Havsblomman

23 augusti, 20139 augusti, 2018S/Y Mary 7 kommentarer

Vad är det här?

RUSSIAN BAY, MADAGASKAR. Vi har de senaste åren sett många djur som vi inte visste fanns innan vi gav oss ut på den här resan. Här är ännu ett. Upphittat på nordvästra Madagaskar, längst ut på en lång sandudde i extremt lågvatten. Långt från närmsta rev. Lovis kallar varelsen för Havsblomman, den ser ut som en blomma och det verkar som den har slagit rot på något sätt. Men den är i högsta grad levande. Undersidan påminner lite om fiskfilé, och den rör sig som en stor fastvuxen muskel. Cirka 20 cm i diameter, och tre cm tjock längst ut i ”blombladen”. Vet du vad det är? Om inte, sprid gärna så vi får den här lilla skönheten identifierad en gång för alla.

Damm, svett och ryggskott

22 augusti, 20139 augusti, 2018S/Y Mary 12 kommentarer

Nu också med ryggskott

RUSSIAN BAY, MADAGASKAR. Mary af Rövarhamn fyller 37 år i år, vilket är en hög ålder med tanke på det tuffa liv hon lever. Hon är visserligen i gott skick för sin ålder, stark som få och skyddar oss i alla väder. Men hon kräver i gengäld en hel del kärlek. Mer än de flesta andra båtar. Särskilt jämfört med en plastbåt.

Till skillnad från majoriteten av dagens långseglare gör vi nästan allt jobb på båten själva, vilket kan vara lite komplicerat med två barn ombord. Vi brukar därför försöka förlägga så mycket som möjligt av underhållsarbetet till trevliga platser där barnen kan roa sig på stranden medan vi turas om att jobba på båten. Som här i Russian Bay på nordvästra Madagaskar.

De senaste två veckorna har vi slipat och målat den främre sektionen av kölsvinet, och tagit hand om en del begynnande rost på fördäck. Det har rått allmänt kaos ombord, luckor och fönster har varit loss och stora delar av inredningen nedmonterad. Nu börjar vi se ljuset i tunneln för den här gången, men som tack för sin fantastiska arbetsinsats har Ludvig drabbats av ett kraftigt ryggskott. Arbetet har därför dragit ut på tiden i ytterligare några dagar.

Men som sagt, vi är på ett trevligt ställe så det går ingen större nöd på oss. Titta gärna in i vårt bildgalleri på Flickr, jag har just laddat upp massor av nya bilder från Madagaskar.

Krokodilbuffé

18 augusti, 20139 augusti, 2018S/Y Mary 4 kommentarer

R.I.P.

RUSSIAN BAY, MADAGASKAR. Ni som följer oss på Twitter vet att några lokala killar försökte sälja en krokodil till oss häromdagen. Den låg surrad i kanoten, livs levande. Visserligen bara en unge, max två meter lång. Men det spelade inte någon roll. Någon krokodil ville vi inte ha ombord. Så vi avböjde erbjudandet, och så gjorde våra båtgrannar. Men historien slutade inte där.

André som driver restaurangen här på stranden valde att köpa krokodilen. Till priset av 60 kronor. För att förhindra att den skulle släppas fri någonstans i närheten. Så när vi kom in till land nästa gång låg den där och morrade utanför restaurangen. Tills nästa dag, när André bestämde sig för att ta livet av den. Och om den nu ändå var död, då kunde vi lika gärna äta den. Så kom det sig att det den dagen serverades färsk krokodil på Andrés restaurang. I alla former: grillad, stekt, panerad, som soppa och i gryta. Köttet var rätt segt och smaklöst, och gjorde sig bäst i grytform. Inte helt olikt den iguana vi åt på Curaçao för ett par år sedan. Men en gång räcker. Jag är ingen stor köttätare.

Nästa dag beslutade sig Rolf på den schweiziska grannbåten för att koka skallen, tills köttet släppte från benen. Så han kunde ta den med sig som minne, sätta upp på väggen i båten – som en trofé. Tyvärr lossnade krokodilens alla tänder under processen. Lovis och Otto försökte hjälpa till att hitta rätt plats för varje tand. Inget enkelt pussel, en krokodil har över sextio tänder. En tand saknades, men det gör inget. Rolf har nyligen dragit ut en guldtand, den får ta dess plats.

Ja, vad ska man säga. Hela den här historien har onekligen känts rätt makaber från början till slut.

