Guidebokens formulering ”one of the most scenic anhorages in all of Portugal” var svår att motstå. Jag hade sneglat på den i över en vecka. Vi låg ankrade I Cascais strax väster om Lissabon och väntade på Magnus som till helgen ska mönstra på för att vara med på överseglingen till Madeira. Men va sjutton, Magnus har säkert inget emot att åka buss i några mil. Så i måndags lämnade vi Cascais för att bege oss till Arrábiba nationalpark, en dagssegling söder om Cascais.
Det fanns inte mycket där, några igenbommade hus och ett oceanografiskt museum i ena ändan av bukten, ett par folktomma strandhak och några småbåtar på boj. Det börjar bli lågsäsong i Portugal. Men där fanns också en strand, en lång vit ödslig strand kantrad av flera hundra meter höga berg. Vid utkanten hade stora stenbumlingar slitit sig från berget för att landa på stranden. Och där, alldeles i närheten av skylten som varnar för rasrisk, tillbringade vi några av resans mest angenäma stunder så här långt.
Huruvida Arrábiba förtjänar sitt goda rykte beror nog lika mycket på väder som på tycke och smak. Där finns inte mycket att göra regniga dagar, och bukten är helt oskyddad mot syd. Men en sak är säker, bättre lämpad strand för kurragömma blir svår att finna.
Den där solen, som motsägelsefullt nog ofta beskrivs som källan till all energi och allt liv och rörelse på jorden, ska man passa sig för. Det vet alla. Och ju längre söderut man kommer desto värre blir det. På sjön får våra ögon jobba hårt, och därmed fattades beslutet att skaffa nya solglasögon av bra kvalitet till hela besättningen. Operation ”Nya solglajor” kunde inledas.
Först gällde det att ta reda på vad vi egentligen behövde: Solglasögon av bra kvalitet ska ge hundra procent skydd mot UVA, UVB och UVC-strålning. Polariserande ljusfilter på glasen ska man också ha eftersom de sägs vara extra bra på att ta bort solglitter i vattnet. Men tyvärr kan de också göra information på navigationsskärmar och mobiltelefoner svårtläst så man ska välja 93-95 procents polarisering för att åtminstone kunna se viss information på skärmen. Grått glas är effektivast när det gäller att dämpa ljus och ger en neutral färgåtergivning. Medan brunt glas ökar kontrasten på ett vilsamt sätt. Gult glas skyddar inte alls mot solljus men höjer kontrasten vid skymning eller dis. Även orange och rött glas kan göra att man får bättre skärpa och mer djup. Och så var det här med rätt form, vid segling vill man gärna ha dem tättslutande. Helst ska de vara sköna också. Det gäller alltså att välja bågar med rätt form. Sedan skadar det ju inte om de är snygga, eller rättare sagt om man ser snygg ut i dem, vilket sällan är samma sak tyvärr. Inte heller priset är oviktigt. Ett tufft uppdrag med andra ord.
Efter en veckas damsugning av Portugals solglasögonmarknad har i alla fall alla i familjen hittat varsitt par som de är belåtna med. Operation ”Nya solglajor” kan därmed förklaras avslutad. Men jobbigt var det, långseglarlivet tar på krafterna. Nu får vi vila i några dagar, bakom våra solglasögon …
Den höga vågen rullar in och reser sig bakom oss, och precis när det ser ut som den ska bryta rakt över oss lyfter Mary på ändan och vågen ger oss istället en vänlig knuff framåt medan skummet virvlar bakom oss. Och så kommer nästa våg. Det blåser en sisådär 10-12 sekundmeter rakt i ryggen. Seglen är saxade och vi rullar fram i 6-7 knop. Det är härligt att vara ute på havet igen. Men det är lätt att fastna med blicken på de höga vågorna som kommer ikapp oss med all sin kraft.
