Skilda världar

Orangutanger och eldsprutande vulkaner i all ära. Men få saker går upp mot att få leka med ett jämnårigt barn som pratar samma språk.

Ungefär samtidigt som vi påbörjade vår resa runt jorden lämnade en annan barnfamilj Sverige för ett helt annat äventyr. Familjen Hörnfeldt flyttade till Malaysia för att prova på expat-livet i några år. Pappa Martin skulle hjälpa sin arbetsgivare starta upp en fabrik, och familjen följde med.

Igår möttes vi för första gången. Hundra meter upp. På 25:e våningen. I deras lägenhet, som är så stor att barnen lärt sig cykla inomhus. Närmare 500 kvadratmeter, omringade av glasväggar och vidunderlig utsikt . Med en terrass i varje väderstreck, fem toaletter och pool förståss.

Kontrasten var total. Jämfört med det enkla och tidvis ganska obekväma liv som vi lever på båten. På en yta som är mindre än deras badrum. Ändå fann barnen varandra direkt. Ja, vi vuxna också för den delen. Och trots våra helt olika liv slogs jag av hur lika vi egentligen är. Två nästan identiska familjer, med jämnåriga barn och ungefär samma utbildning, intressen och värderingar.

Det hade lika gärna kunnat vara vi, som bodde i den där enorma lägenheten här i Penang, och stillade vår nyfikenhet på världen genom att ta flyget istället för att segla. Ja, det livet har helt klart sina fördelar. Och det var faktiskt väldigt nära att det blev så. När Ludvig var aktuell för ett jobb i Sydafrika för några år sedan.

Och kanske hade det lika gärna kunnat vara familjen Hörnfeldt som seglade runt på de sju haven istället för oss. Helt osannolikt är det nog inte. Men det återstår att se. Idag är det deras tur att komma på studiebesök i vår värld. Kanske kan vi byta ett tag. Hur som helst, vi ser framemot att träffas igen.

Massor av härlig läsning om familjen Hörnfeldts annorlunda liv i Malaysia hittar du på www.malaysiaaventyret.blogspot.com.

Träffad av blixten

Blixten har slagit ner i Mary af Rövarhamn. Kl 05:41, den 22 November 2012. På Malackasundet.

MALACKA-SUNDET, SYDOSTASIEN. Jag sitter i sittbrunnen, när det smäller till. Ett öronbedövande brak, precis bakom mig. Samtidigt som allt blir ljust. I en hundradels sekund. Sedan är det över. Jag rycker till så kraftigt att jag sparkar in foten i nedgångsluckan. Om det var av chock, eller en fysisk reaktion låter jag vara osagt. Men det känns som jag bryter minst en tå. Sedan kommer smärtan i vänster öra. Och en stickande känsla i hela kroppen, som när man råkat komma åt en lampsockel. Fast mer. Värst är det i vänster arm. Tummen är helt bortdomnad.

”Vad har hänt?” frågar den yrvakne Ludvig som plötsligt uppenbarar sig i nedgångsluckan. Han låg och sov när de smällde, och fick för sig att vi kört på något, eller kanske gått på grund. ”Blixten”, är allt jag får ur mig. Ja, för så måste det vara. Vi har blivit träffade av blixten. Troligen i lilla masttoppen.

Jag hade hört mullret, och sett blixtarna. I fjärran, såsom varje natt i den här regionen. Och hade just dragit ur alla sladdar till dator och satellittelefon. Utifall att, om åskan skulle komma närmare. Men så här nära, det trodde jag inte att den var. Jag hade fel.

”Hur gick det, är allt ok?” frågar Ludvig oroligt. Jag ser mig om. Autopiloten lyser, navigationsskärmen och lanternorna likaså. ”Jag tror det”, svarar jag samtidigt som jag upptäcker att datorn har tappat GPS-mottagningen. Ingen GPS, ingen AIS. På Malacca Strait. Världens mest trafikerade sund. Inte bra. Så sent som en halvtimma tidigare fick vi in inte mindre än 530 båtar på vår mottagare.

Snart upptäcker jag också att autopiloten inte längre visar vilken hastighet vi gör. Bara två streck, vilket indikerar att inte heller den har kontakt med sin GPS. Men allt annat verkar funka som det ska. Vad vi kan se, än så länge. Ironiskt nog arbetar jag just nu på en artikel om svenska segelbåten Ambikas blixtnedslag, och om åska till sjöss i största allmänhet. Så sent som igår kväll lärde jag mig att åskskadorna kan uppstå långt efter själva nedslaget. Ibland flera månader senare.