Lyx i vår smak

11 augusti, 20139 augusti, 2018S/Y Mary 10 kommentarer

Restaurangkök a la Madagaskar

RUSSIAN BAY, MADAGASKAR. Det finns ingen väg som leder hit, inga affärer, inget hotell. Bara en liten strand, några hyddor och en skyddad ankarvik där seglare kastar sitt ankare då och då. Här har österrikaren André valt att slå sig ner. Som den ende vite mannen i byn. I en hydda lika enkel som alla andras. Och här har han öppnat en liten restaurang.

Restaurangen saknar väggar, har ingen skylt eller meny. Köket saknar spis, kyl och frys. Maten lagas i på en bädd av glödande kol. Det finns inget rinnande vatten eller avlopp. Toaletten är en grop i marken. Men det finns tolv stolar och tre bord. Några hängmattor, sköna soffor och en härlig utsikt. Det är rent och fräscht, och det finns alltid något enkelt att äta eller dricka. Närodlat och lokalproducerat såklart, och alltid överraskande gott.

Har man riktig tur har byborna försett André med ett vildsvin, några krabbor eller humrar för dagen. Och då simmar han ut till de båtar som ligger ankrade i hamnen, för att berätta vad som bjuds. Medan maten fortfarande är färsk. Och gillar man inte det som serveras för dagen går det lika bra att ta med något eget. Eller bara njuta av miljön och det trevliga sällskapet.

Idag var vi åtta vuxna och fem barn som samlades runt långbordet på Andrés restaurang. Det stod hummerfyllda crêpes på menyn. Trettio kronor för vuxna. Och femton för barn. För så mycket vi orkade äta, och lite till. Tänk, att på en så isolerad plats som denna få njuta en sådan måltid. För nästan inga pengar alls. Det är för oss långt exklusivare än vilken butler eller femstjärnig restaurang som helst.

Hos polisen i Hell-Ville

8 augusti, 20139 augusti, 2018S/Y Mary 8 kommentarer

Polisstationen i Hell-Ville

NOSY BE, MADAGASKAR. Vi är i stan för att förlänga vårt visum. En dam visar oss genom polismyndighetens slitna lokaler, sicksackar mellan tjänstemän som knappar på skrivmaskiner under nakna lysrör. Några barn leker på det skitiga golvet. Utanför rum nummer fyra blir vi ombedda att sätta oss ner på en träbänk. En skylt avslöjar att kvinnan bakom draperiet heter Fru Hanta, och är chef för immigrationsfrågor i regionen. Vi har kommit rätt.

För att försäkra oss om att polisen här i Hell-Ville har rätt att förlänga visum hade vi hört oss för i förväg. Och jodå, det har de. Men de glömde berätta att passen ändå måste skickas till Diego Suarez på fastlandet, för underskrift av högsta polischefen. Och det tar tydligen två veckor, oavsett hur mycket vi protesterar. Det bär emot att lämna ifrån oss passen så länge, men vi har inget att välja på om vi vill stanna i landet. Vi kan bara hoppas att vi får tillbaks dem igen. Helt självklart är det inte.

Vi fyller i en rad blanketter, och blir sedan ombedda att skriva vår signatur på åtta blanka papper. Fru Hanta berättar att de ska fungera som underskrift till de personliga brev som man måste bifoga ansökan. Brev till polischefen, som hennes assistent hjälper oss att skriva. För hand. På ett språk vi inte förstår.

Alltsammans kostar nästan 1500 kronor. Så mycket pengar bär man inte omkring på i Hell-Ville. Polisassistenten menar att det inte är några problem, om vi har kreditkort. Jag ser mig omkring, det ser inte ut som ett ställe man kan betala med kort på. Men han ber mig att följa med. Vi går ut från stationen, tvärs över torget och svänger vänster på huvudgatan. Mot bankomaten.

På första banken är pengarna slut. Andra banken har tekniskt fel. Men på den tredje går det bättre. På vägen tillbaka stannar vi till vid en butik som säljer kontorsmaterial. De har en kopiator, assistenten låter göra 38 kopior på våra pass och registreringspapper. Han plockar också åt sig några mappar som han sätter in kopiorna i, och ett kuvert stort nog för att rymma våra pass. Sedan ber han mig betala.

Under tiden som Otto och jag irrat runt på stan har Ludvig och Lovis åkt tillbaka till båten för att hämta fler passfoton. Fyra av varje skulle de ha. Medan vi väntar ser jag två damer vandra mellan skrivborden på kontoret. De har med sig baguetter och några olika fyllningar att välja på. Fru Hanta väljer en väldoftande köttröra. Det kurrar i magen, men tanken på de förhållande som råder på stans köttmarknad får mig att motstå frestelsen.