”Val, val,val! Där där. Såg du, såg du, såg du?” Det är Ludvig som hojtar uppspelt. Till skillnad från mig hade han blicken riktad framåt och såg när bjässen kastade sig upp ur havet för att landa med ett enormt plask 50 meter snett framför oss. Jag hann bara se plasket, som i och för sig var ganska imponerande – i dignitet med plasket från ett flygplan som hade störtat ner i havet. Ivrigt flackar våra blickar fram och tillbaka över vattenytan. Ska den komma tillbaka?
Jag minns det nu, Atlantens valar gillar vår Mary. Och vi gillar dem. När vi seglade hem henne från Kanarieöarna via Azorerna för drygt åtta år sedan förärades vi med valbesök nästan varje dag. Medan vi under samma sträcka med Havsfidran Ava några år tidigare inte såg en endaste.
”Där, där, där!” Nu är det jag som ropar och pekar. Fem meter bredvid mig dyker den upp och blåser en kaskad av vatten från sitt andningshål på huvudet. Det är en mindre val, om man nu kan säga mindre om en 8-10 meter lång varelse på minst lika många ton. Vit på magen, svart på ryggen. Troligen en vikval.
Ludvig skyndar sig ner för att hjälpa barnen med flytvästarna. Snart sticker två ivriga blonda kalufser upp ur luckan. Var det en späckhuggare? ” frågar Lovis det första hon gör. Nej, det tror jag inte. Den var större.” ”Oooj”, tydligt imponerad. Hon skyndar sig upp med lillebror i hälarna.
Jag ser den, jag ser den, jag ser den, jag såg den, jag såg valen”, gastar en uppspelt Otto när valen nästa gång kommer upp till ytan. Han babblar oavbrutet nuförtiden, och upprepar allt minst tre gånger. Ofta tio. Nu är den bakom oss, dyker in under båten. Tänk att de kan ha sådan millimeterkontroll på denna jättekropp. Och så kommer den igen, den här gången glider den fram längs med båten en halvmeter under vattenytan med den vita magen uppåt. Sedan försvinner den igen.
”Wow” Lovis ser lycklig ut. Hon ska minsann berätta för dagiskompisarna där hemma att hon sett val. Först delfiner, sedan haj och nu val. Massa häftiga djur. Igår såg hon en krabba också. Vi har med hjälp av en av fröknarna kontakt med de gamla kompisarna där hemma. Det betyder mer än man kan tro för de små. Livet före avsegling är en viktig referenspunkt i deras föränderliga tillvaro.
”Där!” Där var den igen. Nu på styrbords sida. Barnen flyttar över till andra sidan sittbrunnen för att se bättre. Ropar att den ska komma tillbaka. Och det gör den, igen och igen. Den stannar kanske en halvtimma eller så. Det är svårt att säga; tiden står stilla. Man vill aldrig att det ska ta slut. Men det gör det, för nu luktar det plötsligt lite bränt. Jag rycks loss ur mitt rusliknande tillstånd och kallas tillbaka till vardagen ombord. Just det, vi har bröd i ugnen.
När jag kommer upp igen är valen borta. Kanske kom den också på något viktigt den hade glömt att göra.
Idag hade Ludvig mekardag ombord på Mary. När fem nya kablar ska dras kors och tvärs i hela båten kan ingen kotte vara i närheten så barnen och jag gav oss av på sakletartur. Och gissa om vi fick napp. Vackra snäckor och stenar i överflöd, kottar och barr i jätteformat och klättertallar med krokiga blottade rötter. Lycka. Vi hann sällan mer än tio-tjugo nya meter innan det var dags för nya fynd. Stora eucalyptusträd med lös bark, blixtsnaba ödlor och en söt liten kanin. Följt av en kristallklar tidvattendam fylld med fiskar i alla former och färger. För att inte tala om alla fjädrar som fiskmåsarna tappat. Vi hade kommit till sakletarnas paradis – Islas Cíes. Fem timmar varade promenaden, och vi kom väl en sisådär 500 meter. Och då fick jag ändå heja på en del : )
Pippi skulle gillat det här stället, undrar om de ankrade här i viken med Hoppetossa …
Pustar ut. Vi har lagt Costa da Morte (dödens kust) bakom oss. Ja, kuststräckan mellan La Coruña och byarna längst in i Ria da Muros där vi befinner oss nu kallas faktiskt så. Låter ju inge vidare. Tills nyligen räknade fiskarbefolkningen tiden i förhållande till de stora skeppsbrotten i stället för i månader och år. Det säger en hel del. Och allra farligast lär det vara runt Kap Finisterre, den mäktiga klippan som utgör Spaniens nordvästligaste utpost. Men man kan väl bara konstatera att namnet ”Finis Terre” (världens slut) lär härstamma från långt innan Columbus.