Ludvig startar om datorn, och minsann. AISen hittar sin GPS igen. Den funkar. Fantastiskt. Men autopilotens GPS verkar fortsatt död. Vi får analysera mer senare. För nu måste vi reva. Och stänga alla luckor. Efter många månader i världens åsktätaste region vet vi att vinden kommer snart. Det gör den alltid. Efter de värsta smällarna. Vind och regn, i omåttliga mängder.

Jag hinner precis få ner seglen innan ovädret bryter loss.  Ljusen från de närliggande fartygen försvinner helt i det kraftiga regnet. Och vindbyarna når sannolikt stormstyrka. Hög sjö piskas upp, och det är nästan omöjligt att hålla båten på kurs. Än mindre göra någon fart i rätt riktning. Nu gäller det bara att hålla ut. Och hoppas att det snart går över.

___________________________________________________________________

För er som missat det kan jag berätta att SPOTen som visar vår aktuella position slutade att fungera redan i Singapore, så ingen anledning till oro för den sakens skull. En ny är på väg. Håll ut.

Vad gör man inte för lite sill …

Hemlängtan?

Idag har vi rest i fem timmar. Mest med buss och tåg. Men också till fots och med taxi. Vi har åkt ett femtiotal rulltrappor, gått genom flera kilometer av transithallar och köfållor, köpt biljetter tolv gånger, gjort femton byten och fyra gränspassager. Vi har undersökts med metalldetektorer, fått våra väskor genomsökta, lämnat våra fingeravtryck, utsatts för en kemisk helkropsscanning (!?) och fått totalt 16 nya stämplar och fyra klistermärken i våra pass.

Att resa till IKEA i Singapore från den malaysiska gränsstaden Johor Bahru borde inte vara svårare än att ta sig mellan Malmö och Köpenhamn. Men det är det. Men vad gör man inte för lite svensk mat. Nu kan julen komma när den vill; vi är redo.

En blöt kväll med Kung Neptunus

Havets konung verkar ha tittat lite väl djupt i glaset på sistone …

Vi korsade ekvatorn redan halv sex igår morse. För tredje gången på bara några månader. Men för gasten Magnus var det premiär. Och det innebär rimligen att Kung Neptunus borde dyka upp för att genomföra det traditionella ekvatorsdopet. Men han kom inte. Och man kunde se hur Magnus blev allt mer besviken medan timmarna gick. Hade havets konung glömt bort honom?

Först klockan nio på kvällen, när alla slutat vänta, dök han plötsligt upp ur havets djup. Och när jag frågade varför han dröjt så länge, svarade han helt nonchalant: ”Vadå, nu är jag ju här. Vad är problemet?” Ja, nu var han ju här. Och det var ju egentligen inte så mycket att vara upprörd över om det inte hade varit för det dåliga väder han skickat på oss i samband med tidigare ekvatorskorsningar, trots våra vackra offergåvor.

Men något oväder ville Kung Neptunus inte kännas vid. Däremot bar han det fina halsband som Lovis och Otto offrat till honom norr om Nya Guinea för tre månader sedan. Smågastarna sken upp vid åsynen, men det visade sig att gubben inte ens visste att det var från dem han fått det. Han påstod sig bara ha hittat det nånstans. Och de andra gåvorna hade han inte sett röken av. Supen som han fick en månad senare, den hade han däremot färskt i minnet. Och nu ville han ha mer.

Jag tyckte nog att det verkade som han redan fått i sig för mycket, och ville inte gärna bidra till Kung Neptunus förfall. Men det skulle kunna straffa sig mångfaldigt att neka honom. Så sup fick det bli, och med den i magen fullgjorde han muntert sina kungliga plikter. Magnus blev visserligen mer dränkt än döpt, i en blöt sörja av maneter och alger. Men han fick i alla fall sitt namn: Sköldpaddan. Och det passade ju bra, eftersom Magnus en gång fångat en sådan med bara händerna.

Sedan försvann Kung Neptunus ner i djupet igen, lika obemärkt som han kom. Med krona, spira, mantel och allt. Men ses vi någonsin igen. Ja, då hoppas jag att det är i nyktrare tillstånd …

En riktig skatt!