När Ludvig och Lovis kommer tillbaka är alla brev skrivna och stämplade. Vi lämnar över foton och pengar. Inga extra mutor efterfrågas, och alla inblandade är vänliga och hjälpsamma. Tre timmar tar det allt som allt. Får gå som ganska smidigt. Sånt här kan vara riktigt jobbigt ibland.

Gränslös kärlek

4 augusti, 20139 augusti, 2018S/Y Mary 17 kommentarer

Lovis och Johannes

KOMBA, MADAGASKAR. De sågs för första gången i Panama, för mer än två år sedan. Sedan dess har de träffats på några av världens mest exotiska platser. De har surfat, klättrat och fiskat tillsammans. Letat skatter, snorklat med hajar och utforskat otaliga obebodda öar. De gillar samma saker, och har fantastiskt roligt tillsammans. Så i Thailand tog hon mod till sig. Hon friade till den snällaste, starkaste och modigaste pojken hon någonsin träffat. Och han sa ja.

Nu är de återförenade igen, på andra sidan Indiska Oceanen. Vår Lovis, och hennes sydafrikanske seglarkompis Johannes. Och ikväll sover han över för första gången. Lycka.

Kapet vi hellre varit utan

28 juli, 20139 augusti, 2018S/Y Mary 16 kommentarer

Ingen horisontell horisont så långt ögat når …

CAPE AMBER, MADAGASKAR. ”Stor våg” ropar jag till Ludvig som står vid rodret och försöker hålla båten på kurs i den höga sjön. Han parerar så att vågen bryter rakt bakifrån, och båten surfar fram i 10-12 knop. Den här gången gick det bra, Ibland misslyckas han. Då träffar vågen oss i sidan och välter omkull båten så babords däck hamnar långt under vattenytan. En gång slås vi ner så långt att vattnet forsar in i sittbrunnen. Sekunderna innan båten reser sig upp igen är några av de längsta i mitt liv.

Vi är på väg upp längs Madagaskars östkust, för att runda nordspetsen. Vi har länge studerat vindarna vid kapet, och förstått att det skulle bli en utmaning. Försökt tajma en dag när det blåser lite mindre, men har misslyckats fullständigt. Det skulle blåsa 10-12 sekundmeter enligt prognosen, vilket är de lättaste vindarna på flera veckor. I verkligheten har vi dubbla styrkan.

Men vind kan vi ändå hantera, genom att minska segelytan, och det har vi gjort så till den grad att vi inte har mycket mer än en näsduk uppe. Ändå gör vi 8-9 knop. Vågorna är svårare att styra över. Man brukar säga att man aldrig ska titta bakåt när man länsar i hög sjö. Det är helt enkelt för otäckt. Ändå är det just det jag måste göra. För att försöka avgöra vilka vågor som kan utgöra en fara. Vilka vågor som skulle kunna slå omkull båten. Så att jag kan varna Ludvig i tid.

Det sägs att så snart man kommit runt kapet är det över. Då blir allt lugnt
och stilla. Jag längtar något så infernaliskt efter just detta. Platt vatten, en skyddad ankarvik. Men enda vägen dit är framåt, allt annat är dömt att misslyckas. Vända går inte, inte mot vind och vågor. Inte de här vågorna. Då skulle vi gå under. Med barn och allt. Jag tänker mycket på barnen. De är inne i båten, lyssnar på sina ljudsagor för femtioelfte gången. Så mycket annat går inte göra under rådande omständigheter.

Klockan 12.50 lokal tid rundar vi kapet utan allvarliga skador på vare sig båt eller besättning. Sjön lägger sig snabbt, och jag slappnar av för första gången på tio timmar. Känner hur all kraft rinner ur mig. Sätter mig ner, och skakar. Väntar på att även vinden ska dö ut. Men jag väntar förgäves. Vinden förblir, enda skillnaden är att vi nu har den i sidan istället för bakifrån. Att ta oss in till någon av de ankarvikar där jag hade tänkt vi skulle tillbringa natten är för farligt. Kanske omöjligt.

Vi fortsätter söderut, i hopp om att vinden ska lätta. Men det gör den inte. Det slutar med att vi kastar ankar bakom en liten sandö som ligger längst ut i havsbandet. Det är inte mycket till natthamn, helt öppen i både söder och väster. Och inte på något sätt skyddad mot vind (se videoklipp). Det kommer att bli en orolig natt. Men jämfört med tidigare under dagen ligger vi ganska stilla. Och det är helt obeskrivligt skönt.