Den här gången gjorde dock dödens kust sig inte förtjänt av sitt dåliga rykte. Tvärtom, seglingen längs Costa da Morte visade sig bli en av resans absolut bästa så här långt. Visst blåste det ett par extra knop runt den beryktade klippan, men med vinden i ryggen gav det oss bara den extra knuff som S/Y Mary behöver för att sluta rulla. Lite solnedgång och delfinshow på det och dagen var fulländad. Det är märkligt hur de här ”farliga ställena” ofta också tenderar till att vara de mest vackra, åtminstone i rätt väder.
Nu njuter vi av några lugna dagar (veckor?) i de djupa vikar som tränger in i det perforerade landskapet söder om Kap Finisterre. Bakom varje bergsknalle gömmer sig en mysig liten fiskeby med trånga gränder, ofta granne med en liten strand. Människorna är vänliga och hjälpsamma och turismen lyser med sin frånvaro. Vinet är billigt, och fisk och färsk frukt likaså. Och inte blir livet sämre av att vi sover till halv elva på fördagarna, jodå, barnen också. Ja, Galicien är verkligen värt att besöka av flera skäl, men klimatet hör kanske inte till de starkaste. Men det växlar snabbt åt båda håll, en snabb skur, så klarnar det upp, solen lyser igenom och molnen drar bort. Och så är det förstås lite varmare än där hemma.
Här börjar det långseglarliv vi längtat efter. Tror inte vi har tagit det så lugnt sedan semestern i Dahab för sex år sedan. Underbart.
BISCAYA-BUKTEN. Att ta sig upp på vår toalett i kraftig krängning är inte det lättaste. Toalocket åker ner igen innan man ens hunnit upp. Men på fjärde försöket lyckas jag. Seger. Belönas genast med en lätt saltvattendusch från den läckande ventilen samtidigt som jag hör ett oidentifierbart brak utanför toadörren. Följt av ett chockat ”MAMMA!” Jag kastar mig ut med oförrättat ärende och får se Lovis sitta i ett berg av frukt. ”Jag fick en banan i huvudet”, säger hon snopet och håller upp en banan med ena handen medan hon håller i sig med den andra. Hon ser glad ut. Härliga unge, ser det komiska mitt i kaoset. Det fullastas fruktnätet har rasat, vattenmelonen måste har missat henne med en hårsmån.
”Åh, jävlar!” Nu är det Ludvig som ropar utifrån infernot i sittbrunnen. Jag ser hur hans ögon fixeras på något snett framför båten. ”Vad är det, vad är det?” ropar jag medan jag försöker ta mig fram bland frukten som rullar runt på durken.. Ludvig får inte ur sig ett ord. Han bara stirrar och gapar. När jag öppnar luckan ser jag något i mörkret som är på väg rakt emot oss. Nu smäller det, hinner jag tänka, innan objektet passerar bara några meter bakom oss. Nu ser jag vad det är, en trimaran som dundrar fram i becksvarta natten på Biscaya. Jag ser ingen människa ombord. Fem meter längre österut och båten hade varit i smulor.
