allt. Men det är många som förtjänar titeln. Läs tidningen och du förstår varför. En otroligt häftig tidning om häftiga människor som lever ett familjeliv där ordet äventyr står för möjligheter, där är en oviss utgång är själva lockelsen, och tryggheten ligger i vetskapen om att det oftast ordnar sig.

Hur som helst så får vi i alla fall vara med på ett hörn i nästa nummer av Äventyrliga familjer som kommer ut den 8 juni. Kul!