Detta bildspel kräver JavaScript.

BELITUNG, INDONESIEN.

Jag piratkapten Morgan ligger nu på mitt yttersta. För att ingen ska stjäla min skatt har jag gömt den i mörkergrottan på södra delen av Skattön. Kartan gömmer jag på Steniga ön.  Men ve den som rör min skatt! Spöken och vålnader vaktar den dag och natt. Endaste en dag om året går det att komma åt den. Den 9 november. /Morgan

Så stod det på den skattkarta som Lovis och Otto hittade när vi var ute och badade på grannön idag. Den 9 november. Den låg ihoprullad i en flaska, som låg under en klippskreva på grannön. Vi trodde knappt våra ögon.

De här trakterna i Indonesien, runt Sydkinesiska sjön och Malacca-sundet, är sedan urminnes tider ökända för sina pirater. Och överallt där havens rövare har hållit till finns det historier om undangömda och nedgrävda skatter. Men chanserna för att hitta en sådan skatt är små.

Ändå stod vi nu här med en skattkarta. Och det rådde ingen tvekan om dess äkthet. Så mycket gammal rom och tjära som den luktade. Den kan bara ha tillhört en riktig pirat. Även om Lovis var lite tveksam. Vad var oddsen för att den där kapten Morgan kunde svenska? Pirater brukar ju dessutom luras. Vågade vi verkligen lita på honom?

Men där här chansen kunde vi ju bara inte missa. Så iväg bar det, till Skattön. En knapp sjömil längre västerut. Nu också med de sydafrikanska lekkompisarna Johannes och Dirk i släptåg. Ja, ju fler som kunde hjälpa till att leta desto bättre.

Det är många som lagt ned en hel förmögenhet på att söka efter gåtfulla piratskatter. De har kanske precis som vi kommit över en karta som visar var skatten blivit nedgrävd. Men piratkartor är ofta kluriga och svåra att tolka. De flesta skattsökare har därför slutat utfattiga utan skymten av en skatt. Men man måste ju försöka.

Vi hittade ganska snart en stor grotta, men den visade sig innehålla mängder av trånga skrevor och mörka smågrottor. Så det var tur att vi hade så många smågastar med oss, som kunde krypa in på de mest omöjliga ställen. Ett tag trodde jag att allt vi skulle finna skulle vara en stor fågelspindel, en giftig orm eller dödlig skorpion. Att Lovis hade rätt, att kapten Morgan lurat oss, och hela skattjakten skulle sluta med ond bråd död.

Men längst in i en mörk grotta, dold i en klippskreva under några gamla rötter och löv hittade Otto en rostig gammal plåtburk till sist. Och banne mej, den var full med mynt. I guld och silver. Från hela världen. Hela Morgans livsbesparingar. Intjänade under många års hederligt rövande på haven. Helt otroligt.

Tänk, att vi har hittat en riktig skatt. Så som vi letat genom åren. Och just idag också. På Ottos födelsedag. Så himla lyckat. Otto belönade alla skattletare rikligt, med så många chokladpengar de kunde äta. Minst hundra. Men skatten, den behöll han för sig själv. 

Flodresan

Detta bildspel kräver JavaScript.

Solen står lågt över djungeln när vi kör rakt in i det höga pandanusgräset för att förtöja båten för natten. I trädkronorna över oss har makakerna redan slagit sig till ro. Tätt intill varandra, med den långa svansen virad runt grenen för att inte trilla ner när de sover. Ännu en händelserik dag i Borneos djungel går till ända.

På fördäck sitter Lovis och Otto och dokumenterar dagens största händelser i sina dagböcker, i väntan på kvällens middag som tillagas en våning ner. Lovis ritar en orangutang som äter banan med fötterna samtidigt som den klättrar högt upp i trädtopparna. För det är sådant som imponerar på henne. Medan Otto har svårt att bestämma sig för vad som varit roligast: De blixtsnabba krokodilerna, den stora varanen som fångade en fisk precis bredvid båten, eller pratstunden med Lina och Paul – några andra svenska turister som också hittat hit. Vår fisktokige pratmakare beslutar sig till sist för att föreviga alla tre händelser.

Vi befinner oss långt upp i floden Sekonyer, på södra Borneo. På en tre dagar lång flodresa genom nationalparken Tanjung Puting. 3000 kvadratkilometer skyddad djungel, som inte bara är hem för tusentals orangutanger. Utan också lustiga näsapor, vackra jättefjärilar, tropiska fåglar, köttätande växter, och hela armeér av termiter. För att inte tala om alla de giftiga ormar och spindlar, krokodiler, leoparder och andra farliga djur som också bor här.