Chocktillstånd råder under några ögonblick fram tills en ny kalldusch från havet tar tillbaka oss till verkligheten ombord på Mary. Vågorna bryter över däck. Ludvig är kopplad med dubbla selar i olika riktningar för att inte sköljas med. Jag stänger luckan snabbt igen. Med vad hjälper det, vi har efter åtta års segling med Mary plötsligt blivit varse om att hon tar in vatten – genom nedgångsluckan. Vattnet som forsar in över överbyggnaden, pressas upp under den tunga luckan och in i båten – en sisådär tio liter i taget. Det mesta landar på spisen, vilket jag är ganska nöjd med för stunden. Hade vi lutat åt andra hållet hade istället datorn, hårddiskarna och hela elsystemet dränkts.
”Nej, nej det får inte rinna vatten från taket” säger Otto allvarligt och sträcker upp sina små händer och ger vattnet stopptecken. Jag berättar om länspumpen som kan pumpa ut det dumma vattnet igen, och då ser han lite lugnare ut men blänger skeptiskt mot luckan varje gång den ny våg faller ner på oss. Min roll är att ha koll på läget under däck utan att skrämma upp barnen (dvd-spelaren går varm), medan Ludde har fått det ädla uppdraget att rädda vad som räddas kan därute och däremellan hjälpa vindrodret hålla båten på kurs. Det kommer att bli en jobbig natt.
Vad fanken skulle vi ut och göra i sånt väder undrar kanske du. Ja det kan man ju fråga sig. Prognosen varnade för nordostlig eller ostlig kuling, 12-15 m/s på Biscayas södra del. Mary af Rövarhamn är en tung båt och en liten kuling snett bakifrån gör oss i normala fall bara gott. Men så vred vinden något på syd. Samtidigt som sjön blev allt mer besvärlig. Vi ligger långt utanför kontinentalsockeln, men vindvågorna reser sig när de möter dyningen från Atlanten och skapar ett inferno utan liknelse. Hur mycket det egentligen blåser har vi ingen aning om, vi har ingen vindmätare ombord. Men när Mary bara bär en näsduk till försegel och revad mesan (seglet på den lilla masten), då blåser det riktigt jäkla mycket.
Nästa dag angör vi La Coruña. Oskadda men mörbultade. Natten mellan den 30 och 31 augusti 2010 blev den värsta jag upplevt under mina 15 000 sjömil till sjöss. Inte för att det egentligen hände så mycket utan snarare på grund av rädslan för vad som hade kunnat hända. Självförtroendet har fått sig en allvarlig kyss, men vi har också dragit på oss ännu en erfarenhet. Från och med nu kommer vi alltid att ta en extra titt på vågprognosen innan vi kastar loss. Och vi kommer aldrig att gå ut i en kulingvarning igen, man kan aldrig vara säker på hur ett oväder utvecklas.
Nu gäller det att återställa ordningen ombord. Spisen är redan fixad. Den lär aldrig bli sig själv igen, men fungerar så när som på fjärravstängningen till gasolen. Däckskistorna har fått två stora dräneringshål vardera i akterkant och är tömda på saltvatten. Kläder, handdukar, cyklar, kablar, ja rubb och stubb har sköljts med sötvatten och hänger på tork runt om på båten. Hur vi ska täta luckan har vi inte riktigt kommit på än. Och soltaket lär vi aldrig se igen. Det vilar tillsammans med ett vinsch-handtag, en utombordarhuva och lite annat smått och gott på havets botten.
Men i det stora hela börjar läget kännas under kontroll igen. Hade det inte varit för att kryddväxterna på kryddhyllan innanför nedgångsluckan hade sett så förfärligt sorgsna ut (de gillade inte heller saltvattenduscharna) hade jag nog kunnat glömma alltihop för en stund, åtminstone med hjälp av lite vin. Vi är ju trots allt i Spanien …
(Efter ovädret hade inte Ludvig en torr tråd på kroppen. Till och med stövlarna var vattenfyllda. Se klipp nedan.)