Solnedgångsvalen

26 juli, 20139 augusti, 2018S/Y Mary 7 kommentarer

Ur Ottos dagbok

Vi lättar ankar strax efter lunch, hissar våra segel och sätter kurs norrut i sundet mellan Madagaskar och Ile Sainte Marie. För var timme som går ser jag seglens skugga växa på vattnet, allt medan solen sakta sjunker i väster. Mot slutet av eftermiddagen försvinner den ner bakom Madagaskar som ett glödande klot. Färgar molnen i dess väg röda som blod, och får himlen av skifta i guld och orange.

Jag sitter där och njuter av skådespelet som det vore första gången jag såg det, när en rörelse i periferin fångar min uppmärksamhet. En knölval är på väg åt vårt håll. Den hoppar och plaskar, och viftar med sina långa fenor som om den hade något viktig att säga. Som den gjorde allt för att fånga vår uppmärksamhet.

Kanske misstar den båtens undervattenskropp för en vacker hona, attraheras av hennes runda former. För valen fortsätter sin storslagna föreställning med den brinnande himlen som kuliss. Stundtals hoppar den så högt över vattenytan att vi kan känna vågen som uppstår när den landar. Och när den dyker reser den så graciöst på sin stjärtfena att vi suckar högt och rörs till tårar.

Men Mary af Rövarhamn låter sig inte imponeras. Hon gör god fart norröver och snart rullar den höga dyningen in runt Sainte Maries norra udde. Då ger valen upp, lägger sig på sidan och vinkar vemodigt med sin långa fena. Som för att säga farväl. Detta blir det sista vi ser av valarna vid Sainte Marie, innan mörkret omsluter oss vi fortsätter ut på öppet hav.

Nu får det vara nog!

24 juli, 20139 augusti, 2018S/Y Mary 2 kommentarer

Detta bildspel kräver JavaScript.

I eftermiddags skingrades molnen, och solen visade sig för första gången på fem dygn. Det måste naturligtvis firas. Vi beslutade oss för en fika på stan, och tog jollen in till Ambodifotatra som är huvudort här på ön. En mycket trevligt liten stad, det svåra namnet till trots. Anspråkslös, men trevlig – när solen skiner. Och det gjorde den i en hel timme. Precis så lång tid som det tog för oss att ta oss till vårt favorithak på strandgatan, och ta några bilder på vägen. Sedan började det regna igen.

Vi gillar verkligen Ile Sainte Marie, det gör vi. Men vädret är för dåligt, verkligen jättedåligt. Så imorgon seglar vi härifrån – ryggskott till trots. Förhoppningen är att ta oss hela vägen till västkusten, där goda vänner lockar med solsken och varma bad. Men mellan oss och solen ligger det illa beryktade Cap d’Ambre, Madagaskars norra udde där kulingvindar och svåra vågor är mer regel än undantag. Kanske måste vi göra några stopp på vägen, för att vänta in bättre förhållanden. Vi får se hur det går.

OBS: Vi är långt utanför SPOTs täckningsområde nu, så bli inte förvånade eller oroliga om vår position inte uppdateras.

Den hårda skolan

22 juli, 20139 augusti, 2018S/Y Mary 10 kommentarer

Smågastarna lär sig segla.

Jag hör ett barn skrika till och tar mig med viss möda ut genom luckan. Jag är hemma med ryggskott, medan Ludvig och barnen gett sig ut i det ruskiga vädret för att segla jolle. Jag ser mig omkring och får syn på dem en bit bort. Som jag trodde, jollen har kapsejsat.

En seglingsinstruktör på Mauritius berättade att bästa sättet att lära sig segla jolle är att kapsejsa. Att när ungarna väl lärt sig att det inte är farligt när jollen välter, blir det mycket roligare att segla. Ludvig tog henne tydligen på orden, för nu ligger alla tre i det kalla vattnet och försöker få jollen på rätt köl igen. Det ser inte ut att behövas någon akut hjälpinsats, så jag går istället in för att sätta på en panna vatten och ta fram torra kläder.

Nästa gång jag tittar upp är Ludvig och barnen redan på väg tillbaks mot moderskeppet. Lovis och Otto börjar uppspelt babbla i mun på varandra så snart de får syn på mig. Berättar att jollen kapsejsat och att Otto hamnat under jollen så han var tvungen att dyka ut. Otto använder sin mest dramatiska röst, och låter mig förstå att han varit väldigt modig.

Båda barnen är alldeles blå om läpparna, och fryser så de skakar. Men så snart de fått på sig torra kläder och sitter där i sittbrunnen med varsin kopp varm choklad och en hel skål nybakade havrekakor ser de mycket belåtna ut. Så pass att Lovis frågar om de inte kan kapsejsa imorgon igen.