Snart serveras vi ännu en underbar måltid på flodbåtens akterdäck. Under stjärnorna. I skenet av levande ljus. Ludvig och jag njuter av att bara få slappna av, att bli serverade mat och låta någon annan stå till rors. Som på en riktig semester. Vår vildmarksguide Toris och kockan Issa gör ett fantastiskt jobb. Tillsammans med Pihi och Amin, de två unga killarna som hjälps åt att styra båten, leka med Lovis och Otto och bädda åt oss på däck när stearinljusen brunnit ut.

Vi kryper vi till kojs redan vid halvniosnåret, med vetskapen om att djungelns invånare kommer att väcka oss redan i soluppgången. Men ovan som jag är vi att lägga mig i denna tidiga timme ligger jag vaken en stund. Plötsligt bryts cikadornas fridfulla symfoni av ett stort brak. Följt av ett högljutt skrik och ett hemskt fräsande och morrande. Bara några meter bort. Jag sätter mig käppräck upp i min myggnätskokong, och spänner alla sinnen. Oväsendet fortsätter en stund, men avtar sakta.

”What was that? ropar jag rakt ut i mörkret, i hopp om att vår guide som huserar en våning ner fortfarande är vaken. Men jag får inget svar, han sover redan. Plötsligt känns myggnätet som ett ganska klent skydd mellan mig och världen utanför …

Läs gärna mer om vårt möte med Borneos orangutanger i vårt senaste gästinlägg på ERV-bloggen.

Resfeber på Kurrekurreduttön

Välkommen till Kurrekurreduttön!

Nu finns den sanna historien om Kurrekurreduttön även att läsa på Resfeberbloggen, tillsammans med information om hur man kommer dit. Ja, man kan ju faktiskt ta flyget också. Även om det är lite fusk, tycker vi : )

Läs vårt gästinlägg om Kurrekurreduttön på resfeberbloggen.se

Blixtar och under

KUMAI, BORNEO. Vi driver” skriker Ludvig från fördäck. Jag ser honom inte, trots att blixtarna lyser upp hela himmeln med bara några sekunders mellanrum. Regnet piskar min kropp. Och jag kan knappt hålla ögonen öppna. Jag försöker orientera mig, men det är omöjligt att avgöra vilket håll vi driver åt i mörkret. Hur långt vi är från flodbanken. Eller ännu värre, alla de stora fraktfartyg och pråmar som också ligger ankrade i floden.

”Full back” ropar Ludvig plötsligt, och sekunden senare ser jag den holländska segelbåten Thetis framför oss. Det är nästan omöjligt att manövrera båten i den kraftiga vinden, med 45 meter kätting och 30 kilo ankare på släp. Kollisionen ser ofrånkomlig ut. Men jag lägger i så mycket back att motorn vrålar, och ett enormt rökmoln väller ut. Och vi går fria, med bara några centimeter tillgodo.

Då ljuder en öronbedövande åskknall, högre än alla andra. Hela båten skakar, och jag väntar på att få katastrofen bekräftad. Men inget händer. Instrumenten lyser fortfarande. Vi har klarat oss undan blixten. Men vårt och Thetis ankare verkar ha snott in sig i varandra, och båtarna ligger nu och svänger precis intill varandra. Så vi måste ligga kvar i full back för att inte kollidera.

Ovädret håller i sig i ett par timmar. Och det hela är synnerligen nervpåfrestanden. Men vi klarar oss undan med blotta förskräckelsen, och så snart lugnet åter lagt sig över floden kan vi reda ut ankarkättingarna och ankra om. Vi har drivit över 300 meter, och väl tillbaka på vår ursprungliga plats inser vi att inget av de fartyg som legat i vår närhet ligger kvar på samma plats. Alla har draggat, det är ett under att vi inte kolliderat.