”Bli nu inte paranoida men just nu håller jag koll på er framfart via spoten, kan se vilka fartyg ni har runt omkring er på http://www.marinetraffic.com, se var ni är på sjökortet på C-Map och kolla väder, vattenstånd och hur det ser ut i hamnen ni snart kommer att gå in i på http://www.langeoog.de/de/webcams.htm?camnr=4. Om ett tag hoppas jag kunna se när ni glider in i hamnen på deras webcam… Riktigt kul att nätsegla”
Så skrev vår kompis Ralph här på bloggen för några veckor sedan. Nu kan vi glädja Ralph och alla er andra nätseglare att det finns ännu ett sätt att hålla koll på oss. Vi har nämligen installerat den AIS-sändare från True Heading som Watski till vår stora glädje sponsrat oss med. Och med suverän hjälp från Gunnar på KB Vågspel fick vi den idag programmerad på nolltid.
AIS är ett system som gör det möjligt för andra fartyg runt omkring oss att se information om vår båt och dess fart och kurs ute på havet. Befinner vi oss dessutom nära land kan även landstationer fånga upp våra signaler och visa dem på internet. Bra va? Det bästa är ändå att vi också kan få upp information om andra båtar runt omkring oss där ute och därmed tidigt upptäcka om vi är på kollissionskurs. Det är nämligen lagkrav för alla fartyg i kommersiell drift att ha AIS ombord, men även de flesta mindre båtar har en egen mottagare. Särskilt användbar är naturligtvis AISen i mörker och i dimma.
Imorgon tänkte vi ge oss ut på havet igen. Den här gången hoppas vi på att komma lite längre. Prio ett är att komma ut från den nedrans Engelska kanalen, men allra helst skulle vi ta skuttet över Biscaya också när vi ändå höll på. Totalt en sisådär 500 sjömil (4-6 dagars segling på landkrabbespråk). Vi får väl se hur det går men med nuvarande väderprognos ser det i alla fall inte omöjligt ut. Följ oss på SPOTen eller AISen om ni har lust. Men som med all annan elektronik så bli inte oroliga om ni inte ser oss för stunden. Batterier kan ta slut, antenner kan komma utom räckvidd, eller så får vi helt enkelt lust att vara ”ensamma” en stund : )
Idag har vi varit inblåsta på Englands sydkust i nio dagar. Och ytterligare ett par dagar lär det bli om man får tro prognosen. Det trista är att det blåser så mycket och går så hög sjö i hamnbassängen att det inte ens är läge att ta jollen in till land. Men idag regnar det åtminstone inte. Det kan vara lite frustrerande att inte komma vidare och vi klättrar väl lite på väggarna allihop i besättningen, men Lovis gör det bokstavligen talat.
Detta bildspel kräver JavaScript.
Imorgon natt tänkte vi dock unna oss en natt i marina – duscha, handla mat, och springa av oss : )
PIP, PIP, PIP, PIP, PIP, ankarlarmet ljuder intensivt och högt. Både Ludvig och jag reser oss samtidigt upp med spikrak rygg. Det är tur att vi har sitthöjd i akterhytten annars hade vi båda slagit huvudet i taket med en väldig smäll. Utanför viner vinden i riggen och regnet öser ner. Båten vrider sig lite obekvämt och vattnet porlar längs med skrovsidorna. Den bärbara gps:en hänger numera i akterhytten på natten med displayen tänd så vi direkt ska få koll på läget om larmet går.
SOG (Speed over ground) visar på 0.0 knop. Jag andas ut och hjärtat sjunker tio cm från sin placering högt uppe i halsgropen. Inte helt tillbaka på sin ursprungliga plats men på god väg. Något har uppenbarligen utlöst larmet som just den här natten är inställt så att det ljuder varje gång båten förflyttar sig mer än 30 meter. Jag drar mig till minnes att vi i natt ligger på en ”lånad” boj i Portland Harbour och att vi har gott om svängutrymme, skönt. Den senaste veckan har vi legat för ankar i Newton River på Isle of Wight i väntan på bättre vindar. I den smala floden kunde ett vindvrid på natten bli ödesdigert, samtidigt som vår vinkel mot omgivningen och andra båtar hela tiden förändrandes medan tidvattnets rann in och ut ur floden med en fart på flera knop.
