Jag tvekar in i det sista. Foula ligger verkligen mitt i havet, och dyningen bryter våldsamt mot klipporna. Den sägs vara Storbritanniens mest avlägsna bebodda ö,  30 sjömil väster om Scalloway som är närmsta civilisation på Shetlandsöarna. Och det som gör den lite extra speciell är att ön inte har någon skyddad hamn. Bara en liten kaj, i vad som  bäst kan beskrivas som en skreva i berget.

Det finns en färja, som lyfts upp på land mellan varje tur. Men ibland kan det gå veckor utan att båten kan sjösättas, särskilt på vintern. Därför sker de flesta transporter till och från ön ske med propellerplan från Lerwick. Det rullar rejält även denna dag, men vinden är nästan obefintlig och har vi nu tagit en omväg på närmare 100 sjömil i hopp om att ta oss iland måste vi försöka. Mycket bättre chans än så här lär vi inte få.

Koncentrerat styr jag in mot den smala öppningen mellan klippan och kajen. Så långt inga problem, men väl inne står färjepersonalen och viftar varnande med armarna. De skulle just gå ut, det är tydligen grunt längre in i hamnen och det finns inte plats för oss båda. Det enklaste vore om vi kunde backa ut igen och komma tillbaka när de har gått. Men nä, tyvärr. Backa är inte riktigt Marys grej. Men efter en del trixande med tampar och grejer är färjan på väg ut och vår båt ligger förtöjd vid den lilla lastkajen.

Vi sätter oss i sittbrunnen och ser oss omkring. Själva hamnen är inte vacker. En stor kran, containrar, och diverse fendrar och båt och bilvrak står kajen. Men på branten på andra sidan skrevan häckar stormfåglar i gröna hålor, en grupp sälar leker i hamnbassängen och på kajen står en man och matar en tam labb med färsk fisk. Solen skiner för första gången på länge, och det är riktigt skönt. En av årets varmaste dagar får vi höra.

Det ligger några enkla och medfarna småbåtar i kajen, och många öbor passar på att gå ut och fiska eller vittja sina tinor nu när vädret äntligen tillåter. Ett drygt 30-tal personer, 7-8 hushåll varav flera barnfamiljer, bor på ön. Men det är inte var dag de har en segelbåt på besök, så det är många stannar till för att prata och snart har vi både hummer och krabba ombord.

Två nyfikna barn får sig en rundvisning på Mary. Sam och Alex, 8 och 10 år gamla. De tillhör den äldsta släkten på ön som har bott här i århundraden. De är i stort sett självförsörjande. Har en liten båt som de fiskar med. Ett 20-tal får, några höns och kor. Och så odlar de – frukt, bär och grönsaker i växthus och i skydd av höga murar. Vi blir hembjudna till gården och får både både zucchini och färska ägg med oss därifrån.

De flesta vi träffar har flera jobb, eller kanske kan man kalla det ansvarsområden. Någon undervisar barnen, en annan tar hand om posten. Några jobbar på färjan när den går, andra tar emot när det landar ett flyg. En tjej är ansvarig för att vatten- och reningsverket funkar som det ska, en annan för solcellsanläggningen. Och en tredje hjälper grannarna med slakten. I stort sett alla har får.

Totalt finns ett tusental får på ön, de flesta är märkta och tillhör någon. Men en del har förvildats och hoppar över staketen när någon försöker fånga in dem. Fåren är överallt. På vägen, på flygplatsens landningsbana och långt upp på bergen. Det gäller även Shetlandsponnys och höns. Stängslen och stenmurar verkar snarare ringa in de områden där man inte vill ha några djur än tvärtom.

Magnus, en av killarna som också jobbar på färjan, bor precis vid hamnen. Han berättar att han ärvde sin fars hus och 300 får på Foula, så han flyttade tillbaka med sin fru och deras tre barn. Tillsammans tar de hand om all ull på hela ön, och gör om den till garn som de säljer med stor framgång på nätet. Samma ull som man tidigare bränt upp för att det kostat så mycket att frakta den från ön att det inte lönade sig.

Ön är inte stor, kanske en halvmil i diameter. Men de flesta tar sig fram med bil. Alla till synes oregistrerade. Den ena av öns två vägar går från söder till norr, den andra är en avtagsväg mot hamnen. Husen är jämt utspridda. Var och en sköter sitt. Ingen bor här av sociala skäl. Det finns ingen pub eller restaurang. De bor här för att de trivs med det enkla men samtidigt hårda isolerade livet. Långt bortom städernas hets.

Foula är den sista platsen fornnordiska talades. Än idag finns inte ens ett mobilt nätverk på ön. Tänk, en plats utan mobiltelefoner. Det hittar man knappt ens i Söderhavet idag. Ändå upplever vi människorna på Foula mer välkomnande och kontaktsökande än på de flesta andra ställen, eller kanske just därför. Vi hinner bekanta oss med mer än hälften av ön invånare under de två dagar vi är där.

Två ljuvliga dagar på Foula. Så länge vi kan. Tills ett nytt lågtryck drar in och tvingar oss söka upp en tryggare hamn.