Ludvig släpper ut nästan hela ankarkättingen, och hänger på ett extra ankare som kättingvikt. Men vi har ändå svårt att somna om. Det är första gången vårt ankare har tappat greppet. Och det var väl ändå typiskt att det skulle inträffa bara några timmar innan vi ska lämna båten, för en tre dagar lång resa inåt landet. Vi ska besöka orangutangerna. Men plötsligt känns det inte riktigt lika kul. Hade vi inte varit ombord hade den här natten slutat i en katastrof …

__________________________________________________________________

Ja, att alla båtarna draggade säger väl en del om de förhållanden som rådde den här natten. Men att svajankra i floder med mycket tidvatten är alltid svårt. Eftersom det kräver att ankaret får nytt fäste varje gång strömmen vänder. Och att ankaret därmed aldrig hinner sätta sig ordentligt. Mer om våra erfarenheter av svajankring finns att läsa senaste numret av tidningen Praktiskt Båtägande (nr 12) som finns ute i butik  nu.

Avtrubbad eller avslappnad?

Håll i er, nu kör vi!

KUMAI, BORNEO. ”Mamma, mamma! Flickan frågar om vi vill åka med på motorcykeln. Får vi det?” Lovis tittar på mig med förväntansfulla ögon. Vi befinner oss hemma hos den guide som ska följa med oss upp i floden imorgon. Hans fru Arda har som så många andra kvinnor i den här delen av världen fullkomligt tagit sig an Lovis och Otto. Men att åka iväg med dem på motorcykel känns lite överdrivet.

Samtidigt ser jag hur ivriga barnen är. De har aldrig åkt motorcykel förr. Så frågan är, vad gör mig till en sämre mamma: Att i ett land som Indonesien släppa iväg mina barn på en motorcykel utan hjälm, i sällskap av en kvinna jag just lärt mig namnet på? Eller att säga nej, och ta ifrån dem upplevelsen?

För några år sedan hade svaret varit givet. I Trygghetssverige, där vi själva inte ens skulle övervägt att köra de tvåhundra metrarna till Ica Maxi utan bilbarnstol.  Än mindre släppa våra barn ur sikte med en främmande person.  Men sakta men säkert har vi sänkt ribban, slappnat av och tagit seden dit vi kommer. Det blir oftast roligare så. Men att åka motorcykel utan hjälm …

”OK”, hör jag plötsligt mig själv säga. Och barnen blir så glada att de hoppar upp och ner. Innan jag vet ordet av är de uppflugna på motorcykeln tillsammans med Arda och hennes ettåriga son.  ”Håll i er” ropar jag efter dem när de far iväg. Samtidigt som jag inser att jag inte ens vet vart de är på väg, eller hur länge de tänker vara borta.

Gjorde jag rätt, eller gjorde jag fel?

En svala gör ingen sommar …

Efterfrågan på fågelbosoppa har förändrat Kumais stadssiluett radikalt de senaste åren.

Två saker slog oss när vi närmade oss den lilla hamnstaden Kumai på Borneos sydkust. Först dess märkliga siluett. Fula fönsterlösa höghus i betong som tornar upp sig över stadens i övrigt låga bebyggelse. Sedan upptäckte vi fåglarna. Tusentals små svalor som svärmar över staden.  Och snart förstod vi att det fanns ett samband. Kumai har de senaste tio åren utvecklats till en av Asiens största producenter av fågelbosoppa!

Betonghusen fungerar som fågelbofabriker, dit svalor lockas med ett inspelat parningsljud. Inne i fabrikerna bygger fåglarna sina bon, av saliv. Ätbara fågelbon som i tusentals år har utgjort basen i den kinesiska fågelbosoppan, en delikatess som tillskrivs såväl föryngrande som potenshöjande egenskaper. Det sägs att en enda tallrik fågelbosoppa kostar närmare tusen kronor i Hong Kong. Och kilopriset är därefter. Över 20 000 kronor.

Fågelboindustrin är en strålande affär för de kinesiska fabriksägarna. Minst 250 000 svalor har valt att slå sig ner i Kumai. Men stadens övriga invånare är missnöjda. Som vanligt i den här delen av världen får någon enstaka lokal politiker fickorna fulla med kosing. Medan allt som blir kvar till lokalbefolkningen är ett rubbat ekosystem och enorma mängder fågelbajs. För att inte tala om ljudnivån.

Själva ligger vi ankrade på andra sidan floden, på behörigt avstånd från svalorna. Den höga temperaturen kommer vi däremot inte från. En svala gör kanske ingen sommar, men 250 000 gör det uppenbarligen väldigt varmt.

Mer om äcklig mat finns att läsa om i Lonely Planets lista över världens 10 äckligaste maträtter.