Men nu ligger vi alltså på boj. Så varför överhuvudtaget ha ankarlarm undrar kanske du. Nja, den där bojen vi ligger på vet vi egentligen inget om. Vi fick dåligt fäste när vi försökte ankra igår kväll och med en kulingvarning hängandes över oss tog vi slutligen beslutet att ta en av de tomma bojarna som låg och frestade i hamnen. För hur små eller stora båtar den egentligen är dimensionerad vet vi egentligen inget om. Allt vi vet är att kättingen var ganska hårt åtgången av rost, men väldimensionerad från början. Det borde rimligen betyda att bojstenen också är hyfsat rejäl. Men man vet aldrig; vår Mary är en bastant dam. 16,5 ton, berättade kranföraren sist hon var uppe. Och sedan dess har vi lastat ner henne en del ..
Naturligtvis hade vi kunnat lägga till i en marina, men de engelska hamnavgifterna överstiger vår dygnsbudget med råge. I England är marinor en lyx för överklassen. Det är fantastiskt hur snabbt vi vänjer oss vid att inte ens se dem när vi letar efter möjlig natthamn. De finns helt enkelt inte på vår karta. Nu ska vi bara vänja oss vid ankarlarmet också.
Ludvig programmerar om larmet så att det är redo att tjuta igen vid nästa förändring. Jag lägger mig ner. Har svårt att somna. Lyssnar på alla ljud. Undrar vilket håll det blåser på nu då? Är vinden kanske till och med seglingsbar? Efter att ha legat inblåsta i England med sydvästliga vindar i dryg vecka är vi bra sugna på en annan vindriktning än just sydväst. Prognosen har gett oss svagt hopp om att vi imorgon ska kunna ta oss vidare ner mot Frankrike för att framåt helgen segla över Biscaya. Jag stiger upp, och tittar ut genom vår ”bubbla” (glasbubbla som ger oss fri sikt runt båten utan att behöva gå ut i skitvädret). Försöker tolka lamporna i den stora hamnen. Jo, det blåser nog något mer på väst, men vem vet om det håller i sig. Jaja, hur som helst så blåser det alldeles för mycket och det är mitt i natten. Jag kryper ner i sängen igen. Det är fuktigt och rått. Längtar till södern. Drömmer mig bort, slumrar in, för att inte vakna igen förrän larmet ljuder igen …
Så har vi då nått den engelska sydkusten och bytt ut den holländska gästflaggan, eller artighetsflaggan som den också kallas, mot den engelska. Till skillnad från andra länder använder man här inte den vanliga nationsflaggan på båtar, varken i aktern på de inhemska båtarna eller som gästflagga.
Drottningens fartyg, The Royal Navy, använder ”White Ensign” i aktern, och endast om drottningen själv finns ombord får det bära ”Union Jack”. Medlemmar i vissa privilegierade yachtklubbar och organisationer har rätten att bära ”Blue Ensign” i aktern på båten, denna finns också med lite olika tjusiga emblem beroende på vilken grupp man tillhör. Medan vi, dvs gästande båtar, liksom den engelska båtpöbeln hänvisas till ”Red Ensign”.
Seglar man däremot i Skottland eller Wales bör man naturligtvis använda deras egna gästflaggor eftersom de flesta av invånarna där betraktar det som en provokation att blandas ihop med sina engelska ”landsmän”.
Ja, det här är förstås bara en introduktion till temat, mer om brittisk flaggetikett finns att läsa på Wikipedia. Men som ni säkert förstår gäller det att veta sin plats i samhället.
Mary af Rövarhamn 